No description available.

I Sverige prövas ansökningar om resning av HD, om den angripna domen meddelades av en hovrätt eller av HD själv, eller av hovrätten, om den angripna domen meddelades av en tingsrätt. Åklagaren beslutar om utredning ska göras i ett resningsärende. Dessutom kan rätten förelägga åklagaren att vidta en viss utredningsåtgärd. Ofta medför den nuvarande regleringen att den dömde själv eller med hjälp av grävande journalister eller andra privatpersoner måste bedriva utredning för att bevisa sin oskuld. Det är en ordning som inte är önskvärd ur ett rättssäkerhetsperspektiv och som är ägnad att väcka misstro mot resningsförfarandet hos allmänheten. I Norge och England förhåller det sig annorlunda. Där föranledde ett antal medialt mycket uppmärksammade justitiemord att ett från domstols- och åklagarväsendet fristående resningsinstitut inrättades. Både norska Gjenopptakelsekommisjonen och engelska Criminal Cases Review Commission kan besluta om och vidta utredningsåtgärder i resningsärenden. Gjenopptakelsekommisjonen har dessutom makt att besluta i själva resningsfrågan. Båda instituten inrättades med syfte att garantera materiellt riktiga domar i brottmål. Sålunda har Gjenopptakelse­kommisjonen en väglednings- och utredningsplikt, vilket innebär att resningssökanden ska få hjälp med sin ansökan och att varje ärende ska bli tillfredsställande upplyst innan ett beslut fattas i resningsfrågan. Felaktigt fällande domar i brottmål är oacceptabelt i en rättsstat. Resning är den sista rättssäkerhetsgarantin, den felaktigt dömdes sista chans till upprättelse. Därför måste resningsförfarandet vara utformat på så sätt att felaktigt fällande brottmålsdomar blir avslöjade och korrigerade. I det avseendet finns det många fördelar med den norska och den engelska ordningen, medan det svenska systemet på åtskilliga sätt är betänkligt. Alltför stor vikt fästs i Sverige vid orubblighetsprincipen, på bekostnad av sanningsprincipen. I syfte att tillgodose de rättssäkerhetskrav som kan ställas på samt stärka allmänhetens förtroende för resningsförfarandet bör Sverige inrätta ett fristående resningsinstitut. / In Sweden, petitions for a new trial in criminal cases are tried by the Supreme Court, if the attacked sentence was delivered by the Court of Appeal or by the Supreme Court itself, or by the Court of Appeal, if the attacked sentence was delivered by the District Court. The prosecutor decides whether an investigation is to be made in an arrend regarding the review of a criminal case. The Court can order the prosecutor to conduct a measure of investigation. In many cases, the present regulation means that the convict him- or herself, or with the help of digging journalists or other private persons, must conduct an investigation in order to prove his or her innocence. It is an order that is undesirable from a rule of law perspective and that creates mistrust towards the criminal cases review procedure among the public. In Norway and England, the situation is different. There, a number of high profile miscarriages of justice brought about the creation of a review commission independent of the Courts and the prosecutor. Both the Norwegian Gjenopptakelse­kommisjonen and the English Criminal Cases Review Commission can decide to conduct an investigation in a review arrend. Gjenopptakelsekommisjonen even has the power to allow the review of a criminal case. Both commissions were created with the purpose of guaranteeing materially correct sentences in criminal cases. Hence the Norwegian commission has a duty to guide the applicant as well as to investigate his or her case satisfactorily before a decision is made to allow or refuse the review of the case. Miscarriages of justice are unacceptable in a state governed by law. Review is the final guarantor of the rule of law, the wrongly convicted person’s last chance of redress. Therefore, the review procedure must be devised in such a way that wrongful convictions are discovered and corrected. In that regard there are many positive aspects about the Norwegian and English orders, while the Swedish system is in several ways precarious. Too much weight is carried by the rule of immovability, at the expense of the rule of truth. In order to satisfy the demands regarding the rule of law that can be made on the review procedure and also to strengthen the public confidence in the review procedure, Sweden should create an indepentent review commission.

No description available.

No description available.

Uppsatsen syftar till att utreda om de svenska resningsreglerna till förmån för den tilltalade i brottmål, specifikt RB 58:2 p. 4 och 5, är förenliga med EU-rättens krav på genomslag i medlemsstaters processrätt.

No description available.

Attack och farväl är ett historiografiskt arbete. I arbetet presenteras läsaren för grunderna till varför två till synes samstämmigt agerande individer kommer att skildras på högst olikartade vis. Som central gestalt för studien står upprorsledaren Erik Puke, och i diskussionerna lyfts även dennes allierade Engelbrekt upp för att visa på en kontrast i hur senare skildringar utformats. Analysen bygger på historiografisk litteratur från 1900-talet. Arbetets art är utformat till att fungera som en introduktion för vidare studier inom området.

År 2013 infördes två lagbestämmelser som är tänkta att öka rättssäkerheten och förutsebarheten för enskilda i resningsärenden. Den ena är 58 kap. 6a § RB, som innebär en lagstadgad skyldighet för åklagare att i resningsärenden i brottmål återuppta en förundersökning om det framkommer nya omständigheter eller nya bevis som sannolikt utgör grund för resning. Den andra är 21 kap. 3b § RB som stadgar att en offentlig försvarare kan förordnas när den tidigare tilltalade är i behov av en försvarare med hänsyn till att förundersökningen har återupptagits, att det finns möjlighet att besluta om att återuppta förundersökningen eller om det annars finns synnerliga skäl. Syftet med detta examensarbete är att utreda och utvärdera de två bestämmelserna för att ta reda på om de har fått en lämplig utformning och om syftena med bestämmelserna uppfylls. För att fastställa gällande rätt används den rättsdogmatiska metoden, och för att utreda hur bestämmelserna fungerar i praktiken genomförs en kvantitativ och en kvalitativ undersökning. Den kvantitativa undersökningen består framförallt i att granska statistik kring hur ofta förundersökningar återupptas i resningsärenden, medan den kvalitativ undersökningen består av intervjuer med tre brottmålsadvokater som samtliga har erfarenhet av att vara rättsligt biträde i resningsärenden. Undersökningarna visar att bestämmelserna inte har fått en lämplig utformning med hänsyn till att kraven för att få förundersökningen återupptagen och för att få ett rättsligt biträde är för höga. De höga kraven medför att en ond cirkel bildas som är oerhört svår att bryta; förundersökningen återupptas om den tidigare tilltalade förebringar nytt material som sannolikt utgör grund för resning, men för att få fram sådant material behöver den tidigare tilltalade ofta hjälp från ett rättsligt biträde och ett sådant förordnas vanligen inte förrän förundersökningen återupptagits eller det finns möjlighet att besluta om att återuppta den. Detta leder till att de tidigare tilltalades rättssäkerhet inte tillgodoses. För att öka rättssäkerheten föreslår jag följande förändringar; det bör införas ett tillägg till 58 kap. 6a § 1 st. RB, tillämpningsområdet för 21 kap. 3b § RB bör utökas och en fristående resningskommission liknande den som finns i Norge bör införas, eftersom en sådan resningskommission skulle lösa många av de problem som diskuteras i uppsatsen. / In 2013, two regulations were introduced which intended to increase the legal security and predictability for individuals in cases regarding relief for substantive defects. One of them is chapter 58 section 6a in the Swedish Code of Judicial Procedure, which entails a statutory obligation for a prosecutor to resume a preliminary investigation in criminal cases when new circumstances or new evidence arise that are likely to form the basis of relief for substantive defects. The other regulation is chapter 21 section 3b in the Swedish Code of Judicial Procedure, which entails that a public counsel may be appointed when the former defendant needs a legal counsel because the preliminary investigation has been resumed, there is an opportunity to decide whether to resume the preliminary investigation or if there otherwise exists exceptional reasons. The purpose of this thesis is to investigate and evaluate the two regulations to find out if they have been given a suitable formulation and whether the purposes of the regulations are fulfilled. In order to determine the applicable law, the traditional legal method is used and to investigate how the regulations work in practice, a quantitative and a qualitative study are performed. The quantitative study consists of examining statistics on how often preliminary investigations are resumed in relief cases, while the qualitative study consists of interviews with three criminal lawyers, whom have all been counsels in relief cases. The studies show that the regulationshave not been given a suitable formulationbecause the requirements for getting the preliminary investigation resumed and for getting a legal counsel are too high. The high requirements result in a vicious circle which is extremely difficult to break; in order to get the preliminary investigation resumed, the former defendant must bring forth new material that is likely to form the basis of relief, but in order to find such material, the former defendant often needs assistance from a legal counsel and a counsel is usually not appointed until the preliminary investigation has been resumed or until there is anopportunity to decide whether to resume the preliminary investigation.The legal security of the former defendants is therefore not met. In order to increase the legal security, I suggest the following changes;  a supplement to chapter 58 section 6a in the Swedish Code of Judicial Procedureshould be introduced, the scope of chapter 21 section 3b in the Swedish Code of Judicial Procedureshould be extended, and a commission of relief similar to the one in Norway should be introduced, for such a commission would solve many of the issues that are discussed in this thesis.

No description available.

De humanitära interventionerna (HI) som genomfördes i slutet på 1990-talet gav upphov till en mängd diskussioner såväl som skapande skiljaktigheter mellan världens nationer. Detta hade sin grund i de bakslag som de genomdrivande insatserna resulterade i. Med hänsyn till detta ämnar denna studie till att ta reda på utfallen av de humanitära interventionerna i fallen Rwanda samt Kosovo.  Utöver detta är syftet att se över FN:s lärdomar av dessa unika fall och utöka förståelse. Med anledning av detta används en jämförande fallstudie med innehållsanalystik insats såväl som FN:s principer om förpliktelser, efterlevnad samt genomdrivandet som grund för det teoretiska ramverket. Först undersöks utvecklingen av både fallen fram till den tidpunkten för argumentationer av hur genomdrivandet skulle framföras. Vilket slutligen leder till de utfallen samt lärdomar som medfördes i takt med händelseförloppen av både fallen. Resultaten från denna analys kommer därför att ge en bredare översyn av humanitära interventioner såväl som hur väl FN följer sina principer i praktiken. Materialet som används i denna studie är publicerade FN resolutioner från säkerhetsrådet såväl som forskningsstudier gjorda av personer med expertis i detta område. Denna studie fann att utfallen av både Rwanda samt Kosovo ledde till bakslag såväl som konsekventa efterföljder. Där operationerna som genomdrevs hade felbedömt sammanhanget på hur allvarlig situationerna var i både fallen. Med åtanke på detta kan lärdomar från dessa operationer bli användbara i framtida interventioner.