I denna uppsats behandlas frågan om resning kan och bör beviljas på grund av en oriktig bevisprövning utan att någonting nytt tillkommit i ärendet. Senast en sådan resningsgrund var uppe för seriös diskussion i Sverige, i slutet av 1930-talet, avfärdades den med hänvisning till att bevisfrågor kunde fullföljas till högsta instans. Så är inte längre fallet men det ovillkorliga nyhetskravet i 58 kap 2 § fjärde punkten RB ligger likväl fast. Den ursprungliga bevisprövningen kan trots det få viss betydelse inom ramen för ett resningsärende, särskilt vid en prövning enligt den så kallade tilläggsregeln. Det kan ifrågasättas om det är berättigat att upprätthålla nyhetskravet enligt denna regel eftersom den nyhet som åberopas inte behöver ha någon nämnvärd betydelse för bedömningen av om synnerliga skäl för resning föreligger. Nyhetskravet är i detta sammanhang närmast att betrakta som en formalitet. Trots att resningsgrunderna i RB inte tillåter resning på grund av en omprövning av redan föreliggande material finns en möjlighet för HD att besluta om resning utan stöd av dem. Så har skett i NJA 2013 s 746, med hänvisning till EKMR:s krav på effektiva rättsmedel vid rättighetskränkningar. Motsvarande skulle möjligen kunna ske om den ursprungliga bevisprövningen kunde sägas ha utgjort en kränkning av rätten till en rättvis rättegång. I grannländerna Danmark och Norge är resning möjlig vid synnerliga skäl utan att nya skäl åberopats, enligt vanliga straffprocessuella regler. Mot bakgrund av detta utreder uppsatsen om en liknande lagreglering skulle kunna införas i RB. Den största utmaningen ligger därvid i att finna en modell för bedömning av bevisprövningen som upprätthåller respekten för att densamma i grunden är fri. En exposé över rättskällematerialet rörande bevisprövning visar att det finns krav som kan ställas utan att domarens frihet att värdera den föreliggande bevisningen inskränks i alltför hög grad. Med utgångspunkt i dessa krav skulle praxis kring tillämpningen av en resningsgrund enligt ovan kunna utvecklas. Efter en diskussion om för- och nackdelar med en sådan lagändring nås slutsatsen att en extraordinär resningsgrund vid oriktig bevisprövning hade varit en både rättssäkrare och mer ändamålsenlig lösning än dagens tilläggsregel.

Resning utgör en ytterlighet i vårt rättssystem som bara är menat att bli aktuellt i ett fåtal extrema situationer där en dom i efterhand framstår som materiellt oriktigt. En beviljad resningsansökan upphäver en tidigare doms rättskraft, ett förhållande som normalt är otänkbart inom processrätten. Precis som i en ordinarie brottmålsprocess så ska den nya bevisning som förts fram till grund för resningsansökan bevisvärderas. I ett resningsärende tar dock inte bevisvärderingen sikte på att avgöra ansvarsfrågan i den nu angripna brottmålsdomen, utan att bedöma sannolikheten för att utgången i den tidigare brottmålsrättegången blivit en annan om det nya materialet hade förelegat redan då. Syftet i detta arbete är att undersöka hur de processuella ramarna i resningsärenden påverkar hur utsagor bevisvärderas när resning sökts till nackdel för tilltalad på resningsgrunden ny omständighet eller bevis enligt 58 kap. 3 § st. 1 p. 2 RB. Uppsatsen består i grunden av tre olika ämnesområden: resning, bevisrätt och utsagevärdering. I detta arbete sammanför jag dessa genom att ställa upp beviskedjemodeller. Till grund för beviskedjemodellerna studerar jag resningsförfarandets handläggningsregler och de möjliga presentationsformer, typfall, bevisen kan förekomma i ett resningsärenden. Med hjälp de processrättsliga begreppen processuellt rättsfaktum och materiellt rättsfaktum kommer jag fram till att det vid bevisvärderingen i resningsärenden förekommer dubbla rättsfaktum och dubbla slutliga bevisteman. Man kan då se att de nya materialet i resningsärendet är menat att styrka det slutliga processuella bevistemat, men att denna prövning inte är oberoende av materiella rättsfakta i det ursprungliga brottmålet. I detta arbete har jag visat att det går och hur man kan ställa upp bevisvärderingen av utsagor i resningsärenden till nackdel för tilltalad som beviskedjemodeller. Därutöver har jag bevisteoretiskt rett ut hur begreppen rättsfaktum, bevisfaktum och slutliga bevisteman kan tillämpas vid bevisvärderingen i resningsärenden. Till sist har jag även använt de beviskedjemodeller jag ställt upp på ett verkligt resningsfall där utsagebevisning var av avgörande betydelse för att resning till nackdel för tilltalad beviljades. Det visar att beviskedjemodellerna har en verklighetsförankring och praktiskt värde. / A re-trial constitutes an extreme situation in our legal system that is only meant to be used in rare cases where a judgment appears – in retrospect – to be materially incorrect. A granted application for a new trail cancels the legal force of the previous judgment, a situation that is normally unthinkable in procedural law. Just as in an ordinary criminal trial, the new evidence that has been brought forward as the basis for the re-trial application must be evaluated as evidence. In a petition for a re-trial, however, the evaluation of the evidence does not aim to decide the question of responsibility in the now challenged criminal judgment, but to assess the probability that the outcome of the previous criminal trial would have been different if the new material had already been available then. The purpose of this work is to examine how the procedural frameworks in re-trials affect how statements are evaluated as evidence when a rescission of a court case is sought to the detriment of the defendant on the grounds new circumstance or evidence according to 58 ch. 3 § par. 1 p. 2 RB. The essay is structured in three different subject areas: re-trials, law of evidence and statement evaluation. In this work, I bring these together by setting up evidence chain models. As a basis for the evidence chain models, I study the handling rules of the application procedure and the possible forms the evidence can be presented to the court in these cases. Using the concepts of procedural dispositive fact and material dispositive fact, I conclude that there are both double dispositive facts and final themes of proof in the evaluation of evidence in retrial cases. It can then be seen that the new material in the new trial case is meant to support the final procedural theme of proof, but that this examination is not independent of the material dispositive facts in the original criminal case. In this study, I have shown that it is possible to set up evaluation of statements and evidence in criminal cases to the detriment of the defendant as evidence chain models. In addition, I have clarified the theory of evidence of how the concepts of dispositive facts, evidentiary facts and final themes of proof can be applied in the evaluation of evidence in criminal cases. Finally, I have also used the chain of evidence models in a real prosecution case where a testimony was of decisive importance for the prosecution – to the defendant's detriment – to be granted. It shows that the chain of evidence models has a practical purpose.

The purpose of this thesis is to examine the wrongfully convicted person’s possibilities for taking investigative measures in his or her own case, in order to apply for post-conviction relief according to 58:2 p.4 of the Swedish Code of Judicial Procedure (SCJP), with a particular focus on preservation of evidence and post-conviction DNA testing. Since the legal requirements for reconsidering the preliminary investigation according to 58:6a SCJP are set high, the convicted is, with very few exceptions, left alone to make his or her own attempt at reinvestigating the case, but without legal right to get access to all the evidential items in the case. This is a huge problem when the convicted would need to let such items get reanalyzed by forensic or scientific experts, in order to exculpate him- or herself, for instance by using the newest DNA technology, which was not available during the preliminary investigation. Hence, there is a great interest in preserving evidence, and in particular “traces” (spår), after the verdict has become legally binding. In this thesis, I argue that evidence, such as “traces”, should be preserved not only in the interest for clearing unsolved crimes in the future, but also for the possibility of a future petition of post-conviction relief - at least if the crime committed was a serious crime. According to my study, it is a common belief among the police, that preservation of evidence called “traces” is unregulated. I argue that The Archives Act, which regulates the general duty of state agencies to preserve official documents, is applicable also regarding these “traces”. Consequently, I propose that all of these types of evidence should be preserved by the agencies. Alternatively, the convicted should be notified by the appropriate agency that the evidence is going to be destroyed and grant him or her a right to request further preservation within a certain time. Moreover, I conclude that there should be a possibility for the convicted to require post-conviction DNA testing in Sweden as exemplified on the federal level in the US, as well as that the legal requirements for reconsidering the preliminary investigation in 58:6a SCJP should be more lenient. Another solution would be to make it possible for the court, according to 58:6b SCJP, to decide upon that the prosecutor should take investigative measures when it can be assumed that it would lead to the reconsideration of the preliminary investigation. If the proposed legislative changes are not taken, at least it should be possible for the prosecutor to take investigative measures, such as initiating the DNA testing, by using the opportunity to partwise reconsideration of the preliminary investigation. / Syftet med denna uppsats är att utreda den oskyldigt dömdes utredningsmöjligheter för att ansöka om resning enligt 58:2 p.4 Rättegångsbalken (RB), med särskilt fokus på bevarande av bevismaterial och begäran om DNA-testning efter lagakraftvunnen dom. Eftersom kravet på förundersökningens återupptagande enligt 58:6a RB ställs högt, är den dömde, med mycket få undantag, lämnad åt att själv vidta utredningsåtgärder, men utan laglig rätt att få tillgång till allt bevismaterial i fallet. Detta är ett stort problem då den dömde skulle behöva få till stånd nya forensiska eller kriminaltekniska analyser på materialet, i syfte att rentvå hen från skuld, genom att exempelvis använda den nyaste DNA-tekniken, som inte fanns tillgänglig vid den ursprungliga förundersökningen. Därför finns det ett starkt intresse av att bevismaterial, främst spår, bevaras efter domen har vunnit laga kraft.  I denna uppsats argumenterar jag för att bevismaterial, såsom spår, inte endast bör bevaras med hänsyn till intresset av att klara upp kalla fall, utan även beträffande möjligheten till framtida ansökan om resning - åtminstone om det brott som begicks var ett allvarligt sådant. Enligt min studie är det en vanlig uppfattning bland polisen att bevarandet av bevismaterial, såsom spår, är oreglerat. Jag argumenterar för att arkivlagen, som reglerar den allmänna skyldigheten för statliga myndigheter att bevara allmänna handlingar, även är tillämplig lag avseende spår. Följaktligen föreslår jag att myndigheter bör bevara alla dessa typer av material. Alternativt borde den dömde underrättas av lämplig myndighet att bevismaterialen ska hävas, och ge hen rätt att begära, inom viss tid, att bevismaterialen ska fortsätta att bevaras. Dessutom konstaterar jag att det bör införas en möjlighet för den dömde att begära ny DNA-testning efter lagakraftvunnen dom i Sverige, likt regleringen på federal nivå i USA, samt att kravet på förundersökningens återupptagande enligt 58:6a RB bör sänkas. En annan lösning skulle vara att göra det möjligt för domstolen i enlighet med 58:6b RB att förelägga åklagaren att vidta viss utredningsåtgärd när det kan antas leda till förundersökningens återupptagande. Om inte dessa förändringar sker bör åklagaren åtminstone ha möjlighet att vidta utredningsåtgärder, som att t.ex. initiera ny DNA-testning, genom att utnyttja möjligheten att delvis återuppta förundersökningen.