No description available.

Introduction. The aim of this thesis is to examine how Swedish private archival institutions perceive the possibility of being included in the Archival Law. At present the Archival Law of 1990 only applies to official documents from the public sector. Recently however a proposal to change the legislation so that it in part also applies to private archives has been made in the newly published Archival Inquiry commissioned by the government. A more far-reaching proposal to include the private archives in the law has also been made by the Swedish National Archives. Method. We conducted a qualitative research study using semi-structured interviews with 10 informants from 8 different private archival institutions in Sweden. Analysis. By presenting what has been said regarding legislation for private archives in previous archival inquiries, government propositions and other official reports we frame the idea of legislation for private archives by putting it in its culturalpolitical context. An important concept that permeates this thesis is the concept of cultural heritage and how it relates to private archives. The transcriptions from the interviews were analysed by the use of force-field analysis which has its roots in Karl Lewin’s field theory. Results. By collecting the informants thoughts concerning a new legislation for private archives and analysing them as forces working for (driving forces) and against (restraining forces) change we show the complexities surrounding this issue. Conclusion. In many cases uncertainty of what the consequences of the new legislation will be for the private archival institutions prevents them from supporting the change. Our informants also feel that the Swedish National Archives has a top-down perspective which prevents them from listening to and learn from the private sectors experiences. Collaboration between the public and the private sector seems to be the way forward. This is a two years master’s thesis in Archival Science

Filipstads Gille är en historisk förening som värnar om Filipstads historia. Gillet har genom sin samling och dokumentation, arbetat för att presentera stadens historia. Vilket bland annat sker via den egna tidskriften Vår Stad som ges ut årligen. Gillet är en av många enskilda arkivbildare i Sverige som inte inkluderas i arkivlagen, som bland annat skrevs för att skydda och bevara handlingar av kulturell eller historisk betydelse för landet. Trots detta finns ett glapp som gynnar den offentliga, gentemot den privata sektorns arkiv, och ett viktigt perspektiv i historieskrivningen riskerar att förloras innan man insett dess betydelse. Filipstads Gille är en ideell och allmännyttig förening vilken faller under den privata sektorn istället för den offentliga (statliga och kommunala). Enligt arkivlagen är den privata sektorn reglerad, men har inte samma skydd som den offentliga när det gäller arkivverksamheten. Därmed kommer frågeställningen; vilka skillnader som finns i lagen, vad innebär dessa skillnader för offentliga respektive enskilda arkiv, och hur hanterar Filipstads Gille sin arkivgenererande verksamhet och handlingar? Syftet med denna uppsats är att studera Filipstads Gille för att se hur deras verksamhet förhåller sig till lagstiftningen, med fokus på arkivverksamheten.

The purpose of this thesis is to examine the wrongfully convicted person’s possibilities for taking investigative measures in his or her own case, in order to apply for post-conviction relief according to 58:2 p.4 of the Swedish Code of Judicial Procedure (SCJP), with a particular focus on preservation of evidence and post-conviction DNA testing. Since the legal requirements for reconsidering the preliminary investigation according to 58:6a SCJP are set high, the convicted is, with very few exceptions, left alone to make his or her own attempt at reinvestigating the case, but without legal right to get access to all the evidential items in the case. This is a huge problem when the convicted would need to let such items get reanalyzed by forensic or scientific experts, in order to exculpate him- or herself, for instance by using the newest DNA technology, which was not available during the preliminary investigation. Hence, there is a great interest in preserving evidence, and in particular “traces” (spår), after the verdict has become legally binding. In this thesis, I argue that evidence, such as “traces”, should be preserved not only in the interest for clearing unsolved crimes in the future, but also for the possibility of a future petition of post-conviction relief - at least if the crime committed was a serious crime. According to my study, it is a common belief among the police, that preservation of evidence called “traces” is unregulated. I argue that The Archives Act, which regulates the general duty of state agencies to preserve official documents, is applicable also regarding these “traces”. Consequently, I propose that all of these types of evidence should be preserved by the agencies. Alternatively, the convicted should be notified by the appropriate agency that the evidence is going to be destroyed and grant him or her a right to request further preservation within a certain time. Moreover, I conclude that there should be a possibility for the convicted to require post-conviction DNA testing in Sweden as exemplified on the federal level in the US, as well as that the legal requirements for reconsidering the preliminary investigation in 58:6a SCJP should be more lenient. Another solution would be to make it possible for the court, according to 58:6b SCJP, to decide upon that the prosecutor should take investigative measures when it can be assumed that it would lead to the reconsideration of the preliminary investigation. If the proposed legislative changes are not taken, at least it should be possible for the prosecutor to take investigative measures, such as initiating the DNA testing, by using the opportunity to partwise reconsideration of the preliminary investigation. / Syftet med denna uppsats är att utreda den oskyldigt dömdes utredningsmöjligheter för att ansöka om resning enligt 58:2 p.4 Rättegångsbalken (RB), med särskilt fokus på bevarande av bevismaterial och begäran om DNA-testning efter lagakraftvunnen dom. Eftersom kravet på förundersökningens återupptagande enligt 58:6a RB ställs högt, är den dömde, med mycket få undantag, lämnad åt att själv vidta utredningsåtgärder, men utan laglig rätt att få tillgång till allt bevismaterial i fallet. Detta är ett stort problem då den dömde skulle behöva få till stånd nya forensiska eller kriminaltekniska analyser på materialet, i syfte att rentvå hen från skuld, genom att exempelvis använda den nyaste DNA-tekniken, som inte fanns tillgänglig vid den ursprungliga förundersökningen. Därför finns det ett starkt intresse av att bevismaterial, främst spår, bevaras efter domen har vunnit laga kraft.  I denna uppsats argumenterar jag för att bevismaterial, såsom spår, inte endast bör bevaras med hänsyn till intresset av att klara upp kalla fall, utan även beträffande möjligheten till framtida ansökan om resning - åtminstone om det brott som begicks var ett allvarligt sådant. Enligt min studie är det en vanlig uppfattning bland polisen att bevarandet av bevismaterial, såsom spår, är oreglerat. Jag argumenterar för att arkivlagen, som reglerar den allmänna skyldigheten för statliga myndigheter att bevara allmänna handlingar, även är tillämplig lag avseende spår. Följaktligen föreslår jag att myndigheter bör bevara alla dessa typer av material. Alternativt borde den dömde underrättas av lämplig myndighet att bevismaterialen ska hävas, och ge hen rätt att begära, inom viss tid, att bevismaterialen ska fortsätta att bevaras. Dessutom konstaterar jag att det bör införas en möjlighet för den dömde att begära ny DNA-testning efter lagakraftvunnen dom i Sverige, likt regleringen på federal nivå i USA, samt att kravet på förundersökningens återupptagande enligt 58:6a RB bör sänkas. En annan lösning skulle vara att göra det möjligt för domstolen i enlighet med 58:6b RB att förelägga åklagaren att vidta viss utredningsåtgärd när det kan antas leda till förundersökningens återupptagande. Om inte dessa förändringar sker bör åklagaren åtminstone ha möjlighet att vidta utredningsåtgärder, som att t.ex. initiera ny DNA-testning, genom att utnyttja möjligheten att delvis återuppta förundersökningen.