檔案法的產生，是我國檔案事業重要的里程碑，一個法律的出現，並非孤立存在，必須將其與社會、政治或歷史發展的脈絡一同對照，賦予時代的生命力，才能彰顯法律制定的意義，以及其中蘊含的強烈歷史意識。本研究內容主要為我國檔案法制定的過程，運用歷史研究法及訪談法，暸解我國檔案法制定的過程與階段、檔案法草案版本的內容、理念意涵與制定精神、檔案法制定與政治、社會或歷史背景的關連性，以及檔案管理檔案法制定後的修正情形。 檔案法的制定始於民國76年，至民國88年制定完成，期間經歷國史館、行政院及立法院階段，共費時12年時間，制定過程產生的草案版本，主要有國史館版、行政院版、林濁水版、曹爾忠版及李慶雄版，影響檔案法制定的因素包含：始於重視歷史紀錄的保存、奠定行政制度的基礎、反映我國民主時代的變遷經過；檔案管理局對於檔案法制定後的修正重點為解決業務瓶頸問題，紓解集中管理的沉重業務量，包含機關自行管理定型化書表、檔案目錄公布機制、機關檔案銷毀目錄分及審查機制等。 本研究提出八點建議，包含：蒐集檔案法制定過程所產生之文件、整合檔案相關資源、提升檔案主管機關的位階、積極推動國家檔案館設立，並研擬明確法源依據、建立分級管理機制、擴大檔案的定義與範圍、加強私文書的蒐集及人員經費制度化。 / The subject of this research is the process and phrase of Archives Act establishment in Taiwan. By applying historical research method and interview method, this research elaborates the version of Archives Act draft, the essence of legislation and its relationship between politics, society and history. Last, the text tells the situation in revising Archives Act after its legislation. The legislation of Archives Act was started from 1987 and finished in 1999 through the phrase of Academic Historica, Executive Yuan and Legislative Yuan, total 12 years. During the establishment, the draft is mainly from Academic Historica, Executive Yuan, Lin,Cho-Shui , Tsao,Erh-Chang and Lee,Ching-Hsiung. When formulating the Archives Act, it considers the preservation of historical record, foundation of administrative system and reflection of Taiwan democracy transition .In order to resolve operation bottleneck, release heavy loading of mass management, National Archives Administration revised the Archives Act in some ways like autonomic management of table by each institution, publishing mechanism of archives catalog and examining mechanism of institute archive destroying catalog, etc. This research raises 8 points as suggestion, collecting the document which was generated during establishment of Archives Act, raising level of archives administrative institute, setting up National Archive institute, drawing up definite authority of law, making mechanism of classified management, expanding the definition and range of archives, improving the collection of private edition and institutionalizing member and fund.

The purpose of this thesis is to examine the wrongfully convicted person’s possibilities for taking investigative measures in his or her own case, in order to apply for post-conviction relief according to 58:2 p.4 of the Swedish Code of Judicial Procedure (SCJP), with a particular focus on preservation of evidence and post-conviction DNA testing. Since the legal requirements for reconsidering the preliminary investigation according to 58:6a SCJP are set high, the convicted is, with very few exceptions, left alone to make his or her own attempt at reinvestigating the case, but without legal right to get access to all the evidential items in the case. This is a huge problem when the convicted would need to let such items get reanalyzed by forensic or scientific experts, in order to exculpate him- or herself, for instance by using the newest DNA technology, which was not available during the preliminary investigation. Hence, there is a great interest in preserving evidence, and in particular “traces” (spår), after the verdict has become legally binding. In this thesis, I argue that evidence, such as “traces”, should be preserved not only in the interest for clearing unsolved crimes in the future, but also for the possibility of a future petition of post-conviction relief - at least if the crime committed was a serious crime. According to my study, it is a common belief among the police, that preservation of evidence called “traces” is unregulated. I argue that The Archives Act, which regulates the general duty of state agencies to preserve official documents, is applicable also regarding these “traces”. Consequently, I propose that all of these types of evidence should be preserved by the agencies. Alternatively, the convicted should be notified by the appropriate agency that the evidence is going to be destroyed and grant him or her a right to request further preservation within a certain time. Moreover, I conclude that there should be a possibility for the convicted to require post-conviction DNA testing in Sweden as exemplified on the federal level in the US, as well as that the legal requirements for reconsidering the preliminary investigation in 58:6a SCJP should be more lenient. Another solution would be to make it possible for the court, according to 58:6b SCJP, to decide upon that the prosecutor should take investigative measures when it can be assumed that it would lead to the reconsideration of the preliminary investigation. If the proposed legislative changes are not taken, at least it should be possible for the prosecutor to take investigative measures, such as initiating the DNA testing, by using the opportunity to partwise reconsideration of the preliminary investigation. / Syftet med denna uppsats är att utreda den oskyldigt dömdes utredningsmöjligheter för att ansöka om resning enligt 58:2 p.4 Rättegångsbalken (RB), med särskilt fokus på bevarande av bevismaterial och begäran om DNA-testning efter lagakraftvunnen dom. Eftersom kravet på förundersökningens återupptagande enligt 58:6a RB ställs högt, är den dömde, med mycket få undantag, lämnad åt att själv vidta utredningsåtgärder, men utan laglig rätt att få tillgång till allt bevismaterial i fallet. Detta är ett stort problem då den dömde skulle behöva få till stånd nya forensiska eller kriminaltekniska analyser på materialet, i syfte att rentvå hen från skuld, genom att exempelvis använda den nyaste DNA-tekniken, som inte fanns tillgänglig vid den ursprungliga förundersökningen. Därför finns det ett starkt intresse av att bevismaterial, främst spår, bevaras efter domen har vunnit laga kraft.  I denna uppsats argumenterar jag för att bevismaterial, såsom spår, inte endast bör bevaras med hänsyn till intresset av att klara upp kalla fall, utan även beträffande möjligheten till framtida ansökan om resning - åtminstone om det brott som begicks var ett allvarligt sådant. Enligt min studie är det en vanlig uppfattning bland polisen att bevarandet av bevismaterial, såsom spår, är oreglerat. Jag argumenterar för att arkivlagen, som reglerar den allmänna skyldigheten för statliga myndigheter att bevara allmänna handlingar, även är tillämplig lag avseende spår. Följaktligen föreslår jag att myndigheter bör bevara alla dessa typer av material. Alternativt borde den dömde underrättas av lämplig myndighet att bevismaterialen ska hävas, och ge hen rätt att begära, inom viss tid, att bevismaterialen ska fortsätta att bevaras. Dessutom konstaterar jag att det bör införas en möjlighet för den dömde att begära ny DNA-testning efter lagakraftvunnen dom i Sverige, likt regleringen på federal nivå i USA, samt att kravet på förundersökningens återupptagande enligt 58:6a RB bör sänkas. En annan lösning skulle vara att göra det möjligt för domstolen i enlighet med 58:6b RB att förelägga åklagaren att vidta viss utredningsåtgärd när det kan antas leda till förundersökningens återupptagande. Om inte dessa förändringar sker bör åklagaren åtminstone ha möjlighet att vidta utredningsåtgärder, som att t.ex. initiera ny DNA-testning, genom att utnyttja möjligheten att delvis återuppta förundersökningen.