The purpose of this thesis is to examine the wrongfully convicted person’s possibilities for taking investigative measures in his or her own case, in order to apply for post-conviction relief according to 58:2 p.4 of the Swedish Code of Judicial Procedure (SCJP), with a particular focus on preservation of evidence and post-conviction DNA testing. Since the legal requirements for reconsidering the preliminary investigation according to 58:6a SCJP are set high, the convicted is, with very few exceptions, left alone to make his or her own attempt at reinvestigating the case, but without legal right to get access to all the evidential items in the case. This is a huge problem when the convicted would need to let such items get reanalyzed by forensic or scientific experts, in order to exculpate him- or herself, for instance by using the newest DNA technology, which was not available during the preliminary investigation. Hence, there is a great interest in preserving evidence, and in particular “traces” (spår), after the verdict has become legally binding. In this thesis, I argue that evidence, such as “traces”, should be preserved not only in the interest for clearing unsolved crimes in the future, but also for the possibility of a future petition of post-conviction relief - at least if the crime committed was a serious crime. According to my study, it is a common belief among the police, that preservation of evidence called “traces” is unregulated. I argue that The Archives Act, which regulates the general duty of state agencies to preserve official documents, is applicable also regarding these “traces”. Consequently, I propose that all of these types of evidence should be preserved by the agencies. Alternatively, the convicted should be notified by the appropriate agency that the evidence is going to be destroyed and grant him or her a right to request further preservation within a certain time. Moreover, I conclude that there should be a possibility for the convicted to require post-conviction DNA testing in Sweden as exemplified on the federal level in the US, as well as that the legal requirements for reconsidering the preliminary investigation in 58:6a SCJP should be more lenient. Another solution would be to make it possible for the court, according to 58:6b SCJP, to decide upon that the prosecutor should take investigative measures when it can be assumed that it would lead to the reconsideration of the preliminary investigation. If the proposed legislative changes are not taken, at least it should be possible for the prosecutor to take investigative measures, such as initiating the DNA testing, by using the opportunity to partwise reconsideration of the preliminary investigation. / Syftet med denna uppsats är att utreda den oskyldigt dömdes utredningsmöjligheter för att ansöka om resning enligt 58:2 p.4 Rättegångsbalken (RB), med särskilt fokus på bevarande av bevismaterial och begäran om DNA-testning efter lagakraftvunnen dom. Eftersom kravet på förundersökningens återupptagande enligt 58:6a RB ställs högt, är den dömde, med mycket få undantag, lämnad åt att själv vidta utredningsåtgärder, men utan laglig rätt att få tillgång till allt bevismaterial i fallet. Detta är ett stort problem då den dömde skulle behöva få till stånd nya forensiska eller kriminaltekniska analyser på materialet, i syfte att rentvå hen från skuld, genom att exempelvis använda den nyaste DNA-tekniken, som inte fanns tillgänglig vid den ursprungliga förundersökningen. Därför finns det ett starkt intresse av att bevismaterial, främst spår, bevaras efter domen har vunnit laga kraft.  I denna uppsats argumenterar jag för att bevismaterial, såsom spår, inte endast bör bevaras med hänsyn till intresset av att klara upp kalla fall, utan även beträffande möjligheten till framtida ansökan om resning - åtminstone om det brott som begicks var ett allvarligt sådant. Enligt min studie är det en vanlig uppfattning bland polisen att bevarandet av bevismaterial, såsom spår, är oreglerat. Jag argumenterar för att arkivlagen, som reglerar den allmänna skyldigheten för statliga myndigheter att bevara allmänna handlingar, även är tillämplig lag avseende spår. Följaktligen föreslår jag att myndigheter bör bevara alla dessa typer av material. Alternativt borde den dömde underrättas av lämplig myndighet att bevismaterialen ska hävas, och ge hen rätt att begära, inom viss tid, att bevismaterialen ska fortsätta att bevaras. Dessutom konstaterar jag att det bör införas en möjlighet för den dömde att begära ny DNA-testning efter lagakraftvunnen dom i Sverige, likt regleringen på federal nivå i USA, samt att kravet på förundersökningens återupptagande enligt 58:6a RB bör sänkas. En annan lösning skulle vara att göra det möjligt för domstolen i enlighet med 58:6b RB att förelägga åklagaren att vidta viss utredningsåtgärd när det kan antas leda till förundersökningens återupptagande. Om inte dessa förändringar sker bör åklagaren åtminstone ha möjlighet att vidta utredningsåtgärder, som att t.ex. initiera ny DNA-testning, genom att utnyttja möjligheten att delvis återuppta förundersökningen.

I den här uppsatsen har en konflikt mellan grundläggande EU-rättsliga värden utforskats genom en studie av den europeiska utredningsordern. Konflikten består i användandet av principerna om ömsesidigt förtroende och erkännande på straffrättens område, samtidigt som dessa principer ibland kolliderar med respekten för mänskliga rättigheter så som de definieras inom unionen. För att ge principerna om ömsesidigt förtroende och erkännande fullt genomslag skulle ett beslut om att begära en viss utredningsåtgärd från en annan stat behöva erkännas och verkställas utan någon extra prövning i den verkställande staten. För att ge mänskliga rättigheter fullt genomslag skulle å andra sidan den verkställande staten behöva göra en sådan prövning. Den här konflikten har tidigare utforskats i samband med den europeiska arresteringsordern, medan utredningsordern inte har fått samma uppmärksamhet. Det har kunnat konstateras att det finns många likheter mellan den europeiska arresteringsordern och utredningsordern, men att den senare också står inför helt egna utmaningar. Det finns nämligen stora skillnader mellan ett verkställande av ett överlämnade av en person till en annan stat, och ett verkställande av en utredningsåtgärd, så som till exempel en husrannsakan. Detta gör att den praxis som finns avseende den europeiska arresteringsordern måste behandlas med försiktighet. / In this essay a conflict between fundamental values of the European Union law has been explored through a study of the European Investigation Order. The conflict consists of the use of the principles of mutual trust and recognition within the area of criminal law, when these principles might collide with the respect for human rights as they are defined within the Union. I order to give full weight to the principles of mutual trust and recognition it would be necessary for the executing state to recognize and execute a decision of an investigative measure emanating from the issuing state without any further substantial assessment. For human rights to be adequately protected, it might however be necessary for the executing state to make that very assessment before executing the investigative measure in question. This conflict has already been explored in connection with the European Arrest Warrant, but the European Investigation Order has not yet received the same attention. There are many similarities indeed between the two, but the European Investigation Order also has completely unique challenges. One must keep in mind that there are great differences between an extradition decision and an execution of an investigative measure, as for example a search. This makes it essential to treat the Investigation Order as its own, viewing the case law regarding the Arrest Warrant with some precaution.