Uppsatsen handlar om gällande rätt beträffande ogiltighetsreglen i lag om skiljeförfarande 33 § och huruvida bestämmelsen bör förändras.

No description available.

No description available.

No description available.

Arbitral tribunals’ engagement of secretaries has for several years been the subject of debate and surveys show that the use of arbitral secretaries varies in practice. The Swedish Arbitration Act as well as the Arbitration Rules and Rules for Expedited Arbitrations issued by the Arbitration Institute of the Stockholm Chamber of Commerce do not regulate the appointment and authority of an arbitral secretary. The requirements for the arbitrators’ appointment of a secretary and the extent of the secretary’s authority are, however, indirectly affected by general principles of law and provisions in the Swedish Arbitration Act. Regarding the requirements for appointment of a secretary, it is asserted in this thesis that the arbitrators ought to obtain the parties’ consent to the appointment. However, it is unclear if there are any other requirements that the arbitrators must observe when appointing a secretary. The limitations on the secretary’s authority mainly consist of agreements concluded by the parties and the provisions on challenge and invalidity of awards. Where the secretary has been appointed with the parties’ consent and the parties have not agreed on the secretary’s authority, the secretary is probably at least allowed to perform administrative tasks, but the arbitrators are not allowed to delegate their decision-making function or the duty to sign the award. However, the exact dividing line between proper and improper delegation cannot be established. In the final discussion it is asserted that further guidance on the authority of the arbitral secretary would be beneficial. It is proposed that such guidance should be provided through guidelines issued by the SCC, which shall recommend the arbitrators to: obtain the parties’ consent to the appointment of the secretary; conclude an agreement with the parties which states the duties that the arbitrators are allowed to delegate to the secretary; be transparent with the parties on the secretary’s involvement in the arbitral proceedings; and refrain from delegating the tasks to sign the award and decide the dispute. / Skiljenämnders anlitande av sekreterare har i flera år varit föremål för debatt och undersökningar visar på att användandet av sekreterare varierar i praktiken. Lagen om skiljeförfarande samt Stockholms Handelskammares Skiljedomsinstituts skiljedomsregler och regler för förenklat förfarande reglerar inte sekreterarens tillsättande och behörighet. Kraven för att skiljemännen ska kunna tillsätta en sekreterare och omfattningen av sekreterarens behörighet påverkas dock indirekt av generella rättsprinciper samt bestämmelser i lagen om skiljeförfarande. Angående kraven för att kunna tillsätta en sekreterare, hävdas i denna uppsats att skiljemännen borde inhämta parternas samtycke till tillsättandet. Det är dock oklart om skiljemännen måste observera några andra krav när de ska tillsätta en sekreterare. Sekreterarens behörighet begränsas främst av avtal som parterna har slutit samt reglerna om klander och ogiltighet av skiljedomar. Om sekreteraren har blivit tillsatt med parternas samtycke och parterna inte har avtalat om sekreterarens behörighet, så får sekreteraren troligtvis åtminstone utföra administrativa uppgifter, men skiljemännen får inte delegera deras beslutsfattande funktion eller uppgiften att underteckna skiljedomen. Den exakta gränsen mellan tillåten och otillåten delegering kan dock inte fastställas. I den avslutande diskussionen framhålls att det vore fördelaktigt med ytterligare vägledning angående sekreterarens behörighet. Det föreslås att sådan vägledning ska ges genom att SCC antar riktlinjer som rekommenderar skiljemännen att: inhämta parternas samtycke till tillsättandet av sekreteraren, avtala med parterna angående vilka uppgifter som skiljemännen får delegera till sekreteraren, vara öppna med parterna angående sekreterarens inblandning i förfarandet och avstå från att delegera uppgifterna att underteckna skiljedomen och avgöra tvisten.

No description available.

Rättskraften finns för att tillgodose den vinnande partens behov av trygghet. Den negativa rättskraften (res judicata) är det som gör att samma sak inte kan prövas på nytt i flera på varandra följande processer. Res judicata syftar alltså till att slutligt avgöra tvistefrågan. Rättskraftens objektiva utsträckning (förhållandet till saken) är oklar, särskilt i skiljeförfarande. Det finns ett nära samband mellan reglerna om rättskraft och taleändring. För att undersöka rättskraftens objektiva utsträckning finns det därför anledning att beakta vilka taleändrings-möjligheter som parterna i förfarandet har. Detta samband finns i både skiljeförfarande och civilprocess. Det finns därför anledning att jämföra civilprocessen med skiljeförfarande för att försöka klargöra rättskraftens utsträckning i den senare. Uppsatsen syftar till att undersöka rättskraftens objektiva utsträckning i skiljeförfarande för att försöka klargöra hur långt den sträcker sig. För att kunna göra detta kommer även eventuella skillnader i förhållandet mellan rättskraften och ändring av talan i civilprocess kontra skilje-förfarande att undersökas. Sett till rättskraftens bakomliggande syften finns det möjlighet att argumentera antingen för eller emot en omfattande rättskraftsverkan i skiljeförfarande. I doktrinen finns olika uppfattningar beroende på hur de olika bakomliggande syftena värderas. Den rådande uppfattningen är dock att rättskraftens objektiva utsträckning i skiljeförfarande bygger på samma principer som i civilprocessen. Det finns många skillnader mellan processformerna. Reglerna inom respektive processform är också utformade på olika vis. Det framstår därför som naturligt att en viss skillnad i rättskraften dem emellan bör finnas. Denna skillnad bör dock vara liten med anledning av att den allmänna uppfattningen är att rättskraften i de båda processformerna är i princip samma. Rättskraftens utsträckning i det enskilda fallet bör också bero på vilken sorts fråga som prövats. I skiljeförfarande är det nämligen möjligt att pröva sådana frågor som inte kan förekomma inom civilprocessen. Särskilt i dessa fall kan det därför argumenteras för en omfattning på rättskraften som avviker från civilprocessen. Frågan om rättskraftens objektiva utsträckning i skiljeförfarande får sägas vara svårbesvarad. Arbetet har inte kunnat ge ett definitivt svar på frågeställningen och den får därför fortsatt konstateras vara oklar. Min uppfattning i frågan är dock att det förefaller vara mest rimligt att rättskraftens objektiva utsträckning i skiljeförfarande kan omfatta mer än vid en likadan civilprocessuell tvist.

No description available.

Påståendedoktrinen är en rättsprincip som understödjer snabbhet, effektivitet och slutlighet för den tvistlösning som sker genom skiljeförfaranden. När en part till stöd för sin talan åberopar ett rättsfaktum som har betydelse i både processuellt och materiellt hänseende riskerar skiljenämnden eller domstolen att föregå sakprövningen i sin behörighetsprövning. Påståendedoktrinen avhjälper detta problem genom att partens påståenden om dubbelrelevanta rättsfakta tas för goda i behörighets-prövningen. Det finns dock undantag till påståendedoktrinen. Dessa är undantaget för uppenbart ogrundade påståenden, det genomlysningsresonemang som HD tillämpat i NJA 2017 s 226 samt anknytningsdoktrinen. Dessa undantag utreds.

Det är idag vanligt att företag löser sina tvister genom skiljeförfarande. De har här större möjlighet att kontrollera förfarandet och få ett snabbare avgörande än i en domstolsprocess. Förfarandet är dessutom konfidentiellt. Skiljeförfaranden sker ofta mellan parter från olika länder och det är vanligt att parter väljer forum i Sverige i internationella skiljeförfaranden. I vissa situationer kan en part befara att den framtida skiljedomen blir verkningslös på grund av att en motpart kommer att agera på ett sätt som tillfogar parten skada eller försvårar verkställigheten av domen. En part kan därför vara i behov av en säkerhetsåtgärd både före, under eller efter förfarandet. Enligt LSF, den svenska lagen om skiljeförfarande, kan en part antingen vända sig till skiljenämnd eller till domstol med en ansökan om en säkerhetsåtgärd. Dock är det enbart domstols beslut som kan verkställas exekutivt. Skiljemännens beslut om en säkerhetsåtgärd blir däremot en ”osanktionerad uppmaning” till en part att företa åtgärden. Uppsatsens syfte är att utreda om LSF bör tillåta att skiljenämnds beslut om säkerhetsåtgärder ska kunna verkställas. I uppsatsen presenteras därför hur en part kan ansöka om en säkerhetsåtgärd enligt svensk rätt, om Sveriges position överensstämmer med den internationella synen och utvecklingen på skiljemannarättens område och om Sverige bör anta kapitel IV A i UNCITRAL:s modellag. Uppsatsen diskuterar också olika överväganden som bör göras i lagstiftningsarbetet och om LSF bör ändras. För att besvara syftet har den svenska inställningen till säkerhetsåtgärder i skiljeförfaranden utretts. Olika alternativ att reglera förhållandet mellan domstol och skiljenämnd gällande beslutsrätt om verkställbara säkerhetsåtgärder diskuteras också. Eftersom internationella förhållanden påverkar även den svenska lagstiftningen presenteras och kommenteras relevanta bestämmelser i modellagen. Även lagstiftning från England, Hong Kong, Schweiz och Tyskland har använts för att belysa hur vissa utländska rättsordningar behandlar säkerhetsåtgärder i skiljeförfaranden. Resultatet av utredningen visar att en part i ett skiljeförfarande i Sverige inte kan begära verkställbara säkerhetsåtgärder från en skiljenämnd. Den internationella synen och utvecklingen pekar dock i riktning mot att skiljenämnden bör ha denna möjlighet. LSF bör därför enligt denna författares åsikt ändras och tillåta verkställighet av skiljenämndens beslut om säkerhetsåtgärder. Alla modellagens bestämmelser gällande säkerhetsåtgärder bör dock inte införas i svensk lagstiftning. Att Sverige tar intryck av både modellagen och utländska rättsordningar har ansetts vara mest gynnsamt för LSF.