No description available.

Utifrån ett handelsrättsligt perspektiv har skiljeförfarandet som tvistelösningsmetod alltjämt varit att föredra. Kommersiella aktörers speciella krav på handläggningen upprätthålls med hjälp av en stark partsautonomi som möjliggör en insynsfri, snabb, effektiv och ändamålsenlig handläggning. Effektiviteten aktualiseras inte minst på grund av uppbyggnaden som ett eninstansförfarande. Ett förfarande utan en generell överprövningsmöjlighet medför vissa inskränkningar i parternas rättssäkerhet. Den inskränkta rättssäkerheten i ett skiljeförfarande anses dock kompenseras av att parterna är medvetna om förfarandets uppbyggnad och av att det står dem fritt att välja varsin skiljeman de har förtroende för. Förtroendet för såväl skiljemän som allmänna domare är en fundamental beståndsdel för respektive verksamhets fortskridande. För att bibehålla allmänhetens förtroende för domstolsverksamheten ansågs det viktigt att gemene man fick insikt i domares förhållningssätt i etiska dilemman. Det ansågs därför nödvändigt att domarkårens yrkesetik, den goda domarseden, analyserades och tydligare definierades. Trots motargumentet att det redan existerade en god etisk standard inom domarkåren, ansågs det viktigt att arbeta för att ytterligare förstärka allmänhetens förtroende. Att etik är något man har och inte något man skaffar sig med hjälp av ett regelverk ansåg inte heller eliminera behovet av att försöka definiera en överenskommen standard. Skiljeförfarandets uppbyggnad som ett insynsfritt eninstansförfarande tillsammans med en otydlig innebörd av de krav som ställs på skiljemäns etiska ansvar torde tala för ett införande av en överenskommen etisk standard även för skiljemän. Hitintills finns dock ingen synlig diskussion om yrkesetiken för skiljedomsverksamheten likt den som ansågs behövlig för domare. Det finns ingen känd etisk kravbeskrivning för skiljemän i Sverige. En kodifiering av god skiljemannased saknas, trots en befarad ökning av skiljeförfaranden och trots en svårdefinierad yrkesgrupp och avsaknaden av kompetenskrav för den. Det hade möjligtvis varit rimligt om en vägledning till innebörden av den goda skiljemannaseden funnits i svensk gällande rätt men de svenska rättskällorna ger inget tydligt svar vad gäller innebörden av en sådan sed. När rättvisa ska skipas i ett eninstansförfarande är det viktigt att på alla tänkbara sätt försöka säkra att etiska värden upprätthålls innan en slutgiltig dom meddelas. Det måste anses finnas ett allmänt intresse i att på alla sätt försöka förstärka parters rättssäkerhet oavsett val av förfarande. En kodifierad god skiljemannased skulle utgöra ett starkare preventivt skydd för ett rättvist förfarande. En etisk kod är således viktig för att bibehålla förtroendet för skiljedomsverksamheten i stort.

Syftet med denna kandidatuppsats är att beskriva gällande rätt kring om och när en konkursgäldenärs skiljeavtal binder dess konkursbo samt konsekvenserna av detta. I dagsläget är rättsområdet osäkert och enbart grundat på praxis, uppsatsen utreder därför även om lagstiftning eller annan utveckling på området är erforderlig. Det har i praxis konstaterats att en konkursgäldenärs skiljeavtal binder dess konkursbo då tvister gäller obligationsrättsliga anspråk och bevakningsförfaranden är aktuella. I praxis kan vidare konstateras att i tvister av sak- och föreningsrättslig karaktär är ett konkursbo inte bundet av konkursgäldenärs skiljeavtal. Tvister avgörs då i enlighet med konkursrättens tvistlösningsmetoder. Juridisk metod används för att beskriva gällande rätt och för att bringa klarhet i de grundläggande bestämmelserna på området används en deskriptiv metod. En problemorienterad metod används för att analysera rättsläget. Konsekvenserna av att ett konkursbo är bundet av konkursgäldenärens skiljeavtal är att en borgenär kan, genom sin skiljeklausul, komma att tillgodogöra sig mer ur konkursboets egendomsmassa än övriga borgenärer med bevakade fordringar i konkursen som inte avtalat om skiljeförfarande. Att konkursboet i obligationsrättsliga fall är bundet att tvista i ett skiljeförfarande, trots att boet inte existerat vid skiljeavtalets uppkomst, innebär att en kollision mellan offentlig- och civilrätt uppstår. Författarna anser avslutningsvis att konkursgäldenärs skiljeklausul inte ska binda dess konkursbo. De sak- och föreningsrättsliga rättsfallen är mer klara i sina argument och utveckling av rättsläget bör därför, enligt författarna, ske i samförstånd med dessa bedömningar. / The purpose of this bachelor’s thesis is to investigate current law whether if and when a bankruptcy debtor’s arbitration agreement is binding towards its bankrupt’s estate and the consequences of this. The legal position is in the current situation uncertain and is solely based on legal cases; the thesis investigates therefore whether legislation or other development within the area is required.  It has been stated through legal cases that bankruptcy debtor’s arbitration agreement is binding towards its bankruptcy estate when the conflict refers to claims on law of obligations and when monitoring procedures are in question. Case law furthermore state that the bankruptcy estate is not bound by its bankruptcy debtor’s arbitration agreement in conflicts concerning law of property and rights of association. A traditional legal method has been used in order to investigate current law and a descriptive method has been used to clarify the fundamental provisions in the area. A problem-oriented method has been used in order to analyze the legal position. The consequences of the binding effect of the arbitration agreement towards the bankruptcy’s estate is that a creditor can, through its arbitration clause, utilize more from the bankruptcy’s estate property than the rest of the creditors, whom have not agreed on an arbitration clause. That the bankruptcy’s estate is considered forced to dispute in arbitration, even though the bankruptcy’s estate did not exist when the arbitration agreement occurred, implies that an impact between public- and civil law arises. The authors consider that the bankruptcy’s debtor arbitration clause should not be binding towards its bankruptcy’s estate. The authors is of the opinion that the case law conflicts concerning law of property and rights of association are more clear in their argument’s and development of the legal position should take guidance from these legal cases.

A valid arbitration agreement constitutes a bar to court proceedings as well as a prerequisite for arbitral proceedings. In NJA 2008 p. 406 and NJA 2012 p. 183, the Swedish Supreme Court applied the so-called doctrine of assertion with respect to the issue of whether a dispute should be settled by arbitration or litigation. Prior to these judgments, it was uncertain if the doctrine of assertion was applicable regarding this issue. The purpose of the essay is to examine the meaning of the doctrine and how it should be applied based on NJA 2008 p. 406 and NJA 2012 p. 183. In essence, the following conclusions are drawn from the judgments. As a starting point, it is essential to distinguish between the question of whether there is a valid arbitration agreement between the parties, the question of which legal relationships the arbitration agreement covers and the question of which circumstances the assessment of the issue of jurisdiction should be based on. The questions are all significant to the issue of whether a dispute should be settled by arbitration or litigation, but according to the Supreme Court, the doctrine of assertion should only be applied with respect to the last question. Thus, when an arbitral tribunal tries its own jurisdiction, it should base its assessment on the circumstances referred to by the party which requested the arbitration. This is also the case when a claimant brings an action before a court and the respondent objects to the jurisdiction of the court by invoking an arbitration agreement. In accordance with the doctrine of assertion, the court should base its assessment of the issue of jurisdiction on the circumstances which the claimant has referred to.

During an arbitration, a party may need to request the arbitral tribunal to order interim measuresto secure a meaningful award. However, the parties may face issues relating to enforceabilityand hence the effectiveness of the arbitral tribunal’s interim decision. If the arbitral tribunal isseated in Sweden, under the current Swedish Arbitration Act (SAA), a decision on interimmeasures is not enforceable in the form of an order. This raises the issue whether such a decisioncould be made enforceable if issued in the form of an arbitral award. The SAA is currently undergoing a revision with the aim to increase the attractiveness ofSwedish arbitration, for both Swedish and foreign parties. The Government Commission(Commission) proposed in its report in 2015 that an express legislative provision be introducedspecifically empowering an arbitral tribunal to order an interim measure in the form of an orderor an award. This would be consistent with relevant Arbitral Rules. A decision in form of anaward would potentially be enforceable. The Government decided not to follow theCommission’s proposal in the proposed legislation referred to the Law Council on Legislation.The Commission implied that interim measures may be enforceable in Sweden, if made in theform of an award. Through the use of a legal dogmatic and legal analytical method this thesis concludes that thereis an uncertainty as to whether interim measures, in the form of an award, can be enforced inSweden. Parties can probably give the arbitral tribunal such authority to grant interim measuresthat are final and binding in character, if this is provided for in their arbitration agreement. Forexample, parties could vest the arbitral tribunal with such power by referring to arbitration rulesthat provide for such interim relief, as is provided in SCC and ICC Arbitral Rules. It is alsoconcluded that the enforceability depends on whether the award was rendered by a tribunalsitting in/outside of Sweden. The Swedish Supreme Court has stated that “award” within themeaning of the New York Convention (NYC) should, as a rule, be construed according to thelaw of the seat of the arbitration. This may allow for enforcement of interim measures in theform of an award. However, due to the general, but not conclusive, view that the NYC does notapply to interim measures, no certain conclusions can be made. Furthermore, it is argued, because of this ambiguity, that Sweden fails to offer parties andarbitrators a modern and effective arbitral regime, which may hamper Sweden’s ambitions inattracting foreign parties to arbitrate in Sweden. Therefore, Sweden should introduce apossibility for the arbitral tribunal to grant enforceable interim measures.

Inom ramen för Förenta nationernas internationella handelsorgan United Nations Commission on International Trade Law (UNCITRAL) har en konvention om internationella medlingsförfaranden (Singaporekonventionen) antagits. Denna syftar till att harmonisera den internationella handelsrätten, särskilt avseende alternativa tvistelösningsmetoder. I Sverige finns sedan 2011 lagen om medling i vissa privaträttsliga tvister, som reglerar hela medlingsprocessen, från hur förfarandet ska gå tillväga till hur en eventuell överenskommelse kan erhålla status som en exekutionstitel. Denna status nås, enligt svensk rätt, genom att en domstol meddelar en verkställbarhetsförklaring. Vid en prövning av en ansökan om verkställbarhetsförklaring från parterna, ska en domstol meddela förklaringen om innehållet i avtalet är sådant att det kan verkställas i Sverige. Avseende dessa så kallade vägransgrunder, går Singaporekonventionen längre och tillåter att en domstol vägrar att förklara en överenskommelse verkställbar om avtalet på något sätt är ogiltigt. Följaktligen medför Singaporekonventionen en mer omfattande prövning för domstolen, i och med att fler faktorer behöver beaktas innan en verkställbarhetsförklaring meddelas. En annan konsekvens är å andra sidan att risken för materiellt oriktiga verkställbarhetsförklaringar undviks i högre utsträckning.   Konventionen aktualiserar dessutom andra frågeställningar, nämligen hur en domstol ska hantera en invändning om att en medlingsöverenskommelse redan har avgjort saken som är föremål för talan i ett ordinärt, dispositivt, tvistemål. Överenskommelsen kan inte i sig utgöra en grund för att rättegångshinder föreligger, i och med att bestämmelsen om res judicata tar sikte på situationer där saken har varit föremål för en materiell prövning, vilket en ansökan om verkställbarhetsförklaring inte kan anses ha varit. Däremot medför en medlingsöverenskommelse en bevisverkan, i form av att parterna har avsagt sig att åberopa de eventuellt tillämpliga materiella bestämmelserna till förmån för det avtal som medlingsöverenskommelsen är ett uttryck för.

Principen jura novit curia anses vedertagen i svensk processrätt. Det har dock ansetts osäkert om, och i så fall hur, principen ska tillämpas i internationella skiljeförfaranden. Uppsatsen utreder därför gränserna för hur jura novit curia får tillämpas i internationella skiljeförfaranden i Sverige utan att skiljedomen kan klandras framgångsrikt. I uppsatsen definieras principen enligt följande: 1) Rättstillämpningsfriheten: Rätten/skiljenämnden är inte bunden av de rättsregler (rättsliga kvalifikationer) som parterna åberopat eller diskuterat under processen. 2) Rättsutredningsplikten: Parterna behöver inte bevisa innehållet i gällande rätt och rätten/skiljenämnden är omvänt skyldig att ex officio utreda hur gällande rätt ska förstås oaktat vilka rättskällor parterna presenterat. 3) Överraskningsfriheten: Rätten/skiljenämnden är inte skyldig att genom materiell processledning låta parterna yttra sig över ”nya” rättsregler eller rättsliga kvalifikationer som rätten/skiljenämnden överväger att göra. Inledningsvis djupanalyseras principens ställning i svenska domstolsförfaranden och rent svenska skiljeförfaranden. Därefter analyseras hur principen diskuteras i svensk doktrin, i svensk klanderdomspraxis och enligt SCC-regelverket. Vidare följer en översiktlig komparativ analys med studier av hur jura novit curia tillämpas i bland annat England, Schweiz, Danmark och Argentina samt under ett antal internationella instrument och institut såsom ICSID, UNCITRAL, ALI/UNIDROIT och ILA. Sammantaget är slutsatserna i uppsatsen följande: Rättstillämpningsfriheten gäller i internationella skiljeförfaranden i Sverige. En skiljedom torde alltså inte kunna klandras enbart för att en skiljenämnd ex officio tillämpat andra rättsregler än de parterna hänfört sig till. Nämnden har dock möjlighet att ålägga parterna att presentera bevisning om rättens innehåll, vilket innebär någon absolut rättsutredningsplikt inte finns. Analysen visar slutligen att någon absolut överraskningsfrihet inte finns, men att det är oklart hur stor oförutsebarhet i rättstillämpningen som krävs för att det ska vara fråga om ett klanderbart handläggningsfel. Givet att LSF kräver att handläggningsfelet ska ha ”inverkat på utgången” i målet för att skiljedomen ska åsidosättas torde det dock i praktiken vara endast i undantagsfall som överraskande rättstillämpning de facto leder till ett åsidosättande av en skiljedom. / The principle jura novit curia is considered a fundament of Swedish Procedural Law. Yet there are doubts as to whether, and if so how, the principle applies in international arbitration. In this thesis it is investigated how jura novit curia can be applied in international arbitration taking place in Sweden without the award being annulled. In the thesis, the principle is defined as follows: 1) Freedom to apply the law: A court/tribunal is not bound by the legal arguments and qualifications made by the parties in the case. 2) Duty to investigate the law: The parties do not have to prove the law and consequently a court/tribunal is obliged to research and ascertain the law ex officio. 3) Freedom to surprise: A court/tribunal is not obliged to let the parties comment on the legal sources or rules of law that it considers to apply on the case. Initially the application of jura novit curia in Swedish courts and domestic arbitrations is deeply analyzed. Furthermore, the discussion among Swedish scholars and the application in case law and under the SCC framework is presented. Thereafter follows a brief comparative analysis on how jura novit curia is applied in England, Switzerland, Denmark and Argentina, as well as its application under a number of international instruments and institutions such as ICSID, UNCITRAL, ALI/UNIDROIT and ILA. In short, the conclusions of the thesis are: The freedom to apply the law applies in international arbitration in Sweden since an arbitral award can most likely not be annulled only because a rule of law that was not invoked by the parties was applied. However, an arbitral tribunal has the power to require the parties to present legal arguments and legal investigations, which means there is no absolute duty to investigate the law. The analysis shows that there is no absolute freedom to surprise, although it is uncertain how much unpredictability is needed for an award to be annulled due to procedural error. However, given that the Swedish Arbitration Act additionally requires a procedural error to have “influenced the outcome of the case” in order for an award to be annulled, it is likely that it is only exceptional examples of unpredictable application of law that would actually lead to an annulment.

No description available.

Different interpretations of the New York Convention’s Article V(1)(e) have caused inconsistencies regarding how courts deal with applications for enforcement of annulled foreign arbitral awards. Court cases from various Contracting States display that the courts have adopted different approaches to this matter. With the rising number of challenges of awards, the issue has become increasingly important. The author examines international case law to analyze the issue of enforcement of annulled arbitral awards with the purpose of suggesting a possible Swedish approach. A number of aspects support the view that national courts have discretion when deciding whether to enforce a foreign arbitral award notwithstanding that has been annulled in the country of origin. Both the New York Convention and the Swedish Arbitration Act leaves narrow room for the court to exercise this discretion. The author suggests that enforcement of an annulled foreign arbitral award should be possible in Sweden under certain exceptional circumstances. If the competent authority in the country where the award was made annuls the award for reasons totally unacceptable from a Swedish point of view, the option to enforce the foreign arbitral award in Sweden should still be available. This approach is in line with the wording and purpose of both the New York Convention and the Swedish Arbitration Act. The suggested Swedish approach would not cause any serious uncertainty for the parties to the arbitration, but would create a necessary safety-valve for the courts to avoid having to refuse enforcement of a foreign arbitral award when it has been set aside for obscure reasons or by a corrupt court. As is evident from international case law, the interpretation and application of Article V(1)(e) of the New York Convention varies depending on what country enforcement is sought. To avoid contributing to further inconsistencies, it is necessary for Swedish authorities and practitioners to consider the issues addressed in the study.