Högfrekvenshandel är en växande handelsteknik på de finansiella marknaderna i både Sverige och USA. Genom införandet av EU-direktivet MiFID II i svensk rätt, kommer denna handelsteknik att regleras för första gången i Sverige. Även i USA finns ett regleringsförslag som väntar på att införas. Högfrekvenshandel är något nytt, teknologiskt och kontroversiellt på den finansiella marknaden och dess fördelar och nackdelar debatteras flitigt. I denna uppsats utreds vad högfrekvenshandel egentligen är, hur sådan handel kommer att definieras i lagtext, vilka för- och nackdelar som finns, samt vad de nya regleringarna kommer att innebära. En av de frågor som besvaras i uppsatsen är huruvida ett förbud mot högfrekvenshandel bör införas på den svenska marknaden. Svaret på den frågan är nekande. Om ett förbud mot högfrekvenshandel skulle införas, skulle det innebära ett steg tillbaka i såväl den tekniska som den ekonomiska utvecklingen. Den nya svenska regleringen angående högfrekvenshandel är ett viktigt steg för att lagstiftningen ska följa den tekniska utvecklingen. Regleringen kommer dock inte att medföra några nya regler för aktörerna på den finansiella marknaden, utan medför endast att de regler angående högfrekvenshandel som redan finns genom börsernas självreglering blir svensk lag. I denna uppsats presenteras både den svenska och den amerikanska finansiella marknaden, anledningen till detta är att skapa en djupare förståelse för den svenska regleringen och utvecklingen på den svenska finansiella marknaden. Den andra frågan som besvaras i uppsatsen har ett komparativt ändamål och tar sikte på vilka skillnader som finns mellan den svenska och den amerikanska marknaden vad gäller högfrekvens- och algoritmhandel. Den andra frågan besvaras löpande i uppsatsen genom jämförelse mellan de aktuella marknaderna. Enligt min åsikt är det inte många skillnader angående högfrekvenshandel på de två olika marknaderna. Till exempel är de risker med högfrekvenshandel som framställs för den svenska marknaden i stor utsträckning samma risker som framställs för den amerikanska marknaden. Jag kan även konstatera att högfrekvenshandel möjliggjordes på liknande sätt på både den svenska och den amerikanska marknaden, nämligen genom regelförändringar som främjade teknologisk utveckling på de finansiella marknaderna.

Snabblån är en tilltagande kreditform på konsumentkreditmarknaden, antalet företag som erbjuder snabblån i Sverige ökar konstant. Överskuldsättning, vilket uppstår då konsumenter tecknar snabblån och brister i återbetalning, är i dagsläget ett stort problem på konsumentkreditmarknaden. Tillsyn av kreditgivare vid snabblån är delad mellan Konsumentverket (KSV) och Finansinspektionen (FI). Den delade tillsynen innebär att KSV tillsammans med FI utövar tillsyn av kreditgivare vid snabblån. KSV ser till att snabblåneföretagen i sin verksamhet följer konsumentkreditlagens (KKrL:s) bestämmelser, FI utövar en begränsad tillsyn över kreditgivare vid snabblån vilket omfattar en kontroll och tillsyn av snabblåneföretagens verksamhetsledning. En delad tillsyn medför problem i form av situationer där oklarhet råder avseende vilken myndighet som ska utöva tillsyn. Tillsynsmyndigheterna har en lagstadgad rätt att inom respektive tillsynsområde dela ut sanktioner gentemot kreditgivare vid snabblån när denne brister i sin verksamhet. Proposition 2013/14:34 kom till som en åtgärd för att ytterligare reglera tillsyn och sanktioner av kreditgivare vid snabblån då brister i tillsynen av kreditgivare vid snabblån uppdagats enligt regeringen. Propositionen syftade till att få bukt med överskuld-sättningsproblemet. Efter att propositionen röstats igenom och godkänts av Riksdagen trädde lagändringen, Konsumentkreditlag 2014:83, i kraft den första april år 2014. Lagändringen innebär att KSV i samband med en varning gentemot en kreditgivare ska förena varningen med en sanktionsavgift om överträdelsen inte är ringa. Vidare innebär lagändringen att beslut om sanktionsavgiften och dess belopp fattas av KSV. Sanktionsavgiften, minst femtusen kronor och högst tio miljoner kronor, ska enligt den nya lagstiftningen drivas in av KSV. Lagändringen stadgar när KSV kan förelägga kreditgivare vid snabblån förbud att lämna krediter. Konsumentkreditlag 2014:83 förväntas leda till en bättre tillsyn av kreditgivare vid snabblån. Regeringen bedömer vidare att de nya bestämmelserna i KKrL får en positiv effekt på överskuldsättningsproblemet. / The payday loan is rapidly growing on the Swedish credit market, the number of companies providing payday loans in Sweden is constantly rising. Severe debt problems, which occurs when a consumer (borrower) takes a payday loan without the ability to repay it, is an increas-ing problem. Lenders of payday loans are supervised by the government agencies Konsumentverket (KSV) and Finansinspektionen (FI). The shared supervision means that KSV in consent with FI shall supervise lenders of payday loans. KSV oversees that payday loan-companies act in order with consumer credit-related legislation. FI:s supervision is limited, which means that it only inspects the management of the payday loan-companies. A shared supervision creates glitches and complications. Situations where uncertainty arises between KSV and FI regard-ing which agency shall supervise the particular case often occurs. The supervising agencies have a legislated right to impose sanctions against payday loan lenders. Proposition 2013/14:34, a bill which gave rise to Konsumentkreditlag 2014:83, was created as an action to further legislate the supervision and sanctions towards lenders of payday loans, since the Swedish government had discovered flaws in the supervision. Another pur-pose of the bill was to eradicate the growing consumer debt problem. The bill was approved by the parliament which made Konsumentkreditlag 2014:83 applicable the 1st of April 2014. The law amendment means that KSV, in connection with a warning towards the lender of payday loans, shall hand out a sanction fee. An action which shall be decided by KSV them-selves. The amendment further signifies when KSV may submit the payday loan-company to cease with their credit-lending operations. Konsumentkreditlag 2014:83 is expected to have a positive impact on the mounting debt problems and is also expected to improve the supervision of payday loan-companies.

Borgen är en vanlig säkerhet som lämnas vid kreditgivning. För aktiebolag finns möjligheten att ingå skötselborgen, där bolagets ägare borgar med sina personliga tillgångar för bolagets skulder. Vanligtvis innebär ägandet av aktiebolag inget personligt betalningsansvar för dess ägare, men när en skötselborgen lämnas som säkerhet för bolagets skulder kan bolagets ägare bli drabbade personligen om bolaget går i konkurs och inte kan betala sina skulder. När ett bolag går i konkurs och sedan upplöses, så upphör det i princip att existera som juridisk person. Kvar finns då en borgenär som vill ha täckning för sin fordran, och en borgensman som borgat för fordringen, men huvudgäldenären finns inte längre. Tidigare har underskottskonkurser lett till att borgenären inte ansetts ha någon att göra preskriptionsavbrott hos, varpå borgensmannen har blivit tvungen att infria sitt åtagande, trots att borgenären inte gjort preskriptionsavbrott gentemot huvudgäldenären. I och med att den nya ABL infördes har synen på detta förändrats, och HD kommer under år 2017 att pröva vad som faktiskt ska gälla för borgensmäns ansvar efter en konkurs.I denna uppsats får läsaren följa en diskussion om hur borgensåtagande påverkas av huvudgäldenärs konkurs. I uppsatsen behandlas först borgen och särskilt skötselborgens något annorlunda hantering. Vidare behandlas reglerna om preskription med avseende på borgen och i synnerhet hur reglerna om accessorisk preskription tidigare har behandlats, respektive hur de behandlas idag, vilket belyses med olika fall från rättspraxis. Enligt regler i ABL finns det möjlighet att återuppta ett likvidationsförfarande om det föreligger särskilda skäl. I uppsatsen diskuteras om en borgenärs behov av preskriptionsavbrott borde utgöra ett sådant särskilt skäl för att fortsätta en likvidation. Att något är möjligt att genomföra måste dock inte innebära att det är rimligt eller ändamålsenligt. Därför kommer det, efter en genomgång av rättspraxis och doktrin, att föras ett resonemang om rimligheten i att låta en likvidation fortgå för att en borgenär ska kunna göra preskriptionsavbrott. Huvudgäldenärens konkurs påverkar även borgensmannen i fråga om dennes regressmöjligheter, och därav kommer borgenärens rätt att göra preskriptionsavbrott ställas mot borgensmannens regressrätt.

På grund av att finansiella tjänster, bland annat värdepappershandel, är undantagen från mervärdesskatteplikt har EU-kommissionen bedömt att finanssektorn idag är underbeskattad. Efter finanskrisen och dess påverkan på världsekonomin har EU-kommissionen understrukit att de vinstdrivande finansiella instituten bör vara med och bidra till skatteintäkter. EU-kommissionen har mot bakgrund av detta utformat ett direktivförslag gällande en finansiell transaktionsskatt. På grund av att Sverige, tillsammans med andra medlemsländer, valt att ställa sig kritiska till direktivförslaget blev följden att tio medlemsländer beslutade om att ingå ett fördjupat samarbete gällande en finansiell transaktionsskatt. Med anledning av att det endast är tio medlemsländer som deltar i samarbetet valde EU-kommissionen att introducera en emissionsprincip i det senaste direktivförslaget. Emissionsprincipen kommer att innebära att svenska finansiella institut, som har sitt säte i Sverige, ändå kommer att bedömas vara etablerat i ett deltagande land om det finansiella instrumentet är emitterat i ett deltagande land. Emissionsprincipen medför således till en extraterritoriell beskattningseffekt. Enligt EU-rätten får dock inte det fördjupade samarbetet medföra negativa effekter för de länder som inte valt att ingå i samarbetet. I och med införandet av emissionsprincipen i direktivförslaget kommer den finansiella transaktionsskatten att medföra skatterättsliga konsekvenser för svenska finansiella institut i icke deltagande länder. Emissionsprincipen kommer att leda till att finansiella institut i icke deltagande länder kommer att bli solidariskt betalningsansvariga för att skatteintäkterna betalas in till de deltagande ländernas skattemyndigheter. Den finansiella transaktionsskattens extraterritoriella effekt riskerar att inskränka Sveriges skattesuveränitet, vilket i sin tur kan strida mot subsidiaritetsprincipen. Skattens extraterritoriella beskattningseffekt kommer dessutom medföra andra skatterättsliga konsekvenser för svenska finansiella institut, bland annat ökade kostnader och administrativa bördor, samt eventuella systemförändringar och regelreformer. Direktivförslaget har dessutom flera otydliga artiklar som kan komma att skapa en rättsosäkerhet för de svenska finansiella instituten, i form av att de finansiella instituten inte kommer kunna förutse konsekvenserna av skatten. Denna rättsosäkerhet kan i sin tur strida mot proportionalitetsprincipen. Ett införande av direktivförslaget, med dagens utformning av emissionsprincipen, kommer således ge upphov till skatterättsliga konsekvenser för svenska finansiella institut. / Today there is a value added tax exemption for sales of financial services. Due to that financial services are exempt, the European Commission estimated that the financial sector is currently under-taxed. After the financial crisis in 2008 and its impact on the world economy, the European Commission underlined that the financial institutions should contribute to tax revenues, because of this the European Commission prepared a draft directive concerning a financial transaction tax. This draft directive was intended to apply for all the Member States. Due to that Sweden, together with other Member States, chose to remain critical of the proposed directive; it resulted in that ten Member States entered an enhanced cooperation on a financial transaction tax. Given that there are only ten Member States participating in the enhanced cooperation, the European Commission chose to introduce an issuance principle in the latest draft of the directive. The issuance principle will mean that Swedish financial institutions will be considered established in a participating Member State, if the financial instrument is issued in a participating Member State. The issuance principle causes an extraterritorial effect for non-participating countries. The enhanced cooperation should not cause adverse effects for non-participating countries. However, the financial transaction tax is still contributing to tax consequences for non-participating countries, due to the introduction of the issuance principle in the proposed directive. The financial transaction tax will lead to that financial institutions in non-participating countries will be jointly and severally liable for that tax revenues. The extraterritorial effect of the financial transaction tax will moreover limit Sweden's tax sovereignty, which can result in a violation of the principle of subsidiarity. Moreover, the extraterritorial tax will result in a significant administrative burden, high costs and possible reforms in national legislation for non-participating countries. The proposed directive has several vague articles that may create legal uncertainty for the Swedish financial institutions. This legal uncertainty will result in that Swedish financial institutions will not be able to predict the impact of the financial transaction tax, which in turn could lead to a conflict with the principle of proportionality. The issuance principal will cause tax consequences for financial institutions in non-participating countries, in case the European Commission's directive proposals regarding a financial transaction tax is introduced within the enhanced cooperation.

Idag finns det 65 000 skyddsrum i Sverige som finns i både privatbostäder och näringsfastigheter. Skyddsrummen finns till för att skydda civilbefolkningen i händelse av krig och ska kunna ställas om från fredsanvändning till skyddsfunktion på två dygn. Det finns således begränsningar hur den enskilde kan använda sitt skyddsrum under fredstid, samtidigt som det finns långtgående underhållsskyldigheter som ägarna ska upprätthålla. Vidare finns det många oklarheter kring hur skyddsrummen ska behandlas, såsom när skyddsrummen skaavvecklas. Samtidigt finns äganderätten som mänsklig rättighet i både RF och EKMR, där enskildas egendom ska respekteras. Uppsatsen har därför som syfte att utreda hurskyddsrummen förhåller sig till äganderätten.  Utredningen har företagits med den rättsdogmatiska metoden. På området har lagstiftning och andra rättsligt bindande normer för skyddsrum undersökts tillsammans med andra fastighetsrättsliga regelverk för att undersöka bakomliggande aspekter för skyddsrummen. En viktig rättskälla har varit de skrivelser som MSB har utgivit, vilka har identifierats som sådan rättskälla som får användas i den juridiska argumentationen och för uppsatsen. För äganderätten har både svensk och europeisk rätt undersökts för att därefter jämföra hur respekten för egendom sammanfaller med skyddsrummens reglering. Problemområden kring laglighetskrav, ersättningsfrågor, oförutsebarhet kring avveckling och löptid har identifierats och diskuteras i studien. Bland annat diskuteras att många av de betungande krav mot enskilda inte finns reglerat i annat än skrivelser från myndigheten, vilket inte är förenligt med äganderätten. I uppsatsen återges att enskilda varken ska tjäna eller bekostas extra av att deras byggnad innehar ett skyddsrum, något som leder till att myndigheten inte får ha en för sträng syn på vad som ska bekostas av den enskilde själv. Vidare noteras att skyddsrummen skulle behöva införas i fastighetsregister för att enskilda ska få en bättre kunskap om att byggnaden innehåller skyddsrum vid bland annat överlåtelser. Det framkommer att det behöver ske normeringsarbete och kunskapshöjande arbete för att förstärka äganderätten och rättssäkerheten för ägare till byggnader med skyddsrum.

Sammanfattning Marknadsmanipulation genom spridning av information har funnits som brottsbestämmelse i 2 kap. 4 § MmL sedan 2016 och föranleder straffrättslig påföljd för uppsåtliga brott av normalgraden eller grovt brott. Genom samhällets allt mer digitaliserade realitet, där internetforum agerar som en samlingsplats för personer med liknande intressen, har sociala medier börjat spela en större roll. Sådana internetforum kan således bli inriktade mot ett specifikt intresse. Under Coronapandemins framfart har intresset för privatekonomin i samhället ökat, vilket även speglats på internetforum riktade mot värdepappersmarknaden. Dessa riktade internetforum avser att diskutera finansiella instrument och publicera sådan information som kan vara av intresse för investerare att ta del av. Möjligheten till att sprida information till investerare som avser att manipulera marknaden har härigenom ökat. Uppsatsen avser att undersöka huruvida den gällande lagstiftningen har tillräckliga möjligheter att omfatta publicering av information på sociala medier, vilka kan verka marknadspåverkande.Förtroendet för värdepappersmarknaden anses vara den största faktorn till att privatpersoner vill investera i olika finansiella instrument på marknadsplattformar. Skadas förtroendet kommer således möjligheterna för emittenterna att inbringa nytt kapital att försvåras och därigenom skadas den samhälleliga ekonomin. Härigenom är det av stort intresse att sådana ageranden som skadar förtroendet för värdepappersmarknaden lagförs och ges en straffrättslig påföljd.Genom tillämpning av den rättsdogmatiska metoden och den kritiska diskursanalytiska metoden har jag påvisat vilka svårigheter som följer av tillämpningen av brottsbestämmelsen om marknadsmanipulation i 2 kap. 4 § MmL. I analysen har jag kommit fram till att rekvisiten i brottsbestämmelsen om marknadsmanipulation inte är definierade, vilket leder till en stor osäkerhet vid tillämpningen av bestämmelsen. Dessa odefinierade rekvisit kan leda till en rättsosäkerhet och en brist i förutsebarhetsprincipen. Risken för att den dömande verksamheten kommer bedöma lika ageranden olika torde öka när brottsbestämmelsens mest centrala delar inte är definierade.En faktor som torde påvisa att tillämpningen av brottsbestämmelsen marknadsmanipulation är tämligen svår, är avsaknaden av avgöranden avseende marknadsmanipulation avseende spridandet av information via sociala medier. Det finns endast två underrättsinstansavgöranden, vilka behandlar äldre lagstiftning, avseende sådan brottslighet vilken avser spridandet av information som ger falska eller vilseledande signaler. Därför torde det vara av stor relevans att utreda den nu gällande rätten och definiera rekvisiten för att eliminera eventuella riskfaktorer.De svårigheter kopplade till tillämpningen av brottet marknadsmanipulation är enligt uppsatsen bedömningskriteriet den förnuftige investeraren, huruvida påföljderna agerar avskräckande, utredandet av brottet gällande vem som publicerat informationen, att juridiskt relevanta förarbeten och lagkommentarer har olika uppfattningar och vilken uppsåtsbedömning som ska krävas. I uppsatsen presenteras även förslag på hur begreppet signal bör definieras, när en sådan blir vilseledande och om det krävs att signalen påverkar kursen för att den ska anses vara manipulativ. Uppsatsen avslutas sedan med att presentera hur lagstiftningen kan förändras för att bättre uppnå det grundläggande syftet med reglering på värdepappersmarknaden. Den springande punkten vid all reglering på värdepappersmarknaden har varit den tekniskautvecklingen. Härigenom torde det finnas intresse att utreda om gällande lagstiftning uppnår sitt syfte och påvisar samhällets stora avståndstagande från manipulativt beteende på värdepappersmarknaden. Det finns även utrymme att i lagtexten införa definition av begreppet signal och att se över huruvida aktörer vilka publicerar information om värdepappersmarknaden bör visa på dess position i det finansiella instrumentet och därigenom ge mottagarna bättre förståelse för eventuella bakomliggande motiv.

Since the prohibition on loans was introduced in the Swedish Companies Act in 1975, it has beenthe subject of extensive debate, with criticism directed at the provision's design. At the time of itsintroduction, it was emphasized that the regulation primarily served two purposes: to protect thecompany's capital and its creditors, and to counteract tax evasion. The criticism of the regulationprimarily revolves around the inappropriateness of having a tax-related purpose in theCompanies Act and the existence of more suitable ways to regulate loans to related parties thanthe current absolute prohibition.The essay provides an account of how loans from a limited liability company to shareholders areregulated in German, French, and Swedish law. It has been found that the different legal systems'approaches to regulating loans from the company to shareholders create problems in aninternational context. Furthermore, the essay compiles how the legal systems in each country areconstructed, what similarities and differences exist, and in what way the Swedish loanprohibition can draw inspiration from other legal systems. EU law plays a role here, as companylaw is an area that has been partially harmonized. There are several directives in this field thathave been implemented in national law. Finally the essay raises the question of whether there is aneed for a change in the Swedish loan prohibition. / Sedan låneförbudet infördes i den svenska aktiebolagslagen år 1975, har det varit föremål för enomfattande debatt i vilken kritik har riktats mot utformningen av bestämmelsen. Vid införandetframhölls det att regleringen framför allt hade två syften: att skydda bolagets kapital och dessborgenärer samt att motverka skatteflykt. Kritiken mot regleringen består framför allt av att detinte är lämpligt att en reglering har ett skatterättsligt syfte i aktiebolagslagen samt att det finnslämpligare sätt att reglera lån till närstående än det nuvarande totala förbudet. I studien redogörsför hur lån från ett aktiebolag till aktieägare är reglerat i tysk, fransk och svensk rätt, där detframkommer att de olika rättsordningarnas sätt att reglera lån från bolaget till aktieägare skaparproblem i en internationell kontext.I uppsatsen sammanställs vidare hur rättsordningarna i respektive land är konstruerat, vilkalikheter och skillnader det finns samt på vilket sätt det svenska låneförbudet kan ta inspirationfrån övriga rättsordningar. EU-rätten får här en viss betydelse, eftersom associationsrätt är ettområde som till viss del harmoniserats. Det finns flera direktiv på området som ärimplementerade i nationell rätt. Avslutningsvis ställs frågan om det finns behov av en förändringav det svenska låneförbudet.

Syftet med min uppsats är att undersöka om det finns ett behov för en ny bolagsform, som är enkel att bilda och administrera för fysiska eller juridiska personer som önskar bedriva näringsverksamhet i liten skala. Om en ny bolagsform skulle införas i svensk associationsrätt, ämnar jag undersöka om det kan bidra till att de mindre näringsverksamheternas administrativa börda minskar. Frågan om en ny bolagsform avslogs senast i utredningen om förenklingar i aktiebolagslagen med hänvisning till att förenklingar i ABL var att föredra framför införandet av en ny bolagsform. Regeringen har under de senaste åren uppsatt målsättningar som syftar till att sänka den administrativa bördan. Bland de åtgärder som genomförts har revisionskravet för mindre näringsverksamheter avskaffats, kapitalkravet för privata aktiebolag har sänkts och ytterligare förenklingsåtgärder avseende ABL planeras. Frågan kvarstår dock ifall en ny bolagsform, likt det tyska GmbH:et eller det amerikanska LLC:et, vore en bättre lösning för de mindre näringsverksamheterna i Sverige. GmbH:et och LLC:et är mycket populära bolagsformer för mindre näringsverksamheter på grund av det begränsade personliga ansvaret och den flexibilitet avtalsfriheten medför.   Jag anser att ABL är alltför omfattande för mindre näringsverksamheter och att adressaten inte är riktigt tydlig. En ny bolagsform med en egen lag, vid sidan av ABL behöver utarbetas. Bolagsformen bör rikta sig till verksamheter med en eller ett fåtal delägare och karakteriseras av ett begränsat ansvar. Dessutom skall bolagsformen ha ett ringare kapitalkrav med större avtalsfrihet för delägarna. Här kan erfarenheter från det tyska GmbH:et och det amerikanska LLC:et implementeras, särskilt gällande bolagets form men även hur missbruk av bolagsformen kan förhindras och motarbetas. De förenklingsåtgärder som riktar sig till mindre näringsverksamheter borde även gälla för den nya bolagsformen och direkt implementeras i den nya lagstiftningen, vilket skulle leda till att den administrativa bördan minskas.

Enligt 3 kap. 1 § skadeståndslagen har arbetsgivaren principalansvar när dennes arbetstagare vållar skada mot tredje man, vilket betyder att arbetsgivaren åläggs det skadeståndsrättsliga ansvaret. I och med covid-19-pandemin har allt fler människor arbetat på distans för att stoppa smittspridningen. Studier visar att trenden att arbeta på distans kommer att fortsätta även efter pandemins slut. Med möjligheten och friheten att arbeta på distans följer även risken att arbetsgivarens möjligheter att övervaka och kontrollera dennes arbetstagares arbete minskar. Distansarbete har resulterat i en mer komplicerad gränsdragning gällande rekvisitet i tjänst i 3 kap. 1 § SkL. Vi redogör för hur arbetsgivares principalansvar tillämpas när arbetstagaren arbetar på distans. Vår uppsats inleds med en kortare beskrivning av covid-19-pandemin som började mars 2020. Grunderna för principalansvaret och dess skadeståndsrättsliga principer beskrivs i uppsatsen. En stor del av vår uppsats baseras på en redogörelse av rättsfall där principalansvar förelegat för att kunna undersöka var gränsen för principalansvar går. I många av rättsfallen diskuteras om en arbetstagare anses ha varit i tjänst när denne begått skadegörande handlingar. Vi redogör i för var gränsen går för när någon anses vara i tjänst. Sammanfattningsvis har arbetsgivaren ett långtgående principalansvar. Den slutsats vi har dragit, efter att ha applicerat gällande rätt på distanssituationer, är att det inte finns en stor skillnad när det gäller arbetsgivarens skadeståndsrättsliga ansvar mellan när arbetstagaren arbetar på plats och när denne arbetar på distans. Principalansvar är beroende av omständigheterna och vi ser ett mönster att domstolarna lägger större vikt vid sambandet till arbetsuppgifterna än om det skett under arbetstid eller i arbetslokal. Eftersom frågan gällande principalansvar vid distansarbete inte har tagits upp i svensk domstol än, är det för tidigt att veta hur domstolarna kommer att tolka omständigheten att arbeta på distans.

Reglerna vid tvångslikvidation innebär att styrelsen vid misstanke om kritisk kapitalbrist ska upprätta en kontrollbalansräkning. Uppvisar kontrollbalansräkningen en faktisk kapitalbrist ska en kontrollstämma hållas för att besluta om kapitalbristen ska läkas eller låta bolaget träda i likvidation. Underlåter styrelsen att upprätta en kontrollbalansräkning kan ett personligt betalningsansvar utdömas för styrelseledamöterna. Underlåtenheten omfattar även om styrelseledamöterna tror att de har upprättat en kontrollbalansräkning men den visar sig vara missvisande. Kontrollbalansräkningen kan i sådant fall anses vara felaktig, vilket i resulterar i att den inte är upprättad. Ett personligt betalningsansvar kan även aktualiseras för andra bolagsföreträdare förutsatt att de har vetskap om styrelsens underlåtenhet. Vid avvikelse från reglerna i 25 kap. ABL kan även ett skadeståndsansvar enligt 29 kap. ABL bli aktuellt. När borgenären åberopar personligt betalningsansvar, åligger det den att visa faktisk kapitalbrist samt en ansvarsgrund i 25 kap. ABL. Bolagsföreträdaren kan undkomma det personliga betalningsansvaret om den kan visa att ingen försumlighet har förelegat. Det finns således möjlighet att exculpera sig från ansvaret enligt 25 kap. ABL, medan någon motsvarande exculperingsregel inte finns för skadeståndsansvaret enligt 29 kap. ABL. Trots att grunder för exculpering existerar, tycks restriktivitet råda för bolagsföreträdaren att kunna exculpera sig från det personliga betalningsansvaret. HD har i NJA 2012 s. 858 lämnat vägledning angående försumlighetsprövningen i 25 kap. ABL. Avgörandet har även kommenterats av Stefan Lindskog och Håkan Andersson, varpå de har diskuterat hur försumlighetsprövningen ska bedömas. Upprättandet av en kontrollbalansräkning är till stor del en värderingsfråga beroende av redovisningsrättsliga normer, vilka inbegriper ett utrymme för alternativa lösningar. Konsekvenserna, av en diskutabel försumlighetsprövning och en värderingsproblematik, är att rättsläget för såväl ansvarsfrågan som exculperingsfrågan är svårbedömda.