En kapitaltäckningsgaranti kan användas för att rädda ett aktiebolag som hamnar i en kapitalbristsituation från likvidationsplikt. En kapitaltäckningsgaranti innebär att en fysisk eller juridisk person avger ett ensidigt löfte om att tillskjuta medel till det mottagande aktiebolaget om ekonomin försämras till den grad att det registrerade aktiekapitalet understiger hälften. En sådan situation är ålagd handlingsdirigerande regler som kan resultera i likvidation enligt 25 kap. Aktiebolagslag (2005:551), ABL. Genom att en garant åtar sig att vid avrop eller enligt överenskommelse tillskjuta medel till mottagaren kan verksamheten fortsätta bedrivas. Kapitaltäckningsgarantier regleras inte i ABL utan har istället varit föremål för diskussion i den juridiska doktrinen. Eftersom reglerna om kapitalbrist är uppställda i borgenärsintresse diskuteras ofta frågor kopplade till det bolaget som mottar en kapitaltäckningsgaranti. Enligt vår mening saknas det diskussion kring hur ett aktiebolag som garant kan påverkas av ett sådant åtagande. En fråga som uppstår är huruvida det överhuvudtaget kan anses rationellt att ställa ut en kapitaltäckningsgaranti och betydelsen av huruvida det sker inom eller utom ett koncernförhållande. Eftersom utställande av en kapitaltäckningsgaranti innebär att garanten tar på sig en ekonomisk risk bör det anses fördelaktigt om garanten kan kontrollera åtagandet i största möjliga utsträckning. Genom att en kapitaltäckningsgaranti utställs till ett bolag som garanten har insyn i och kan kontrollera kan potentiella risker minimeras. Garanten kan även se till att skyldigheterna enligt garantin begränsas för att uppnå förutsebarhet. I en koncern ska styrelsen i moderbolaget verka för koncernens bästa. För det fall en kapitaltäckningsgaranti ställs ut inom ett koncernförhållande innebär det att utställaren bör gynnas av mottagarens ekonomiska förbättring. Ett åtagande som sker mellan bolag i samma koncern innebär dessutom ett ökat skydd för garantens minoritetsaktieägare eftersom utställandet sker i bolagets intresse vilket även innebär att kapitaltäckningsgarantin är utställd i aktieägarnas intresse.

Ett köp av en nyproducerad bostadsrätt är en tidskrävande process som består av flera olika steg. Det är också en transaktion som står för ett stort värde. Därför är det extra viktigt att köparen känner till vilka risker som finns och de många problem som kan uppstå under processen, innan avtal ingås om att köpa den nya lägenheten. Dessa risker och problem kan vara både av privatekonomisk och associationsrättslig natur. Det är således viktigt att köparen är informerad om hur processen genomförs, dess delar och ur vilka situationer som nämnda risker och problem kan uppkomma. I denna uppsats utreder vi de situationer en köpare kan utsättas för under köpprocessen, fråntidigt intresse till inflyttning. Vi för också fram de för köp av nyproduktion relevanta regleringarsom föreslagits i SOU 2017:31 samt prop. 2021/22:171. Vilka konsumentskyddande egenskaper de har och hur de förhåller sig till gällande lagstiftning på området. Vi djupdyker även i dessa regleringar för att förstå bakgrunden till dem samt de konsumenträttsliga situationer som de är tänkta att lösa. Vikt läggs även vid de remissyttranden som myndigheter och intresseorganisationer har lämnat på både SOU och propositionens promemoria. En analys görs av de väsentliga förbättringar som innehållet i förarbetena kan komma att innebära för konsumentskyddet vid köp av nyproducerade bostadsrätter. Förbättringarna analyseras i flera av de steg som köpprocessen består av. Slutligen identifieras kvarstående särskilda brister i konsumentskyddet och en diskussion kring hur dessa kan lösas förs fram.

Som ett resultat av samhällsutvecklingen och den rådande klimatkrisen har ett ökat fokus på hållbarhet aktualiserats. Det har i samhällsdebatten framförts för- och motargument avseende att aktiebolag bör implementera en hållbar bolagsstyrning i större eller mindre utsträckning. Aktiebolag bedrivs med utgångspunkt i syftet att bereda aktieägarna vinst, men 3 kap. 3 § ABL tillskriver aktieägarna möjlighet att helt eller delvis ändra syftet i bolagsordningen. Det finns skilda tolkningar i frågan huruvida 3 kap. 3 § ABL tillåter styrelsen att beakta hållbarhet i sitt beslutsfattande. Å ena sidan påpekas att vinstsyftet ämnar ge aktieägarna ett skydd, eftersom det kan sägas utgöra en garanti för avkastning på deras investering. Tolkningen ligger i linje med den traditionella aktieägarmodellen. Å andra sidan kan grundtankarna i intressentmodellen, som ämnar att tillgodose fler än aktieägarnas intressen, anses vara en lösning på aktiebolagets roll i hållbarhetsfrågan. Modellen som bäst återspeglar 3 kap. 3 § ABL torde dock vara enlightened shareholder value model. Argumentet att långsiktig vinst och hållbarhet kan gynna bolaget ekonomiskt, till exempel till följd av goodwill, ger styrelsen utrymme att beakta hållbarhet som ett led i att generera vinst till aktieägarna. En implementering av ett syfte med fokus på hållbarhet jämte vinstsyftet torde vid första anblick utvidga styrelsens utrymme för att beakta hållbarhet, men på grund av att vinst och hållbarhet kan utgöra målkonflikter kan en sådan implementering föranleda svårigheter vid prioritering av målen. En överträdelse av verksamhetssyftet kan åsamka styrelsen skadeståndsansvar enligt 29 kap. 1 § ABL. Syftet med uppsatsen är att utreda om intressenter, utöver aktieägarna, har möjlighet att föra en sådan skadeståndstalan mot styrelsen. En förutsättning för skadestånd är att skadan har drabbat det intresse som skyddas av den norm som skadevållaren har överträtt. 3 kap. 3 § ABL anses vara en aktieägarskyddsregel. Därmed torde endast aktieägarna omfattas av normskyddet vid överträdelse av syftet. Så torde fallet vara även när bolaget har ett helt eller delvis annat syfte än vinst, eftersom det ligger i aktieägarnas intresse att ändra syftet. Slutsatsen föranleder att syftesstridiga handlingar riskerar att bli sanktionslösa. En omformulering av 3 kap. 3 § ABL med innebörden att samtliga intressenter erhåller ett skydd skulle innebära att övriga intressenter, utöver aktieägarna, omfattas av normskyddsläran. Däremot synes uppenbarhetskriteriet föranleda svårigheter för intressenterna att kunna föra en skadeståndstalan mot styrelsen vid beslutsfattande som strider mot syftet.

Abstract Copyright is seen everywhere in the society. It is structured to accommodate several perspectives, namely, a balance between protecting the individual copyright owners’ rights and encouraging the creativity on both an individual and societal level. The copyright owner cannot be granted a redundant protection at the expense of the other interests. For this reason, a copy of someone else’s copyright protected work can be done as long as the copying is for private use. Copying is for this reason something that the copyright owner must endure, but in some cases the right to copy for private use has to be constrained. A potential future problem will be at the point when a private person can 3D print in their own home.     The rapid development regarding 3D printing makes the technology more developed and, in addition, an increased influence over the society. As for the fashion industry, the technology comes with advantages, but also some disadvantages. In some years, the 3D printer has been able to print jewelry, watches and shoes. Lately, the technology also can print fashion products with material such as leather and textiles. If the technology continues to develop like today there is a chance, or a risk, with private persons having access to 3D printers at a “printing house” or in their own home, similar to a traditional paper printer today. The possibilities with printing what ever a person want to print will be a threat against manufacturing companies and their retailers. The person can thus avoid purchasing the product on the market by producing his own by making a copy of someone else’s copyright protected work with a disclaimer that the copy is for private use. The technological development will materialize challenges that the legislator has to consider and respond to, especially on the copyright area. The day when a copy can be made as cheap and as fast as purchasing the product on the market, the principal rule regarding private copying must be limited. Otherwise, the manufacturing companies and their retailers will be threatened and there is a risk that they will be outcompeted. The conclusion can be drawn, that an extended private copying levy in combination with a protection through technical action and a requisite of a reasonable use in art. 5 Infosoc-directive and 12 § URL, can solve the problem with 3D-printers and copying for private use. Whether the problems with 3D printing and copyright will become a reality, or not, depends on the future development of the technology. / Sammanfattning Upphovsrätter återfinns överallt i samhället. Dess syfte är att skydda upphovsmannens ensamrätt, liksom att balansera intressen som att främja kreativiteten och åsiktsbildningen, samhällsintresset och konsumentintresset. Kopiering av ett upphovsrättsligt skyddat verk får upphovsmannen utstå dagligen. Förutsatt att kopian är avsedd för privat brukande är kopieringen tillåten. Anledningen till detta undantag är att lagstiftaren anser att ensamrätten inte får vara för stark. Problematiken beträffande privat kopiering kommer att aktualiseras den dag när 3D-skrivartekniken är så pass utvecklad att privatpersoner har en ”minifabrik” i sitt hem. Den dagen när detta inträffar kommer privatpersoner inte att behöva gå till affären för att inhandla en specifik produkt, utan kan istället tillverka den hemma med hjälp av en CAD-fil och en 3D-skrivare, ett förfarande som kan komma att bli förfärande för företagen och samhället som helhet. Den teknologiska utvecklingen beträffande 3D-skrivare går snabbt framåt och med tiden får skrivaren ett större inflytande i samhället. I samband med utvecklingen har skrivarens kapacitet ökat samtidigt som priset sjunker. I dagsläget är emellertid en avancerad 3D-skrivare dyr vilket medför att det är ovanligt för privatpersoner att ha tillgång till en sådan i sitt hem.   För modebranschen har 3D-skrivarens utveckling inneburit en hel del fördelar, men med tekniken kommer även nackdelar. 3D-skrivaren har under en längre tid kunnat framställa modeprodukter såsom smycken, klockor och skor. Utvecklingen har på senaste tiden gjort det möjligt att även framställa modeprodukter av exempelvis läder, textil och skinn. Förutsatt att tekniken fortsätter utvecklas i den snabba takt som sker i dagsläget finns det en chans eller en risk att gemene man kommer att ha tillgång till en 3D-skrivare via ett ”printing house” eller till och med att gemene man har tillgång till en egen 3D-skrivare i sitt hem, precis som de allra flesta har tillgång till en traditionell pappersskrivare idag. Möjligheten att kunna skriva ut den produkt som önskas kommer att hota tillverkningsföretag och dess återförsäljare. Utvecklingen kommer att aktualisera utmaningar som lagstiftaren måste beakta och bemöta, särskilt på det upphovsrättsliga området. En potentiell lösning på dessa utmaningar är ett utvidgat kassettersättningssystem för att på så sätt säkerställa att upphovsmannen får ersättning för sin skada, i kombination med ett skydd för tekniska åtgärder och ett nytt rekvisit om skälig användning i art. 5 Infosoc-direktivet och 12 § URL. Om problemen med 3D-skrivartekniken och upphovsrätten kommer att bli realiserade i framtiden beror på hur utvecklingen kommer att se ut, något som återstår att se.

Ur de senaste decenniernas tekniska innovation föddes så kallade kryptotillgångar. Kryptotillgångar är digitala enheter som är tillgängliga via teknik för distribuerad liggare. Marknaden för kryptotillgångar har expanderat avsevärt på senare år. Tidigare har handel med kryptotillgångar mest varit en bisyssla för tekniskt kunniga personer, men i takt med att kryptotillgångar ökar i popularitet växer investerarkretsen. Kryptotillgångar ägs huvudsakligen med investeringsavsikt men kan, beroende på den berörda kryptotillgångens egenskaper, skilja sig avsevärt från finansiella instrument. Det gör att befintliga EU-regelverk för finansiella tjänster sällan kan ligga till grund för bedömning vid kryptotillgångshandel. Det skapar i sin tur osäkerhet avseende investerarskyddet för konsumenter som handlar med kryptotillgångar. Marknaden för kryptotillgångar är hittills oreglerad på EU-nivå vilket har medfört spridda och otillräckliga regleringar avseende kryptotillgångar på nationell nivå i vissa medlemsstater. År 2020 publicerade Europeiska kommissionen ett förslag på reglering av kryptotillgångar där ett av syftena med förslaget är att stärka investerarskyddet vid kryptotillgångshandel. Om förslaget skulle implementeras innebär det betydande förändringar på kryptotillgångsmarknaden. De förslagna bestämmelserna innefattar bland annat ett EU-pass för emittenter av kryptotillgångar och leverantörer av kryptotillgångstjänster, krav för emittenter av kryptotillgångar att utge informationsdokument samt krav för leverantörer av kryptotillgångstjänster att bedöma om den berörda kryptotillgången är lämplig för kunden.  I uppsatsen undersöks vilka risker en investerare utsätts för vid handel av kryptotillgångar. Den övergripande risken som investerare utsätts för vid handeln är risken att förlora sitt investerade medel. Det i sig är inte en unik risk för kryptotillgångar då förluster förekommer även på marknader för finansiella instrument. Den största utmaningen avseende bristen på investerarskydd på kryptotillgångsmarknaden härleds emellertid till informationsasymmetrier. Det framkommer i uppsatsen att det krävs reglering på kryptotillgångsmarknaden för att säkerställa ett tillräckligt investerarskydd. Vidare diskuteras huruvida Europeiska kommissionens förordningsförslag står i paritet till de identifierade investerarskyddsriskerna. Sammantaget leder uppsatsen till slutsatsen att en reglering av kryptotillgångsmarknaden kan säkra investerarskyddet vid handel av kryptotillgångar genom att upprätta krav på informationsgivning för emittenter av kryptotillgångar och leverantörer av kryptotillgångstjänster.

Vi lever i en tid präglad av drastiska klimatförändringar och ökade utsläpp av växthusgaser, där klimatångest har kommit att bli ett problem som tycks drabba såväl privatpersoner som företag. Allteftersom vår medvetenhet för samtidens klimathot ökar, har även hållbarhet fått en allt större betydelse för europeiska investerare. En tydlig konsekvens härav är den kraftiga ökningen av antalet hållbarhetsindex som identifierats på finansmarknaden. Hållbarhetsindex används ofta som komponent i passiva investeringsstrategier eller som verktyg för att mäta prestationen av olika värdepapper i en portfölj, och får på så vis funktionen av ett benchmark. Metoden för att utveckla såväl hållbara index som benchmarks kan emellertid variera, vilket ofta beror på att klimatrelaterad information kan vara extremt komplex att omvandla till finansiellt relaterbara värden. Svårigheterna härom har således minskat marknadens förtroende för sådana investeringsalternativ, trots den ökade benägenheten hos investerare att ta hänsyn till hållbarhet även i finansiella sammanhang. Bristande lagstiftning inom området föranledde Europeiska kommissionen att upprätta ett förslag om ändring av Benchmarkförordningen år 2018, som en del av sin handlingsplan för finansiering av hållbar tillväxt. Förordningen reglerar i dagsläget främst administratörer av benchmarks, vilka innehar det övergripande juridiska ansvaret för ett benchmark. Med förslaget införs nya kategorier för koldioxidsnåla och klimatpositiva benchmarks samt en reviderad transparensreglering som förpliktigar administratörer att offentliggöra hur de beaktar hållbarhet i sin metod och referensvärdesdeklaration. Även om förslaget välkomnats av flertalet aktörer, föreligger anledning att ifrågasätta huruvida marknaden kommer kunna förhålla sig till de ambitiösa ändringarna, samt om effekten av reglerna blir den som kommissionen eftersträvat. I uppsatsen identifieras och diskuteras de potentiella utmaningarna med förslagets ikraftträdande, vilka sedermera analyseras i förhållande till de åsyftade ändamålen med reglerna. Kritik riktas i uppsatsen främst mot förordningens bristande möjligheter att hålla andra aktörer ansvariga, eftersom uppfyllandet av de nya reglerna inte enbart är beroende av administratörernas eget agerande. Vidare konstateras att marknaden inledningsvis kommer att få stora svårigheter med insamling och verifiering av den klimatrelaterade information som är avgörande för användningen av miljövänliga benchmarks. Sett ur ett långsiktigt perspektiv tros emellertid ändringarna kunna skapa goda förutsättningar för en bättre inkludering av hållbarhet på finansmarknaden, utan kompromiss av ett konsument- eller investerarskydd.

Genom styrning av finansiella medel har gröna obligationer fått en viktig roll i utvecklingen mot ett miljömässigt hållbart samhälle. Extern granskning av gröna obligationer styrs idag genom frivilliga marknadsstandarder, varav GBP är den vanligaste. Dessutom har EU nyligen presenterat en egen frivillig standard med särskild tillsyn. Bättre tillgång till klimatrelaterad information samt tydliga och gemensamma definitioner av gröna aktiviteter är förutsättningar för att investerare mer effektivt ska flytta kapital till miljömässigt hållbara verksamheter för att stötta omställningen till en mindre fossilbaserad ekonomi. I den här uppsatsen visas att dagens betygsättning, olika bedömningsmetoder till trots, torde vara relativt pålitlig, men att det finns utrymme att önska högre jämförbarhet och därmed ökad investerartillit. Tydligare marknadsstandarder kan vara en viktig aspekt för att öka betygens pålitlighet allt eftersom marknaden för gröna obligationer expanderar. Analysen visar att lagstiftning som leder till ökad mängd publicerad granskning genom gröna betyg torde gynna transparensen samtidigt som ryktesrisken vid intressekonflikter bör innebära motvillighet gentemot felaktig bedömning. Samtidigt kan överdriven reglering begränsa möjligheterna för innovation, utveckling och expansion av marknaden som helhet. Det torde därmed vara i lagstiftarens intresse att inte införa alltför sträng reglering, eftersom risk att inte kunna uppnå den finansiering av klimatmålen som önskas då uppstår. Eftersom gröna obligationer är ett internationellt fenomen behöver världens länder arbeta tillsammans mot gemensamma standarder i syfte att nå klimatmålen.  I det fall tvingande reglering ska införas bör den vara på som lägst EU-nivå. För marknadsbalans mellan aktörerna och jämförbarhet mellan obligationerna är det viktigt att regleringen inte upplevs otydlig. Regleringen måste dessutom vara generell och så pass flexibel att den kan möta teknologisk utveckling och förändrade förhållanden på marknaderna utan att processen blir för långdragen. Så länge målet är att ha en europeisk kapitalmarknad där aktörerna kan tillhandahålla finansiella tjänster nationsövergripande krävs finansiell tillsyn som inte stannar vid nationsgränserna. På sikt torde Esma vara lämpligast att överse samtliga granskare av gröna obligationer verksamma på den europeiska marknaden. För detta krävs utökad reglering som ger Esma ökad behörighet såväl som ökade resurser för att effektivt kunna utföra tillsynsarbetet. / Through the management of financial resources, green bonds have received an important role in the development towards an environmentally sustainable society. External review of green bonds is today subject to voluntary market standards, of which GBP is the most common. In addition, the EU has recently presented its own voluntary standard, which includes supervision. Better access to climate-related information and clear and harmonised definitions of green activities are prerequisites for investors to move capital more efficiently to environmentally sustainable businesses to support the transition to a less fossil-based economy. With this paper it is shown that the current rating, despite different assessment methods, should be relatively reliable, but that there is room to wish for higher comparability and thus increased investor confidence. Clearer market standards can be an important aspect in increasing the reliability of ratings as the market for green bonds expands. The analysis shows that legislation that leads to an increased number of published reviews through green ratings should promote transparency, while the risk of rumors in the event of conflicts of interest should imply reluctance to make incorrect assessments. At the same time, excessive regulation may limit the opportunities for innovation, development and expansion of the market as a whole. Thus, it should be in the interest of the legislator not to introduce a regulation which is too strict, as the risk of not being able to achieve the desired financing of the climate goals then arises. As green bonds are an international phenomenon, all countries need to work together towards common standards in order to achieve the purpose of the climate goals. In the event that mandatory regulation is to be introduced, it should at least be at EU level. For market balance between the market participants as well as comparability between the bonds, it is important that the regulation is not perceived as unclear. In addition, regulation must be general and flexible enough to meet technological developments and new market conditions without the process becoming too lengthy. As long as the goal is to have a European capital market where market participants can provide financial services nationwide, financial supervision that does not stop at national borders is required. In the long run, ESMA should be the most appropriate authority to oversee all examiners of green bonds operating in the European market. This requires increased regulation that gives ESMA increased authority, as well as increased resources in order to be able to carry out the supervisory work effectively.