<p>Exklusivitetsklausuler används ofta som säkerhet för att den presumtiva köparen, budgivaren, ska våga inleda det kostsamma och tidskrävande förhandlingsarbetet. Exklusivitetsklausulen ger budgivaren, och i vissa fall säljaren, trygghet genom att säljaren förhindras att föra parallella förhandlingar. Exklusivitet är särskilt vanligt förekommande vid företagsförvärv eftersom sådana transaktioner ofta innefattar betydande kostnader och risker. Exklusivitetsklausulen kan vara en del av en avsiktsförklaring, eller finnas upprättad i ett särskilt avtal. Huruvida klausulen de facto ger budgivaren någon trygghet kan emellertid ifrågasättas och kanske erbjuder istället lojalitetsplikten skydd vid sidan av den överenskomna exklusiviteten. Exklusivitetsklausuler i avsiktsförklaringar uttrycker en avsikt att inte föra parallella förhandlingar och möjligtvis går det inte att likställa avsikten men någon plikt att endast förhandla med en part. Klausulen tvingar heller inte säljaren att sälja företaget och utan försäljning har budgivaren lagt ned tid och kostnad förgäves. Lojalitetsplikten har en stark ställning i svensk rätt och förmodas bli allt starkare genom lojalitetspliktens förekomst i lex mercatoria. Det går dock inte att direkt anta att lojalitetsplikten skulle uppställa krav på att parterna inte för parallella förhandlingar, utan andra principer såsom avtalsfriheten komplicerar situationen. Bedömningen får göras utifrån vad som kan anses vara ett illojalt beteende, det vill säga principen om culpa in contrahendo. Såväl exklusivitetsklausuler som lojalitetsplikten, i de fall lojalitetsplikten uppställer</p><p>krav på exklusivitet, skapar viss skadeberäkningsproblematik när åsidosättandet av exklusiviteten väl är ett faktum. Budgivarens skada kan påstås bestå dels av förhandlingskostnader som lagts ned i onödan, dels av förlorad vinst till följd av det förlorade förvärvet och frågan är vad denne kan förvänta sig bli ersatt för när exklusiviteten nonchalerats. Skadan är dessutom en indirekt, snarare än direkt, följd av de parallella förhandlingarna. Det är försäljningen till någon annan, inte de parallella förhandlingarna i sig, som orsakat skadan. Det finns många frågetecken runt exklusivitet och dess rättsverkningar som jag med denna uppsats avser att reda ut.</p>

Exklusivitetsklausuler används ofta som säkerhet för att den presumtiva köparen, budgivaren, ska våga inleda det kostsamma och tidskrävande förhandlingsarbetet. Exklusivitetsklausulen ger budgivaren, och i vissa fall säljaren, trygghet genom att säljaren förhindras att föra parallella förhandlingar. Exklusivitet är särskilt vanligt förekommande vid företagsförvärv eftersom sådana transaktioner ofta innefattar betydande kostnader och risker. Exklusivitetsklausulen kan vara en del av en avsiktsförklaring, eller finnas upprättad i ett särskilt avtal. Huruvida klausulen de facto ger budgivaren någon trygghet kan emellertid ifrågasättas och kanske erbjuder istället lojalitetsplikten skydd vid sidan av den överenskomna exklusiviteten. Exklusivitetsklausuler i avsiktsförklaringar uttrycker en avsikt att inte föra parallella förhandlingar och möjligtvis går det inte att likställa avsikten men någon plikt att endast förhandla med en part. Klausulen tvingar heller inte säljaren att sälja företaget och utan försäljning har budgivaren lagt ned tid och kostnad förgäves. Lojalitetsplikten har en stark ställning i svensk rätt och förmodas bli allt starkare genom lojalitetspliktens förekomst i lex mercatoria. Det går dock inte att direkt anta att lojalitetsplikten skulle uppställa krav på att parterna inte för parallella förhandlingar, utan andra principer såsom avtalsfriheten komplicerar situationen. Bedömningen får göras utifrån vad som kan anses vara ett illojalt beteende, det vill säga principen om culpa in contrahendo. Såväl exklusivitetsklausuler som lojalitetsplikten, i de fall lojalitetsplikten uppställer krav på exklusivitet, skapar viss skadeberäkningsproblematik när åsidosättandet av exklusiviteten väl är ett faktum. Budgivarens skada kan påstås bestå dels av förhandlingskostnader som lagts ned i onödan, dels av förlorad vinst till följd av det förlorade förvärvet och frågan är vad denne kan förvänta sig bli ersatt för när exklusiviteten nonchalerats. Skadan är dessutom en indirekt, snarare än direkt, följd av de parallella förhandlingarna. Det är försäljningen till någon annan, inte de parallella förhandlingarna i sig, som orsakat skadan. Det finns många frågetecken runt exklusivitet och dess rättsverkningar som jag med denna uppsats avser att reda ut.

Both the Commission and the Community Courts have on several occasions stated that a concentration that will cause the creation or strengthening of an oligopoly under certain circumstances might cause what’s referred to as a collective dominant position in the market. The concept of collective dominant position has gained a lot of criticism for being poorly defined and thereby create an uncertainty. The Commissions approach when applying the concept has also gained criticism for its lack of consistency. As a consequence of the Court of First Instances (CFI) decision in the case Airtours v. the European Commission, 3 in whish the Commissions standard of proof were rejected by the CFI, the merger regulation have been revised by the Commission. The expected consequences of the revised merger regulation and its future application have been that the Commission will leave the criteria of dominance in favour of a criterion of anti-competitive effects when evaluating proposed concentrations. An analysis of the new merger regulation and the published guidelines, as well as recent decisions from the Commission based on the new regulation, show no major change in the Commissions approach. The Commission will continue to use the concept of dominance as the base for the decisions. The only change in approach seems to concern the concept of collective dominant position where the Commission apparently has made a move towards an anticompetitive effects criterion in the assessment of concentrations. The Commission appears to deliberately avoid using the term collective dominant position in favour of a concept of ‘anti-competitive effects of a concentration resulting from the non-coordinated behavior of undertakings which would not have a dominant position on the market concerned’.4 It definitely seems like we have seen the end of the concept of collective dominant position. / Såväl kommissionen som gemenskapsdomstolarna har vid flera tillfällen uttalat att en koncentration som skapar eller förstärker ett oligopol under vissa förutsättningar kan ge upphov till något man kallar kollektiv dominerande ställning på marknaden. Begreppet kollektiv dominerande ställning har fått utstå mycken kritik för att vara dåligt definierat och därigenom skapa osäkerhet, även kommissionens tillämpning av begreppet har kritiserats för att inte vara helt konsekvent. Efter förstainstansrättens dom i målet Airtours mot kommissionen1 där rätten underkände kommissionens bevisning i frågan om huruvida den aktuella koncentrationen skulle ge upphov till en kollektiv dominerande ställning, har kommissionen reviderat sin koncentrationsförordning. Förväntningarna på den nya förordningen och den framtida tillämpningen har varit stora. Många väntade sig att kommissionen nu skulle lämna dominanskriteriet vid bedömningen av en koncentrations konkurrenshämmande effekter, för att istället börja tilllämpa ett rent konkurrensskadekriterium. En analys av den nya förordningen med tillhörande riktlinjedokument och de få beslut som kommissionen fattat på basis av den nya förordningen, pekar dock på att ingen större förändring kommer att ske. Kommissionen kommer även i fortsättningen att, i de allra flesta fall, basera sin bedömning på dominanskriteriet. Däremot verkar begreppet kollektiv dominerande ställning vara något man avser att överge till förmån för en bedömning av de konkurrenshämmande effekterna av en föreslagen koncentration. Kommissionen förefaller numer undvika begreppet kollektiv dominerande ställning, man talar istället om ”Konkurrenshämmande effekter till följd av ett icke-samordnat beteende hos företag som inte skulle få någon dominerande ställning på den berörda marknaden”2, något som talar för att begreppet kollektiv dominerande ställning nu spelat ut sin roll.

<p>Both the Commission and the Community Courts have on several occasions stated that a concentration that will cause the creation or strengthening of an oligopoly under certain circumstances might cause what’s referred to as a collective dominant position in the market. The concept of collective dominant position has gained a lot of criticism for being poorly defined and thereby create an uncertainty. The Commissions approach when applying the concept has also gained criticism for its lack of consistency. As a consequence of the Court of First Instances (CFI) decision in the case Airtours v. the European Commission, 3 in whish the Commissions standard of proof were rejected by the CFI, the merger regulation have been revised by the Commission. The expected consequences of the revised merger regulation and its future application have been that the Commission will leave the criteria of dominance in favour of a criterion of anti-competitive effects when evaluating proposed concentrations. An analysis of the new merger regulation and the published guidelines, as well as recent decisions from the Commission based on the new regulation, show no major change in the Commissions approach. The Commission will continue to use the concept of dominance as the base for the decisions. The only change in approach seems to concern the concept of collective dominant position where the Commission apparently has made a move towards an anticompetitive effects criterion in the assessment of concentrations. The Commission appears to deliberately avoid using the term collective dominant position in favour of a concept of ‘anti-competitive effects of a concentration resulting from the non-coordinated behavior of undertakings which would not have a dominant position on the market concerned’.4 It definitely seems like we have seen the end of the concept of collective dominant position.</p> / <p>Såväl kommissionen som gemenskapsdomstolarna har vid flera tillfällen uttalat att en koncentration som skapar eller förstärker ett oligopol under vissa förutsättningar kan ge upphov till något man kallar kollektiv dominerande ställning på marknaden. Begreppet kollektiv dominerande ställning har fått utstå mycken kritik för att vara dåligt definierat och därigenom skapa osäkerhet, även kommissionens tillämpning av begreppet har kritiserats för att inte vara helt konsekvent. Efter förstainstansrättens dom i målet Airtours mot kommissionen1 där rätten underkände kommissionens bevisning i frågan om huruvida den aktuella koncentrationen skulle ge upphov till en kollektiv dominerande ställning, har kommissionen reviderat sin koncentrationsförordning. Förväntningarna på den nya förordningen och den framtida tillämpningen har varit stora. Många väntade sig att kommissionen nu skulle lämna dominanskriteriet vid bedömningen av en koncentrations konkurrenshämmande effekter, för att istället börja tilllämpa ett rent konkurrensskadekriterium. En analys av den nya förordningen med tillhörande riktlinjedokument och de få beslut som kommissionen fattat på basis av den nya förordningen, pekar dock på att ingen större förändring kommer att ske. Kommissionen kommer även i fortsättningen att, i de allra flesta fall, basera sin bedömning på dominanskriteriet. Däremot verkar begreppet kollektiv dominerande ställning vara något man avser att överge till förmån för en bedömning av de konkurrenshämmande effekterna av en föreslagen koncentration. Kommissionen förefaller numer undvika begreppet kollektiv dominerande ställning, man talar istället om ”Konkurrenshämmande effekter till följd av ett icke-samordnat beteende hos företag som inte skulle få någon dominerande ställning på den berörda marknaden”2, något som talar för att begreppet kollektiv dominerande ställning nu spelat ut sin roll.</p>

Anställda som tilldelas gratis aktier eller förvärvar aktier till ett pris under marknadsvärde i företaget de är anställda i erhåller en förmån som ska tjänstebeskattas. Enligt den lagstadgade värdepappersregeln ska en skattskyldig som på grund av sin tjänst förvärvar värdepapper på förmånliga villkor ta upp den som intäkt det beskattningsår som förvärvet sker. Förvärven är vanligtvis förenade med förfoganderättsinskränkningar såsom överlåtelseförbud under en bestämd tidsperiod och krav på fortsatt anställning. Vid en överblick av praxis på området kan det konstateras att det därmed inte går att utläsa en bestämd tidpunkt för när ett förvärv anses ha inträffat. Syftet med uppsatsen är att utreda de lege lata huruvida värdepappersregelns syfte uppfyllts och att utifrån den utredningen belysa om det de lege ferenda finns behov av en ändring av värdepappersregeln. Syftet med lagregeln utreds med utgångspunkt från lagtexten. För att få en djupare förståelse av syftet har förarbeten och praxis studerats. Studier av praxis är en stor del av uppsatsens metod då den presenterar tillämpningen av värdepappersregeln de lege lata. Utredningen visar att värdepappersregeln är svårtillämpad, främst beroende på bristfälliga definitioner av dess rekvisit. Syftet med värdepappersregeln kan till viss del anses uppfyllt då Regeringsrätten i två domar från 2009 dömt i linje med lagregeln. Det står klart att det är ett civilrättsligt förvärv som åsyftas i lagregeln. Av utredningen framgår även att en del av syftet med värdepappersregeln torde vara att för att värdepappersregeln ska bli tillämplig måste det utredas huruvida det är fråga om ett värdepapper. En sådan utredning saknades i nämnda domar, därmed får det fortfarande anses oklart hur bedömningen av värdepappersstatus ska göras. Lagregeln anses därmed inte tillräckligt förutsägbar, varmed en översyn får anses nödvändig. / Employees can receive free shares or pay a price for the shares below market value in the company where they are employed. According to the legislative provision, called, the securities rule, the benefit that the employee receives shall be taxed the same year as the acquisition takes place. The acquisition is usually associated with restrictions such as a ban of transfer of the shares for a specified time and requirements for continued employment. Case law in this area shows that it is therefore not possible to identify a specific time for when an acquisition can be considered to have occurred. The purpose of this paper is to examine de lege lata whether the purpose of the securities rule is fulfilled and, based on that, investigate de lege ferenda if there is a need for an amendment of the securities rule. The purpose of the legislative provision is investigated on the basis of the text. Preparatory work and case law has been studied to get a deeper understanding of the legislative provision and the application of the securities rule de lege lata. The investigation shows that the securities rule is difficult to apply, mainly due to unclear definitions of the prerequisites that must be met for its applicability. The purpose of the securities rule has partly been satisfied in two judgments from 2009 where the Supreme Administrative Court ruled in line with the securities rule. It is clear that there is a civil-rights acquisition that is referred to in the legislative provision. Furthermore, it can be considered that one part of the securities rule is that it must be determined whether or not a security paper is at hand in order to decide the application of the rule. Such investigation was lacking in these judgments, therefore, assessment of security status is still considered unclear. The legislative provision is thus considered not sufficiently predictable and a review may be necessary.

Shell companies are characterized by containing liquid assets such as cash, securities or other similar assets. Transactions of shell companies constitutes a severe problem since the purchaser often has the aim of obtaining undue tax advantages by not paying the tax debt of the company. Historically it has been complicated for the legislator to stop the set-up in an efficient way since the transactions as such are not illegal, instead rather commonly used for example to restructure companies or for the transfer of companies to the younger generation. The purpose of the current legislation is to prevent individuals and corporations to involve in shell company trade. Aiming for an efficient legislation, the tax rate is at a very high level. The issue with the rules is that also honest buyers are at risk of being covered. This calls for high demands in complying with the principle of legal certainty and the possibility to forecast the tax consequences. The purpose of the thesis is to identify and analyze eventual problems when applying the legislation. Problems that arises beacuses of difficulties forecasting in what situations the rules become applicable. The question is whether the current legislation is appropriate considering the principle of legal certainty. Throughout the legislation there are several unclear prerequisites, without sufficient guidance from preparatory work and case law. Thus, it is difficult for individuals and companies to foresee how the tax authorities or courts will apply the law. With this is mind, the current legislation is found inappropriate considering the principle of legal certainty.

Skatteplanering med räntor har genom åren lett till stora skattebortfall från den svenska bolagsskattebasen. År 2009 infördes ränteavdragsbegränsanderegler i inkomstskattelagen (1999:1229) vilka avsåg att motverka den skatteplanering som pågick med koncerninterna lån, men har sedan införandet stött på utbred kritik om att reglerna både var förhastade och för komplicerade. Kritik har även riktats gentemot reglerna som icke förutsebara och har, enligt SKV, lett till att stor osäkerhet råder kring reglernas tillämpning. Reglerna kom att skärpas år 2013 för att åtgärda den kritik som framförts och reglerna efter införda ändringar utgör gällande rätt i 24 kap. 10 a-f §§ IL. Denna uppsats önskar undersöka om underkapitaliseringsregler skulle kunna ersätta de kritiserade ränteavdragsbegränsningsreglerna i svensk rätt. Underkapitaliseringsregler är ett annat system ämnat att motverka räntebaserad skatteplanering, skillnaden jämfört med ränteavdragsbegränsningsreglerna är att underkapitaliseringsregler tillåter en högsta andel skulder i förhållande till det egna kapitalet innan reglerna blir tillämpliga. Inledningsvis kommer vi att föra en diskussion kring termen ränta samt förfarandet skatteplanering, mer bestämt kring de s.k. räntesnurrorna. Diskussionen förs eftersom räntan har en central roll i den skatteplanering lagstiftaren ämnar komma åt med de införda ränteavdragsbegränsningsreglerna, men även eftersom termen inte har en tydlig definition i lagtexten. Efter diskussionen görs en beskrivning av de svenska ränteavdragsbegränsningsreglerna, följt av en genomgång av utformningen av underkapitaliseringsregler i tre jämförelseländer. I uppsatsen kommer vi att beskriva och analysera de svenska ränteavdragsbegränsningsreglerna samt underkapitaliseringsregler i tre jämförelseländer. Vi kommer att föra en diskussion kring kritiken gentemot ränteavdragsbegränsningsreglerna och hur underkapitaliseringsregler svara mot den, illustrera regelverkens påverkan på beskattning, väga för och nackdelar mot varandra samt i slutändan lägga fram vårt egna alternativförslag.

<p>Den 1 januari 2006 träder den nya försäkringsavtalslagen ikraft. Det medför en del förändringar jämfört med tidigare lagar. Bland annat kommer informationsplikten för försäkringsbolagen att utökas till att även gälla gentemot näringsidkare som tecknar företagsförsäkring. Lagstiftaren har gjort bedömningen att även näringsidkare är i behov av en mer detaljerad information om försäkringsvillkor. Det anses att även många näringsidkare saknar den sakkunskap om försäkringar som krävs för att göra en korrekt bedömning om sitt försäkringsbehov. Även konkurrensen med den internationella försäkringsmarknaden och förändringar av försäkringsprodukter har legat till grund för en utökad informationsplikt.</p><p>Försäkringsbolagen skall lämna information innan försäkring tecknas – förköpsinformation. Den skall ge kunden upplysning om försäkringsvillkoren och andra förhållanden som för att kunden kan åstadkomma en bra bedömning om kostnaden och omfattningen av försäkringen. När försäkring har tecknats skall försäkringsbolaget tillställa försäkringstagaren efterköpsinformation. Den skall bland annat innehålla information om viktiga, oväntade och väsentliga begränsningar i försäkringsvillkoren.</p><p>Det största problem med denna information är att avgöra vad som utgör viktig information och oväntade och väsentliga begränsningar. Dessa begrepp definieras och tolkas olika beroende om det är en konsument, näringsidkare eller försäkringsbolag, men även beroende på vilken situation kunden befinner sig i. Det kommer även ny civilrättslig sanktion som skall tillämpas om försäkringsbolagen inte har följt sin informationsplikt. Har försäkringsbolagen inte fullföljt sin plikt får försäkringsbolaget inte åberopa villkoren, det innebär att avtalet skall gälla utan villkoret. I förhållande till näringsidkare medför denna sanktion att försäkringstagaren kan säga upp försäkringen i förtid.</p><p>I takt med lagändringen av försäkringsavtalslagen medför det även en förändring av försäkringsförmedlarens roll. Den stora frågan är om det har någon betydelse om försäkringstagaren har en försäkringsförmedlare vad gäller informationen. Vem bär ansvaret för att informationen lämnas till försäkringstagaren. Den nya lagen om försäkringsförmedling betonar att försäkringsförmedlaren skall vidarebefordra sådan information som försäkringsgivaren faktiskt lämnat till försäkringsförmedlaren. Det föreligger dock en stor skyldighet för försäkringsförmedlaren att överlämna information. Vidarebefordras inte viktig information kan försäkringsförmedlaren bli ersättningsskyldig.</p><p>Försäkringsförbundet har framfört kritik till den nya försäkringsavtalslagen. Bland annat att den inte anpassats till dagens utveckling, vilket jag stödjer. Jag anser att det råder stora brister vad gäller den internationella anpassningen. Då EU breder ut sig mer och mer, innebär det även en större försäkringsmarknad samt en ny kundkrets med helt andra behov än den svenska kundkretsen. Dessutom utformades många av reglerna för ungefär 25 år sedan, vilket medför en ännu mindre anpassning av dagens utveckling.</p><p>Det har tidigare funnits riktlinjer som utfärdats av Konsumentverket. De riktlinjerna var mycket lika de regler som nu införts i lagstiftningen. Det har dessutom gjorts granskningar hur dessa riktlinjer har fullföljts. Resultatet av de granskningarna har visat att försäkringsbolagen inte tillfullo fullföljer de riktlinjerna. Granskningarna har skett på uppdrag av regeringen. Den stora frågan blir varför regeringen för över dessa regler i ny lagstiftning när de inte kan fullföljas av försäkringsbolagen. Enligt min mening borde det ha skett en omarbetning av reglerna innan de infördes i lag. Men då den civilrättsliga sanktionen införts kan det sätta press på försäkringsbolagen varför utökningen av informationsplikten kan medföra en förbättring.</p> / <p>At the turn of the year, a new law of insurance will take effect.</p><p>It will result in an expansion of the obligation for the insurance companies to inform about the insurance conditions. The companies have to inform before the clients enter into a contract, after the clients entered into the contract. This information after clients entered into the contracts brings problems. The insurance companies have to inform about important, unexpected and essential information. These terms are interpreted differently depending who the person is. What’s important to an insurance company isn’t the same for a consumer.</p><p>This new law has been criticized for not being adjusted to the society and the development of the European Union. The development of the European Union brings a bigger market of insurance and more people with different needs. According to my opinion the rules should have looked different if these circumstances had been considered.</p><p>But this new law has sanction, the insurance companies will probably be better with their information, why this law will bring an improvement to the market of insurance.</p>

Den 1 januari 2006 träder den nya försäkringsavtalslagen ikraft. Det medför en del förändringar jämfört med tidigare lagar. Bland annat kommer informationsplikten för försäkringsbolagen att utökas till att även gälla gentemot näringsidkare som tecknar företagsförsäkring. Lagstiftaren har gjort bedömningen att även näringsidkare är i behov av en mer detaljerad information om försäkringsvillkor. Det anses att även många näringsidkare saknar den sakkunskap om försäkringar som krävs för att göra en korrekt bedömning om sitt försäkringsbehov. Även konkurrensen med den internationella försäkringsmarknaden och förändringar av försäkringsprodukter har legat till grund för en utökad informationsplikt. Försäkringsbolagen skall lämna information innan försäkring tecknas – förköpsinformation. Den skall ge kunden upplysning om försäkringsvillkoren och andra förhållanden som för att kunden kan åstadkomma en bra bedömning om kostnaden och omfattningen av försäkringen. När försäkring har tecknats skall försäkringsbolaget tillställa försäkringstagaren efterköpsinformation. Den skall bland annat innehålla information om viktiga, oväntade och väsentliga begränsningar i försäkringsvillkoren. Det största problem med denna information är att avgöra vad som utgör viktig information och oväntade och väsentliga begränsningar. Dessa begrepp definieras och tolkas olika beroende om det är en konsument, näringsidkare eller försäkringsbolag, men även beroende på vilken situation kunden befinner sig i. Det kommer även ny civilrättslig sanktion som skall tillämpas om försäkringsbolagen inte har följt sin informationsplikt. Har försäkringsbolagen inte fullföljt sin plikt får försäkringsbolaget inte åberopa villkoren, det innebär att avtalet skall gälla utan villkoret. I förhållande till näringsidkare medför denna sanktion att försäkringstagaren kan säga upp försäkringen i förtid. I takt med lagändringen av försäkringsavtalslagen medför det även en förändring av försäkringsförmedlarens roll. Den stora frågan är om det har någon betydelse om försäkringstagaren har en försäkringsförmedlare vad gäller informationen. Vem bär ansvaret för att informationen lämnas till försäkringstagaren. Den nya lagen om försäkringsförmedling betonar att försäkringsförmedlaren skall vidarebefordra sådan information som försäkringsgivaren faktiskt lämnat till försäkringsförmedlaren. Det föreligger dock en stor skyldighet för försäkringsförmedlaren att överlämna information. Vidarebefordras inte viktig information kan försäkringsförmedlaren bli ersättningsskyldig. Försäkringsförbundet har framfört kritik till den nya försäkringsavtalslagen. Bland annat att den inte anpassats till dagens utveckling, vilket jag stödjer. Jag anser att det råder stora brister vad gäller den internationella anpassningen. Då EU breder ut sig mer och mer, innebär det även en större försäkringsmarknad samt en ny kundkrets med helt andra behov än den svenska kundkretsen. Dessutom utformades många av reglerna för ungefär 25 år sedan, vilket medför en ännu mindre anpassning av dagens utveckling. Det har tidigare funnits riktlinjer som utfärdats av Konsumentverket. De riktlinjerna var mycket lika de regler som nu införts i lagstiftningen. Det har dessutom gjorts granskningar hur dessa riktlinjer har fullföljts. Resultatet av de granskningarna har visat att försäkringsbolagen inte tillfullo fullföljer de riktlinjerna. Granskningarna har skett på uppdrag av regeringen. Den stora frågan blir varför regeringen för över dessa regler i ny lagstiftning när de inte kan fullföljas av försäkringsbolagen. Enligt min mening borde det ha skett en omarbetning av reglerna innan de infördes i lag. Men då den civilrättsliga sanktionen införts kan det sätta press på försäkringsbolagen varför utökningen av informationsplikten kan medföra en förbättring. / At the turn of the year, a new law of insurance will take effect. It will result in an expansion of the obligation for the insurance companies to inform about the insurance conditions. The companies have to inform before the clients enter into a contract, after the clients entered into the contract. This information after clients entered into the contracts brings problems. The insurance companies have to inform about important, unexpected and essential information. These terms are interpreted differently depending who the person is. What’s important to an insurance company isn’t the same for a consumer. This new law has been criticized for not being adjusted to the society and the development of the European Union. The development of the European Union brings a bigger market of insurance and more people with different needs. According to my opinion the rules should have looked different if these circumstances had been considered. But this new law has sanction, the insurance companies will probably be better with their information, why this law will bring an improvement to the market of insurance.

No description available.