No description available.

År 1968 infördes reglerna som idag återfinns i 59 kap. SFL i syfte att förhindra juridiska personer från att förfara oriktigt vad gäller betalning av skatt. Detta personliga betalningsansvar som kan aktualiseras mot företrädare för juridiska personer har diskuterats sedan dess tillkomst. Regleringen är i allra högsta grad rättspolitiskt laddad och således ställs olika intressen mot varandra. Vågskålen innehåller således på ena sidan det all­männas intresse och på den andra näringsidkares rätt att skilja sina tillgångar från den juridiska person­ens. Att ingen ska få behålla vinningen av sitt brott torde alla vara rörande överens om, vilket kommer till uttryck i såväl offentliga utredningar som propositioner på området. En brist i den nuvarande regleringen är att medverkande tredje män inte kan göras ersättningsskyldiga för den ekonomiska skada som staten åsamkas genom skattebrott. Förslag till en utökad reglering som träffar även medverkande tredje män har diskuterats under senare år, även om det ännu ej har resulterat i någon lagändring. Genom införandet av 36 kap. 1 b § BrB, utvidgat förverkande, har rättskiparen givits ytterligare ett verktyg i kampen mot den organiserade brottsligheten. Denna regel tillkom år 2008 och kan aktualiseras vid grova skattebrott. Dock har utvidgat förverkande till följd av skattebrott varken åberopats eller prövats sedan paragrafens tillkomst. Detta synes bero på okunskap hos aktuella myndigheter och förhoppningsvis kan verktyget komma att användas i kampen mot den grova skattebrottsligheten inom den närmsta framtiden. Det behövs en utvid­g­ning av betalningsansvaret alternativt ett införande av en skadestånds­paragraf i 59 kap. SFL för att kunna komma åt de allmänna medlen som går förlorade genom skattebrott. Det första förslaget, att utöka kretsen betalningsansvariga, är enligt min mening det mest önskvärda, eftersom alternativet rörande en skadeståndsrättslig reglering behäftats med en rad processuella problem till skillnad mot utvidgningsförslaget. Jag anser att genom en sådan utökning av regleringen i komb­i­na­tion med ökad kunskap rörande det rättsliga verktyget utvid­gat förverk­ande, kan kampen mot skattebrottsligheten komma att effektiviseras. Med tanke på de enorma belopp detta handlar om torde det vara av yttersta intresse för sam­hället att en sådan reglering kommer till stånd snarast möjligen, även om den givetvis behöver vara väl genom­arbetad. Dess förenlighet med Europakonventionen måste även beaktas och prövas.

No description available.

No description available.

No description available.

I ett aktiebolag har aktieägarna inte något personligt betalningsansvar för bolagets förpliktelser. Eftersom aktieägarna inte har något personligt ansvar för bolagets förpliktelser finns det ett skydd för det egna kapitalet i bolaget. Fordringsägare och andra intressenter skall alltid kunna lita på att bolaget har ett aktiekapital på minst 100 000 kronor. Det finns bland annat regler om personligt betalningsansvar för aktieägare och ställföreträdare i bolaget vid kapitalbrist, det vill säga när det egna kapitalet understiger hälften av det registrerade aktiekapitalet.Studiens syfte är att ge en ökad förståelse kring de risker som ägare och ställföreträdare tar när bolagets egna kapital är förbrukat till mer än hälften av det registrerade aktiekapitalet och varför de tar dessa risker.För att kunna uppnå studiens syfte har en insamling av primärdata genomförts i form av intervjuer. Studien har ett hermeneutiskt förhållningssätt och en kvalitativ metod.De slutsatser som dras i studien är att ägare och ställföreträdare riskerar att bli personligen betalningsansvariga om de inte följer det regelverk som finns för att skydda det egna kapitalet i bolaget. Anledningen till att de tar denna risk är olika. Till stor del beror det på okunskap. De känner inte till reglerna i aktiebolagslagen om personligt betalningsansvar.

Under år 2010 valde fyra av fem att starta företag i form av aktiebolag. En stark anled-ning till att man föredrar aktiebolagsformen är på grund av det begränsade ansvaret som utmärker denna bolagsform. För att motverka att vissa nogräknade styrelse utnyttjar an-svarssystemet har lagstiftaren infört flera aktiebolagsrättsliga regler som ska vara till skydd för bolagets intressenter, främst borgenärer. En av reglerna är att se till att bolaget har kapital vid början av verksamhetens gång. För att hålla aktiekapitalet intakt under verksamhetens gång tillkom bland annat regeln om personligt betalningsansvar vid kapi-talbrist, 25 kap. 18 § ABL. Båda reglerna har till syfte att skydda borgenärerna. Syftet med denna framställning är att utreda om lagregeln om personligt betalningsansvar är i behov av reform, särskilt för aktiebolag som omfattas av frivillig revisionsplikt.Styrelsen är tvungen att aktivt handla efter ett handlingsmönster i 25 kap. 13 – 16 §§ ABL. Underlåter styrelsen att agera när skyldigheten har uppstått blir styrelsen personlig betalningsansvarig för därefter uppkomna förpliktelser. Ledamöterna ska svara solida-riskt. Ansvaret uppstår när det finns ”skäl att anta” att aktiekapitalet understiger hälften av det registrerade aktiekapitalet och styrelsen underlåter att upprätta en kontrollbalans-räkning som ska vara revisorgranskad. Syftet med revisorgranskningen är att kunna motverka manipulation och efterhandskonstruktion av kontrollbalansräkning. Eftersom kontrollbalansräkningen utgör bevis för att kapitalbrist föreligger kan styrelsen i ett bo-lag, som saknar revisionsplikt, få ett frikort till att manipulera eller efterhandskonstruera ”kontrollbalansräkningen” till sin fördel. Därför finns det behov av att reformera an-svarssystemet i 25 kap. 18 § ABL allteftersom regeln inte är ändamålsenlig. / In 2010, four out of five chose to establish limited companies. A strong reason for the preference for limited company is due to the limited responsibility that distinguishes the corporate form. The shareholders will not be personally liable for anything than the cap-ital invested in the company. To counter that some unscrupulous people exploiting the system, the legislation provides a number of company law rules to protect its stakehold-ers, particularly creditors. One of the rules is to ensure that the company has capital at the beginning of the activity. Furthermore, the legislation provides rules that are intend-ed to keep capital intact, hence the rule of compulsory liquidation of capital shortage. The aim of this thesis is to investigate whether the rule in 25:18 ABL is adapted to its purpose, especially when small limited companies has optional audit requirement. The Board is required to actively follow a pattern in Chapter 25 ABL. Failure by the Board to follow the pattern, the board may be personally liable for obligations incurred thereafter. The responsibility arises when there is "a reason to believe" that the share capital is less than half of the registered share capital and the board fails to establish a balance sheet that shall be audited. The purpose of the audit review is to discourage tampering and subsequent construction of a balance sheet. A balance sheet is evidence that proves a capital shortages exist, the board of a company, which has no mandatory auditing, get a free pass to manipulate or retrospectively construct "control balance sheet" to their advantage. Therefore, there is a need to reform the liability system in 25:18 ABL as the rule is not practicable or adapted to its purpose.

No description available.

Den teknologiska utvecklingen har medfört att människor gått från att betala med kontanter till att i stället använda kontokort och elektronisk underskrift. Faktum är att lagstiftarens intention är att främja nya sätt att betala för att minska användningen av kontanter i samhället. Kontantstölderna har visserligen minskat, men i och med ökningen av moderna betalningsmetoder har i stället antalet bedrägerier och kortstölder ökat. Under de senaste åren har det kontinuerligt varnats för obehöriga transaktioner med såväl kontokort som BankID. Om du råkar ut för att en tjuv eller en bedragare tar dina pengar – vem betalar då? Frågan besvaras genom att tillämpliga reglerna i 5 a kap. betaltjänstlagen. Svaret är att kontohavarens bank betalar som huvudregel. Banken har dock inte samma skyldighet att betala om kontohavaren hanterat sitt kontokort eller sin elektroniska underskrift grovt oaktsamt eller särskilt klandervärt. Det är sålunda avgörande att känna till vad begreppen innebär för att fastställa när banken alternativt kontohavaren ska stå för den ekonomiska skadan. I uppsatsen fastställs att vara grovt oaktsam innebär en hög grad av kvalificerad oaktsamhet. Att vara särskilt klandervärd innebär att vara likgiltig inför risken för obehöriga transaktioner. Det krävs alltså en omfattande grad av oaktsamhet för att bedömas som särskilt klandervärd. I uppsatsen framkommer det dock att tröskeln för att bedömas särskilt klandervärd placerats låg i avgöranden från Allmänna reklamationsnämnden och domar från tingsrätterna. Effekten av en låg tröskel blir att kontohavare oftare får stå för den ekonomiska förlusten. Det kan leda till att kontohavare inte upplever att moderna sätt att betala är tillräckligt säkra och lagstiftarens intention att främja nya sätt att betala motverkas. I uppsatsen fastställs även att betalningsansvaret är strängare för innehavaren av elektronisk underskrift jämfört med innehavaren av kontokort. Anledningen är att bedrägerier med elektronisk underskrift ofta bedöms som behöriga transaktioner. Effekten av att en transaktion bedöms behörig är att 5 a kap. betaltjänstlagen inte blir tillämplig eftersom bestämmelserna enbart tilllämpas på obehöriga transaktioner. En annan anledning är att tröskeln för att bedömas särskilt klandervärt med elektronisk underskrift i praxis placerats lågt i jämförelse med kontokort. Därutöver har innehavaren av elektronisk underskrift sällan någon möjlighet att styra om vederbörande ska bedömas särskilt klandervärd eller grovt oaktsam, eftersom omständigheterna som beaktas i praxis ligger utanför kontohavarens kontroll. Det leder till att risken för att ersättning uteblir är högre för innehavaren av elektronisk underskrift.

Reglerna vid tvångslikvidation innebär att styrelsen vid misstanke om kritisk kapitalbrist ska upprätta en kontrollbalansräkning. Uppvisar kontrollbalansräkningen en faktisk kapitalbrist ska en kontrollstämma hållas för att besluta om kapitalbristen ska läkas eller låta bolaget träda i likvidation. Underlåter styrelsen att upprätta en kontrollbalansräkning kan ett personligt betalningsansvar utdömas för styrelseledamöterna. Underlåtenheten omfattar även om styrelseledamöterna tror att de har upprättat en kontrollbalansräkning men den visar sig vara missvisande. Kontrollbalansräkningen kan i sådant fall anses vara felaktig, vilket i resulterar i att den inte är upprättad. Ett personligt betalningsansvar kan även aktualiseras för andra bolagsföreträdare förutsatt att de har vetskap om styrelsens underlåtenhet. Vid avvikelse från reglerna i 25 kap. ABL kan även ett skadeståndsansvar enligt 29 kap. ABL bli aktuellt. När borgenären åberopar personligt betalningsansvar, åligger det den att visa faktisk kapitalbrist samt en ansvarsgrund i 25 kap. ABL. Bolagsföreträdaren kan undkomma det personliga betalningsansvaret om den kan visa att ingen försumlighet har förelegat. Det finns således möjlighet att exculpera sig från ansvaret enligt 25 kap. ABL, medan någon motsvarande exculperingsregel inte finns för skadeståndsansvaret enligt 29 kap. ABL. Trots att grunder för exculpering existerar, tycks restriktivitet råda för bolagsföreträdaren att kunna exculpera sig från det personliga betalningsansvaret. HD har i NJA 2012 s. 858 lämnat vägledning angående försumlighetsprövningen i 25 kap. ABL. Avgörandet har även kommenterats av Stefan Lindskog och Håkan Andersson, varpå de har diskuterat hur försumlighetsprövningen ska bedömas. Upprättandet av en kontrollbalansräkning är till stor del en värderingsfråga beroende av redovisningsrättsliga normer, vilka inbegriper ett utrymme för alternativa lösningar. Konsekvenserna, av en diskutabel försumlighetsprövning och en värderingsproblematik, är att rättsläget för såväl ansvarsfrågan som exculperingsfrågan är svårbedömda.