No description available.

No description available.

År 1968 infördes reglerna som idag återfinns i 59 kap. SFL i syfte att förhindra juridiska personer från att förfara oriktigt vad gäller betalning av skatt. Detta personliga betalningsansvar som kan aktualiseras mot företrädare för juridiska personer har diskuterats sedan dess tillkomst. Regleringen är i allra högsta grad rättspolitiskt laddad och således ställs olika intressen mot varandra. Vågskålen innehåller således på ena sidan det all­männas intresse och på den andra näringsidkares rätt att skilja sina tillgångar från den juridiska person­ens. Att ingen ska få behålla vinningen av sitt brott torde alla vara rörande överens om, vilket kommer till uttryck i såväl offentliga utredningar som propositioner på området. En brist i den nuvarande regleringen är att medverkande tredje män inte kan göras ersättningsskyldiga för den ekonomiska skada som staten åsamkas genom skattebrott. Förslag till en utökad reglering som träffar även medverkande tredje män har diskuterats under senare år, även om det ännu ej har resulterat i någon lagändring. Genom införandet av 36 kap. 1 b § BrB, utvidgat förverkande, har rättskiparen givits ytterligare ett verktyg i kampen mot den organiserade brottsligheten. Denna regel tillkom år 2008 och kan aktualiseras vid grova skattebrott. Dock har utvidgat förverkande till följd av skattebrott varken åberopats eller prövats sedan paragrafens tillkomst. Detta synes bero på okunskap hos aktuella myndigheter och förhoppningsvis kan verktyget komma att användas i kampen mot den grova skattebrottsligheten inom den närmsta framtiden. Det behövs en utvid­g­ning av betalningsansvaret alternativt ett införande av en skadestånds­paragraf i 59 kap. SFL för att kunna komma åt de allmänna medlen som går förlorade genom skattebrott. Det första förslaget, att utöka kretsen betalningsansvariga, är enligt min mening det mest önskvärda, eftersom alternativet rörande en skadeståndsrättslig reglering behäftats med en rad processuella problem till skillnad mot utvidgningsförslaget. Jag anser att genom en sådan utökning av regleringen i komb­i­na­tion med ökad kunskap rörande det rättsliga verktyget utvid­gat förverk­ande, kan kampen mot skattebrottsligheten komma att effektiviseras. Med tanke på de enorma belopp detta handlar om torde det vara av yttersta intresse för sam­hället att en sådan reglering kommer till stånd snarast möjligen, även om den givetvis behöver vara väl genom­arbetad. Dess förenlighet med Europakonventionen måste även beaktas och prövas.

<p>En företrädare som har bestämmande inflytande i ett bolag kan, om bolaget inte betalar in sina</p><p>skatter i tid, bli personligt betalningsansvarig enligt skattebetalningslagen. För att undkomma</p><p>ansvaret måste företrädaren ha vidtagit avvecklingsåtgärder i samtliga borgenärers intresse</p><p>före skatternas förfallodag men han måste även ha handlat uppsåtligen eller grovt oaktsamt.</p><p>Rättspraxis är vid tolkningen av lagen snäv, vilket medför att det är svårt att bli befriad från</p><p>ansvar, om åtgärder inte har skett före skatternas förfallodag. Lagstiftningen innehåller även</p><p>en paragraf om att ansvaret kan jämkas eller efterges om särskilda skäl föreligger. För att få</p><p>ett jämkat ansvar krävs dock att flera orsaker ligger bakom till att skatterna inte har betalts,</p><p>även här är det alltså svårt att undkomma ansvaret. Det kan därför tyckas att ansvaret är att</p><p>jämställa med strikt ansvar när det väl har inträtt och att det ställs orimligt höga krav på</p><p>företrädaren för att undkomma ansvaret.</p><p>I vår undersökning genomförs en studie av rättspraxis från uppbördslagen samt läns- och</p><p>kammarrätts avgöranden. Det är ännu inga ärenden angående företrädaransvar som avgjorts i</p><p>regeringsrätten. I länsrättens domar framgår att de följer rättspraxis och inte befriar någon</p><p>som inte avvecklat bolaget före skatternas förfallodag, inte heller i något av våra</p><p>länsrättsdomar hade de särskilda skälen som företrädaren åberopat inneburit ett jämkat</p><p>betalningsansvar. Endast en blev friad på grund av att det var ett omprövningsbeslut som låg</p><p>bakom och på grund av avvecklingsåtgärden skett inom rimlig tid. Domarna här är inte så</p><p>utförliga utan verkar skrivas efter en mall.</p><p>Kammarrättsdomarna är däremot utförligare. Muntlig förhandling sker i vissa av fallen och</p><p>domstolen hänvisar till praxis i större utsträckning. Kammarrätten har endast i ett av våra 14</p><p>fall befriat företrädaren från ansvar. Denna dom har dock Skatteverket överklagat och fått</p><p>prövningstillstånd för i regeringsrätten.</p>

En företrädare som har bestämmande inflytande i ett bolag kan, om bolaget inte betalar in sina skatter i tid, bli personligt betalningsansvarig enligt skattebetalningslagen. För att undkomma ansvaret måste företrädaren ha vidtagit avvecklingsåtgärder i samtliga borgenärers intresse före skatternas förfallodag men han måste även ha handlat uppsåtligen eller grovt oaktsamt. Rättspraxis är vid tolkningen av lagen snäv, vilket medför att det är svårt att bli befriad från ansvar, om åtgärder inte har skett före skatternas förfallodag. Lagstiftningen innehåller även en paragraf om att ansvaret kan jämkas eller efterges om särskilda skäl föreligger. För att få ett jämkat ansvar krävs dock att flera orsaker ligger bakom till att skatterna inte har betalts, även här är det alltså svårt att undkomma ansvaret. Det kan därför tyckas att ansvaret är att jämställa med strikt ansvar när det väl har inträtt och att det ställs orimligt höga krav på företrädaren för att undkomma ansvaret. I vår undersökning genomförs en studie av rättspraxis från uppbördslagen samt läns- och kammarrätts avgöranden. Det är ännu inga ärenden angående företrädaransvar som avgjorts i regeringsrätten. I länsrättens domar framgår att de följer rättspraxis och inte befriar någon som inte avvecklat bolaget före skatternas förfallodag, inte heller i något av våra länsrättsdomar hade de särskilda skälen som företrädaren åberopat inneburit ett jämkat betalningsansvar. Endast en blev friad på grund av att det var ett omprövningsbeslut som låg bakom och på grund av avvecklingsåtgärden skett inom rimlig tid. Domarna här är inte så utförliga utan verkar skrivas efter en mall. Kammarrättsdomarna är däremot utförligare. Muntlig förhandling sker i vissa av fallen och domstolen hänvisar till praxis i större utsträckning. Kammarrätten har endast i ett av våra 14 fall befriat företrädaren från ansvar. Denna dom har dock Skatteverket överklagat och fått prövningstillstånd för i regeringsrätten.

I Sverige bedrivs idag en näringspolitik som lägger betydande fokus på ett konkurrenskraftigt och dynamiskt näringsliv och anses utgöra grunden för att skapa fler, nya och bättre jobb i hela landet. De stora företagen är viktiga för sysselsättningen, men det är främst i de små och medelstora företagen som de nya jobben skapas. Näringspolitikens fokus ligger på att få fler att driva egen verksamhet och våga sig på entreprenörskap. Lag (2016:676) om skuldsanering för företagare (FSksanL), är ett resultat av den bedrivna näringspolitiken och syftar till att möjliggöra ekonomisk rehabilitering, för ärliga och seriösa företagarna som har misslyckats. Vid sidan av den företagsfrämjande näringspolitiken, pågår idag en samhällsdebatt om det skatterättsliga företrädaransvaret. Av praxis är utvisat att det är tillräckligt att en företrädare har varit sen med att vidta erforderliga avvecklingsåtgärder, för att kunna bli personligt betalningsskyldig. Någon större hänsyn tas inte till den bakomliggande anledningen till förseningen. Staten genom Skatteverket kan idag, välja mellan att aktualisera ansvar antingen genom aktiebolagslagen (2005:551) (ABL) eller genom skatteförfarandelagen (2011:1244) (SFL). I SFL till skillnad från ABL, innehar staten en särställning i borgenärshänseende, vilket har kritiserats av bland annat näringslivsorganisationerna Svenskt Näringsliv och Företagarna. Uppsatsen består av en djupare utredning av vilken inverkan företrädaransvar enligt SFL och 25 kap. ABL har på en ansökan om F-skuldsanering. Utredningen består av att granska lagarna och dess bakomliggande syften, för att sedan ställa resultaten mot varandra och därefter redogöra för hur dessa förhåller sig till den svenska näringspolitiken och dess mål. Syftet med att granska företrädaransvarets inverkan vid F-skuldsanering är att utifrån ett F- skuldsaneringsperspektiv, bidra till den samhällsdebatt som idag bedrivs om det skatterättsliga företrädaransvaret. Uppsatsens slutsats visar att ett företrädaransvar enligt både ABL och SFL, idag utgör hinder för en gäldenär att beviljas F-skuldsanering för samtliga skulder i dennes ansökan. Det föreligger en något mildare syn på företrädaransvar enligt ABL och det ges ett större utrymme att se på omständigheterna i det enskilda fallet, än vad gäller företrädaransvar enligt SFL. Sistnämnt ansvar ska alltid ses som en indikation på att företagaren har drivit sin verksamhet på ett icke försvarbart sätt. Även den situation då ansvaret ännu inte är fastställt, men det finns en pågående utredning, utgör hinder för beviljande av F-skuldsanering. Det hårda synsättet påföreträdaransvarsskulder är förenligt med FSksanL:s främsta bakomliggande syfte: att enbart omfatta de ärliga och seriösa företagarna. Problemet ligger däremot i att, detta hinder inte enbart sållar bort de som är att anses ha agerat illojalt i sitt företagande, utan även de företagare som vid bortseende av företrädaransvaret, i övrigt kan anses ha drivit sin verksamhet på ett lojalt och försvarbart sätt. SFL ställer upp krav på oaktsamhet eller uppsåt, ändå tas ingen hänsyn till hur företagaren har agerat för att följa gällande regler. Att helt slopa ansvaret, som bland annat Svenskt Näringsliv förespråkar, är enligt min mening en alldeles för drastisk åtgärd. Sett utifrån ett F-skuldsaneringsperspektiv, krävs i dagsläget en viss ändring av reglerna om skatterättsligt företrädaransvar, främst vad gäller bedömningen av rekvisitet grov oaktsamhet.

No description available.

No description available.

Inom bedömningen av skadeståndsansvar för bolagsledningen och aktieägare enligt 29:1 och 29:3 Aktiebolagslagen, genomförs en oaktsamhetsprövning. Utan oaktsamhet eller uppsåt kan inte ansvar göras gällande. Vad som utgör oaktsamhet saknar direkt definition i lag, utan har bedömts av domstolarna i varje enskilt fall. Då oaktsamhet liksom lagöverträdelser, och åsidosättande av uppdrag, väger tungt vid en ansvarsbedömning, behöver bolagsledningen utöver allmän kunskap om aktuella regler även veta vilken aktsamhet som krävs för att undvika ansvar. I Skatteförfarandelagen 59:12-14 finns liknande ansvarsbestämmelser. Bestämmelserna anger att en företrädare för bolaget kan bli personligt ansvarig för den juridiska personens skatter och avgifter. En ansvarsförutsättning är att det föreligger grov oaktsamhet. Företrädaransvaret inom skatteförfarandelagen, och skadeståndsansvaret utifrån aktiebolagslagen, förutsätter således båda ett oaktsamt handlande i varierande grad. Eftersom två bestämmelser i skiljda regelverk kan medföra ett ingripande ansvar för någon i bolagsledningen, borde en viss kontinuitet fordras i hur oaktsamheten bedöms. Företrädaransvar har enligt praxis visat sig utgå endast genom överträdelsen i sig, d.v.s. de faktiska omständigheterna, i vissa fall har en subjektiv faktor spelat in, och det är insikten. Insikten i bedömningen motsvarar den grova oaktsamheten som förutsätts. Vid skadeståndsansvar bedöms fler faktorer än en insikt för att vanlig oaktsamhet ska föreligga, och utöver oaktsamheten, även andra faktorer för att ansvar sedan ska utgå. Risken för diskrepens inom tillämpningen av dessa ansvarsregler är inget bolagsledningens kan förutspå, och borde därför inte ligga på bolagsledningens axlar. Även om det kan vara svårt att skapa ett fullt ut förenligt system för oaktsamhetsprövning. Borde det kunna förhindras att oförenligheten blir på någons bekostnad. / In assessing the liability of the company management and shareholders of 29:1 and 29:3 in the Swedish Companies Act, a negligent appraisal is required. Without negligence or intent, no one can be held responsible. What constitutes negligence are not directly defined by statute but has been deemed by the courts in each case. When negligence, violations of law, and breaches of mission weighs heavily in a responsible assessment, the senior management needs beyond the general knowledge of current rules also know what prudence required to avoid liability. The tax procedure law 59:12-14 contains similar liability rules. The rules state that a representative of the company may be personally liable for taxes and fees associated with the company. The standard of liability in the Tax procedure law requires gross negligence. The liability regarding taxes and liability on the basis of the Companies Act, therefore both requires negligence is in varying degrees. Since the two provisions in separate regulations may result in an intervening responsibility for any of the senior management, a degree of continuity is needed as to how the negligence is assessed. The liability for taxes has by convention been shown to activate only by the infringement itself, i.e. the facts. In some cases, a subjective factor has played a role, and it is the recognition of the deficient tax payment. This recognition is in the tax-liability assessment equal to the gross negligence required. Liability in accordance with the Swedish Companies Act on the other hand, requires more than recognition to constitute ordinary negligence. In addition to this negligence, other factors are also assessed before actual liability is activated. The risk of discrepancy in the application of liability in two regulations can’t be predicted by the management, and shouldn’t lie on the management's shoulders. While it may be difficult to create a fully compatible system for negligence trial, it should be prevented that the incompatibility is at someone's expense.

This essay is questioning if the state as an unsecured creditor in a bankruptcy proceeding, according to the principle of equal treatment, has the same rights as the other unsecured creditors. The principle of equal treatment means that creditors with unsecured claims are supposed to have mutually equal rights to dividends in a bankruptcy. In the Swedish bankruptcy law from 1987 there are recycling rules which means that some legal actions taken by the bankrupt debtor before the bankruptcy can be recycled to the bankruptcy estate. These rules do not apply on taxes. This essay analyzes whether the state should have this advantage or not. Another issue that’s discussed in this essay is whether or not the opinion of the Court of Appeal that a right of recourse on a claim for a paid Governmental wage guarantee exists before a bankruptcy should be established by the Supreme Court. This essay also analyzes if the rule which statutes that a company representative can become personally liable for the company tax debts should be abolished or not, since this rule means that the taxes on a larger scale than other claims are paid before the bankruptcy.