Att argumentera till sjöss med andra sjöfarare tillhör det normala och de flesta har fått höra att de inte agerat på ett sådant sätt som är förenligt med gott sjömanskap. Vad det innebär att förfara med gott sjömanskap är svårt att sätta ord på och kan ha sin förklaring i att begreppet saknar legal definition. Trots det, kan den som inte handlat med gott sjömanskap få fängelsestraff upp till två år om gärningen är grov. Gott sjömanskap har studerats ur det straffrättsliga perspektivet för att klargöra vad domstol anser är att agera med gott sjömanskap. Syftet var att belysa och precisera begreppet och studien genomfördes med en kvalitativ rättsdogmatisk metod där rättsfall, lagtext och propositioner analyserades. Resultatet visar att gott sjömanskap är ett sådant betanden som domstol inte bedömer som ett vårdslöst. Vad som är ett vårdslöst beteende har fastställts på ett antal punkter. / To argue at sea with other seafarers is normal and most people have been told that they did not act accordingly to good seamanship. What it means to proceed with good seamanship is difficult to put into words and it could be explained by the lack of a legal definition. Despite this, the one who proceeds without god seamanship risk a prison sentence for up to two years if the act is gross. Good seamanship has therefore been studied from criminal law perspective to clarify what court consider as good seamanship. The purpose was to illustrate and specify the term and the study was conducted using a qualitative legal-judicial method where legal cases, legal texts and propositions were analysed. The result illustrates that good seamanship is what court does not judge as an behaviour of carelessness. The carless behaviour has been determined in some areas.

No description available.

<p>Denna uppsats behandlar fondkommissionärers skadeståndsansvar ur ett kontraktuellt perspektiv. Kommission innebär att ena parten i ett avtalsförhållande åtar sig att i eget namn men för annans räkning köpa eller sälja varor, värdepapper eller annan lös egendom. En kommissionär som handlar med aktier eller andra finansiella instrument kallas för fondkommissionär. Vilket ansvar har en fondkommissionär som exempelvis försummar att utföra ett uppdrag åt en kommittent i rätt tid? Denna och liknande frågor angående fondkommissionärers skadeståndsansvar kommer att beröras i uppsatsen. Författarna utreder dessa frågor med hjälp av en traditionell skadeståndsutredningsmetod. Den dominerande delen i utredningen är den oaktsamhetsbedömning som måste genomföras för att fastställa om fondkommissionären har skadeståndsansvar. Tonvikten läggs här på den rättskällestyrda oaktsamhetsbedömningen. Våra slutsatser i denna del kan sammanfattas enligt följande. Huruvida fondkommissionären varit oaktsam avgörs utifrån jämförelser med den standard som anses råda inom de olika områdena. Generellt kan sägas att om fondkommissionärens handlande avviker ifrån jämförelsenormen har denne gjort sig skyldig till oaktsamhet. I skrivande stund pågår en översyn av gällande regelverk. Denna process har i viss mån beaktas i uppsatsen.</p>

Denna uppsats behandlar fondkommissionärers skadeståndsansvar ur ett kontraktuellt perspektiv. Kommission innebär att ena parten i ett avtalsförhållande åtar sig att i eget namn men för annans räkning köpa eller sälja varor, värdepapper eller annan lös egendom. En kommissionär som handlar med aktier eller andra finansiella instrument kallas för fondkommissionär. Vilket ansvar har en fondkommissionär som exempelvis försummar att utföra ett uppdrag åt en kommittent i rätt tid? Denna och liknande frågor angående fondkommissionärers skadeståndsansvar kommer att beröras i uppsatsen. Författarna utreder dessa frågor med hjälp av en traditionell skadeståndsutredningsmetod. Den dominerande delen i utredningen är den oaktsamhetsbedömning som måste genomföras för att fastställa om fondkommissionären har skadeståndsansvar. Tonvikten läggs här på den rättskällestyrda oaktsamhetsbedömningen. Våra slutsatser i denna del kan sammanfattas enligt följande. Huruvida fondkommissionären varit oaktsam avgörs utifrån jämförelser med den standard som anses råda inom de olika områdena. Generellt kan sägas att om fondkommissionärens handlande avviker ifrån jämförelsenormen har denne gjort sig skyldig till oaktsamhet. I skrivande stund pågår en översyn av gällande regelverk. Denna process har i viss mån beaktas i uppsatsen.

Datum: 29 maj, 2013 Nivå: Kandidatuppsats i företagsekonomi, 15 hp Institution: Akademin för ekonomi, samhälle och teknik, ESTMälardalens Högskola Författare: Lezan Abdlwafa, Anita Balci &amp; Awat Safari Titel: Bokföringsbrott – Ett resultat av oaktsamhet i bokföring? Handledare: Ulla Pettersson Nyckelord: Bokföringsbrott, oaktsamhet, bokföringsskyldighet, god redovisningssed, Ekobrottsmyndigheten, Skatteverket, konkursförvaltare Frågeställning: På vilket sätt leder näringsidkarens oaktsamhet i bokföring till bokföringsbrott? Vilka faktorer bidrar till detta? Syfte: Att undersöka hur näringsidkarens oaktsamhet i bokföringen kan vara en av orsakerna till bokföringsbrott. Metod: För att uppnå syftet så använde vi oss av en kvalitativ metod för att få en djupare förståelse av ämnet. Vi inhämtade vårt material till referensramen från litteratur samt lagar såsom bokföringslagen, årsredovisningslagen och brottsbalken. Material till empirin var hämtad från tre intervjuer med personer som besitter relevant kunskap, en skattebrottsutredare, en konkursförvaltare och en åklagare. Slutsats: Det vi har kommit fram till i vår uppsats är att oaktsamhet i bokföring är en orsak till bokföringsbrott, främst i mindre företag som inte har resurser till att upprätta bokföring på ett sätt som ger en rättvisande bild av företagets ekonomiska ställning.

I och med den föreslagna sexualbrottslagstiftningen baserad på frivillighet har brottet våldtäkt och dess utformning återigen blivit föremål för livlig politisk diskussion. Opinionen för den föreslagna regleringen formades i stort efter ett antal uppmärksammade våldtäktsmål i början av 2010-talet. Vissa jurister kritiserade rättsfallen för hur frågan om uppsåt hanterats, men denna fråga har inte uppmärksammats särskilt vid framarbetandet av den föreslagna regleringen.Hur gränsdragningen mellan uppsåtligt respektive oaktsamt handlande ska dras har länge diskuterats i juridisk doktrin. I rättsfallet NJA 2004 s. 176 slogs det fast att likgiltighetsuppsåt är den uppsåtsform som utgör uppsåtets nedre gräns i svensk rätt. Likgiltighetsuppsåt innebär i korthet att en gärningsperson inser risken för att en viss följd kan inträda genom sitt handlande, samt att hen är likgiltig inför att följden faktiskt inträder. Att följden inträder genom hens handlande är inte ett skäl för gärningspersonen att avstå från handlandet.Underrätter verkar ha haft problem med att tillämpa kriterierna för likgiltighetsuppsåt i våldtäktsmål. Domstolar tenderar att beskriva hur bedömningen av uppsåtet gått till på ett kortfattat sätt, att använda sig av begrepp som snarare för tankarna till en mer kvalificerad uppsåtsform och att underkänna uppsåt, trots att en korrekt tillämpning av kriterierna för likgiltighetsuppsåt i vissa fall hade kunnat innebära att uppsåt förelegat. Detta kan möjligen bero på att våldtäkt är ett brott som inte kräver att en viss följd inträder, utan endast att vissa omständigheter föreligger vid vissa sexuella handlingar, vilket innebär att kriterierna för likgiltighetsuppsåt inte passar för våldtäktsbrottet. Det är även tänkbart att underrätterna tycker att kriterierna för likgiltighetsuppsåt är så svårtillämpade, att de helst undviker att använda sig av dem.Om den föreslagna sexualbrottslagstiftningen baserad på frivillighet skulle antas, så kommer inte tillämpningen av likgiltighetsuppsåt i våldtäktsmål påverkas i praktiken. Detta eftersom våldtäktsbrottet inte heller med den föreslagna regleringen skulle innebära att en följd inträder. Att det även föreslås att våldtäkt begången av oaktsamhet ska kriminaliseras är inte heller något som nämnvärt skulle påverka tillämpningen av likgiltighetsuppsåt i våldtäktsmål.För att domstolar ska kunna tillämpa likgiltighetsuppsåt korrekt i mål som rör brott som inte innefattar någon följd, som är fallet vid våldtäkt, samt för att uppnå ett fullgott skydd för den sexuella integriteten och den sexuella självbestämmanderätten borde Högsta domstolen lämna vägledning om hur kriterierna för likgiltighetsuppsåt bör tillämpas i våldtäktsmål.

No description available.

Försäkringstagarens aktsamhetskrav skiljer sig för olika slags egendomsförsäkringar där försäkringsvillkor för brand, vattenutströmning, inbrott samt rån har studerats i denna framställning. Aktsamhetskraven kan exempelvis ge uttryck för hur en anställd i ett företag ska agera eller hur försiktig denne bör vara för att försärsäkringsersättning ska utgå vid en inträffad skada. Försäkringsbolagen har stora möjligheter att utforma villkoren och därmed välja hur höga krav det ska ställas på den försäkrade. Bolagen kan även välja att lägga över bevisbördan på försäkringstagaren för att ett försäkringsfall har inträffat samt reglera vilka personer i ett företag som ska likställas med den försäkrade. Det finns även biförpliktelser i FAL som försäkringstagaren ska ta hänsyn till för att inte riskera att försäkringsersättningen sätts ned eller uteblir helt. Efter nya FAL infördes bland annat den så kallade omfattningsbestämmelsen i 8 kap. 16 § 2 st. FAL. Bestämmelsen tillåter som huvudregel inte att försäkringsbolagen får ställa krav på den försäkrades beteende i villkor som beskriver försäkringens omfattning. Ett omdiskuterat begrepp som framför allt förekommer i allriskförsäkringen, och som uppställs som ett omfattningsvillkor, är oförutsedd skada. Att försäkringstagarens aktsamhet har betydelse för att avgöra om en skada varit oförutsedd, är inte förenligt med gällande rätt. Dessutom kan kravet till stor del jämföras med FAL:s uppställda förpliktelse att inte framkalla ett försäkringsfall, vilket medför att ett sådant krav kan ses som obefogat. Det finns även andra tvivelaktiga formuleringar i försäkringsvillkoren. Tillämpningen av omfattningsbestämmelsen är i stort behov av att tydliggöras, för att inte riskera att det ställs oskäliga krav på försäkringstagaren i förhållande till egendomsförsäkringens ändamål. Det är inte rimligt om försäkringsskyddet hade uteslutit alla skador som grundar sig i någon form av oaktsamhet hos den försäkrade. Ett skäl till att ett företag väljer att teckna en försäkring är för att tillåtas att göra misstag, utan att det föranleder att försäkringsbolaget står fritt från ansvar.

No description available.

Inom bedömningen av skadeståndsansvar för bolagsledningen och aktieägare enligt 29:1 och 29:3 Aktiebolagslagen, genomförs en oaktsamhetsprövning. Utan oaktsamhet eller uppsåt kan inte ansvar göras gällande. Vad som utgör oaktsamhet saknar direkt definition i lag, utan har bedömts av domstolarna i varje enskilt fall. Då oaktsamhet liksom lagöverträdelser, och åsidosättande av uppdrag, väger tungt vid en ansvarsbedömning, behöver bolagsledningen utöver allmän kunskap om aktuella regler även veta vilken aktsamhet som krävs för att undvika ansvar. I Skatteförfarandelagen 59:12-14 finns liknande ansvarsbestämmelser. Bestämmelserna anger att en företrädare för bolaget kan bli personligt ansvarig för den juridiska personens skatter och avgifter. En ansvarsförutsättning är att det föreligger grov oaktsamhet. Företrädaransvaret inom skatteförfarandelagen, och skadeståndsansvaret utifrån aktiebolagslagen, förutsätter således båda ett oaktsamt handlande i varierande grad. Eftersom två bestämmelser i skiljda regelverk kan medföra ett ingripande ansvar för någon i bolagsledningen, borde en viss kontinuitet fordras i hur oaktsamheten bedöms. Företrädaransvar har enligt praxis visat sig utgå endast genom överträdelsen i sig, d.v.s. de faktiska omständigheterna, i vissa fall har en subjektiv faktor spelat in, och det är insikten. Insikten i bedömningen motsvarar den grova oaktsamheten som förutsätts. Vid skadeståndsansvar bedöms fler faktorer än en insikt för att vanlig oaktsamhet ska föreligga, och utöver oaktsamheten, även andra faktorer för att ansvar sedan ska utgå. Risken för diskrepens inom tillämpningen av dessa ansvarsregler är inget bolagsledningens kan förutspå, och borde därför inte ligga på bolagsledningens axlar. Även om det kan vara svårt att skapa ett fullt ut förenligt system för oaktsamhetsprövning. Borde det kunna förhindras att oförenligheten blir på någons bekostnad. / In assessing the liability of the company management and shareholders of 29:1 and 29:3 in the Swedish Companies Act, a negligent appraisal is required. Without negligence or intent, no one can be held responsible. What constitutes negligence are not directly defined by statute but has been deemed by the courts in each case. When negligence, violations of law, and breaches of mission weighs heavily in a responsible assessment, the senior management needs beyond the general knowledge of current rules also know what prudence required to avoid liability. The tax procedure law 59:12-14 contains similar liability rules. The rules state that a representative of the company may be personally liable for taxes and fees associated with the company. The standard of liability in the Tax procedure law requires gross negligence. The liability regarding taxes and liability on the basis of the Companies Act, therefore both requires negligence is in varying degrees. Since the two provisions in separate regulations may result in an intervening responsibility for any of the senior management, a degree of continuity is needed as to how the negligence is assessed. The liability for taxes has by convention been shown to activate only by the infringement itself, i.e. the facts. In some cases, a subjective factor has played a role, and it is the recognition of the deficient tax payment. This recognition is in the tax-liability assessment equal to the gross negligence required. Liability in accordance with the Swedish Companies Act on the other hand, requires more than recognition to constitute ordinary negligence. In addition to this negligence, other factors are also assessed before actual liability is activated. The risk of discrepancy in the application of liability in two regulations can’t be predicted by the management, and shouldn’t lie on the management's shoulders. While it may be difficult to create a fully compatible system for negligence trial, it should be prevented that the incompatibility is at someone's expense.