No description available.

Det har under en lång tid varit omdiskuterat vilka företeelser som ska omfattas av grovvårdslöshet och det finns idag ingen enhetlig definition eller tillämpning av begreppet i detsvenska rättssystemet. Grov vårdslöshet har diskuterats och analyserats i flera tidigarerättsfall där bedömningen av omfattningen skiljer sig. I augusti 2023 gavs domslutet förrättsfallet Mösseberg II, NJA 2023 s. 680, som är ett mycket uppmärksammat fall just pågrund av bedömningen av grov vårdslöshet. Bedömningen skiljde sig mellan instanserna ifallet och kan anses ha sänkt nivån för när en näringsidkare anses handlat grovt vårdslöst.Syftet med uppsatsen är att utreda vilka företeelser och situationer som omfattas av grovvårdslöshet i olika rättsområden, hur det har ändrats genom historien såväl som hur den nyabedömningen i Mösseberg II kan komma att påverka tillämpningen av begreppet i framtiden.Som en del i att uppnå syftet diskuteras och förtydligas exempelvis begrepp såsomvårdslöshet och uppsåt som har nära anslutning till begreppet grov vårdslöshet. För attytterligare uppnå syftet med uppsatsen diskuteras och analyseras olika typer av källor såsomlagar, förarbeten, doktrin och rättspraxis. Rättsfallen som granskas och analyseras i uppsatsengrundar sig på olika rättsregler och lagrum från både entreprenadrättsliga situationer ochtransporträttsliga, samtliga med stark anknytning till skadeståndsrättsliga principer och medförsäkringsrättsliga inslag.I uppsatsen belyses både skillnader och likheter mellan olika rättsregler som tillämpats irättsfallen som granskats. Analysen av rättsfallen, såväl som doktrin och förarbeten, visar attdet finns återkommande kriterier som nämns i samband med bedömning att grov vårdslöshetföreligger. Kriterierna som belyses i uppsatsen är normavvikelser, uppenbar risk föromfattande person-/sakskada, medvetet risktagande och yrkesmässig verksamhet. Dessakriterier utreds och diskuteras i uppsatsens analys. Ytterligare reflektioner av eventuellakonsekvenser och problem som kan komma att följa efter bedömningen av HD i rättsfalletMösseberg II redogörs även för i uppsatsens analys och avslutande slutsats. En slutsats somfastställs är att grov vårdslöshet fortsatt bör vara ett odefinierat begrepp där Hellnersindividualiserade metod används i det enskilda fallet. Konsekvenserna av utfallet i MössebergII kan bli att fler näringsidkare riskerar att förlora sitt försäkringsskydd och att grovvårdslöshet kan komma att yrkas i fler situationer i framtiden på grund av att tröskeln, sombehöver uppnås för att en näringsidkare kan anses handlat vårdslöst, har sänkts.

De så kallade borgenärsbrotten i 11 kap. brottsbalken (1962:700) (BrB) ställer upp tre objektiva rekvisit, vilka ska vara uppfyllda för att ett brott ska föreligga. Rekvisiten har utformats på skilda sätt beroende av brottstyp och är: handlingsrekvisitet, tidsrekvisitet samt effektivitetsrekvisitet. Tidsrekvisitet benämns även obeståndsrekvisitet, vilket har en objektiv och en subjektiv sida. Med rekvisitets objektiva sida åsyftas konkurrensrättsliga regler och rekvisitets subjektiva sida innefattar att ett brott gjorts avsiktligen. Det är sedan tidigare klarlagt att det råder en viss problematik vad gäller rekvisitets subjektiva sida, då det måste bevisas att insikt eller vårdslöshet förelåg hos gärningsmannen. I vissa fall ska det även bevisas att anledning till misstanke om insikt eller vårdslöshet förelåg vid gärningens utförande. Bevissvårigheterna har emellertid motsvarigheter på rekvisitets objektiva sida. Mot bakgrund av att det i flertalet fall saknas bokföring eller i annat fall en bristfällig sådan är det problematiskt att fastställa en tidpunkt för när gärningsmannen kom på obestånd. I sådana fall blir bevissvårigheterna alltför omfattande och straffrättsligt ansvar kan inte utdömas. Då en obeståndsbedömning inte sker vid bokföringsbrott kan lagföring i flertalet fall ske härför. Studiens syfte är att undersöka vilken problematik som föreligger vid tillämpning av oredlighet mot borgenär och vårdslöshet mot borgenär. För att uppnå syftet och besvara de frågeställningar som ställts upp har i huvudsak den rättsdogmatiska metoden nyttjats. Vidare har inslag av den rättspolitiska metoden använts i de lege ferenda-perspektiv. Den första frågeställningen lyder: vad tillmäter domstolen i Sverige betydelse vid bedömningen av handlingsrekvisitet, obeståndsrekvisitet och effektivitetsrekvisitet i 11 kap. 1 § 1 st. BrB och 11 kap. 3 § BrB. Denna besvaras i studiens analytiska del, vari det framhålls att obeståndbedömningen inte skiljer sig åt beroende av bestämmelse. Det råder enighet om att obestånd föranleder oklarhet och någon enhetlig definition av begreppet finns inte. Domstolen tar bokföring i beaktning vid en bedömning, men när en sådan saknas blir bedömningen allt mer problematisk. Vidare undersöks vad domstolen lägger vikt vid när en bedömning av handlingsrekvisitet och effektivitetsrekvisitet sker. Vad gäller det förstnämnda gör domstolen snarare ett fastställande att ett avhändande skett än en redogörelse för vad som tillmäts betydelse. Vad gäller effektivitetsrekvisitet lägger domstolen stor vikt vid om gärningsmannen i betydande omfattning försämrat den förmögenhetsrättsliga ställningen. Samtliga rekvisit är emellertid kumulativa, varför domstolen beaktar dessa när en bedömning sker. Den andra frågeställningen lyder: varför utdöms 11 kap. 5 § BrB mer frekvent i praktiken jämfört med 11 kap. 1 § 1 st. BrB och 11 kap. 3 § BrB. Det föreligger skillnader i innehåll och vid tillämpning av oredlighet mot borgenär och vårdslöshet mot borgenär samt bokföringsbrott. Vad gäller innehåll är den största skillnaden att obeståndsrekvisitet saknas i bokföringsbrottet, varför bevisningen underlättas för åklagare. Vid ett brott räcker det inte med ett åsidosättande av bokföringsskyldigheten utan rörelsens förlopp, ekonomiska resultat och ställning ska i huvudsak inte gå att bedömas. Vid denna bedömning finns det tydliga kriterier att utgå från. De påvisade skillnaderna medför att straff för bokföringsbrott utdöms mer frekvent i praktiken. De bokföringsbrott som är fastställda av domstol behöver emellertid inte ge en representativ bild, då kontrollmyndigheternas selektion kan medföra att okomplicerade brott når domstolen. Den sista frågeställningen lyder: vad bör lagföras för att samtliga bestämmelser i 11 kap. BrB ska utdömas mer frekvent. Mer klara och lättillämpade rekvisit, omvänd bevisbörda samt en sanktionsavgift är förslag på åtgärder som skulle lösa den problematik som idag föreligger.

Att argumentera till sjöss med andra sjöfarare tillhör det normala och de flesta har fått höra att de inte agerat på ett sådant sätt som är förenligt med gott sjömanskap. Vad det innebär att förfara med gott sjömanskap är svårt att sätta ord på och kan ha sin förklaring i att begreppet saknar legal definition. Trots det, kan den som inte handlat med gott sjömanskap få fängelsestraff upp till två år om gärningen är grov. Gott sjömanskap har studerats ur det straffrättsliga perspektivet för att klargöra vad domstol anser är att agera med gott sjömanskap. Syftet var att belysa och precisera begreppet och studien genomfördes med en kvalitativ rättsdogmatisk metod där rättsfall, lagtext och propositioner analyserades. Resultatet visar att gott sjömanskap är ett sådant betanden som domstol inte bedömer som ett vårdslöst. Vad som är ett vårdslöst beteende har fastställts på ett antal punkter. / To argue at sea with other seafarers is normal and most people have been told that they did not act accordingly to good seamanship. What it means to proceed with good seamanship is difficult to put into words and it could be explained by the lack of a legal definition. Despite this, the one who proceeds without god seamanship risk a prison sentence for up to two years if the act is gross. Good seamanship has therefore been studied from criminal law perspective to clarify what court consider as good seamanship. The purpose was to illustrate and specify the term and the study was conducted using a qualitative legal-judicial method where legal cases, legal texts and propositions were analysed. The result illustrates that good seamanship is what court does not judge as an behaviour of carelessness. The carless behaviour has been determined in some areas.

No description available.

No description available.

Försäkringstagarens aktsamhetskrav skiljer sig för olika slags egendomsförsäkringar där försäkringsvillkor för brand, vattenutströmning, inbrott samt rån har studerats i denna framställning. Aktsamhetskraven kan exempelvis ge uttryck för hur en anställd i ett företag ska agera eller hur försiktig denne bör vara för att försärsäkringsersättning ska utgå vid en inträffad skada. Försäkringsbolagen har stora möjligheter att utforma villkoren och därmed välja hur höga krav det ska ställas på den försäkrade. Bolagen kan även välja att lägga över bevisbördan på försäkringstagaren för att ett försäkringsfall har inträffat samt reglera vilka personer i ett företag som ska likställas med den försäkrade. Det finns även biförpliktelser i FAL som försäkringstagaren ska ta hänsyn till för att inte riskera att försäkringsersättningen sätts ned eller uteblir helt. Efter nya FAL infördes bland annat den så kallade omfattningsbestämmelsen i 8 kap. 16 § 2 st. FAL. Bestämmelsen tillåter som huvudregel inte att försäkringsbolagen får ställa krav på den försäkrades beteende i villkor som beskriver försäkringens omfattning. Ett omdiskuterat begrepp som framför allt förekommer i allriskförsäkringen, och som uppställs som ett omfattningsvillkor, är oförutsedd skada. Att försäkringstagarens aktsamhet har betydelse för att avgöra om en skada varit oförutsedd, är inte förenligt med gällande rätt. Dessutom kan kravet till stor del jämföras med FAL:s uppställda förpliktelse att inte framkalla ett försäkringsfall, vilket medför att ett sådant krav kan ses som obefogat. Det finns även andra tvivelaktiga formuleringar i försäkringsvillkoren. Tillämpningen av omfattningsbestämmelsen är i stort behov av att tydliggöras, för att inte riskera att det ställs oskäliga krav på försäkringstagaren i förhållande till egendomsförsäkringens ändamål. Det är inte rimligt om försäkringsskyddet hade uteslutit alla skador som grundar sig i någon form av oaktsamhet hos den försäkrade. Ett skäl till att ett företag väljer att teckna en försäkring är för att tillåtas att göra misstag, utan att det föranleder att försäkringsbolaget står fritt från ansvar.