<p>I en försäkringsavtalssituation har försäkringstagaren dels en huvudförpliktelse att betala försäkringspremien, dels ett antal biförpliktelser att ta hänsyn till för att försäkringsersättning skall komma att utbetalas. En av dessa biförpliktelser är räddningsplikten, vilken skall beaktas vid ett eventuellt försäkringsfall. Räddningsplikten innebär att den försäkrade åtar sig, genom avtalsingåendet, ett visst ansvar för att efter förmåga ingripa när ett försäkringsfall har inträffat eller befaras vara omedelbart förestående. Passivitet i dessa situationer kan leda till nedsättning av försäkringsersättningen. Räddningsplikten kommer till uttryck i 4 kap. 7 § samt 8 kap. 13 § FAL. Vid uppfyllelse av räddningsplikten kan den försäkrade vara tvungen att vidta räddningsåtgärder. Om den försäkrade i försäkringsfallet lyckas begränsa skadan kan ersättning betalas ut även för de extra kostnader som har drabbat den försäkrade vid begränsningen av skadan. Kostnaderna för dessa räddningsåtgärder ersätts enligt 6 kap. 5 § samt 8 kap. 13 § FAL. I denna uppsats diskuteras vilka begränsande åtgärder som bör vidtas för att räddningsplikten skall anses vara uppfylld och hur snabbt dessa åtgärder bör vidtas. Vidare diskuteras vilket syftet räddningsplikten har och vem som skall uppfylla plikten. Utöver detta diskuteras motiven bakom regeln om ersättning för räddningskostnader och vad som grundar rätten till ersättning för räddningskostnader.</p>

I en försäkringsavtalssituation har försäkringstagaren dels en huvudförpliktelse att betala försäkringspremien, dels ett antal biförpliktelser att ta hänsyn till för att försäkringsersättning skall komma att utbetalas. En av dessa biförpliktelser är räddningsplikten, vilken skall beaktas vid ett eventuellt försäkringsfall. Räddningsplikten innebär att den försäkrade åtar sig, genom avtalsingåendet, ett visst ansvar för att efter förmåga ingripa när ett försäkringsfall har inträffat eller befaras vara omedelbart förestående. Passivitet i dessa situationer kan leda till nedsättning av försäkringsersättningen. Räddningsplikten kommer till uttryck i 4 kap. 7 § samt 8 kap. 13 § FAL. Vid uppfyllelse av räddningsplikten kan den försäkrade vara tvungen att vidta räddningsåtgärder. Om den försäkrade i försäkringsfallet lyckas begränsa skadan kan ersättning betalas ut även för de extra kostnader som har drabbat den försäkrade vid begränsningen av skadan. Kostnaderna för dessa räddningsåtgärder ersätts enligt 6 kap. 5 § samt 8 kap. 13 § FAL. I denna uppsats diskuteras vilka begränsande åtgärder som bör vidtas för att räddningsplikten skall anses vara uppfylld och hur snabbt dessa åtgärder bör vidtas. Vidare diskuteras vilket syftet räddningsplikten har och vem som skall uppfylla plikten. Utöver detta diskuteras motiven bakom regeln om ersättning för räddningskostnader och vad som grundar rätten till ersättning för räddningskostnader.

Insurance contracts always contain coverage conditions, which specify which event(s) should or should not be covered by the policy. In line with the central principle of product freedom, these terms are not regulated by law. However, due to the unequal balance of power between the parties in insurance contracts, many other parts of the contract are regulated by the Insurance Contracts Act. The policyholder's ancillary obligations are those parts of the contract where legal regulation has been deemed necessary. Ancillary obligations are measures that the policyholder is obliged to take in order to receive full compensation from the insurance when an insurance event occurs. When one has been breached, a judgement must be made on a case-by-case basis to determine the amount of reduction to be made. Problems can arise when insurers draft scope conditions that are in fact secondary obligations, with the result that the mandatory provisions are circumvented. To counter this problem, a provision was introduced in the Insurance Contracts Act which means that the rules on secondary obligations apply when the scope of the insurance is made dependent on a course of action governed by the secondary obligations. Such conditions are referred to as hidden action clauses. It is not always entirely clear when a scope condition in reality constitutes a secondary obligation. This paper therefore intends to investigate this distinction and present various factors that may be decisive in the assessment. This will be done on the basis of the traditional legal sources of law, preparatory work and practice from the Supreme Court. In addition to this, doctrine, lower court practice and board practice are also used. By presenting examples of possible permissible and impermissible scope conditions, a number of general factors are identified that can be helpful in determining whether a scope condition should be considered permissible or not. The first factor to be taken into account is the wording of the condition. If after this assessment it is still uncertain whether the condition is permissible or non-permissible, other factors of interest are also presented. In no particular order, these factors are: Is the risk factor in the term attributable to the insured or to circumstances beyond his control? Can the insurance company demonstrate actuarial reasons that make the term permissible? What is the nature and type of insurance involved? Has the condition been specifically emphasized before and at the time of conclusion of the contract? By asking these questions it is possible to get an answer as to whether a particular term should be considered non-permissible.

Försäkringstagarens aktsamhetskrav skiljer sig för olika slags egendomsförsäkringar där försäkringsvillkor för brand, vattenutströmning, inbrott samt rån har studerats i denna framställning. Aktsamhetskraven kan exempelvis ge uttryck för hur en anställd i ett företag ska agera eller hur försiktig denne bör vara för att försärsäkringsersättning ska utgå vid en inträffad skada. Försäkringsbolagen har stora möjligheter att utforma villkoren och därmed välja hur höga krav det ska ställas på den försäkrade. Bolagen kan även välja att lägga över bevisbördan på försäkringstagaren för att ett försäkringsfall har inträffat samt reglera vilka personer i ett företag som ska likställas med den försäkrade. Det finns även biförpliktelser i FAL som försäkringstagaren ska ta hänsyn till för att inte riskera att försäkringsersättningen sätts ned eller uteblir helt. Efter nya FAL infördes bland annat den så kallade omfattningsbestämmelsen i 8 kap. 16 § 2 st. FAL. Bestämmelsen tillåter som huvudregel inte att försäkringsbolagen får ställa krav på den försäkrades beteende i villkor som beskriver försäkringens omfattning. Ett omdiskuterat begrepp som framför allt förekommer i allriskförsäkringen, och som uppställs som ett omfattningsvillkor, är oförutsedd skada. Att försäkringstagarens aktsamhet har betydelse för att avgöra om en skada varit oförutsedd, är inte förenligt med gällande rätt. Dessutom kan kravet till stor del jämföras med FAL:s uppställda förpliktelse att inte framkalla ett försäkringsfall, vilket medför att ett sådant krav kan ses som obefogat. Det finns även andra tvivelaktiga formuleringar i försäkringsvillkoren. Tillämpningen av omfattningsbestämmelsen är i stort behov av att tydliggöras, för att inte riskera att det ställs oskäliga krav på försäkringstagaren i förhållande till egendomsförsäkringens ändamål. Det är inte rimligt om försäkringsskyddet hade uteslutit alla skador som grundar sig i någon form av oaktsamhet hos den försäkrade. Ett skäl till att ett företag väljer att teckna en försäkring är för att tillåtas att göra misstag, utan att det föranleder att försäkringsbolaget står fritt från ansvar.

Uppsatsen utreder om panträtt säkrar ränta på den pantsäkrade fordringen utan att parterna särskilt avtalat om saken. Undersökningen berör ett antal alternativ för att besvara frågan: bevispresumtioner, fördelning av bevisbörda, avtalstolkning, analogier från befintliga utfyllande rättsregler, samt systematisk-teleologisk rättstillämpning. Undersökningen har kommit fram till att legal avkastningsränta, avtalad avkastningsränta och avtalad dröjsmålsränta i princip säkras av panten enligt dispositiv rätt, även om parterna inte har avtalat om att panten ska säkra sådan ränta. Däremot säkrar panten bara den del av den legala dröjsmålsräntan som avser att kompensera för inflation genom avtalstolkning.

No description available.