En försäkringsgivare som utgivit ersättning för en skada kan inträda i den försäkrades rätt till skadestånd från skadevållaren, sådan rätt kallas regressrätt och regleras huvudsakligen i Lag (2005:104) om försäkringsavtal (FAL) 7 kap. 9 §. Regressrätten ska härledas ur försäkringstagarens rätt till skadestånd, därmed kan inte försäkringsgivaren hamna i bättre rätt mot skadevållaren än vad försäkringstagaren hade. Skadan måste ha orsakats av en tredje man, försäkringsgivaren kan således inte rikta regresskrav mot försäkringstagaren själv. Som försäkringstagare räknas även den som i försäkringsavtalet upptagits som medförsäkrad, den medförsäkrade måste ha ett försäkrat intresse i den försäkrade egendomen för att avtalet ska äga giltighet till förmån för denne. Syftet med denna uppsats är att bringa klarhet i vilken utsträckning försäkringsgivare kan tillämpa regressrätten, vem ett regresskrav kan riktas mot och om regressrätten, som FAL antyder, är begränsad till rena skadeståndssituationer. Uppsatsens innehåll baseras på relevant lagstiftning, förarbeten och doktrin. Vem ett försäkringsbolag kan rikta regresskrav mot diskuteras, i synnerhet frågan om regresskrav kan riktas mot någon som är medförsäkrad. Rättsfallen i Securitasfallet (NJA 2001 s. 711) och Spårvagnsfallet (Svea hovrätts dom 2017-12-07, mål T 3492-16) har en central roll för frågan om regresskrav mot medförsäkrad tillåts. Därutöver analyseras vilket belopp försäkringsgivaren har rätt att kräva regressersättning för, centralt för den diskussionen är de olika värderingsregler som tillämpas i egendoms- respektive ansvarsförsäkring, samt frågan om kulansbetalningar, det vill säga om försäkringsgivaren har betalat ut ersättning utan att ha varit skyldig till det, kan ligga till grund för ett regressanspråk. Uppsatsen visar att regress mot medförsäkrad som huvudregel inte tillåts. För att kunna skyddas av förbudet mot regresskrav mot medförsäkrad, måste dock den medförsäkrade ha ett försäkrat intresse i vad försäkringen avser. Regressbeloppet kan som högst vara beloppet i den skadeståndsfordran som den skadelidande försäkringstagaren haft gentemot skadevållaren. Kulansbetalningar och försäkringsbolagets egna kostnader till följd av skadan, såsom rättegångskostnader och kostnader för handläggning av ärendet, får inte inkluderas i regressbeloppet.

Försäkringstagarens aktsamhetskrav skiljer sig för olika slags egendomsförsäkringar där försäkringsvillkor för brand, vattenutströmning, inbrott samt rån har studerats i denna framställning. Aktsamhetskraven kan exempelvis ge uttryck för hur en anställd i ett företag ska agera eller hur försiktig denne bör vara för att försärsäkringsersättning ska utgå vid en inträffad skada. Försäkringsbolagen har stora möjligheter att utforma villkoren och därmed välja hur höga krav det ska ställas på den försäkrade. Bolagen kan även välja att lägga över bevisbördan på försäkringstagaren för att ett försäkringsfall har inträffat samt reglera vilka personer i ett företag som ska likställas med den försäkrade. Det finns även biförpliktelser i FAL som försäkringstagaren ska ta hänsyn till för att inte riskera att försäkringsersättningen sätts ned eller uteblir helt. Efter nya FAL infördes bland annat den så kallade omfattningsbestämmelsen i 8 kap. 16 § 2 st. FAL. Bestämmelsen tillåter som huvudregel inte att försäkringsbolagen får ställa krav på den försäkrades beteende i villkor som beskriver försäkringens omfattning. Ett omdiskuterat begrepp som framför allt förekommer i allriskförsäkringen, och som uppställs som ett omfattningsvillkor, är oförutsedd skada. Att försäkringstagarens aktsamhet har betydelse för att avgöra om en skada varit oförutsedd, är inte förenligt med gällande rätt. Dessutom kan kravet till stor del jämföras med FAL:s uppställda förpliktelse att inte framkalla ett försäkringsfall, vilket medför att ett sådant krav kan ses som obefogat. Det finns även andra tvivelaktiga formuleringar i försäkringsvillkoren. Tillämpningen av omfattningsbestämmelsen är i stort behov av att tydliggöras, för att inte riskera att det ställs oskäliga krav på försäkringstagaren i förhållande till egendomsförsäkringens ändamål. Det är inte rimligt om försäkringsskyddet hade uteslutit alla skador som grundar sig i någon form av oaktsamhet hos den försäkrade. Ett skäl till att ett företag väljer att teckna en försäkring är för att tillåtas att göra misstag, utan att det föranleder att försäkringsbolaget står fritt från ansvar.

<p>Det förekommer att hänvisningar görs till skadebegreppet inom skadeståndsrätten när fråga egentligen är om det försäkringsrättsliga skadebegreppet. Inom försäkringsrätten är det emellertid viktigt att dra en skarpare gräns än inom skadeståndsrätten för vad som skall anses utgöra exempelvis en skada eller en skadehändelse. Det handlar inte enbart om att fastställa huruvida en skada föreligger, utan kanske snarare om att avgöra huruvida försäkringsersättning skall utgå och om att avgränsa/definiera försäkringsgivarens ansvar. Olika försäkringsbolag använder olika skadebegrepp. Ett grundkoncept inom försäkringsrätten är ”en skada, en självrisk, ett försäkringsbelopp”. Härav följer att det är av stor betydelse att avgöra vad som skall anses konstituera en respektive flera skador. I denna uppsats utreds skillnaderna mellan de olika skadebegrepp som tillämpas i försäkringsvillkor och de konsekvenser dessa skadebegrepp har för försäkringsbolagens ansvar. Vidare utreds hur de i försäkringsvillkoren valda skadebegreppen skall tolkas för att avgöra hur flera skador skall behandlas. Dessutom undersöks vilka kriterier som skall vara uppfyllda för att flera skador tillsammans, försäkringstekniskt, skall behandlas som en.</p>

Det förekommer att hänvisningar görs till skadebegreppet inom skadeståndsrätten när fråga egentligen är om det försäkringsrättsliga skadebegreppet. Inom försäkringsrätten är det emellertid viktigt att dra en skarpare gräns än inom skadeståndsrätten för vad som skall anses utgöra exempelvis en skada eller en skadehändelse. Det handlar inte enbart om att fastställa huruvida en skada föreligger, utan kanske snarare om att avgöra huruvida försäkringsersättning skall utgå och om att avgränsa/definiera försäkringsgivarens ansvar. Olika försäkringsbolag använder olika skadebegrepp. Ett grundkoncept inom försäkringsrätten är ”en skada, en självrisk, ett försäkringsbelopp”. Härav följer att det är av stor betydelse att avgöra vad som skall anses konstituera en respektive flera skador. I denna uppsats utreds skillnaderna mellan de olika skadebegrepp som tillämpas i försäkringsvillkor och de konsekvenser dessa skadebegrepp har för försäkringsbolagens ansvar. Vidare utreds hur de i försäkringsvillkoren valda skadebegreppen skall tolkas för att avgöra hur flera skador skall behandlas. Dessutom undersöks vilka kriterier som skall vara uppfyllda för att flera skador tillsammans, försäkringstekniskt, skall behandlas som en.

När flera skador inträffar i samband med varandra, av samma orsak, på samma plats eller vid samma tidpunkt, måste det avgöras om de skador som har inträffat ska behandlas som en eller flera skador försäkringsrättsligt. Denna flerskadeproblematik har praktisk betydelse för försäkringstagaren, försäkringsbolagen och återförsäkrare eftersom den är avgörande för hur stor ersättning som ska betalas ut. Frågan besvaras varken i lag, praxis eller doktrin. Istället används olika lösningar från fall till fall vilket skapar en osäkerhet. I uppsatsen analyseras hur denna flerskadeproblematik hanteras i egendomsförsäkring. Detta innefattar en förklaring av begreppen skadehändelse och skada samt en redogörelse för den sambandsbedömning som görs. I uppsatsen undersöks även en eventuell branschpraxis.