I USA har blödningskit innehållandes bland annat tourniqueter, utrustning för avsnörande förband, placerats ut på allmänt tillgängliga platser för att civila ska kunna agera och stoppa blödningar. Denna studie utreder hur användningen av tourniqueter kan påverka förblödningar vid en potentiell skadehändelse. Det scenario som studeras är konstruerat, och behandlar en bombexplosion som sker vid ett evenemang i en stor arena med många besökare. Tourniqueter har placerats ut på olika platser i lokalen, och syftet är att utvärdera vilken eller vilka platser som skulle kunna vara lämpligast för denna utrustning. Studien behandlar hur en skadehändelse skulle kunna se ut, vilka faktorer som spelar roll vid lokalisering av tourniqueter, antal tourniqueter som ska finnas och var de ska placeras i det studerade scenariot, samt vilken effekt de olika placeringarna har på antalet omkomna. Metoden för studien är simulering, som utförs i programvaran Arena. För att bestämma lämpliga indata till modellen görs en kvalitativ kategorisering för de parametrar som ska ingå i scenariot. I studien framkommer bland annat att det är svårt att bedöma hur många som skadas vid en händelse, varvid en riskanalys för potentiella händelser med bland annat antalet skadade bör göras för att bestämma lämpligt antal tourniqueter för en plats. Resultatet från simuleringen visar att det inte är så stor skillnad på var tourniqueterna placeras i lokalen utan att det viktigaste är att det finns tillräckligt många personer som kan använda dem. Det finns i resultatet en tendens mot att en utspridd placering av tourniqueterna i lokalen är att föredra och att eventuella hinder som exempelvis evakuerande personer kan påverka möjligheten att snabbt hitta en tourniquet. Därför bör scenarioanalyser ingå i riskanalysen, där flaskhalsar identifieras och tas i beaktning vid planeringen av var tourniqueter ska placeras.

När flera skador inträffar i samband med varandra, av samma orsak, på samma plats eller vid samma tidpunkt, måste det avgöras om de skador som har inträffat ska behandlas som en eller flera skador försäkringsrättsligt. Denna flerskadeproblematik har praktisk betydelse för försäkringstagaren, försäkringsbolagen och återförsäkrare eftersom den är avgörande för hur stor ersättning som ska betalas ut. Frågan besvaras varken i lag, praxis eller doktrin. Istället används olika lösningar från fall till fall vilket skapar en osäkerhet. I uppsatsen analyseras hur denna flerskadeproblematik hanteras i egendomsförsäkring. Detta innefattar en förklaring av begreppen skadehändelse och skada samt en redogörelse för den sambandsbedömning som görs. I uppsatsen undersöks även en eventuell branschpraxis.

Ambulanssjuksköterskan ska i sin profession kunna bedöma, vårda och transportera på ett korrekt och patientsäkert sätt in till sjukhus. Den prehospitalt specialiserade sjuksköterskanförväntas bemästra en rad uppgifter vilket inkluderar en ökad säkerhetsmedvetenhet både för sig själv och för sin patient. En ambulans skiljer sig från övriga utryckningsfordon i trafiken då den förväntas klara av att transportera akut sjuka patienter med avancerat omvårdnadsbehov, dagens ambulansfordon är större i storlek och innehåller mer medicinskteknisk utrustning än sina föregångare. Vårdutrymmet är ambulanssjuksköterskans huvudsakliga arbetsmiljö som ibland delas med extra specialistpersonal eller närstående till patienten. I tidigare studier har ambulanspersonalens egna tankar och upplevelser inte beskrivits i någon större utsträckning, utan fokus har legat på i vilken omfattning ambulansrelaterade skadehändelser skett i trafiken och vilka yttre omständigheter som figurerat samt vårdutrymmets utformning. Syftet med studien var att belysa ambulanssjuksköterskans upplevelser av patientsäkerhet vid omvårdnadsåtgärder under patienttransport. Metoden som användes var en intervjustudie med deskriptiv design. Datainsamling skedde genom sju semistrukturerade intervjuer från verksamma ambulanssjuksköterskor i Mellansverige. Intervjuerna analyserades därefter enligt en manifest innehållsanalys. Fyra huvudkategorier framkom i resultatet; begränsande och hindrande vårdutrymme, preventiva transportåtgärder, riskfylld och risktagande omvårdnad samt hinder i lastsäkring. Utformningen av vårdutrymmet visade sig från vårdarstolen sett begränsa åtkomst till både patient och utrustning samt att vissa åtgärder var omöjliga att genomföra med bilbälte på. Preventiva transportåtgärder i den mån det var möjligt samt samverkan inom ambulansbesättningen och med övriga medföljande ansågs allmänt öka säkerheten ombord. En form av risktagande omvårdnad bedrevs om patientens status var instabil eller kritisk; återkommande exempel av detta var vid illamående patienter eller vid hjärt- och lungräddning under transport. Samtliga ambulanssjuksköterskor var eniga om att just dessa situationer medförde obältat arbete. Avsaknad av adekvat lastsäkring av utrustning medförde improviserade förankringar och ibland lösa föremål. Flertalet ambulanssjuksköterskor angav att intensivvårdstransporter var särskilt oroande. Slutligen underströks även att delar av ambulansens befintliga utrustning inte var anpassade efter patienter med avvikande små eller stora kroppsstorlekar vilket medförde inadekvat fixering och förankring. Slutsatsen var att patientsäkerhet under transport utgick från vårdutrymmets utformning samt ambulanssjuksköterskans fysiska förmåga att utföra ergonomiska såväl som obekväma uppgifter. Vidare var arbetslivserfarenhet och kompetens av vikt för att interventioner skulle vara möjliga och att de genomfördes vid rätt tidpunkt. Klinisk erfarenhet och kompetensnivå var en förutsättning för säker vård och essentiellt för det prehospitala utvecklingsarbetet. Ambulansens utrustning var i flera avseenden inte modulär och genom den bristande graden av anpassningsbarhet förekom ett kalkylerande risktagande hos den prehospitala personalen. Genom ett självuppoffrande beteende hos ambulanssjuksköterskan ansågs vårdkvalitén öka i vissa avseenden samtidigt minska i andra. Det övergripande synsättet som beskrevs var en inställning att lösa prehospitala utmaningar med till hands tillgängliga medel och utifrån det altruistiska synsättet att sätta patienten i första rum. / The ambulance nurses must in their professional role know how to asses, treat and transport patients in a correct and safe manner to the hospital. The prehospital specialist nurse is expected to master several tasks which include an increased safety awareness both for themselves and for their patient. An ambulance differs from other emergency vehicles in traffic as it is expected to be capable of transporting acutely sick or ill patient in need of advanced medical care. Today's ambulance vehicles are larger in size and contain more medical equipment than their predecessors. The care space is the ambulance nurses´ main workplace which sometimes is shared with additional specialist staff or related kin to the patient. In previous studies the ambulance staff's own thoughts and experiences are not described in any great extent, the focus has been towards ambulance-related injury events occurred in traffic and what external factors that were present. The aim was to illustrate the ambulance nurses´ experiences of nursing interventions in the ambulance care space during patient transport. The method used was an interview study with a descriptive design. Data collection took place through seven semi-structured interviews from ambulance nurses in central Sweden. The interviews were then analyzed according to a manifest content analysis. Four main categories emerged in the result; restrictive and preventive care space, preventative transport measures, risky and risk-taking care and barriers to securing cargo.The design of the ambulance care space showed that the provider seat limited access to patient and equipment and that certain procedures were impossible to carry out while wearing seatbelt. Preventative transport measures, cooperation within the ambulance crew and that with others accompanying were considered to increase the general safety onboard. A form of risk-taking care was undertaken if the patient’s status was unstable or critical; a recurrent example of this were in nauseated patients or during cardiopulmonary resuscitation while in transport. All ambulance nurses agreed that these situations inparticular led to managing the patient while unbelted. The lack of adequate cargo securing methods resulted in improvised anchoring and sometimes loose objects in the ambulancecare space. Particularly worrying was the intensive care transports according to themajority of the ambulance nurses. It was also emphasized that part of the ambulance’s existing equipment was not adapted to patients with divergent small or large body sizes which resulted in inadequate fixation and anchoring. The conclusion was that patient safety emanated from the care space design and the ambulance nurse's physical ability to perform ergonomic as well as uncomfortable tasks during transport. Furthermore, work experience and competence were important for interventions to be possible and that they were implemented at the right time. Clinical experience and skill level were a prerequisite for safe care and essential for prehospital development work. The ambulance equipment was in many respects not modular and, due to the lack of degree of adaptability, there was a calculating risk-taking behavior by the prehospital staff. Through a self-sacrificing behavior of the ambulance nurse, the care quality was considered to increase in some respects while decreasing in others. The overall approach described was that prehospital challenges was to be solved with whatever means available and on the basis of the altruistic approach to put patients’ needs first.