Introduktion: Överrapportering till mottagande traumateam på akutrummet av traumapatienter är en viktig del i ambulanssjuksköterskans arbete. För en optimerad vårdkedja och för en ökad patientsäkerhet samt för en minimerad vårdtid är det viktigt att betydande information framkommer via en väl strukturerad kommunikation i akutrummet. Syfte: Syftet med studien är att undersöka ambulanssjuksköterskans upplevelse av överrapportering till traumateam på akutrummet vid ett traumalarm. Metod: En kvalitativ metod med semistrukturerade intervjuer användes och nio ambulanssjuksköterskor deltog i studien som genomfördes i södra Sverige. Materialet analyserades med hjälp av Burnards innehållsmetods analys. Resultat: Resultatet framställdes i fyra olika huvudkategorier med sammanlagt åtta underkategorier. Slutsats: Resultatet visade på att ambulanssjuksköterskan har både positiva och negativa upplevelser av att avlägga en rapport till traumateamet och att det finns flertalet störningsmoment både i mottagandet av patienten från traumateamets sida samt störningsmoment som berodde på organisatoriska problem. Ambulanssjuksköterskan upplevde att grunden till en tydlig överrapportering var struktur och tydlighet genom hela överrapporteringen samt att det finns förbättringspotential som uppnås genom utbildning.

Att komma först till olycksplats innebär att sjukvårdspersonal ska inta en ledningsfunktion. En av dessa ledarroller är att vara sjukvårdsledare. Sjukvårdsledaren har som ansvar att skapa struktur och goda förutsättningar på olycksplatsen genom kommunikation och samarbete. Då detta är en viktig ledande funktion kan det vara betydande för patienten hur väl den fungerar. Syftet med studien är att belysa ambulanssjuksköterskors upplevelse av att inneha rollen som sjukvårdsledare på en olycksplats. Informanterna som intervjuades var alla sex män i åldrarna mellan 32-59. Deras erfarenhet varierade mellan 3 – 36 år inom ambulanssjukvård. Materialet analyserades genom kvalitativ innehållsanalys och utefter det presenterades resultatet med hjälp av huvudkategorier och subkategorier. I resultatet framkom det att det var ett stort ansvar att inneha rollen som sjukvårdsledare men samtidigt en svårighet då omfattande beslut i utsatta situationer ibland behövde tas under stressade former. Ambulanssjuksköterskor upplevde svårigheter att förhålla sig till en patientvårdande roll då en ledningsfunktion etablerats viket kunde påverka det emotionella vårdandet som fick åsidosättas. En så stor blandning som möjligt på informanterna i form av erfarenhet och ålder eftersträvades för att resultatet skulle bli så representativt som möjligt. Majoriteten av informanternas upplevelser av att vara sjukvårdsledare bekräftades av tidigare vetenskaplig forskning vilket indikerar att detta är en viktig och samtidigt svår situation att befinna sig i.

Bakgrund: Sepsis är kroppens svar på en bakteriell infektion. En patient med sepsis kan vara svår att upptäcka i tid då symtomen initialt kan vara mycket diffusa. Om patienten inte får behandling i tid är dödligheten mycket stor. En specialistutbildad ambulanssjuksköterska ska kunna bedöma patientens tillstånd, utföra åtgärder, utvärdera dessa och samtidigt se till att patienten blir behandlad under rätt vårdnivå. Samtidigt som sjuksköterskans anamnestagande är viktigt får sjuksköterskan inte glömma bort att arbeta patientsäkert och för patientens bästa. Syfte: Syftet var att följa upp det nationella kvalitetsregistret ”Svår sepsis på IVA inom 24t”.  Metod: Studien var en retrospektiv registerstudie där de inkluderade (n=110) var patienter som registrerats i det nationella kvalitetsregistret, ”Svår sepsis på IVA inom 24 t” under åren 2007-2014. Urvalet bestod av patienter behandlade på lokal nivå. Patienterna delades in i grupper beroende på ankomstsätt till sjukhus och data analyserades med hjälp av statistikprogram (SPSS). Resultat: En jämn fördelning avseende patienternas kön- och åldersgrupper påvisades. De som anlänt med ambulans utgjorde den största gruppen (66 %). Denna grupp fick i större utsträckning också sin antibiotikabehandling snabbare insatt (p= 0,032). Medelvärdet för populationens tid till första antibiotikabehandling var 1,35 timme. Ambulanstransporterade patienter visade över lag ett allvarligare sjukdomstillstånd än motsvarande grupp. Samtliga registrerade avlidna på sjukhus hade ankommit med ambulans. Konklusion: Kvalitetsregister kan vara effektivt för att utvärdera och utveckla vården. För att registret ska kunna nyttjas till fullo krävs att registret hålls uppdaterat och är korrekt ifyllt. Ett avsevärt bortfall av data på grund av felaktiga eller saknade registreringar gör denna studies resultat osäkert.

Bakgrund: Varje år drabbas cirka 10 000 personer av hjärtstopp utanför sjukhus i Sverige, ungefär 4000 får behandling och cirka 300 överlever. Ett snabbt agerande och start av hjärt-och lungräddning (HLR) med en god kvalité kan öka patientens överlevnadschanser. Ambulanssjuksköterskorna utsätts för stora påfrestningar när de behöver fatta snabba beslut och behandla patienten på olika platser som kan brista i säkerhet i arbetsmiljön. Som ett hjälpmedel vid HLR har de Lund University Cardiac Assist System (LUCAS) som utför bröstkompressioner på patienten. Syfte: Att beskriva ambulanssjuksköterskors upplevelser av hjärt-och lungräddningsituationer med och utan LUCAS. Metod: En kvalitativ ansats med semistrukturerade intervjuer. Analysen gjordes utifrån Graneheim och Lundmans tolkning av innehållsanalys. Resultat: Vid HLR skapas många tankar och känslor hos ambulanssjuksköterskorna och för dem är det av vikt för att arbetet ska fungera att kunna skapa goda arbetsförhållanden och upprätthålla ett professionellt förhållningssätt i den stressade situationen, både för dem själva, patienten och de anhöriga. Hjärt- och lungräddning kan ge emotionell påverkan och en känsla av otillräcklighet inför patient och anhöriga. Den egna arbetsmiljöns säkerhet och fysiska belastning påverkar ambulanssjuksköterskornas arbetssituation. Fokus ska läggas på att göra det bästa, och det finns verktyg och hjälpmedel för att känna sig säker i sin yrkesroll, ett av dessa hjälpmedel är LUCAS. Slutsats: För att minska den psykiska stressen vid HLR krävs möjlighet till stöd och verktyg i olika former och därefter kontinuerlig utbildning och övning samt arbetslivserfarenhet från ambulansen. För att kunna ge alla samma förutsättningar till bra vård behöver LUCAS utvecklas för att passa alla individer.

Antalet ambulansuppdrag ökar ständigt i Västra Götalandsregionen, antalet ambulanser ökar dock inte. Inom ambulansorganisationen SU finns ett antal vårdkedjor, en av dessa är smittvägen. Det finns idag ingen uppföljning gjord på denna vårdkedja om hur träffsäker ambulanssjuksköterskans bedömning är utifrån vissa förutbestämda kriterier, därav görs denna kvantitativa analys med hjälp av statistik. Syftet är att utvärdera ambulanssjuksköterskans träffsäkerhet i bedömningen av infektionspatienter. Resultatet av studien visar att ambulanssjuksköterskans bedömning av infektionspatienter är bra och att träffsäkerheten är stor. Både hos de patienter som accepterades till infektionsavdelning samt de som först blev nekade och sedan ändå sekundärtransporterades från akutmottagningen till infektionsavdelning. Något som också framkom var att det inte enbart är ambulanssjuksköterskans bedömning som är avgörande för om patienter blir accepterade direkt till infektion eller inte utan andra faktorer spelade in. I diskussionen finns två stora huvudrubriker som diskuteras och dessa är ålder och ojämn/jämlik vård, vilket var två rubriker som tillkom när resultatet sammanställdes.

<p>Inom ambulanssjukvården förekommer i olika sammanhang begreppet professionalism. En profession kännetecknas av att den har samhällelig sanktion, egen kultur, auktoritet, etiska regler och systematisk teori. De inom professionen verksamma utövarnas beslut styrs av allmänhetens behov. Ambulanssjuksköterskan är en relativt ny profession och yrkesrollen är under konstant utveckling. Yrkesrollen skiljer sig delvis från andra sjuksköterskor med en ständigt varierande arbetsmiljö. Syftet med denna kvalitativa studie var att undersöka ambulanssjuksköterskors uppfattningar av professinalism. Metoden var intervjuer som kvalitativ datainsamlingsmetod och som forskningsansats valdes fenomenografi. Sju specialistsjuksköterskor arbetande inom ambulanssjukvård intervjuades och i analysen framkom fem kategorier: förväntningar, patientens behov styr vården, uppträdande, att ta ansvar samt en dynamisk ambulanssjuksköterska. Under diskussionen togs det sista steget i analysen och ledde fram till konklusionen att professionalism uppfattas som ett dynamiskt och mångfacetterat fenomen som är en del av utövaren och syftar till att göra gott för patienten.</p>

Utvecklingen av nya vårdkedjor, s.k. ”Fast-track” eller snabbspår, sker ständigt vilket bidragit till minskade väntetider och höjd kvalitet på akutsjukvården. Med det snabbt ökande antalet snabbspår har också ambulanssjuksköterskans ansvarsområden utökats, vilket gör det viktigt att ambulanssjuksköterskan får bra stöd från organisationen och att deras tankar kring snabbspår kommer fram. Syftet med studien var att beskriva ambulanssjuksköterskans upplevelse av stress vid arbete med snabbspår. Studien grundades på följande frågeställningar; vilka skillnader fanns mellan kvinnliga och manliga ambulanssjuksköterskor, vilka skillnader fanns mellan erfarna och oerfarna ambulanssjuksköterskor och vilka skillnader fanns mellan olika utbildningsnivåer hos ambulanssjuksköterskor när det gällde upplevelsen av stress och organisatoriskt stöd vid arbete med snabbspår? Metoden som användes var en kvantitativ tvärsnittsstudie med deskriptiv design. En enkätundersökning gjordes på två medelstora landsting i Sverige där 52 enkäter inkluderades. Svaren analyserades i dataprogrammet SPSS. Resultatet visade inga skillnader i studiens frågeställningar men studiedeltagarna verkade ha en hög kontroll över sin arbetssituation. Endast ett fåtal upplevde stress vid arbete med snabbspår. Ambulanssjuksköterskorna i denna studie verkade få goda förutsättningar från organisationen för att klara av sina arbetsuppgifter. Det krävs dock mer forskning inom området för att kunna dra några slutsatser.

Syfte: Att undersöka ambulanssjuksköterskors upplevelser av att omhänderta pediatriska traumapatienter med fokus på prioriteringar, beslutsfattande, behandlingsriktlinjer (beslutsstöd) samt uppföljning av patientfall. Metod: Kvalitativ intervjustudie med beskrivande och utforskande design. Urvalet bestod av åtta ambulanssjuksköterskor, sju män och en kvinna, med tre till 16 års erfarenhet inom yrket. Data analyserades genom kvalitativ innehållsanalys. Resultat: I mötet med barn inom ambulanssjukvården har ambulanssjuksköterskans eget föräldraskap och barnets föräldrar en betydelse. Praktiska och mentala förberedelser samt ett gott bemötande är viktigt. Att prioritera och bedöma barn är svårt då det föreligger anatomiska/fysiologiska och psykologiska skillnader. Bedömningen grundar sig på A-E principen och kräver erfarenhet, övning och utbildning. Beslutsfattandet grundar sig på den prioritering och bedömning som gjorts. Aktuella beslutsstöd (behandlingsriktlinjer) upplevs olika tillfredställande. Låg frekvens av barntrauman leder till svårigheter i att upprätthålla kompetens. Uppföljning är önskvärt och behovet är stort men förhindras av bl.a. sekretess. Ytterligare förbättringsområden som påtalats var bristande utrustning samt svårigheter i att administrera läkemedel till barn. Slutsats: Regelbunden teoretisk utbildning samt praktisk scenarioövning fodras. Behandlingsriktlinjerna bör ses över i avseende på innehåll/relevans, rekommenderade läkemedelsdoser önskas. Skattningsinstrument för bedömning av barn är önskvärt. Verksamheten bör även se över anställdas behov och önskemål avseende uppföljning av specifika patientfall samt aktuella tillvägagångssätt för detta / Aim: To explore Swedish ambulance nurses´ experiences of caring for pediatric trauma patients regarding priorities, decision making, treatment guidelines and patient follow-up. Method: A qualitative interview study with a descriptive/explorative design. Eight ambulance nurses participated, seven men and one woman. The participants’ experience of the ambulance service ranged from three to 16 years. Data was analyzed with qualitative content analysis. Results: The respondent´s own parenthood and the child´s parents affect the nurse. Practical and mental preparation and a good attitude are important. To prioritize a child is difficult because of anatomical/physiological and psychological differences. The assessment is based on the A-E principle and requires experience, practice and education. Decisions are based on priority and assessment. Various degrees of satisfaction were expressed regarding current treatment guidelines. A low frequency of child traumas leads to difficulties in maintaining expertise. Desired follow-up is prevented by professional secrecy. Other issues that emerged were lack of equipment and difficulties in administrate drugs to children. Conclusion: Regular theoretical education and practical scenario exercise are required. Treatment guidelines should be reviewed in terms of content/relevance; recommended drug dosages are required. Pediatric assessment scales are desired. Procedures for nurses´ follow-ups of specific patient cases should also be reviewed.

No description available.

Inom ambulanssjukvården utsätts personalen dagligen för olika stressmoment och detta kan leda till att ambulanssjuksköterskor drabbas av posttraumatiskt stress syndrom. Flera olika stressfaktorer påverkar arbetet och därmed den enskilde ambulanssjuksköterskans psykiska och fysiska hälsa. Syftet med denna litteraturstudie är att belysa yrkesrelaterade stressfaktorer inom ambulanssjukvården och vilka copingstrategier som ambulanssjuksköterskan använder sig av i sitt dagliga arbete. Studien har en deskriptiv design och genomfördes som en litteraturstudie. Vi har använt oss av tre olika databaser, PsycINFO, PubMed och CINAHL. Vi har använt oss av 10 artiklar, 3 artiklar med kvalitativ och 7 med kvantitativ ansats. Artiklarna var från Sverige och engelsktalande länder. Resultatet visar att traumatiska incidenter som involverar barn är de jobbigaste att hantera och att stress kan inverka negativt på individens psykiska och fysiska hälsa samt att detta kan få sociala konsekvenser. Socialt stöd, kognitiva metoder samt humor är viktiga copingmetoder för att kunna hantera traumatiska incidenter.