Utvecklingen av nya vårdkedjor, s.k. ”Fast-track” eller snabbspår, sker ständigt vilket bidragit till minskade väntetider och höjd kvalitet på akutsjukvården. Med det snabbt ökande antalet snabbspår har också ambulanssjuksköterskans ansvarsområden utökats, vilket gör det viktigt att ambulanssjuksköterskan får bra stöd från organisationen och att deras tankar kring snabbspår kommer fram. Syftet med studien var att beskriva ambulanssjuksköterskans upplevelse av stress vid arbete med snabbspår. Studien grundades på följande frågeställningar; vilka skillnader fanns mellan kvinnliga och manliga ambulanssjuksköterskor, vilka skillnader fanns mellan erfarna och oerfarna ambulanssjuksköterskor och vilka skillnader fanns mellan olika utbildningsnivåer hos ambulanssjuksköterskor när det gällde upplevelsen av stress och organisatoriskt stöd vid arbete med snabbspår? Metoden som användes var en kvantitativ tvärsnittsstudie med deskriptiv design. En enkätundersökning gjordes på två medelstora landsting i Sverige där 52 enkäter inkluderades. Svaren analyserades i dataprogrammet SPSS. Resultatet visade inga skillnader i studiens frågeställningar men studiedeltagarna verkade ha en hög kontroll över sin arbetssituation. Endast ett fåtal upplevde stress vid arbete med snabbspår. Ambulanssjuksköterskorna i denna studie verkade få goda förutsättningar från organisationen för att klara av sina arbetsuppgifter. Det krävs dock mer forskning inom området för att kunna dra några slutsatser.

Syfte: Beskriva ambulanssjuksköterskors erfarenhet av att använda snabbspår. Bakgrund: Inom ambulanssjukvården används begreppet snabbspår. Det är en arbetsmodellsom arbetats fram för att effektivisera vårdprocessen av patienterna. Där snabbspår används,ses ett snabbare omhändertagande av patienterna genom hela vårdkedjan, snabbare återhämtningoch minskad återinläggning. Ambulanssjuksköterskor arbetar på vetenskaplig grund ochefter beprövad erfarenhet, och ska efter undersökning av patientens hälsotillstånd bedöma ompatienter skall inkluderas i något snabbspår. Design: En kvalitativ intervjustudie. Metod: Hösten 2015 genomfördes nio intervjuer bland yrkesverksamma ambulanssjuksköterskorinom en region. Intervjuerna granskades med hjälp av kvalitativ innehållsanalys. Resultat: Två kategorier identifierades: Patientsäker vård och risk för vårdlidande. Subkategoriernavar; tydliga rutiner och riktlinjer, arbetslivserfarenhet, tydlig patientinformation, bristpå helhetssyn, fördröjd vårdtid, resurs och kompetensbrist och kommunikationsbrist. I berättelsernalyftes perspektiv utifrån ambulanssjuksköterskors, patienters och sjukvårdens synvinklar .Brister i användandet identifierades både regionalt och nationellt. Resultatet kundestort delas in i patientsäker vård och risker för att vårdlidande kunde uppstå för patienterna. Förbättringsförslag på sjukdomar/ skador som inte omfattas av snabbspår lyftes även fram. Slutsats: Snabbspår som ett arbetsverktyg för ambulanspersonalen ansågs vara en säkerhet,eftersom det garanterar likabehandling av personer med liknande sjukdomar/skador. Mennationella riktlinjer efterlystes, då dessa kan skilja sig mellan olika sjukhus och regioner. Efterfråganpå förbättringar för både regional och nationell nivå efterfrågades.

Bakgrund: Patienter med höftfraktur blir allt fler i takt med att medelåldern ökar. Det är en stor och resurskrävande patientgrupp. De har under en längre tid varit underprioriterade vilket har resulterat i långa väntetider till operation. Syfte: Syftet var att beskriva om det fanns några fördelar att arbeta med höftspår vid höftfrakturer samt att beskriva urvalet av de använda vetenskapliga artiklarna. Metod: Deskriptiv litteraturstudie med tretton vetenskapliga artiklar med kvalitativ och kvantitativ ansats. Likheter och olikheter i artiklarnas resultat har kategoriserats och sammanställts till fem olika teman. Huvudresultat: Resultatet visade att det fanns fördelar med att arbeta med omhändertagande via höftspår, detta resulterade i kortare väntetid till operation samt färre komplikationer. Dessa patienter som omhändertogs via höftspår hade även en kortare vårdtid. Risken för mortalitet påverkades inte nämnvärt vid höftspår kontra konventionell vård vid höftfraktur. Slutsats: I kategorien förkortad tid till operation samt kortare vårdtid kan man se stora positiva skillnader efter införandet av höftspår, i minskade postoperativa komplikationer en viss förbättring. I kategorin minskad risk för dödlighet ses ingen statistisktsignifikant skillnad. Riktlinjerna kring detta höftspår har påverkat omvårdnaden i en positiv riktning. Dessa patienter omhändertas nu med en snabbare och bättre rutin. Det har inte upptäckts några nackdelar med att arbeta med höftspår.

<p>Äldre patienter över 65 år med höftfraktur efter lågenergitrauma får vänta länge på röntgen, undersökning, provtagning och operation. Det verkar finnas ett samband med långa väntetider och komplikationer som svår smärta, förvirring, infektioner, trycksår och förlängd vårdtid för den drabbade. Syftet med studien var att undersöka om en påbörjad preoperativ handläggning prehospitalt kan leda till minskade väntetider, mindre smärta postoperativt, färre komplikationer och vårddagar för patienter med misstänkt höftfraktur. Snabbare omhändertagande för dessa patienter innebar att ambulanspersonalen påbörjade de åtgärder som utförs på akutmottagningen och slussade patienten förbi akutmottagningen til röntgen. Resultatet av den nu aktuella studien jämfördes med en motsvarande grupp som omhändertagits på sedvanligt sätt. Resultatet visade att komplikationer och vårddagar var färre i inteventionsgruppen. En slutsats är att ett snabbare omhändertagande för denna patientgrupp kan innebära att komplikationerna minskar, prioriteringen blir högre och handläggningstiden minskar i hela vårdkedjan. Vårdpersonalen kan få en större medvetenhet om patientgruppens känslighet och leda till en ökad kvalitet i omvårdnaden. En snabbare handläggningstid skulle även kunna innebära mindre belastning på akutmottagningen och frisätta mer tid åt andra patientgrupper.</p>

Äldre patienter över 65 år med höftfraktur efter lågenergitrauma får vänta länge på röntgen, undersökning, provtagning och operation. Det verkar finnas ett samband med långa väntetider och komplikationer som svår smärta, förvirring, infektioner, trycksår och förlängd vårdtid för den drabbade. Syftet med studien var att undersöka om en påbörjad preoperativ handläggning prehospitalt kan leda till minskade väntetider, mindre smärta postoperativt, färre komplikationer och vårddagar för patienter med misstänkt höftfraktur. Snabbare omhändertagande för dessa patienter innebar att ambulanspersonalen påbörjade de åtgärder som utförs på akutmottagningen och slussade patienten förbi akutmottagningen til röntgen. Resultatet av den nu aktuella studien jämfördes med en motsvarande grupp som omhändertagits på sedvanligt sätt. Resultatet visade att komplikationer och vårddagar var färre i inteventionsgruppen. En slutsats är att ett snabbare omhändertagande för denna patientgrupp kan innebära att komplikationerna minskar, prioriteringen blir högre och handläggningstiden minskar i hela vårdkedjan. Vårdpersonalen kan få en större medvetenhet om patientgruppens känslighet och leda till en ökad kvalitet i omvårdnaden. En snabbare handläggningstid skulle även kunna innebära mindre belastning på akutmottagningen och frisätta mer tid åt andra patientgrupper.

Det svenska flyktingmottagandet har ökat senaste åren vilket medför ett ökat behov av arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Som nyanländ flykting tar det lång tid att få ett arbete, dessutom svårt att få ett arbete relevant för sin utbildning. Man har sett att många som kommer till Sverige har kompetenser inom olika bristyrken. För att förenkla deras väg till arbete och bemöta bristen på arbetskraft implementerade regeringen snabbspårsprogram för olika yrken. Snabbspårsprogrammen skapas genom trepartssamarbete mellan olika aktörer. Syftet med denna studie är att undersöka hur involverade aktörer har påverkat skapandet och resultatet av snabbspårsprogrammet för djursjukskötare. Genom kvalitativa intervjuer med fyra aktörer involverade i snabbspåret besvaras frågeställningarna. Aktörerna är Arbetsförmedlingen, Fackföreningen Kommunal, Arbetsgivarorganisationen Gröna Arbetsgivare och Sveriges Lantbruksuniversitet. Intervjuerna lyfte fram aktörernas egna upplevelser av hur snabbspåret skapades och vad samarbetet haft för påverkan. Uppsatsen bygger upp ett teoretiskt ramverk av governance med den svenska modellen och public-private partnership som exempel. Resultatet visar att aktörerna fann det givet att skriva under överenskommelsen för snabbspåret. Samarbetet mellan icke-statliga och statliga aktörer har haft en påverkan på snabbspåret. Uppsatsen identifierar även SLU som en nyckelaktör för snabbspårets framgång vilket visar sig tydligt då snabbspåret endast genomförs om de har resurserna tillgängliga.

I Sverige är bristen på arbetskraft stor inom bland annat pedagogiskt arbete. Ett sätt att möta denna problematik är att tillvarata nyanlända akademikers kompetens. Många nyanlända som befinner sig i etableringsprocess har såväl erfarenhet som utbildning med sig från sitt hemland. Enligt tidigare forskning finns ett behov av att underlätta för nyanlända att skapa mening i en ny kontext. Snabbspår är en etableringsinsats, som syftar till att fortare etablera nyanlända akademiker på arbetsmarknaden. Vi vill med den här undersökningen beskriva och analysera ett utbyte mellan studie- och yrkesvägledarutbildningen och Snabbspår för nyanlända lärare och förskollärare vid Malmö universitet. Vi har intresserat oss för att undersöka vad som påverkat studie- och yrkesvägledarstudenternas agerande och vilken roll det spelat i mötet med deltagarna i Snabbspår. Vår studie bygger på sex kvalitativa intervjuer, varav tre med vägledarstudenter och tre med deltagare i Snabbspår. Empirin har analyserats med stöd av Careershipteorin, Konstruktivistisk vägledning och KASAM-teorin. Utbytet har haft en positiv inverkan på deltagarna vid Snabbspår avseende deras språkutveckling, relationsbyggande och meningsskapande. Vägledarstudenternas olikheter och tidigare erfarenheter visar sig ha haft en betydande inverkan på engagemang och möjlighet att genomföra uppgiften samt att skapa mening i utbytet.

SAMMANFATTNING Patienter som drabbas av höftfrakturer är en vårdkrävande och utsatt patientgrupp inom sjukvården. Riktlinjer för handläggning av misstänkta höftfrakturer har utformats för ett snabbare omhändertagande, så kallat snabbspår. Dessa används för att optimera och förkorta handläggningstiden, förbättra behandlingen samt minska risken för komplikationer. I Västernorrlands län tillämpas detta snabbspår, vilket medför att delar av den behandling som tidigare utfördes på akutmottagningen, nu utförs av ambulanssjuksköterskor redan i den prehospitala vården. Dessa medicinska och omvårdnadsmässiga åtgärder utförs i varierande och ibland svåra vårdmiljöer. Därför finns ett behov av att studera ambulanssjuksköterskornas upplevelser och erfarenheter av att vårda patienter med misstänkt höftfraktur. Syftet med studien var att beskriva ambulanssjuksköterskors upplevelser och erfarenheter vid omhändertagande av patienter med misstänkt höftfraktur. Kvalitativ ansats användes och designen var semistrukturerade intervjuer som analyserades med kvalitativ manifest innehållsanalys. Studiepopulationen bestod av åtta ambulanssjuksköterskor stationerade i Ångermanland. I resultatet framkom att ambulanssjuksköterskorna innehar både positiva och negativa erfarenheter av att arbeta med misstänkta höftfrakturer. Äldre människor utgjorde den största patientgruppen och dessa patienter led ofta av demenssjukdomar samt andra sjukdomar och tillstånd som försvårade kommunikation och interaktion, vilket skapade svårigheter i handläggningen av dessa patienter. Vårdmiljön försvårade arbetet ytterligare för ambulanssjuksköterskorna och innebar ofta svåra förflyttningar och lyft. Positivt för både patienten och ambulanssjuksköterskorna var att det strukturerade omhändertagandet gav en snabbare vårdkedja och likvärdig vård för patienterna samt mer tid för omvårdnad. Andra aspekter som framkom var att ambulanssjuksköterskorna hade en del förutfattade meningar gällande patientgruppen och svårigheter att få patienten tillräckligt smärtlindrad. Själva omhändertagandet uppgavs vara alltför strukturerad, handläggningen tog lång tid och att det var svårt att få patienten tillräckligt smärtlindrad utan biverkningar. Slutsatsen var att ambulanssjuksköterskorna hade både positiva och negativa erfarenheter kring det strukturerade omhändertagandet, samt en del förutfattade meningar. Samtliga informanter ansåg att de hade mer tid för omvårdnaden och att de på så vis fick lära känna patienten bättre, därför kunde de enklare utvärdera behandlingsresultatet. De positiva erfarenheterna var att omhändertagandet gav en snabbare handläggning med bättre struktur och därigenom en likvärdig vård i hela länet gällande denna patientgrupp. Det accepterades att uppdragen tog längre tid och därför fick personalen även mer tid tillsammans med patienterna. Ambulanssjuksköterskorna kunde se ett konkret resultat av omhändertagandet. De negativa erfarenheterna innefattade att patientgruppen var svårbedömd på grund av eventuella tidigare sjukdomar och läkemedelsbehandlingar. Att anhöriga och vårdpersonal ibland trängde sig in i vårdrummet, med syfte att vara behjälplig, men flyttade istället fokus från patienten. / ABSTRACT Patients with hip fractures are a care-intensive and vulnerable patient population in health care. Guidelines for dealing with suspected hip fractures have been designed for a faster disposal, so-called fast track. These are used to optimize and shorten the processing time, improve treatment and reduce the risk of complications. Västernorrland county has applied a fast track, which means that parts of the processing previously performed in the emergency department, now is performed by ambulance nurses already in the prehospital care. These medical and nursing activities performed in varying and sometimes difficult healthcare environments. Therefore there was a need to study the ambulance nurses' experiences of caring for patients with suspected hip fracture. AIM: The aim of the study was to describe Ambulance nurses experiences of treatment of patients with suspected hip fracture. Qualitative approach was used and the design was semi-structured interviews were analyzed using qualitative manifest content analysis. The study population consisted of eight ambulance nurses stationed in Ångermanland, Sweden. The result showed that ambulance nurses possess both positive and negative experiences of working with suspected hip fracture. Older people represented the largest group of patients and these patients often suffered from dementia and other diseases and conditions that impeded communication and interaction, which created difficulties in dealing with these patients. The healthcare environment complicated the work further for the ambulance nurses and often includes difficult movements and lifting. Positive for both the patient and ambulance nurses was that it structured the care provided faster care chain and equivalent care for patients as well as more time for care. Other aspects that emerged were that the ambulance nurses have some preconceptions regarding the patient group and the difficulties in getting the patient adequate pain relief. The fast track was described to be too structured, the processing takes a long time and that it was difficult to get the patient enough pain relief without side effects. The conclusion was that it emerged that the ambulance nurses had both positive and negative experiences of the structured care, and had some preconceptions. All the respondents felt that they had more time for care, and that they got to know the patient better, because they could more easily evaluate the treatment outcome. The positive experience was that the fast track provided faster processing with better structure and thereby an equal treatment throughout the county regarding this population. It was accepted that missions took longer therefore the staff spent more time with the patients. The ambulance nurses could see concrete result of the fast track. The negative experiences included that the patient group was difficult to assess because of past illnesses and drug treatments. Relatives and caregivers are sometimes forced into the nursing room, with the aim to be helpful, but instead moved focus from the patient.

I uppsatsen har vi studerat arbetsmarknadssatsningen Snabbspår för samhällsvetare ur ett idéreseperspektiv. Med inspiration från Karin Kilhammars avhandling har vi använt Barbara Czarniawska och Bernward Joerges modell för resande idéer som forskningsdesign i uppsatsen. För att studera Snabbspåret som en idéresa intervjuade vi fem tjänstepersoner som varit knutna till arbetet med framtagandet av Snabbspår för samhällsvetare. För att komma åt de bakomliggande tolkningarna av idén har vi använt oss av Anthony Giddens beskrivning av den dubbla hermeneutiken, det vill säga vi har tolkat tjänstepersonernas tolkningar av idén om Snabbspår för samhällsvetare.Som en arbetsmarknadssatsning har Snabbspår för samhällsvetare skapats i samverkan mellan Arbetsförmedlingen, berörda myndigheter och arbetsmarknadens parter. Samverkan utgör kontexten där idéer om Snabbspår som en arbetsmarknadssatsning konkretiserats. Tjänstepersonerna som vi har intervjuat har varit delaktiga i skapandet av denna arbetsmarknadssatsning. Vi har följt Snabbspår-idéns resa från loss-ryckning, från andra kontext, fram till inbäddning i den nya Snabbspårskontexten.Beroende på i vilken fas eller hur länge tjänstepersonerna har arbetat med Snabbspår för samhällsvetare har vi kunnat skapa bättre förståelse kring tjänstepersonernas olika handlingsnät och dess betydelse i utvecklingen av idén om Snabbspår sett utifrån en översättnings- och idéreseteori. Studien visar att tjänstepersonerna gör skillnader i tolkningen om idén om Snabbspår för samhällsvetare och Snabbspår som generell arbetsmarknadssatsning. I tolkningen av deras handlingsnät gör tjänstepersonerna skillnader utifrån vilken fas av idéresan de mest har varit delaktiga i. Snabbspår som idé har översatts och övergången till de olika faserna av idémodellen fortsätter. Vår tolkning av resultatet är att det fortfarande är för tidigt att konstatera om idén om Snabbspår kommer att bli en institution, översättningar sker fortfarande och det i sin tur ger kraft åt fortsatt förändring av idéresan i dess kontext.

Stroke är ett samlingsnamn för blodproppar eller blödningar i hjärnan, som i sin tur orsakar en syrebrist i hjärnvävnaden. Stroke är den tredje vanligaste dödsorsaken i Sverige efter hjärtinfarkt och cancer. I prehospital akutsjukvård är bedömningen av patienten en av grundstenarna i vårdprocessen som med en strukturerad anamnestagning, sammanställning och utvärdering av patientens sjukdomstillstånd är utformat för att öka patientsäkerheten och säkerställa att patienter får rätt prioritering inom akutsjukvården. Patienter som uppvisar diffusa symtom och tecken på en stroke ställer högre krav på ambulanssjuksköterskans kunskap och förmåga att känna igen och bedöma en stroke jämfört med en patient som uppvisar tydliga symtom och tecken på att ha drabbats av en stroke. Vilka bedömningsinstrument som används för att upptäcka stroke prehospitalt varierar i hela landet och syftet med studien är att jämföra den prehospitala strokebedömningen mellan Region Hallands AKUT-test och Region Skånes PreHAST genom att analysera följsamheten till läkarkontakt och snabbspår ”Räddahjärnan” efter utförd strokebedömning. Metoden som använts i studien är en deskriptiv retrospektiv journalgranskning med kvantitativ ansats. I resultatet framkom att både Halland och Skåne använde bedömningsinstrumenten i stor utsträckning. Resultatet visade också en signifikant skillnad i antalet bedömningar med bedömningsinstrument som ledde till läkarkontakt och vidare till att snabbspår Räddahjärnan initierades. Användningen av ett detaljstyrt bedömningsinstrument ökar möjligheten till att varje enskild patient med symtom på stroke får en grundläggande och likvärdig bedömning oavsett vilken erfarenhet eller bakomliggande kunskap som ambulanssjuksköterskan som utför bedömningen har. Forskning behövs för att komma fram till en golden standard för prehospitala bedömningsinstrument för bedömning av misstänkt stroke.