Syftet med denna litteraturstudie var att beskriva vilka riskfaktorer som kunde leda till höftfraktur hos äldre samt att beskriva vilka preventiva åtgärder sjuksköterskan kunde använda i omvårdnaden för att förhindra höftfraktur. Resultatet baserades på 21 vetenskapliga artiklar skrivna på engelskt språk. Exklusionskriterie var artiklar baserade på individer yngre än 50 år. Artiklarna söktes via databaserna Elin och Blackwell Synergy och skulle vara publicerade från år 1996 till 2006. Även manuell sökning genomfördes utifrån artiklars referenser samt en tidskrift. Sökorden som användes var hip fracture, risk factor, prevention, cause, nursing samt nursing care. Sökorden användes i olika kombinationer. Resultatet visade att kvinnligt kön, hög ålder, osteoporos, tidigare frakturer, synnedsättning, urininkontinens, läkemedel, nedsatt kognition, rörlighet och faktorer i närmiljön var riskfaktorer som kunde leda till höftfrakturer hos äldre. Preventivt arbete för att minska riskerna för höftfraktur var åtgärder som livsstilsförändringar, riskbedömning för fallolyckor och riskbedömning av närmiljön. Träningsprogram för att förbättra styrka och balans samt ökad användning av höftskydd var ytterligare preventiva åtgärder som sjuksköterskan kunde använda. Med kunskaper om riskfaktorer och prevention kunde sjuksköterskan med enkla hjälpmedel minska frekvensen höftfrakturer.

Bakgrund: Höftfrakturer hos äldre ökar varje år, både hos män och kvinnor, och är ett av de största hälsoproblemen. Cirka en fjärdedel av alla platser på ortopediska avdelningar upptas av höftfrakturs patienter och detta kostar sjukvården miljonbelopp varje år. I stort sett alla höftfrakturer uppkommer till följd av fall. Dessa fall behöver förebyggas och i detta arbete har sjuksköterskan en viktig roll. Osteoporos är en utbredd sjukdom som ger en minskad hållfasthet i benet och ökar risken för frakturer. Orsakerna till en höftfraktur är ofta en kombination av ålder, kön, sjukdom, trauma och osteoporos. Syfte: Syftet med studien var att beskriva de riskfaktorer som orsakar höftfrakturer hos äldre och vad sjuksköterskan kan göra för att förebygga dessa. Metod: En litteraturstudie har gjorts utifrån sju artiklar. Som metod har innehållsanalys använts. Resultat: Det finns många olika riskfaktorer till fall och höftfraktur. Det finns miljö faktorer, fysiologiska faktorer och medicinska faktorer, den största riskfaktorn är miljö faktorerna. Det faller sig naturligt att förebyggande åtgärder också finns att tillgå inom dessa områden. Sjuksköterskan kan på något vis inom alla dessa områden hjälpa till att förebygga. Slutsats: De förebyggande åtgärder som finns är inte tillräckliga, alldeles för många faller och drabbas av höftfraktur. Mer kunskap och utbildning behövs både för personal och för de äldre.

Syfte: Syftet med denna litteraturöversikt var att beskriva orsaker till undernäring hos äldre patienter med höftfraktur i det postoperativa skedet, samt vilka omvårdnadsåtgärder som kan användas för att förebygga undernäring. Metod: Studien genomfördes som en litteraturöversikt och artiklarna söktes via databaserna PubMed och CINAHL. 15 artiklar hittades och ligger till grund för resultatet. 14 av dessa var av kvantitativ ansats och en var kvalitativ. Resultat: Orsaker till undernäring postoperativt hos höftopererade äldre patienter var att inte kunna äta, aptitlöshet, bristande kommunikation och låg compliance. Omvårdnadsåtgärder som ökade patientens dagliga energi- och näringsintag var energi- och proteintillskott, god måltidsmiljö, information och stöd angående nutritionens betydelse samt samarbete med annan profession. Detta resulterade i ett högre men inte tillräckligt stort energi- och näringsintag hos större delen av patienterna. Slutsats: Då undernäringsproblematik var vanligt förekommande i det postoperativa skedet hos äldre patienter som drabbats av höftfraktur är det viktigt att tillämpa adekvata omvårdnadsåtgärder samt förebygga orsakerna i ett tidigt skede. Tillägg av energi- och näring samt att aktivt involvera patienten i sin nutrition gav positiva effekter. Trots dessa omvårdnadsåtgärder var det få patienter som kom upp i sitt rekommenderade dagliga energi- och näringsintag. Detta påvisar vikten av att både patienten och sjuksköterskan måste involveras i nutritionsvården.

Begreppet höftfraktur innebär ett komplext lidande för individen som utrycks i olika typer av upplevelser. Ur samhällets synvinkel är höftfrakturer förknippade med enorma hälsoekonomiska bekymmer. Sjukvården har ett stort ansvar att hjälpa patienter som drabbas, och genom att identifiera vad patienterna själva upplever då de drabbas av en höftfraktur kan patientens egna perspektiv lyftas fram, för att därigenom förbättra vården och rehabiliteringen. Syftet med denna studie är att beskriva patienters upplevelser av postoperativ rehabilitering efter höftfrakturer. Författarna angriper detta problem genom söka övergripande kunskaper i aktuell forskning. Genom att granska relevant litteratur i form av nio stycken kvantitativa och kvalitativa vetenskapliga artiklar har författarna identifierat ett antal centrala teman som speglar patienters upplevelse av rehabilitering. I resultatet beskrivs upplevelserna i termer av smärta, förändrad funktion, förändrad livsvärld samt förändrad självbild. Många patienters upplevelser redovisas som problematiska och förklarar rehabiliteringsprocessen som ett område som behöver vidareutvecklas. Upplevelserna som författarna funnit likställer rehabiliteringsarbetet med övrig omvårdnad och menar i detta avseende att många behov inte uppfylls. Författarna drar slutsatsen att rådande definition av rehabilitering resulterar i att omvårdnadsaspekten av densamma prioriteras bort, vilket kan förklara patienters negativa upplevelser av denna vård.

<p>Höftfrakturer är ett växande problem bland äldre och det påverkar den psykiska hälsan negativt. I dagsläget ligger fokusen inom vården i huvudsak på hur patienten mår fysiskt efter en höftfraktur. Som sjuksköterskor har vi möjlighet att påverka patientens psykiska välbefinnande. Syftet med studien var att belysa äldre patienters psykiska hälsa efter en höftfraktur. En granskning av 15 vetenskapliga artiklar genomfördes. Resultaten visade att äldre patienter med höftfraktur riskerade att drabbas av psykisk ohälsa som depression, ångest och förvirring. Den psykiska hälsan påverkade rehabiliteringen och förekomsten av komplikationer. Avgörande för en god psykisk hälsa var att patienten upplevde någon grad av kontroll över sin situation efter höftfrakturen. Psykisk ohälsa efter frakturen ökade också risken för institutionalisering och mortalitet. Det behövs mer kvalitativ forskning som kan ge en djupare insikt i äldres psykiska hälsa, men också forskning som granskar åtgärder och deras effekt på äldres psykiska hälsa efter en höftfraktur.</p>

Höftfrakturer är ett växande problem bland äldre och det påverkar den psykiska hälsan negativt. I dagsläget ligger fokusen inom vården i huvudsak på hur patienten mår fysiskt efter en höftfraktur. Som sjuksköterskor har vi möjlighet att påverka patientens psykiska välbefinnande. Syftet med studien var att belysa äldre patienters psykiska hälsa efter en höftfraktur. En granskning av 15 vetenskapliga artiklar genomfördes. Resultaten visade att äldre patienter med höftfraktur riskerade att drabbas av psykisk ohälsa som depression, ångest och förvirring. Den psykiska hälsan påverkade rehabiliteringen och förekomsten av komplikationer. Avgörande för en god psykisk hälsa var att patienten upplevde någon grad av kontroll över sin situation efter höftfrakturen. Psykisk ohälsa efter frakturen ökade också risken för institutionalisering och mortalitet. Det behövs mer kvalitativ forskning som kan ge en djupare insikt i äldres psykiska hälsa, men också forskning som granskar åtgärder och deras effekt på äldres psykiska hälsa efter en höftfraktur.

Antalet äldre personer ökar vilket leder till att antalet äldre med höftfrakturer kommer att öka. Som patientgrupp är de ofta i en utsatt situation när de är inneliggande på sjukhus med sin multisjukhet och sårbarhet. Syftet med studien var att beskriva äldre personers upplevelse av att ha vårdats på en ortopedavdelning för höftfraktur. Data samlades in med hjälp av semistrukturerade intervjuer och analyserades med kvalitativ innehållsanalys. De flesta informanter upplevde vårdtiden som positiv. Det fanns saker som informanterna upplevde som lite mindre bra men det påverkade för det mesta inte upplevelsen av själva vårdtiden. Informanterna upplevde ett trevligt bemötande från personalen och en hemtrevlig miljö på avdelningen. Gällande hjälpsamheten från personalen var upplevelserna lite olika men överlag var informanterna nöjda med hjälpen de fått från personalen. Det som upplevdes som mindre bra på avdelningen var framför allt väntan på hjälp. Informanterna upplevde att de fick vänta ganska länge innan personalen kom och hjälpte dem. De flesta informanter upplevde i den här studien vårdtiden som positiv. För att kunna ge de äldre en sådan god vård som möjligt är det viktigt att de äldres upplevelser kommer fram. Därför anser författaren att det är viktigt med fortsatt forskning inom detta område. Nyckelord:

Bakgrund: Patienter med höftfraktur blir allt fler i takt med att medelåldern ökar. Det är en stor och resurskrävande patientgrupp. De har under en längre tid varit underprioriterade vilket har resulterat i långa väntetider till operation. Syfte: Syftet var att beskriva om det fanns några fördelar att arbeta med höftspår vid höftfrakturer samt att beskriva urvalet av de använda vetenskapliga artiklarna. Metod: Deskriptiv litteraturstudie med tretton vetenskapliga artiklar med kvalitativ och kvantitativ ansats. Likheter och olikheter i artiklarnas resultat har kategoriserats och sammanställts till fem olika teman. Huvudresultat: Resultatet visade att det fanns fördelar med att arbeta med omhändertagande via höftspår, detta resulterade i kortare väntetid till operation samt färre komplikationer. Dessa patienter som omhändertogs via höftspår hade även en kortare vårdtid. Risken för mortalitet påverkades inte nämnvärt vid höftspår kontra konventionell vård vid höftfraktur. Slutsats: I kategorien förkortad tid till operation samt kortare vårdtid kan man se stora positiva skillnader efter införandet av höftspår, i minskade postoperativa komplikationer en viss förbättring. I kategorin minskad risk för dödlighet ses ingen statistisktsignifikant skillnad. Riktlinjerna kring detta höftspår har påverkat omvårdnaden i en positiv riktning. Dessa patienter omhändertas nu med en snabbare och bättre rutin. Det har inte upptäckts några nackdelar med att arbeta med höftspår.

Bakgrund Varje år förekommer flertal fallolyckor vilket leder till inläggning på sjukhus i Sverige. Det finns flera orsaker för fall, t.ex. yrsel, rytmrubbningar, nedsatt syn och nedsatt balans. Den vanligaste patientgruppen som drabbas är personer över 65 år. Fall är även den vanligaste orsaken till att människor hamnar på sjukhus. En mycket vanlig komplikation av fallolyckor är höftfrakturer.  Syfte Att undersöka om fallprevention kan minska risken för upprepade fall, och minska risken för höftfrakturer vid oundvikliga fall. Metod En litteraturöversikt med deskriptiv design, databasen som användes för resultatet av studien var PubMed. Resultatet innehåller elva originalartiklar med kvantitativ ansats. Resultat Resultatet visar att fallprevention är effektivt för att förebygga fall och höftfrakturer med interventioner som att stärka kroppen och säkra hemmiljön, samt ge information till patienten och vårdpersonal. Av de studier som fokuserade på fall visade åtta av nio studier signifikant effekt för minskade fall hos deltagarna, och två av fyra studier som hade fokus på höftfrakturer visade signifikant effekt för minskande av höftfrakturer hos deltagarna. Slutsats Resultatet visar flera olika fallpreventionsmetoder som är effektiva både för att minska risken för fall och minska risken för höftfrakturer vid fall hos sköra äldre patienter. Det är dock svårt att avgöra vilken metod som är mest effektiv. Utveckling av olika interventioner för fallprevention kommer att behövas studeras i år framöver. Därför är det viktigt att sjuksköterskor håller sig uppdaterade om nya rutiner och forskning kring fallprevention då sjuksköterskans ansvarsområde, d.v.s. omvårdnad, inkluderar att identifiera risker samt förebygga skador som kan leda till lidande för patienten.

Bakgrund: Ca 18000 personer per år bryter höften i Sverige och incidensen ökar varje år. Majoriteten av dessa är äldre kvinnor och orsaken till detta är osteoporos som innebär urkalkning av benet. Syfte: Att belysa hur patienterna upplever och påverkas av smärta i samband med höftfrakturer. Metod: Studien är en litteraturstudie där 9 artiklar granskats och sammanställts. För att få fram artiklar har sökningar gjorts i databaserna Cinahl och Pubmed. Resultat: Resultatet visar att patienterna accepterar smärta i samband med sjukhusinläggning. Kommunikationen om smärtan är oklar för patienterna. Hög smärta under sjukhusvistelsen ledde till längre vårdtid, sämre rehabilitering och sänkt livskvalitet. Slutsats: Smärtlindring är viktigt för hög smärta leder till längre vårdtid. Därför är kommunikationen mellan patient och sjuksköterska av stor betydelse så att patienten inte ska ha ont i onödan. / Background: Approximately 18000 people suffer from hip fractures every year in Sweden and it increases every year. The majority of these are older females and the cause of this is osteoporosis which means degrading of the bone. Aim: To highlight how patients with hip fractures experience and are affected by pain. Method: The study is a literature review based on a total of nine articles. The databases that was searched are Cinahl and Pubmed. Results: The results show that patients accept pain when admitted to a hospital. The communication about pain is unclear for the patients. High pain during the hospital stay lead to longer admittance, worse rehabilitation and lower quality of life. Conclusion: Pain management is important because high pain leads to longer admittance. Because of that communication is of most importance between patient and nurse so that the patient doesn’t suffer from pain unnecessarily.