No description available.

Bakgrund: Höftfrakturer ökar i befolkningen i takt med ökande livslängd. Äldre har skörare skelett och höftfrakturer orsakas mestadels av en lindrig fallolycka. Höftfrakturer vållar lidande, patienterna behöver omsorgsfull omvårdnad och adekvat smärtlindring redan prehospitalt.    Syfte: Att sammanställa evidens vad som är av betydelse i omvårdnaden av patienter med smärta vid misstänkt höftfraktur i akutsjukvård.  Metod: Studien är en litteraturstudie, en översikt av vetenskaplig littereratur som beskriver omhändertagandet av patienter med höftfraktur i akutsjukvård. Datainsamling från PubMed och CINAHL resulterade i 18 vetenskapliga artiklar, kvalitativa- och kvantitativa. Artiklarna kvalitetsgranskades och analyserades. Materialet kategoriserades och sammanställdes till en ny helhet. Resultat: Smärtlindringen var oftast otillräcklig och mer individualiserad vård behövdes. Patienterna upplevde att sjuksköterskorna tappade fokus från patienten. Patienternas och sjuksköterskornas upplevelser av omvårdnaden skiljde sig åt, främst inom kommunikation, information och delaktighet. Mest förekommande smärtlindring var morfin, mindre vanligt var regional nervblockad. Patienter med hög ålder eller nedsatt kognitiv förmåga fick mindre smärtlindring vilket dels kunde förklaras med att beteendebaserade smärtskattningsinstrument saknades.   Slutsats: Patientdelaktighet, tydligt strukturerad patientinformation- och kommunikation är viktigt för att samspelet mellan sjuksköterska och patient ska bli bra. Smärtlindringsmetoderna, smärtskattningen och dokumentationen behöver utvecklas och förbättras, särskilt för patienter med nedsatt kognitiv förmåga. / Introduction: The number of elderly people with hip fracture is increasing in line with the increased life expectancy. Elderly often suffer from osteoporosis and hip fractures are mostly caused by a slight fall accident. Hip fractures cause suffering, patients need careful care and adequate pain relief in prehospital care.     Objective: To compile evidence of what is important in the care of patients with pain in suspected hip fracture in acute medical care.   Method: This study is a literature review, an overview of scientific literature that describes the care of patients with hip fracture in emergency medical care. Data collection from PubMed and CINAHL was conducted, 18 articles were selected, both qualitative and quantitative. The quality of the articles was reviewed. The material was organized into categories and then synthesized.  Results: Pain relief was often inadequate and more individualized care was needed. Patients felt that the nurses lost patient focus. Patient’s and nurse’s experiences of nursing care differed, mainly in communication, information and participation. The most common pain relief was morphine, regional nerve blockade was less common. Elderly patients or patients with cognitive impairment received less pain relief that could be explained by the lack of behavioral-based pain assessment tools.   Conclusion: Patient involvement, clearly structured patient information and communication is important for good interaction between patient and nurse. Pain relief methods, pain assessment and documentation need to be developed and improved, especially for patients with cognitive impairment.

Årligen ådrar sig ca 18 000 personer i Sverige en höftfraktur. Det är främst äldre som drabbas, medelåldern är 80 år. Vid rehabiliteringen efter en höftfraktur är det övergripande målet att patienten skall återfå samma fysiska, psykiska och sociala nivå som han/hon hade före frakturen.En förutsättning för god hälsa, att undvika sjukdom och för att återvinna hälsa är ett gott nutritionstillstånd. Vid malnutrition råder ett tillstånd då kroppens intag av energi och näring understiger kroppens faktiska behov och det finns då en ökad risk för sjuklighet.Enligt Socialstyrelsen som sammanställt olika studier lider 50 % av de patienter som ådrar sig en höftfraktur av malnutrition.Studiens syfte är att finna omvårdnadshandlingar som kan leda till ett förbättrat nutritionsstatus hos patienter som ådragit sig en höftfraktur för att förbättra läkning och rehabilitering och därigenom öka patientens välbefinnande och minska lidandet.Som metod har analys av aktuella vetenskapliga artiklar använts.Resultatet visar olika teman som beskriver olika omvårdnadshandlingar. Temana är: ”Att finna och åtgärda orsaker till ett försämrat födointag vid en höftfraktur”, ”Att göra en bedömning av patientens nutritionsstatus och mäta patientens intag av mat och väska”, ”Att informera och kommunicera med patienten om kost och nutrition”, ”Att ge omvårdnad i samband med måltid” samt ”Att ge olika näringstillägg”. / <p>Program: Fristående kurs</p><p>Uppsatsnivå: C</p>

Ambulanssjukvården har gått från att ha varit en ren transportenhet till att vara en i det närmaste rullande akutmottagning. Till sin hjälp har ambulansbesättningen behandlingsriktlinjer som de bör följa. Behandlingsriktlinjer är sammanställningar av praktisk information som bistår vårdare och patienter i att ta sjukvårdsgrundande beslut under vissa specifika kliniska omständigheter, som även gäller som generella läkemedelsordinationer. Syftet med denna undersökning är att granska och jämföra variationer i Västra Götalands behandlingsriktlinjer inom ambulanssjukvården med avseende på patienter som drabbats av höftfraktur samt hur de överensstämmer med vetenskap och beprövad erfarenhet.De fem ambulansområdenas behandlingsriktlinjer i Västra Götalandsregionen avseende omhändertagandet av patienter med misstänkt höftfraktur undersöktes. Granskningen av behandlingsriktlinjerna utfördes med hjälp av granskningsinstrumentet AGREE II. Dessutom jämfördes behandlingsriktlinjerna avseende likheter och skillnader i rekommenderad behandling.Resultat visade att de som arbetar med framtagandet av behandlingsriktlinjer bör vara tydligare med att synliggöra evidensen som ligger till grund för de olika rekommendationerna. Dessutom bör det framgå vilka som varit delaktiga i framtagandet av behandlingsriktlinjen samt vilken funktion de hade i processen. Behandlingsriktlinjerna för höftfraktur i regionen har i stort sett lika rekommendationer men lokala skillnader förekommer.Det är viktigt att få med patientgruppens åsikter och preferenser i framtagande av behandlingsriktlinjer för att ge dem möjlighet att vara delaktiga i vården redan i framtagandet av behandlingsriktlinjen. Att inte ange evidens gör att man bortser från ambulanssjuksköterskan som forskningskonsument. Detta ger ambulanssjuksköterskan sämre möjlighet att kritiskt granska den ordinerade behandlingen utifrån den forskning som finns tillgänglig och som det antas att behandlingsriktlinjerna bygger på. / Program: Specialistsjuksköterskeutbildning med inriktning mot ambulanssjukvård

Årligen drabbas ca 18 000 personer i Sverige av en höftfraktur och medelåldern för dessa är 83 år. Av dem som ådragit sig en höftfraktur lider ca 50 % av malnutrition. Detta är ett tillstånd då det råder en obalans mellan intag och förbrukning av näringsämnen och då uppstår det en störning i näringstillståndet. Det finns starka samband med malnutrition och ökad sjuklighet, dödlighet och förlängd vårdtid. Då sjuksköterskan har omvårdnadsansvaret när det gäller patientens intag av näring och energi var vårt syfte med studien att ta reda på hur patienten upplever maten och måltidssituationen under sjukhusvistelsen efter operationen av en höftfraktur. Metoden som användes var en kvalitativ intervjustudie där åtta patienter har intervjuats. Resultatet visar att patienterna tycker att de har en ständig mättnadskänsla hinner aldrig känna sig hungriga mellan måltiderna. De upplever att måltiderna är något socialt och att det var trevligare att inta måltiderna i dagrummet än att sitta på sitt rum. Faktorer som påverkad matlusten negativt var muntorrhet, illamående och smärta. Slutsatser som kan dras av studien är att det är viktigt att alla får energi- och proteinberikad kost, att sätta in de åtgärder som finns för att höja näringsintaget hos denna patientgrupp och att följa upp resultatet. Det kan konstateras att det fortfarande finns mycket kvar att göra för denna patientgrupp. / Program: Fristående kurs

<p>Fallskador är ett stort hälsoproblemen hos äldre. Ca 70 000 frakturer inträffar i Sverige årligen som kan härledas till benskörhet och av dessa är 1800 höftfrakturer. Att förebygga fallskador är av stor betydelse både för individen och för samhället. Frakturer kostade 2008-2009 ca. 200 000 kr per patient. Syftet med studien är att belysa de livsförändringar som kan uppkomma i det dagliga livet hos äldre i samband med akuta höftfrakturer. Metoden var en litteraturstudie på 16 artiklar publicerade mellan 1998-2008. Sökningen utfördes i PubMed och Cinahl. Resultatet visade att vanliga följdsjukdomar efter höftfrakturer var depressioner, undernäring, minnesnedsättningar och rädsla för att åter falla. Socialt kunde man bli isolerad och få ge upp tidigare intressen. Livet förändrades hemma. Den känslomässiga upplevelsen av en akut höftfraktur var av stor betydelse för läkningsprocessen. Depressioner eller sänkt sinnesstämning verkar prägla många gamla efter ett akut höftfraktur. För att komma igen efter en akut höft fraktur spelar en mängd olika faktorer in. Vem man är, hur man bor och vilket socialt liv man för, hur man blir bemött och i vilken mån man har tillgång till hälsovård. Fallpreventiva program fungerar om man känner till hur människor tänker vid förändringar i livet.</p>

<p>Uppsatsen utreder ifall det finns en möjlighet till kostnadsbesparingar genom att erbjuda en stor andel av den äldre befolkningen hjälpmedel. Dessa hjälpmedel är tänkta att ha i förebyggande syfte för att minska antalet höftfrakturer. Perspektivet för analysen är samhällsekonomiskt, det vill säga alla möjligheter till kostnadsbesparingar antas tillkomma samma aktör. En uppdelning mellan landsting och kommun görs med andra ord inte. I en cost-benefit kalkyl görs en uträkning på vilken nettoeffekt som uppnås på den samhälleliga välfärden genom att antalet höftfrakturer minskar.</p><p>En makroundersökning ligger till grund för de hjälpmedel som studeras. De två hjälpmedel som tas upp i rapporten är höftskyddsbyxan och rollatorn.</p><p>Resultatet visar att man vid en viss minskning av olycksfallsfrekvensen kan uppnå en positiv nettoeffekt på den samhälleliga välfärden. Utifrån undersökningar som har gjorts på reduceringen av olycksfall som användningen av hjälpmedel bidrar till, visar kalkylerna resultat på vilka kostnadsbesparingar som kan göras. I framräkningarna för de kommande 45 åren visas det hur dessa kostnadsbesparingar kontinuerligt kommer att öka i och med att den äldre andelen av befolkningen ökar.</p><p>Uppsatsen kan utgöra underlag för diskussion om huruvida vårdens organisation tjänar på att byta perspektiv från suboptimering av olika områden till mer långsiktiga samarbeten.</p>

<p>Fall orsakar de allra flesta höftfrakturerna och en tredjedel av alla över 65 år i Sverige faller varje år. En persons self-efficacy kan påverka hur aktiv personen vågar vara efter en höftfraktur vilket torde påverka den postoperativa rehabiliteringen. <strong>Syfte:</strong> Syftet var att vid hemgång från ortopedavdelning efter operation för höftfraktur undersöka om fallrelaterade self-efficacy skiljer sig i olika äldre åldersgrupper samt samband mellan fallrelaterad self-efficacy, gångförmågan och antalet vårddagar. <strong>Metod:</strong> Medelåldern i studien var 78 år. 14 personer ingick i studien. 6 av personerna tillhörde gruppen äldre/äldre (≥80 år) och resterande tillhörde gruppen yngre/äldre (65-79 år). Personerna som ingick hade ingen till mild kognitiv nedsättning. Frågeformuläret Falls-efficacy scale svenska versionen (FES(S)) även gångtestet Timed Up and Go användes. <strong>Resultat:</strong> Studien kunde inte påvisa några statistiskt signifikanta skillnader i fallrelaterad self-efficacy mellan yngre/äldre och äldre/äldre på FES(S) och dess delskalor. De äldre/äldre skattade dock sin fallrelaterade self-efficacy högre än yngre/äldre. Sambandet mellan FES(S) delskala för personliga aktiviteter i dagliga livet (PADL) och TUG i gruppen äldre/äldre var statistiskt signifikant. Sambanden mellan antalet vårddagar och resultaten på FES(S) var lågt till måttligt. <strong>Konklusion:</strong> Att äldre/äldre skattar högre på FES(S) och har ett starkt samband med resultaten på TUG är något som avdelningar skulle kunna ta hänsyn till i sin rehabilitering genom att träna vardagsaktiviteter för att tillägna sig ökad förståelse av vad de möts av vid hemgång.</p>

Uppsatsen utreder ifall det finns en möjlighet till kostnadsbesparingar genom att erbjuda en stor andel av den äldre befolkningen hjälpmedel. Dessa hjälpmedel är tänkta att ha i förebyggande syfte för att minska antalet höftfrakturer. Perspektivet för analysen är samhällsekonomiskt, det vill säga alla möjligheter till kostnadsbesparingar antas tillkomma samma aktör. En uppdelning mellan landsting och kommun görs med andra ord inte. I en cost-benefit kalkyl görs en uträkning på vilken nettoeffekt som uppnås på den samhälleliga välfärden genom att antalet höftfrakturer minskar. En makroundersökning ligger till grund för de hjälpmedel som studeras. De två hjälpmedel som tas upp i rapporten är höftskyddsbyxan och rollatorn. Resultatet visar att man vid en viss minskning av olycksfallsfrekvensen kan uppnå en positiv nettoeffekt på den samhälleliga välfärden. Utifrån undersökningar som har gjorts på reduceringen av olycksfall som användningen av hjälpmedel bidrar till, visar kalkylerna resultat på vilka kostnadsbesparingar som kan göras. I framräkningarna för de kommande 45 åren visas det hur dessa kostnadsbesparingar kontinuerligt kommer att öka i och med att den äldre andelen av befolkningen ökar. Uppsatsen kan utgöra underlag för diskussion om huruvida vårdens organisation tjänar på att byta perspektiv från suboptimering av olika områden till mer långsiktiga samarbeten.

Fall orsakar de allra flesta höftfrakturerna och en tredjedel av alla över 65 år i Sverige faller varje år. En persons self-efficacy kan påverka hur aktiv personen vågar vara efter en höftfraktur vilket torde påverka den postoperativa rehabiliteringen. Syfte: Syftet var att vid hemgång från ortopedavdelning efter operation för höftfraktur undersöka om fallrelaterade self-efficacy skiljer sig i olika äldre åldersgrupper samt samband mellan fallrelaterad self-efficacy, gångförmågan och antalet vårddagar. Metod: Medelåldern i studien var 78 år. 14 personer ingick i studien. 6 av personerna tillhörde gruppen äldre/äldre (≥80 år) och resterande tillhörde gruppen yngre/äldre (65-79 år). Personerna som ingick hade ingen till mild kognitiv nedsättning. Frågeformuläret Falls-efficacy scale svenska versionen (FES(S)) även gångtestet Timed Up and Go användes. Resultat: Studien kunde inte påvisa några statistiskt signifikanta skillnader i fallrelaterad self-efficacy mellan yngre/äldre och äldre/äldre på FES(S) och dess delskalor. De äldre/äldre skattade dock sin fallrelaterade self-efficacy högre än yngre/äldre. Sambandet mellan FES(S) delskala för personliga aktiviteter i dagliga livet (PADL) och TUG i gruppen äldre/äldre var statistiskt signifikant. Sambanden mellan antalet vårddagar och resultaten på FES(S) var lågt till måttligt. Konklusion: Att äldre/äldre skattar högre på FES(S) och har ett starkt samband med resultaten på TUG är något som avdelningar skulle kunna ta hänsyn till i sin rehabilitering genom att träna vardagsaktiviteter för att tillägna sig ökad förståelse av vad de möts av vid hemgång.