Traumatiska skallskador som kräver akut behandling förekommer ofta i samband med alkoholpåverkan. Det är mycket svårt, näst intill omöjligt, att genom enbart en klinisk bedömning diagnostisera en skallskada dåalkoholär inblandad. Syftet är att genom journalgranskning undersöka om ambulanspersonal arbetar efter gällande behandlingsriktlinjer vid handläggandet av patienter med skalltrauma där det samtidigt finns misstanke om alkoholpåverkan. Metoden utgörs av en deskriptiv journalgranskningsstudie med kvantitativ ansats. Urvalet består av 30 ambulansjournaler. Journalerna söktes från årsskiftet 2014-2015 och bakåt i tiden och inkluderades utifrån inklusionskriterierna; patient som utsatts för skalltrauma, hade ett positivt värde på alkohol i blod eller utandningsluft samt inkommit med ambulans till akutmottagningen.  Resultatet visar att det i ett fåtal av fallen görs kontroller av samtliga vitalparametrar. I endast 20 % av de granskade journalerna har samtliga vitalparametrar kontrollerats och dokumenterats. Resultatet från studien visar att det inte finns någon statistisk signifikans för att yttre faktorer såsom tiden dåambulans begärs, patientens ålder och kön, patientens medgörlighet samt ambulanspersonalens utbildningsnivåpåverkar i vilken utsträckning vitala parametrar kontrolleras och dokumenteras. Resultatet från studien visar ocksåatt ambulanspersonalens bedömningar var likvärdiga i samtliga journaler. Gemensamt för samtliga journaler var att man valt att transportera patienten till ett mindre sjukhus med avsaknad av neurokirurgisk kapacitet. Sammanfattningsvis är det av stor vikt att bedöma och behandla patienten utifrån behandlingsriktlinjer för att därigenom uppnå ett korrekt handläggande av dessa patienter.

Plötsligt hjärtstopp är den vanligaste dödsorsaken i Europa. Kunskap om de faktorer som påverkar fö̈ljsamheten av behandlingsriktlinjerna kan bidra till ökad överlevnad vid plötsligt hjärtstopp. Syftet med studien var att undersöka specialistutbildade ambulanssjuksköterskors uppfattning om sina möjligheter till följsamhet av befintliga behandlingsriktlinjer för hjärtstopp hos vuxen patient. För att svara på syftet genomfördes en intervjustudie med kvalitativt beskrivande forskningsmetod. Resultatet visade att informanterna uppfattade goda möjligheter att vara följsamma till sina behandlingsriktlinjer för hjärtstopp hos vuxen patient. Handlingsplanen för A-HLR uppfattades vara ett hjälpmedel och en resurs vilket förbättrade fö̈ljsamheten. Dock uppfattades svårigheter att vara följsam till de exakta tiderna i handlingsplanen. Utbildning och träning uppfattades vara nyckeln till god följsamhet. Andra faktorer som uppfattades öka följsamheten var bland annat införandet av LUCAS och ett väl fungerande teamsamarbete. Svårtillgänglig miljö kring patienten uppfattades vara det största hindret för god följsamhet. Även ambulanssjuksköterskans etiska värderingar beträffande patientens förutsättningar till fortsatt liv uppfattades kunna påverka följsamheten. För att utveckla ambulanssjukvården ytterligare tros det vara av betydelse att utbildning och träning fortsätter vara prioriterad inom verksamheten. Utbildning och träning med fokus på att förmedla kunskap gällande den senaste evidensen, träning i specifika moment, teamsamarbete, arbete i svårtillgänglig miljö samt etiska dilemman efterfrågas för att förbättra ambulanssjukvården.

Bröstsmärta är en av de vanligaste orsakerna till varför patienter kontaktar ambulans och orsakerna kan vara många. I Sverige används vanligen trigaeringsverktyget Rapid Emergency Triage and Treatment System (RETTS) där Emergency Signs and Symptoms (ESS)-kod 5 står för bröstsmärta. För att underlätta för ambulanssjuksköterskan att ta korrekt beslut, gällande undersökning och behandling i stressade situationer, finns behandlingsriktlinjer framtagna som specificerar hur patienter skall omhändertas. Följsamhet till behandlingsriktlinjer har tidigare observerats vara bristfälliga och denna studie ämnar granska följsamheten till behandlingsriktlinjer vid bröstsmärta. Studien är en kvantitativ retrospektiv kohortstudie med konsekutivt urval som använt sig av data från BRIAN-studien. Ambulansuppdrag från år 2018 med bröstsmärta som sökorsak har granskats. Inklusionskriterierna var patienter som triagerats enligt ESS 5, var 18 år och äldre samt uppgivet kön. Resultatet visade sig med en varierande följsamhet till behandlingsriktlinjerna för bröstsmärta. Följsamhet till insamlandet av vitalparametrar var hög medan följsamheten till farmakologisk behandling enligt behandlingsriktlinjerna var låg. En viss skillnad kunde observeras där följsamhet till farmakologiska behandlingsriktlinjer var högre hos de som fick en slutgiltig diagnos hjärtinfarkt och om patienterna var män. Även om följsamheten till behandlingsriktlinjerna variera för olika undersökningar och behandlingar så är orsaken till denna variation ej helt klarlagd. En viktig faktor skulle kunna vara att ambulanspersonalen var medveten om att det pågick en studie, vilket kan ha höjt följsamheten till uppmätta vitalparametrar och EKG tagning. Personliga tolkningar kan också ha påverkat vilka läkemedel som administrerats under olika tillfällen.

Bakgrund: Bröstsmärta är en av de vanligaste orsaker till varför ambulans tillkallas, ett symtom som kan bero på olika anledningar och vara såväl ofarlig som direkt livshotande. Vid bedömning och behandling finns beslutsstödet Rapid Emergency Triage and Treatment System (RETTS) och behandlingsriktlinjer till sjuksköterskans hjälp. Tidigare forskning visar att följsamhet till behandlingsriktlinjer i ambulanssjukvård är varierande. Brister har påvisats gällande behandling med syrgas, EKG, administration av läkemedel ASA och Nitro. Andra studier visar att samband finns mellan hjärt- och kärlsjukdomar och tid till behandling där tidigt påbörjad behandling minskar patientens lidande och sjuklighet. Syfte: Studiens syfte är att undersöka ambulanspersonalens följsamhet till behandlingsriktlinjer och bedömningsinstrument för patienter som söker för bröstsmärta samt vilken betydelse detta har för patienters efterföljande vård. Metod: Studien är en kvantitativ retrospektiv journalgranskningsstudie med randomiserat urval. Resultat: Totalt inkluderades 224 patientjournaler i studien. Statistisk signifikant skillnad kunde påvisas för de patienter som erhöll fullständig behandling enligt behandlingsriktlinjerna (p <0,001) när patienten prioriterats röd enligt ESS. Statistisk signifikant skillnad kunde även ses gällande EKG tagning (p <0,05) och syrgasbehandling (p <0,001) för patienter som senare diagnostiserades med kardiell sjukdom, låg följsamhet ses till övriga riktlinjer. 131 patienter läggs in på sjukhus varav 41 fick fullständig behandling enligt behandlingsriktlinjerna, 90 patienter fick det inte. Konklusion: Följsamheten till behandlingsriktlinjerna för patienter som söker för bröstsmärta anses förhållandevis låg. Vissa åtgärder och behandlingar anses underutnyttjade. Följsamheten till behandlingsriktlinjerna är god om patienten prioriterats röd enligt ESS. God följsamhet till behandlingsriktlinjerna ses vid registrering av EKG och syrgasbehandling för patienter som diagnostiserats med hjärt- och kärlsjukdom. Få slutsatser kan dras gällande vårdtid på sjukhus eller mortalitetsfrekvens eftersom andra bakomliggande orsaker kan ha inverkat på resultatet, även kan studiens population anses vara för liten.

Sepsis är en diagnos med hög mortalitet, men svår för ambulanssjukvården att upptäcka. Ett snabbt förlopp till behandling är av största vikt och en utmaning för ambulanssjuksköterskans förmåga att korrekt bedöma patienter med misstänkt sepsis. Syftet med studien var att undersöka utlarmningsprioritetens betydelse för tid till olika behandlingsinterventioner för patienter med ett svårt infektionstillstånd samt hur ambulanssjuksköterskans bedömning och behandling av dessa påverkade vårdförloppet avseende tid till antibiotikabehandling, vårdtid och mortalitet. Forskningsansats var retrospektiv journalgranskning. Resultatet visar att ambulanssjuksköterskan uppgraderat larmcentralens prioritering till högsta prioritet i 33,4 % av fallen. Patienterna fick vänta längre på ambulans vid lägre utlarmningsprioritet. Ambulanssjuksköterskan identifierade en svårt sjuk patient lika fort oberoende av utlarmningsprioritet. En misstanke om sepsis fanns redan i ambulansen i 64,4 % av patientfallen. Denna misstanke var associerad till förkortad tid till antibiotikabehandling på akutmottagningen. Denna patientgrupp fick också administrering av prehospital läkemedelsbehandling i större utsträckning. Mortaliteten vid sepsis har i tidigare studier halverats vid en sådan misstanke, men det kunde inte påvisas i denna studie. Möjligen beror det på ett lite annorlunda arbetssätt inom svensk ambulanssjukvård samt annorlunda inklusionskriterier för studien. Det finns idag en mängd olika screeninginstrument för sepsis. Valideringen av dessa pågår och frågan hur ambulanssjuksköterskan på bästa sätt skall tidigt upptäcka sepsis kvarstår. Behandlingsriktlinjerna vid sepsis är inte i linje med senaste forskning och tydliga behandlingsanvisningar saknas för ambulanssjukvården. Det är behov av ytterligare forskning rörande ambulanssjuksköterskans bedömningar och hur beslutsvägar görs.

Andnöd är en av de vanligaste kontaktorsakerna inom ambulanssjukvården. Det finns flera olika bakomliggande diagnoser till upplevelsen av andnöd, både kardiella och icke kardiella tillstånd. Dyspné definieras som en subjektiv upplevelse av andningsbesvär. Andnöd och dyspné är därför att betrakta som synonyma begrepp. Andnöd kan ge upphov till obehag och lidande för patienten, oavsett om det är ett livshotande- eller icke livshotande tillstånd. Det är av vikt att behandlingsriktlinjerna följs upp och att bedömningen dokumenteras för att ambulanssjuksköterskan skall kunna utvärdera patientens vårdbehov. Bristande bedömning medför en patientsäkerhetsrisk och kan bidra till ett ökat lidande för patienten. Syftet med studien är att undersöka ambulanssjuksköterskans följsamhet till behandlingsriktlinjerna för patienter som erhåller sökorsak dyspné (ESS 4). Studien är en retroperspektiv journalgranskningsstudie med kvantitativ jämförande design och slumpmässigt obundet urval. Trehundra journaler har granskats som påvisar en äldre patientgrupp med en medianålder på 80 år med hög samsjuklighet. Följsamheten till behandlingsriktlinjer är låg när det gäller de riktade undersökningarna EKG (54%) och lungauskultation (62%). Vitalparametrar bedöms i 86% av fallen oavsett kön. Följsamheten till behandlingsriktlinjer och bedömning av samtliga vitalparametrar för patienter med andnöd är bristfällig. Fler studier efterfrågas beträffande följsamheten till behandlingsriktlinjer för att öka patientsäkerheten och synliggöra en sårbar patientgrupp. Med stöd i föreliggande resultat och i linje med tidigare studier rekommenderas för bedömning av patienter som söker ambulanssjukvård för andnöd: Öka följsamheten till behandlingsriktlinjerna; Förbättra dokumentationen av utförda bedömningar och Ökad kunskap om åldrandet.

Ambulanssjukvården har gått från att ha varit en ren transportenhet till att vara en i det närmaste rullande akutmottagning. Till sin hjälp har ambulansbesättningen behandlingsriktlinjer som de bör följa. Behandlingsriktlinjer är sammanställningar av praktisk information som bistår vårdare och patienter i att ta sjukvårdsgrundande beslut under vissa specifika kliniska omständigheter, som även gäller som generella läkemedelsordinationer. Syftet med denna undersökning är att granska och jämföra variationer i Västra Götalands behandlingsriktlinjer inom ambulanssjukvården med avseende på patienter som drabbats av höftfraktur samt hur de överensstämmer med vetenskap och beprövad erfarenhet.De fem ambulansområdenas behandlingsriktlinjer i Västra Götalandsregionen avseende omhändertagandet av patienter med misstänkt höftfraktur undersöktes. Granskningen av behandlingsriktlinjerna utfördes med hjälp av granskningsinstrumentet AGREE II. Dessutom jämfördes behandlingsriktlinjerna avseende likheter och skillnader i rekommenderad behandling.Resultat visade att de som arbetar med framtagandet av behandlingsriktlinjer bör vara tydligare med att synliggöra evidensen som ligger till grund för de olika rekommendationerna. Dessutom bör det framgå vilka som varit delaktiga i framtagandet av behandlingsriktlinjen samt vilken funktion de hade i processen. Behandlingsriktlinjerna för höftfraktur i regionen har i stort sett lika rekommendationer men lokala skillnader förekommer.Det är viktigt att få med patientgruppens åsikter och preferenser i framtagande av behandlingsriktlinjer för att ge dem möjlighet att vara delaktiga i vården redan i framtagandet av behandlingsriktlinjen. Att inte ange evidens gör att man bortser från ambulanssjuksköterskan som forskningskonsument. Detta ger ambulanssjuksköterskan sämre möjlighet att kritiskt granska den ordinerade behandlingen utifrån den forskning som finns tillgänglig och som det antas att behandlingsriktlinjerna bygger på. / Program: Specialistsjuksköterskeutbildning med inriktning mot ambulanssjukvård

SAMMANFATTNING Patienter som drabbas av höftfrakturer är en vårdkrävande och utsatt patientgrupp inom sjukvården. Riktlinjer för handläggning av misstänkta höftfrakturer har utformats för ett snabbare omhändertagande, så kallat snabbspår. Dessa används för att optimera och förkorta handläggningstiden, förbättra behandlingen samt minska risken för komplikationer. I Västernorrlands län tillämpas detta snabbspår, vilket medför att delar av den behandling som tidigare utfördes på akutmottagningen, nu utförs av ambulanssjuksköterskor redan i den prehospitala vården. Dessa medicinska och omvårdnadsmässiga åtgärder utförs i varierande och ibland svåra vårdmiljöer. Därför finns ett behov av att studera ambulanssjuksköterskornas upplevelser och erfarenheter av att vårda patienter med misstänkt höftfraktur. Syftet med studien var att beskriva ambulanssjuksköterskors upplevelser och erfarenheter vid omhändertagande av patienter med misstänkt höftfraktur. Kvalitativ ansats användes och designen var semistrukturerade intervjuer som analyserades med kvalitativ manifest innehållsanalys. Studiepopulationen bestod av åtta ambulanssjuksköterskor stationerade i Ångermanland. I resultatet framkom att ambulanssjuksköterskorna innehar både positiva och negativa erfarenheter av att arbeta med misstänkta höftfrakturer. Äldre människor utgjorde den största patientgruppen och dessa patienter led ofta av demenssjukdomar samt andra sjukdomar och tillstånd som försvårade kommunikation och interaktion, vilket skapade svårigheter i handläggningen av dessa patienter. Vårdmiljön försvårade arbetet ytterligare för ambulanssjuksköterskorna och innebar ofta svåra förflyttningar och lyft. Positivt för både patienten och ambulanssjuksköterskorna var att det strukturerade omhändertagandet gav en snabbare vårdkedja och likvärdig vård för patienterna samt mer tid för omvårdnad. Andra aspekter som framkom var att ambulanssjuksköterskorna hade en del förutfattade meningar gällande patientgruppen och svårigheter att få patienten tillräckligt smärtlindrad. Själva omhändertagandet uppgavs vara alltför strukturerad, handläggningen tog lång tid och att det var svårt att få patienten tillräckligt smärtlindrad utan biverkningar. Slutsatsen var att ambulanssjuksköterskorna hade både positiva och negativa erfarenheter kring det strukturerade omhändertagandet, samt en del förutfattade meningar. Samtliga informanter ansåg att de hade mer tid för omvårdnaden och att de på så vis fick lära känna patienten bättre, därför kunde de enklare utvärdera behandlingsresultatet. De positiva erfarenheterna var att omhändertagandet gav en snabbare handläggning med bättre struktur och därigenom en likvärdig vård i hela länet gällande denna patientgrupp. Det accepterades att uppdragen tog längre tid och därför fick personalen även mer tid tillsammans med patienterna. Ambulanssjuksköterskorna kunde se ett konkret resultat av omhändertagandet. De negativa erfarenheterna innefattade att patientgruppen var svårbedömd på grund av eventuella tidigare sjukdomar och läkemedelsbehandlingar. Att anhöriga och vårdpersonal ibland trängde sig in i vårdrummet, med syfte att vara behjälplig, men flyttade istället fokus från patienten. / ABSTRACT Patients with hip fractures are a care-intensive and vulnerable patient population in health care. Guidelines for dealing with suspected hip fractures have been designed for a faster disposal, so-called fast track. These are used to optimize and shorten the processing time, improve treatment and reduce the risk of complications. Västernorrland county has applied a fast track, which means that parts of the processing previously performed in the emergency department, now is performed by ambulance nurses already in the prehospital care. These medical and nursing activities performed in varying and sometimes difficult healthcare environments. Therefore there was a need to study the ambulance nurses' experiences of caring for patients with suspected hip fracture. AIM: The aim of the study was to describe Ambulance nurses experiences of treatment of patients with suspected hip fracture. Qualitative approach was used and the design was semi-structured interviews were analyzed using qualitative manifest content analysis. The study population consisted of eight ambulance nurses stationed in Ångermanland, Sweden. The result showed that ambulance nurses possess both positive and negative experiences of working with suspected hip fracture. Older people represented the largest group of patients and these patients often suffered from dementia and other diseases and conditions that impeded communication and interaction, which created difficulties in dealing with these patients. The healthcare environment complicated the work further for the ambulance nurses and often includes difficult movements and lifting. Positive for both the patient and ambulance nurses was that it structured the care provided faster care chain and equivalent care for patients as well as more time for care. Other aspects that emerged were that the ambulance nurses have some preconceptions regarding the patient group and the difficulties in getting the patient adequate pain relief. The fast track was described to be too structured, the processing takes a long time and that it was difficult to get the patient enough pain relief without side effects. The conclusion was that it emerged that the ambulance nurses had both positive and negative experiences of the structured care, and had some preconceptions. All the respondents felt that they had more time for care, and that they got to know the patient better, because they could more easily evaluate the treatment outcome. The positive experience was that the fast track provided faster processing with better structure and thereby an equal treatment throughout the county regarding this population. It was accepted that missions took longer therefore the staff spent more time with the patients. The ambulance nurses could see concrete result of the fast track. The negative experiences included that the patient group was difficult to assess because of past illnesses and drug treatments. Relatives and caregivers are sometimes forced into the nursing room, with the aim to be helpful, but instead moved focus from the patient.

Ambulansbaserad vård utgör idag en kvalificerad vårdresurs med högutbildad personal som utför medicinska bedömningar och behandling utanför sjukhus. Ambulanssjuksköterskan arbetar utifrån behandlingsriktlinjer och bedömningsinstrument. Bröstsmärta är en av de vanligaste larmorsakerna för ambulanssjuksköterskan och den vanligaste orsaken till bröstsmärtor är akuta koronara syndrom. Det är av stor vikt att behandlingsriktlinjerna följs för att patienterna ska få en likvärdig vård oavsett kön. Syftet var att utvärdera ambulanssjuksköterskans prehospitala omhändertagande av patienter med bröstsmärta. Frågeställningarna var att undersöka vilka skillnader i undersökning, bedömning och behandling avseende patientens kön finns, samt i vilken utsträckning behandlingsriktlinjerna följs gällande undersökning, bedömning och behandling. Designen var en retrospektiv journalgranskningsstudie med kvantitativ ansats och ett randomiserat urval. Ett datainsamlingsformulär arbetades fram och en granskning av 379 patientjournaler i journalsystemen Ambulink och Melior utfördes. Totalt ingick 152 kvinnor och 227 män i studien. Insamlade data analyserades i statistikprogrammet Statistical Package for the Social Sciences. Resultatet visade låg följsamhet till behandlingsriktlinjerna gällande behandling med Acetylsalicylsyra och Nitroglycerin. Det framkom även att kvinnor erhåller mindre läkemedel än män generellt sett, inga kvinnor transporterades direkt till percutan koronar intervention samt att kvinnor triageras lägre än män. En hög andel av patienterna erhöll dock ett prehospitalt EKG. Av dessa var nära hälften bedömda av sjuksköterska på HIA eller av medicinjour. Studien visade också att få patienter smärtskattades i samband med bröstsmärta. En tänkbar anledning till att Acetylsalicylsyra och Nitroglycerin inte givits kan enligt författarna vara att det inte förelåg någon misstanke om underliggande hjärtischemi. Påvisade könsskillnader skulle kunna vara att kvinnor och män uttrycker smärta på olika sätt. En anledning till att ett fåtal patienter blivit smärtskattade kan exempelvis vara språkförbistringar, stress och rädsla. Följsamheten till behandlingsriktlinjerna hos patienter med bröstsmärta är relativt låg och läkemedelsbehandlingen i samband med bröstsmärta kan anses underutnyttjade. Mer forskning behövs gällande behandling relaterat till symtomskillnader mellan kvinnor och män i samband med hjärtinfarkt.

Bakgrund: En betydande andel patienter inom ambulanssjukvården är inte i behov av att transporteras till en akutmottagning. Dessa patienter kan istället hänvisas till en lägre vårdnivå som exempelvis primärvård eller erhålla vårdinsats på plats i sitt hem. Inom ambulanssjukvården i Västra Götalandsregionen finns behandlingsriktlinjer för patienter som kan hänvisas till lägre vårdnivå eller vårdinsats på plats. Ambulanssjuksköterskan bär ett stort ansvar när det gäller bedömning av dessa patienter. Det råder en otydlighet gällande kvaliteten av innehållet i behandlingsriktlinjerna avseende evidens och beprövad erfarenhet. Behovet är stort av att kvalitetsgranska dessa behandlingsriktlinjer för att bedöma om ambulanssjuksköterskan har stödjande riktlinjer vid bedömning, åtgärd och hänvisning av lågprioriterade patienter. Syfte: Att granska, utvärdera och jämföra kvalitén på ambulanssjukvårdens behandlingsriktlinjer inom Västra Götalandsregionen för patienter som bedöms till vårdinsats på plats eller hänvisas till lägre vårdnivå. Metod: Studien är en kvalitetsgranskning med kvantitativ och deskriptivt jämförande ansats av ambulanssjukvårdens behandlingsriktlinjer inom Västra Götalandsregionen med hjälp av bedömningsinstrumentet AGREE II. Resultat: Granskningen visar på varierande kvalitet och delvis stora skillnader mellan förvaltningarna inom Västra Götalandsregionen. Behandlingsriktlinjerna brister i sin presentation gällande hur riktlinjerna har tagits fram och saknar koppling till vetenskaplig evidens. Vidare saknas det information om medverkan från ambulanssjuksköterskor och patienter har tagits i beaktning vid framställningen av riktlinjerna. Diskussion: Ambulanssjukvårdens behandlingsriktlinjer för patienter som bedöms till vårdinsats på plats eller hänvisas till lägre vårdnivå har ett stort behov av utveckling. Genom granskning med validerade instrument kan behandlingsriktlinjerna utvecklas och förbättras vilket i sin tur kan ge ett bättre omhändertagande av dessapatienter. Ofullständiga och otydliga behandlingsriktlinjer kan innebära svårigheter att tillgodose vård på lika villkor och påverka patientsäkerheten.