Sammanfattning Bakgrunden beskriver hur barnmorskans arbete ska byggas på vetenskap och beprövad erfarenhet enligt gällande författningar, förordningar, föreskrifter och andra riktlinjer. Det åligger därför barnmorskan att kunna söka, analysera och kritiskt granska relevant kunskap för att kunna delta i utvecklingsarbete eller dess utvärdering. Det finns ett värde i att reflektera över befintliga rutiner och vid behov medverka till en förändring samt implementera ny kunskap. Kliniska riktlinjer har tagits fram för att underlätta det kliniska arbetet och det är därför viktigt att riktlinjerna innehåller evidensbaserad forskning. Syftet med studien var att granska och värdera kvaliteten av lokala behandlingsriktlinjer gällande mödrahälsovårdens basprogram. En kvantitativ metod valdes för att besvara studiens syfte där granskningsinstrumentet AGREE II användes, vilket är framtaget för att kunna bedöma kvalitén angående utvecklingsprocessen av kliniska riktlinjer inom hälso- och sjukvården.  Resultatet från aktuell studie visade att avsnittet mål och syfte innehöll stora variationer gällande hur tydligt formulerat syfte de olika kliniska riktlinjerna hade. Inom berörda intressenters delaktighet framkom bristfällig dokumentation angående vilka yrkeskategorier som varit delaktiga i processen även patienters åsikter saknades. Inom stringens i framställningen erhöll alla kliniska riktlinjer låga poäng, beskrivning av litteratursökningen samt val av metod saknades. Samtliga kliniska riktlinjer i avsnittet tydlighet och framställning saknade eller hade otydliga behandlingsalternativ. Däremot kunde huvudrekommendationerna urskiljas med lätthet i sju av 18 kliniska riktlinjer. I avsnittet tillämpbarhet saknade samtliga kliniska riktlinjer resonemang kring hälsoekonomiska frågor eller angående behovet av eventuella organisatoriska förändringar. Redaktionell självständighet lyftes inte fram i någon av de kliniska riktlinjerna. Ingen klinisk riktlinje fick genomgående bra poäng i helhetsbedömningen enligt AGREE II, vilket gör det svårt att rekommendera någon av de kliniska riktlinjerna utifrån dess nuvarande presentation. Med detta resultat i åtanke anser författarna att de kliniska riktlinjer som granskades i aktuell studie inte har någon påvisbar evidensbaserad grund enligt AGREE II-instrumentet och kan således inte rekommenderas att använda som stöd i det kliniska arbetet. / Abstract The work of the midwife should be based on science and knowledge according to statutes, ordinances, regulations and available guidelines. In order to participate in development work and evaluation of it, it is important for the midwife to search, analyze and critically examine the relevant knowledge. To help the nursing staff in their clinical work and to provide quality proof care to the patients, clinical guidelines have been developed. It is therefore important that the content of the clinical guidelines is based on evidence-based research and easy to understand. The aim of the study was to review and evaluate the quality of local clinical guidelines regarding the basic maternity health care program. A quantitative method was used and the clinical guidelines were reviewed using the instrument AGREE II. The findings revealed that the quality of the clinical guidelines evaluated in this study varied. The result from current study showed that the section scope and aim contained big variations regarding how clearly the purpose was formulated in the different clinical guidelines. Within the section stakeholders involvement inadequate documentations revealed, containing the occupational category the professionals who was involved in the process had, also the patients’ options were missing. Within the rigour of development all clinical guidelines gained low credits, the description of the literature search as well as the choice of method were missing. All the clinical guidelines in the section of clarity and presentation were missing or had unclear assessment alternatives. However the main recommendation could easily be distinguished in seven of the eighteen clinical guidelines. In the section of applicability all of the clinical guidelines were missing argument regarding health economics or the need of possible organizationally changes.  Editorial independence was not highlighted in any of the clinical guidelines. No clinical guideline had consistently good points according to AGREE II in the overall assessment. Therefore it is hard to recommend any of the clinical guidelines as they currently stands. With these results in mind authors of this study believes that the clinical guidelines that were viewed in this study did not, according to AGREE II, have any evidence-based ground demonstrable and can therefore not be recommended to nursing staff to be used as support in their clinical work.

Guideline development processes influence the quality of clinical guidelines. The aim of this study was to use the AGREE II instrument to evaluate the variability of the quality of selected guidelines, to determine a baseline for the quality of current guidelines and determine whether guidelines demonstrated good standard practice during their development. The AGREE II instrument was used to assess a selection of guidelines published between January 2012 and June 2013. Eleven guidelines were selected for review. Overall, guidelines scored highest in domain 1 (Scope and purpose) and 4 (Clarity of presentation); and lowest in domain 3 (Rigour of development) and 6 (Editorial independence) with the overall assessment score of three out of seven. The study demonstrated that the quality of guidelines was variable and that there are deficiencies in the guideline development process. The results from this study provide a baseline to measure the quality of future guidelines. / Dissertation (MSc)--University of Pretoria, 2014. / tm2015 / School of Health Systems and Public Health (SHSPH) / MSc / Unrestricted

Bakgrund: I Sverige finns 45 förlossningskliniker. Varje klinik har egna PM/riktlinjer för olika tillstånd och omhändertagande. De är framtagna för att underlätta arbetet och främja jämlik vård. Det finns både risker med att ge oxytocin och att avstå från det. Därför är det viktigt att åtgärden används på ett sätt som minimerar riskerna för mor och barn samt ökar sannolikheten för ett positivt förlossningsutfall.  Syfte:  Att kartlägga svenska förlossningsklinikers riktlinjer för värkstimulering med oxytocin under aktiv förlossning utifrån frågeställningarna: Är förlossningsklinikernas riktlinjer utformade enligt Nationella Mediciniska Indikationer och uppvisar riktlinjerna en god kvalitét enligt bedömningsinstrumentet Apprasial of Guidelines Research and Evaluation II (AGREE II). Metod: En kvantitativ studie med beskrivande och jämförande design. Resultat:  Resultatet grundar sig på samtliga förlossningskliniker riktlinjer för värkstimulering med oxytocin under aktiv förlossning. Jämförelsen mot Nationella Medicinska Indikationer visar på stora skillnader vad gäller innehållet i riktlinjerna. I 25 PM (69 %) saknas en eller flera delar av innehållet. Resultatet utifrån AGREE II visade att endast 20 PM (56%) kunde rekommenderas för användning.  Slutsats: Kvalitén på riktlinjerna varierar och de förlossningskliniker som följt Nationella Mediciniska Indikationer är också de som uppvisar bäst resultat enligt AGREE II. / Background: In Sweden there are 45 delivery wards. Every ward has their own guidelines for different conditions and their management. They are composed to relieve the work and promote equal care. There are risks of both administering oxytocin and to refrain from it. It is therefore important that the course of action taken is used in a way that minimizes the risk for both the mother and the child at the same time increasing the probability for a positive delivery outcome. Purpose: To map the Swedish delivery wards local guidelines in inducing delivery with oxytocin during active delivery in regards to the following issues: are the delivery wards guidelines formed according to National Medical Indication and do they uphold the high quality standard according to the assessment tool Appraisal of Guidelines Research and Evaluation II (AGREE II). Method: A quantitative study with descriptive and comparable design. Results: The result is based on all delivery wards local guidelines for inducing delivery with oxytocin during active delivery. In comparison to NMI there are large differences in the content of the guidelines. In 25 guidelines (69%) there were one or several parts of content missing. The result according to AGREE II showed that only 20 local guidelines (56%) could be recommended for clinical use. Conclusion: The quality of the local guidelines vary and the delivery wards that have followed National Medical Indication recommendations are also the ones that present the best results according to AGREE II.

Ambulanssjukvården har gått från att ha varit en ren transportenhet till att vara en i det närmaste rullande akutmottagning. Till sin hjälp har ambulansbesättningen behandlingsriktlinjer som de bör följa. Behandlingsriktlinjer är sammanställningar av praktisk information som bistår vårdare och patienter i att ta sjukvårdsgrundande beslut under vissa specifika kliniska omständigheter, som även gäller som generella läkemedelsordinationer. Syftet med denna undersökning är att granska och jämföra variationer i Västra Götalands behandlingsriktlinjer inom ambulanssjukvården med avseende på patienter som drabbats av höftfraktur samt hur de överensstämmer med vetenskap och beprövad erfarenhet.De fem ambulansområdenas behandlingsriktlinjer i Västra Götalandsregionen avseende omhändertagandet av patienter med misstänkt höftfraktur undersöktes. Granskningen av behandlingsriktlinjerna utfördes med hjälp av granskningsinstrumentet AGREE II. Dessutom jämfördes behandlingsriktlinjerna avseende likheter och skillnader i rekommenderad behandling.Resultat visade att de som arbetar med framtagandet av behandlingsriktlinjer bör vara tydligare med att synliggöra evidensen som ligger till grund för de olika rekommendationerna. Dessutom bör det framgå vilka som varit delaktiga i framtagandet av behandlingsriktlinjen samt vilken funktion de hade i processen. Behandlingsriktlinjerna för höftfraktur i regionen har i stort sett lika rekommendationer men lokala skillnader förekommer.Det är viktigt att få med patientgruppens åsikter och preferenser i framtagande av behandlingsriktlinjer för att ge dem möjlighet att vara delaktiga i vården redan i framtagandet av behandlingsriktlinjen. Att inte ange evidens gör att man bortser från ambulanssjuksköterskan som forskningskonsument. Detta ger ambulanssjuksköterskan sämre möjlighet att kritiskt granska den ordinerade behandlingen utifrån den forskning som finns tillgänglig och som det antas att behandlingsriktlinjerna bygger på. / Program: Specialistsjuksköterskeutbildning med inriktning mot ambulanssjukvård

Svår sepsis och septisk chock är sjukdomstillstånd som kan orsaka ett stort lidande för patienten genom att de är förknippade med hög mortalitet och morbiditet. Tidig identifiering och adekvat antibiotikabehandling är avgörande för prognosen. Detta ställer höga krav på ambulanssjukvårdens kvalitet. Ambulanssjukvården har behandlingsriktlinjer som ska utgöra beslutsunderlag och kvalitetssäkring för den givna vården. De potentiella vinsterna med en behandlingsriktlinje blir dock aldrig bättre än kvaliteten på behandlingsriktlinjen i sig. Studiens syfte var att granska och värdera kvaliteten på den svenska ambulanssjukvårdens behandlingsriktlinjer rörande patienter med misstänkt svår sepsis och septisk chock. En kvantitativ metod nyttjades och en totalundersökning av behandlingsriktlinjer i svensk ambulanssjukvård genomfördes, där respektive ambulansorganisation i Sveriges tjugoen landsting kontaktades. Svarsfrekvensen var 76%. Utav dessa kunde nio inkluderades i studien (N = 9). De erhållna prehospitala behandlingsriktlinjerna granskades därefter med hjälp av AGREE II-instrumentet. Resultatet belyser dels att flera organisationer helt saknar behandlingsriktlinjer rörande patienter med misstänkt svår sepsis och septisk chock (33% av alla tjugoen kontaktade landsting. 44% av de sexton som svarade) samt att de övriga behandlingsriktlinjerna har metodologiska brister i rapporteringen kring hur behandlingsriktlinjerna togs fram. Detta utgör ett hinder för att behandlingsriktlinjerna ska kunna utgöra den kvalitetssäkring de är avsedda att vara. Bristerna kan härledas till ambulanssjukvårdens organisation och skulle eventuellt kunna avhjälpas genom centralt utvecklade nationella behandlingsriktlinjer finansierade av vårdgivaren. / Program: Specialistsjuksköterskeutbildning med inriktning mot ambulanssjukvård

Bakgrund: En betydande andel patienter inom ambulanssjukvården är inte i behov av att transporteras till en akutmottagning. Dessa patienter kan istället hänvisas till en lägre vårdnivå som exempelvis primärvård eller erhålla vårdinsats på plats i sitt hem. Inom ambulanssjukvården i Västra Götalandsregionen finns behandlingsriktlinjer för patienter som kan hänvisas till lägre vårdnivå eller vårdinsats på plats. Ambulanssjuksköterskan bär ett stort ansvar när det gäller bedömning av dessa patienter. Det råder en otydlighet gällande kvaliteten av innehållet i behandlingsriktlinjerna avseende evidens och beprövad erfarenhet. Behovet är stort av att kvalitetsgranska dessa behandlingsriktlinjer för att bedöma om ambulanssjuksköterskan har stödjande riktlinjer vid bedömning, åtgärd och hänvisning av lågprioriterade patienter. Syfte: Att granska, utvärdera och jämföra kvalitén på ambulanssjukvårdens behandlingsriktlinjer inom Västra Götalandsregionen för patienter som bedöms till vårdinsats på plats eller hänvisas till lägre vårdnivå. Metod: Studien är en kvalitetsgranskning med kvantitativ och deskriptivt jämförande ansats av ambulanssjukvårdens behandlingsriktlinjer inom Västra Götalandsregionen med hjälp av bedömningsinstrumentet AGREE II. Resultat: Granskningen visar på varierande kvalitet och delvis stora skillnader mellan förvaltningarna inom Västra Götalandsregionen. Behandlingsriktlinjerna brister i sin presentation gällande hur riktlinjerna har tagits fram och saknar koppling till vetenskaplig evidens. Vidare saknas det information om medverkan från ambulanssjuksköterskor och patienter har tagits i beaktning vid framställningen av riktlinjerna. Diskussion: Ambulanssjukvårdens behandlingsriktlinjer för patienter som bedöms till vårdinsats på plats eller hänvisas till lägre vårdnivå har ett stort behov av utveckling. Genom granskning med validerade instrument kan behandlingsriktlinjerna utvecklas och förbättras vilket i sin tur kan ge ett bättre omhändertagande av dessapatienter. Ofullständiga och otydliga behandlingsriktlinjer kan innebära svårigheter att tillgodose vård på lika villkor och påverka patientsäkerheten.

Evidensbaserade riktlinjer är en del i vårdkontexten vilka tillsammans med strukturer inom utbildning, ekonomi och ledarskap finns för att stärka sjuksköterskans omvårdnadsutförande och patientens möjlighet att få god vård. Patientgruppen som vårdas på akutmottagningen till följd av drogpåverkan har ett komplext vårdbehov vilket förutsätter ett kunskapsbaserat och professionellt omhändertagande. Kompetensen vad gäller vården till dessa individer är dock bristfällig och patientgruppen möts ofta av stigmatiserande attityder från vårdpersonal. Behovet av evidensbaserade riktlinjer för att säkerställa vårdkvaliteten till denna patientgrupp är därför påtaglig. Syftet med studien är att kartlägga förekomsten av kliniska omvårdnadsriktlinjer specifika för patienter som söker vård till följd av drogpåverkan, samt bedöma dess evidensgrad. Studien utfördes enligt kvantitativ metod med explorativ ansats. En postenkät med 15 frågor utskickades till de (N = 72) svenska sjukhusbundna akutmottagningarna, och svarsfrekvensen uppgick till 62,5%. Studieresultatet redovisades med hjälp av deskriptiv statistik och förekommande riktlinjer evidensgranskades utifrån AGREE II. Resultatet visade att fem av de sjukhusbundna akutmottagningarna svarade att de hade riktlinjer för omvårdnaden av drogpåverkade patienter. AGREE II evidensgranskning av dessa riktlinjer visade på likartade låga resultatpoäng, där det lägsta poängresultatet återfanns i domänen Stringens i framställningen, det vill säga avseende riktlinjernas kunskapsbasering. Resultatet av den slutgiltiga sammanställningen av evidensbedömningen tydliggjorde att ingen av riktlinjerna kunde rekommenderas som stöd för patientkategorins omvårdnad. / Program: Magisterprogram i vårdvetenskap med inriktning mot akutsjukvård

Les guides de pratique sont généralement définis comme des guides élaborés par une méthode systématique pour aider les praticiens et les patients à prendre des décisions concernant les soins de santé appropriés. Utilisés pour améliorer les pratiques, orienter les soins et diminuer les coûts, ils jouent un rôle de plus en plus central dans le système de santé et des services sociaux. Toutefois, ceux-ci présentent de nombreux défis, que ce soit au niveau de la qualité de leur contenu ou de leur utilisation par les intervenants. Afin de brosser un portrait de la situation des guides de pratique dans le domaine de la psychoéducation, deux études ont été réalisées. La première a pour objectif d’approfondir notre compréhension de la qualité des guides de pratique de l’Ordre des psychoéducateurs et psychoéducatrices du Québec (OPPQ). Celle- ci est constituée de deux volets : une évaluation quantitative de la qualité de ces guides avec la grille AGREE II et une évaluation qualitative de leur qualité à partir de la perception des psychoéducateurs concernant de tels guides, leur définition, leurs objectifs et leurs caractéristiques. Les résultats indiquent que les guides en psychoéducation offrent des informations claires et simples d’utilisation. Toutefois, ils présentent également des lacunes importantes dans plusieurs aspects : la rigueur d’élaboration, la participation des groupes concernés, l’applicabilité et l’indépendance éditoriale. De plus, d’autres critères spécifiques à la psychoéducation dont l’intégration des modèles théoriques, la sensibilisation des clients et des collègues, la précision des cadres légaux, sont nécessaires. Ces résultats permettent d’ores et déjà d’émettre des recommandations pour l’évaluation des guides de pratique en psychoéducation, l’amélioration de la qualité des guides actuels de l’OPPQ et assurer la qualité des guides futurs de l’OPPQ. La deuxième étude vise à mieux comprendre les facteurs personnels et environnementaux favorisant l’utilisation des guides par les psychoéducateurs. Nous avons effectué une recherche à devis mixte constituée de deux volets : 1- évaluation quantitative des facteurs influençant l’utilisation des guides de pratique à partir des réponses de 386 psychoéducateurs au questionnaire d’utilisation des connaissances (QUC ; en ligne) et 2- évaluation qualitative des mêmes facteurs à partir de la perception de 18 psychoéducateurs rencontrés individuellement, en ligne, après leur participation au premier volet. Il ressort des deux analyses qu’il est difficile d’isoler un facteur unique déterminant l’utilisation des guides de pratique. Celle-ci est plutôtexpliquée par un ensemble de facteurs en relation dynamique et complexe. L’analyse de régression logistique semble faire ressortir le rôle central des variables mesurant les opinions des intervenants sur les connaissances issues de la recherche. De plus, les résultats qualitatifs obtenus mettent de l’avant un ensemble d’autres éléments personnels et environnementaux, notamment le rôle de la formation dans l’utilisation des guides. Une meilleure connaissance de ces variables peut offrir des pistes pour favoriser l’utilisation des guides, notamment des recommandations pour la formation des psychoéducateurs. Les résultats des deux études permettent de dégager des recommandations complémentaires autant pour l’amélioration de l’utilisation des guides en psychoéducation que pour le développement de futurs outils de transfert de connaissances. En particulier, ils permettent d’identifier les caractéristiques principales pour développer des outils informatiques d’aide à la décision qui répondent spécifiquement aux besoins des psychoéducateurs. Ce point est d’autant plus important, étant donné l’augmentation importante de ces outils dans le domaine psychosocial dans les dernières années. / Practice guidelines are typically defined as guides developed using a systematic method to assist practitioners and patients in making informed health care decisions. They are used to improve practices, direct patient care and reduce costs, and are playing an increasingly pivotal role in the health care and social services system. The guidelines have many shortcomings, however, both in terms of quality and use by practitioners. Two studies were conducted to provide a picture of the current situation regarding practice guidelines in psychoeducation. The purpose of the first study was to gain a deeper understanding of the quality of the practice guidelines developed by the Ordre des psychoéducateurs et psychoéducatrices du Québec (OPPQ) [Quebec order of psychoeducators]. The study consisted of two parts: a quantitative assessment of the quality of the guidelines using AGREE II; and a qualitative assessment of their quality based on psychoeducators' perceptions of them, as well as their definition, objectives and characteristics. The results indicate that the psychoeducation guidelines provide clear, easy-to-follow information. However, they also have significant shortcomings, in several respects: thoroughness of guideline development, stakeholder involvement, applicability and editorial independence. Additional criteria specific to psychoeducation are also needed, including the integration of theoretical models, client and colleague awareness, and the detailed definition of legal frameworks. Based on these results, recommendations can already be made for assessing psychoeducational practice guidelines, improving the quality of the current OPPQ guidelines and ensuring the quality of OPPQ guidelines in the future. The second study was designed to better understand the personal and environmental factors that promote guideline use by psychoeducators. We conducted a mixed-methods study that had two components: (1) a quantitative assessment of the factors influencing the use of practice guidelines, based on the responses of 386 psychoeducators to a level of knowledge use survey (KUS; online); and (2) a qualitative assessment of these same factors, based on the perceptions of 18 psychoeducators met individually, online, following their participation in the first component. The two analyses revealed that it is difficult to isolate one single factor that determines the use of practice guidelines. Whether guidelines are followed is instead explained by a set of factors in a dynamic and complex relationship. It does appear that personal and environmental variables influence this use. The logistic regression analysis, highlight the central role of variables measuring the opinions of professionals on the knowledge resultingfrom the research. In addition, the qualitative results obtained highlight a series of other personal and environmental elements, and especially the role of training in practice guideline use. Greater knowledge of these variables may suggest ways to increase guideline use in the future, and especially recommendations for psychoeducator training. Based on the results of the two studies, complementary recommendations can be formulated for improving psychoeducational guideline use and for developing future knowledge transfer tools. Most notably, the findings point to the main characteristics required to develop computer-based decision support tools that meet the specific needs of psychoeducators. This is especially important given the significant increase in the use of these tools in the psychosocial field in recent years.