Inför anestesi åligger det anestesisjuksköterskan att bedöma patientens vätskebalans. Detta är av vikt vid samtliga preoperativa bedömningar men speciellt viktigt är det vid bedömning av äldre patienter med förändrad fysiologi. När en patient med höftfraktur kommer till akutsjukvården och omhändertas enligt rutin för ”Raka-spåret” finns handläggningsplaner utformade för att ta hand om patienten på bästa sätt, samt för att förbereda patienten effektivt och säkert inför operation. Anestesisjuksköterskorna på operationsavdelningen upplever trots detta att patienterna inte alltid är preoperativt väl förberedda. De har själva en kort stund på sig att optimera patienten och uppgifterna de behöver få fram i journalen finns utspridda. Att checklistor bidragit till ökad patientsäkerhet är känt sedan tidigare.   Syftet med denna uppsats var att beskriva hur anestesisjuksköterskor upplever att arbeta med ett vätskedokument vid bedömning och dokumentation av patientens pre- och intraoperativa vätskebalans i samband med anestesiologisk omvårdnad av äldre med höftfraktur samt om och hur det förändrat omvårdnaden av patienten? Totalt intervjuades sju anestesisjuksköterskor efter att de arbetat med vätskedokumentet avsett för bedömning av dokumentation av vätsketerapi och materialet analyserades med hjälp av induktiv innehållsanalys. Resultatet visade en stor variation av upplevelser. Vätskedokumentet påverkade anestesisjuksköterskans arbetsmiljö genom ökade dokumentationskrav men även genom att ge en tydlig struktur i arbetet. Det förändrade också medvetenheten om patientens vätskebehov då det tydliggjorde patientens vätskestatus och gav ökad kunskap om vätskefysiologi.  Patientsäkerheten påverkades genom att vätskedokumentet skärpte anestesisjuksköterskans uppmärksamhet kring vätskebehandling Det var också positivt för informationsöverföringen, minskade risken för komplikationer hos patienten men medförde också en ökad risk för falsk trygghet Det framkom behov av utveckling av vätskedokumentationen i form av a) förändring av dokumentet samt b) implementering av vätskedokumentet i hela vårdkedjan. Resultatdiskussionen berörde anestesisjuksköterskans arbetsmiljö, användandet av checklistor, patientsäkerhet, vårdskador, vårdlidande, informationsöverföring, implementeringsförslag samt hållbar utveckling.

Projekt isberg. Höftfraktur hos äldre personer.

Höftfraktur men även misstanke om detta är ett mycket vanligt förekommande uppdrag inom ambulanssjukvården. Att drabbas av en höftfraktur är ett allvarligt tillstånd med stora riskfaktorer med hög dödlighet som följd i efterförloppet. På senare tid har ett större fokus lagts för att förbättra och effektivisera vårdförloppet av dessa patienter. Åtgärder som vidtagits har lett till förändringar inom ambulanssjukvården där huvudsyftet är att snabbt identifiera och få patientgruppen till rätt vårdnivå. Målsättningen är att patienterna tidigt kommer till operation, minska riskerna för komplikationer samt att optimera möjligheterna för patienten att återgå till ett normalt liv. Dessa förändringar har lett till ett intresse för författarna att beskriva denna vård. Syftet med studien är att beskriva den erfarna ambulansjuksköterskans upplevelser av att vårda patienter med misstänkt höftfraktur. För att undersöka fenomenet valdes en kvalitativ forskningsintervju där sex ambulanssjuksköterskor verksamma i sydvästra Sverige med vardera minst fem års ambulanserfarenhet intervjuades.I resultatet framkom sex huvudkategorier: identifiering av höftfraktur, det sociala samspelet, smärtlindring, sjuksköterskans upplevda patientvinst, revir och rollfördelning samt det kollegiala samspelet. I dessa kategorier kunde författarna utläsa att ambulanssjuksköterskorna upplever en mycket god vård för patienter och anhörigasom drabbats. Vissa rutiner i vården ifrågasätts av informanterna då nya uppgifter för ambulanssjukvården utförs i en hospital miljö. Detta anses som tidskrävande och med minskad tillgänglighet till ambulanssjukvård som följd. / Program: Specialistsjuksköterskeutbildning med inriktning mot ambulanssjukvård

Personer med demens har en ökad risk att ramla och åsamka sig en höftfraktur vid fall i hemmet. Att drabbas av en höftfraktur orsakar akut smärta och lidande. Flertalet internationella studier visar på att patienter som är dementa och får en höftfraktur bedöms i mindre utsträckning avseende smärtskattning vilket kan försvåra optimal prehospital smärtlindring. Utebliven individuell smärtskattning och smärtlindring medför onödigt lidande. Syfte med studien är att belysa metoder för smärtskattning och smärtlindring för patienter med demens och suspekt höftfraktur prehospitalt och som metod valdes en litteraturstudie. Författarnas smalspåriga avgränsning och urval gav inte så många träffar som önskat och sju artiklar ligger till grund för resultatet och som var kopplat till vårt syfte med frågeställningar. Resultaten visar att fördröjd smärtlindring och individuell utvärdering med bra, enkla implementerade smärtskattningsinstrument saknas. Idag finns VAS mätinstrument för generell smärtlindring inom prehospitala sjukvården. Det saknas evidensbaserade beslut på individuell skattning av smärtan prehospitalt hos patienter med kognitiv svikt (demens) i samband med höftfraktur. PAINAD och Abbey Pain Scale är två (av 35) mätinstrument som skulle kunna vara användbara inom den prehospitala akutsjukvården hos denna patientgrupp.

Bakgrund: Höftfrakturer håller på att bli ett stort hälso- och vårdproblem på grund av den snabbt växande åldrande befolkningen. Det är därför viktigt att undersöka hur höftfrakturer påverkar de äldres hälsorelaterade livskvalitet. Syfte: Syftet med denna studie var att undersöka hur höftfraktur hos äldre personer, över 60 år, påverkar deras uppfattade hälsorelaterade livskvalitet. Metod: Studien är en litteraturöversikt och består av 12 vetenskapliga originalartiklar med kvantitativ ansats. Resultat: Höftfrakturer har en negativ påverkan av individens hälsorelaterade livskvalitet. Framförallt försämras individens rörlighet och självständighet. Ålder utgör den främsta bidragande faktorn och störst återhämtning sker under det första halvåret. Efter ett år är den fortsatta återhämtningen måttlig eller obefintlig.  Slutsats: Höftfraktur har en direkt negativ påverkan hos den enskilda individens funktionella rörlighet och psykosociala omständigheter vilket negativt påverkar individens hälsorelaterade livskvalitet. För att möta kommande vårdbehov skulle investeringar i mer resurser behövas, för att aktivt arbeta med att utveckla rehabiliteringsprogram för individer som råkat ut för höftfraktur, för att minska bestående besvär och tidigt avvärja vidare komplikationer. Samt att sjukvården aktivt informerar om höftfrakturer, så att patienter har realistiska förväntningar på sin återhämtning. För fortsatt forskning bör fler mätinstrument än EQ-5D inkluderas för att skapa en bättre helhetssyn av individens hälsosituation.

<p>Äldre patienter över 65 år med höftfraktur efter lågenergitrauma får vänta länge på röntgen, undersökning, provtagning och operation. Det verkar finnas ett samband med långa väntetider och komplikationer som svår smärta, förvirring, infektioner, trycksår och förlängd vårdtid för den drabbade. Syftet med studien var att undersöka om en påbörjad preoperativ handläggning prehospitalt kan leda till minskade väntetider, mindre smärta postoperativt, färre komplikationer och vårddagar för patienter med misstänkt höftfraktur. Snabbare omhändertagande för dessa patienter innebar att ambulanspersonalen påbörjade de åtgärder som utförs på akutmottagningen och slussade patienten förbi akutmottagningen til röntgen. Resultatet av den nu aktuella studien jämfördes med en motsvarande grupp som omhändertagits på sedvanligt sätt. Resultatet visade att komplikationer och vårddagar var färre i inteventionsgruppen. En slutsats är att ett snabbare omhändertagande för denna patientgrupp kan innebära att komplikationerna minskar, prioriteringen blir högre och handläggningstiden minskar i hela vårdkedjan. Vårdpersonalen kan få en större medvetenhet om patientgruppens känslighet och leda till en ökad kvalitet i omvårdnaden. En snabbare handläggningstid skulle även kunna innebära mindre belastning på akutmottagningen och frisätta mer tid åt andra patientgrupper.</p>

Äldre patienter över 65 år med höftfraktur efter lågenergitrauma får vänta länge på röntgen, undersökning, provtagning och operation. Det verkar finnas ett samband med långa väntetider och komplikationer som svår smärta, förvirring, infektioner, trycksår och förlängd vårdtid för den drabbade. Syftet med studien var att undersöka om en påbörjad preoperativ handläggning prehospitalt kan leda till minskade väntetider, mindre smärta postoperativt, färre komplikationer och vårddagar för patienter med misstänkt höftfraktur. Snabbare omhändertagande för dessa patienter innebar att ambulanspersonalen påbörjade de åtgärder som utförs på akutmottagningen och slussade patienten förbi akutmottagningen til röntgen. Resultatet av den nu aktuella studien jämfördes med en motsvarande grupp som omhändertagits på sedvanligt sätt. Resultatet visade att komplikationer och vårddagar var färre i inteventionsgruppen. En slutsats är att ett snabbare omhändertagande för denna patientgrupp kan innebära att komplikationerna minskar, prioriteringen blir högre och handläggningstiden minskar i hela vårdkedjan. Vårdpersonalen kan få en större medvetenhet om patientgruppens känslighet och leda till en ökad kvalitet i omvårdnaden. En snabbare handläggningstid skulle även kunna innebära mindre belastning på akutmottagningen och frisätta mer tid åt andra patientgrupper.

Syfte: Kartlägga aktivitetsförmåga, självskattad hälsa och livskvalitet hos patienter med höftfraktur.Metod: För att besvara syfte och frågeställningar genomfördes granskning av ett redan insamlat material från ett forskningsprojekt genomfört på Örebro Universitetssjukhus gällande personer som drabbats av höftfraktur. Denna studie bygger på 103 svarande av 137 deltagare.Data hämtades från insamlat material från ADL-Taxonomin, EQ-5D-3L samt en VAS-skala gällande livskvalitet, som samlades in vid flera tidpunkter. Följande delar av instrumenten användes: ADL-Taxonomin: förflyttning, på-avklädning, personlig hygien. Aktivitetsförmåga med ADL-Taxonomin skattades för tre tidpunkter, innan fraktur, 10 dagar postop och 4 månader postop.EQ-5D-3L dimensoner: rörlighet, oro/nedstämdhet, smärta/besvär, VAS-skala för hälsa, samt en VAS-skala för självskattad livskvalitet utöver EQ-5D-3L. Aktivitetsförmågan utifrån begreppet kan beskrivs från före och efter fraktur. EQ-5D-3L samt VAS-skala för självskattad livskvalitet efter fraktur vid två tillfällen, 10 dagar postop och 4 månader postop. Materialet presenterades i deskriptiv statistik i form av tabeller och diagram.Resultat: Förmågan att kunna återfå tidigare aktivitetsförmåga skiljer sig mellan kvinnor och män, samt mellan yngre och äldre deltagare. Undersökta dimensioner av EQ-5D-3L visade att de flesta skattade på liknande sätt vid några dagar efter operation och 4 månader efter, men det en stor andel som försämrades. Livskvaliteten och hälsa förändrades för vissa personer mellan de båda tidpunkterna medan för andra var det ingen större skillnad. Skattades hälsa med höga poäng fanns en viss tendens till att livskvaliteten skattades med höga poäng.Konklusion: Äldre personer och då särskilt äldre män hade svårare att återfå sin tidigare aktivitetsförmåga. Dessa personers möjligheter till rehabilitering bör ses över.

 Bakgrund: Förebyggande av höftfraktur hos äldre är ett angeläget ämne på grund av att världens befolkning ständigt blir äldre. Äldre på särskilda boenden har en särskilt hög incidens av höftfrakturer. Höftskyddsbyxor är en relativt ny produkt för att förebygga höftfrakturer orsakade av fallolyckor. Syftet med denna litteraturstudie var att utvärdera användandet av höftskyddsbyxor och om det är en effektiv sjuksköterskeåtgärd för att förebygga höftfrakturer på särskilda boenden. Metod: Studien gjordes som en litteraturöversikt och manifest innehållsanalys användes. Resultat: I elva artiklar ansågs höftskyddsbyxor vara effektiva i förebyggandet av höftfrakturer. I fyra av artiklarna visade resultatet att de var ineffektiva. Endast en sorts höftskyddsbyxor användes i fler än en studie. Målgruppen var bland annat äldre med hög fallrisk, sköra äldre och kvinnor med lågt BMI. Diskussion: I alla studier fanns problem med följsamheten och användningen av höftskyddsbyxor som förmodligen drog ner effekten. Höftskyddsbyxor skyddade inte mot alla höftfrakturer även när de användes korrekt. Det var omöjligt att se någon skillnad i effektivitet mellan olika sorts höftskyddsbyxor. Slutsats: Sjuksköterskor behöver noggrant bedöma vilka äldre som behöver höftskyddsbyxor och fortlöpande kontrollera förändringar i deras behov. Sjuksköterskor måste utbilda omvårdnadspersonal och de äldre om höftskyddsbyxors användning och begränsningar  Bakgrund: Förebyggande av höftfraktur hos äldre är ett angeläget ämne på grund av att världens befolkning ständigt blir äldre. Äldre på särskilda boenden har en särskilt hög incidens av höftfrakturer. Höftskyddsbyxor är en relativt ny produkt för att förebygga höftfrakturer orsakade av fallolyckor. Syftet med denna litteraturstudie var att utvärdera användandet av höftskyddsbyxor och om det är en effektiv sjuksköterskeåtgärd för att förebygga höftfrakturer på särskilda boenden. Metod: Studien gjordes som en litteraturöversikt och manifest innehållsanalys användes. Resultat: I elva artiklar ansågs höftskyddsbyxor vara effektiva i förebyggandet av höftfrakturer. I fyra av artiklarna visade resultatet att de var ineffektiva. Endast en sorts höftskyddsbyxor användes i fler än en studie. Målgruppen var bland annat äldre med hög fallrisk, sköra äldre och kvinnor med lågt BMI. Diskussion: I alla studier fanns problem med följsamheten och användningen av höftskyddsbyxor som förmodligen drog ner effekten. Höftskyddsbyxor skyddade inte mot alla höftfrakturer även när de användes korrekt. Det var omöjligt att se någon skillnad i effektivitet mellan olika sorts höftskyddsbyxor. Slutsats: Sjuksköterskor behöver noggrant bedöma vilka äldre som behöver höftskyddsbyxor och fortlöpande kontrollera förändringar i deras behov. Sjuksköterskor måste utbilda omvårdnadspersonal och de äldre om höftskyddsbyxors användning och begränsningar / Background: Hip fracture prevention in the elderly is of major importance with an ageing world-wide population. Elderly living in nursing homes have a particularly high rate of hip fractures. Hip protectors are a recent development in prevention of hip fracture caused by falling.                                                                                                                                          The aim of this literature review was to examine if use of hip protectors are an effective nursing intervention in the prevention of hip fractures among the elderly living in nursing homes. Method: Literature review and manifest content analysis was used.                                Result: In eleven studies were hip protectors considered to be effective in the prevention of hip fractures. In four of the studies they were considered ineffective. The target group was those at greatest risk of hip fracture including high-risk of falling, the frail and women with low BMI.                                                                                                                      Discussion: All of the studies had difficulties with compliance of hip protector use which probably decreased their effectiveness. Hip protectors did not prevent all hip fractures even when worn correctly. Differences in the effectiveness of hip protector types were not able to be assessed as only one type was used in one than one study.                                                                                                          Conclusion: Nurses need to carefully assess which elderly need hip protectors and to continue assessing as needs change. Nurses must educate caregivers and the elderly on the correct use of hip protectors and their limitations.

Omfattande ansträngningar har gjorts för att minska risken för fallskador bland äldre men för de som bor på särskilt boende har det visats sig vara svårt att utforma effektiva åtgärder.  En skada uppstår när kroppens vävnad utsätt för energi som överstiger dess toleranströskel. Åtgärder för att minska energin vid en olycka har tillämpats inom många områden med mycket goda resultat. Antagandet om att energireduktion minskar risken för skada bygger på fysikens grundläggande lagar och benämns inom skadepreventionsområdet för energiprincipen. Idén om ett stötdämpande golv som energireducerande åtgärd för att motverka fallskador dök upp i vetenskaplig litteratur på tidigt 1990-tal, och sedan dess har speciella golv utvecklats och testats i laboratoriemiljö.  Syftet med denna licentiatuppsats är att utvärdera effekter av ett stötdämpande golv på särskilt boende för äldre personer. De aspekter som studerats är den potentiellt fallskadepreventiva effekten för de boende samt påverkan på vårdpersonalens arbetsförhållanden. Resultatet visar att golvet minskar risken för skador samt att personalen är positiva till att arbeta i lokaler med stötdämpande golv. / Fall injuries pose a global and national public health problem. Whilst all elderly are at risk of fall injuries, the risk of injury is 10 times as high amongst elderly living in nursing homes compared to elderly living at home. An injury occurs when body tissue is subjected to external kinetic energy exceeding the tissue's tolerance. Reducing this energy in order to prevent injuries has been successfully applied in many injury prevention fields though less so within fall injury prevention. However, the idea of ​​a shock-absorbing floor as an energy reducing measure to prevent fall injuries has been suggested in scientific literature since the early 1990s and since then, different floors have been developed and tested. The aim of this licentiate thesis is to investigate the potential fall injury reducing effects of a shock-absorbing flooring in a nursing home, as well as the staff's experience of working in premises with shock-absorbing flooring. The results show that for women the risk of injury following a fall on the shock-absorbing flooring was 59% less compared to falls on ordinary floors, after adjustment for age, BMI, vision impairments, and cognitive impairment. BMI was the only covariate to influence the results, with a lower BMI increasing the risk of injury. With regards to the staff’s experience of the shock-absorbing flooring, the nurses felt that the floor defused the falls and in that way reduced the risk of injury. They were also positively surprised by the change in acoustics. There were also some challenges associated with the floor, for example, adapting to walking on the floor and manoeuvring equipment (eg hoists). The results suggest, that for an elderly and frail population, shock-absorbing flooring seems to be an effective injury prevention measure. The intervention was generally perceived as positive by the staff, even though some negative aspects were observed. These aspects need to be studied further. / <p>Paper 2 i den trycka avhandlingen ingick som manuscript, med titeln Working in a nursing home with Impact Absorbing Flooring - a qualitative study on the experiences of licensed practical nurses. </p><p>Artikeln är nu publicera nu publicerad med titeln Effects of Impact-Absorbing Flooring in Residential Care from the Perspectives of Enrolled Nurses. </p>