No description available.

No description available.

Syfte Studiens syfte var att undersöka ifall det fanns en skillnad av kontrastseendet mellan icke-dementa människor över 65 år jämförelsevis med människor som var diagnostiserade med demens. Även denna grupp hade nått en ålder över 65 år. Metod Studien genomfördes på olika demensboenden eller hemma hos deltagarna. Först fick alla deltagare genomgå en kontroll av närvisus för att se om de kunde läsa 8 punkter eller bättre på en närvisustavla. Om det visade sig att de klarade detta fick de delta i studien. Därefter fick de, binokulärt, läsa så långt de kunde på Mars letter kontrast sensitivity test. Luminansen på tavla rekommenderades till 85 cd/m2 och samtliga deltagande låg runt detta värde. Resultat Resultatet visade att de personer som var diagnostiserade med demens i olika former presterade sämre på Mars letter contrast sensitivity test än de som inte hade sjukdomen. Medelvärdet för de utan demens var 1.61±0.16 medan de med demens hamnade på ett medelvärde av 1.29±0.28. Detta visade att de utan demens kunde läsa nästan en rad bättre på Mars letter contrast sensitivity test jämfört med de med demens. Skillnaden som visades i resultatet var statistiskt signifikant (P<0.01). Slutsats Sammanfattningsvis visade resultatet på ett sämre kontrastseende hos de personer som led av demens. Därför är det viktigt att deras omgivning anpassas efter deras synproblem. Att till exempel inte ha en vit dörr mot en ljus vägg då det kan vara svårt för en person att hitta dörren. Att tänka på att ha starkare kontraster i en miljö där en dement vistas kan underlätta mycket för hur personen klarar sig i sin vardag.

Bakgrund: Demens är idag vår snabbast växande folkhälsosjukdom där personer som drabbas ofta vistas på sjukhus. Denna patientgrupp är sårbar då de många gånger inte kan uttrycka sig verbalt och är beroende av andra människors välvilja. Möten med patienter med demens kan därmed vara komplexa då dessa till stor del blir baserade på tolkning av deras kroppsspråk. Syfte: Syftet var att belysa hur en oplanerad sjukhusvistelse påverkar personer med måttlig till svår demenssjukdom. Metod: En systematisk litteraturstudie som utgörs av 12 vetenskapliga artiklar från databaserna Cinahl och PsycINFO där ett induktivt förhållningssätt tillämpades vid analysprocessen. Resultat: Resultatet sammanställdes utifrån tre kategorier med 14 underliggande koder. De tre kategorierna var: Försämrat välbefinnande, Bristande behovstillfredsställelse och Bristande etisk omvårdnad. Det framkom att faktorer som tidsbrist, kunskapsbrist tillsammans med en inadekvat sjukhusmiljö och verksamhet bidrog till att patienter med demens ofta påverkades negativt av en oplanerad sjukhusvistelse. Slutsats: Slutsatsen av vårt resultat påvisade att det fanns ett stort behov av utveckling inom organisationsuppbyggnaden och att utbildning kring omvårdnad av patienter med demens behövde utökas inom kontexten sjukhusmiljö.

Bakgrund : I takt med en stigande genomsnittsålder ökar också andelen personer med demenssjukdom. Då det inte finns någon botande medicinsk behandling förblir tillämpande av en individuellt anpassad och god omvårdnad viktigt. Anhöriga fyller  en viktig funktion i vården av den demensjuke och står i vissa fall även för huvuddelen av vården. Att se den sjuke och dess närstående som en gemensam nämnare underlättar ofta upprätthållandet av hälsa och välbefinnande. För att relationen till de anhöriga skall vara fungerande och respektfull bör vårdpersonal ha god kunskap om anhörigas upplevelser. Syfte: Att belysa närståendes upplevelser i samband med vård av nära anhörig med diagnosen demenssjukdom. Metod: En kvalitativ analys av innehållet från 14 kvalitativa artiklar genomfördes. Resultat: Fyra teman framkom. Att ge är att få behandlar anhörigvårdares positiva upplevelser. I temat Att ha en betungande uppgift i ensamhet tas negativa aspekter upp. Det tredje temat Att ta ett steg i en ny riktning beskriver anhörigvårdares upplevelser av att placera den demenssjuke på särskilt boende. Fjärde temat Att orka ta kampen visar två strategier som anhörigvårdare tillämpar för att bemästra vårdarrollen. Slutsats: Anhörigas upplevelser i samband med vård av nära anhörig med demenssjukdom kännetecknas av både negativa och positiva aspekter.

Bakgrund: När någon i familjen drabbas av en demenssjukdom berörs inte bara personen själv utan även familj och vänner. Det är vanligt att personer som fått diagnosen bor hemma under de första åren. Detta är möjligt tack vare de informella vårdarna. Eftersom de är delaktiga i vården är det viktigt att veta hur de upplever sin roll som vårdare. Syfte: Syftet med litteraturstudien är att belysa upplevelsen av att vara informell vårdare till en närstående med demenssjukdom. Metod: Nio kvalitativa studier har ingått i litteraturstudien. Artiklarna har analyserats, likheter och skillnader har identifierats och ett nytt resultat har skapats. Resultat: Att vara informell vårdare har visat sig ha både fysisk och psykisk påverkan och upplevs som betungande. Resultatet presenteras i två teman: ”Förändrade relationer” och ”Fysiska och emotionella påfrestningar”. Dessa teman har fyra underteman vardera. Konklusion: Informella vårdare gör ett viktigt jobb framförallt för personen med demens men också för formell vård och samhället. Eftersom att de informella vårdarna upplevde vårdandet som betungande dras slutsatsen att de behöver få mer stöd. Nyckelord: Demens, Vårdgivare, Närstående, Upplevelse

Världens befolkning åldras och allt fler drabbas av någon form av demenssjukdom. Förmågan att kommunicera påverkas av sjukdomen. Ungefär 90 procent av alla som lider av demenssjukdom kommer någon gång att drabbas av beteendemässiga och psykiska symtom vilket innebär ett stort lidande för personerna med demens och en stor utmaning för anhöriga och vårdpersonal. Syftet med studien var att beskriva kommunikationens betydelse i omvårdnadssituationen vid beteendemässiga och psykiska symtom vid demens. Studien genomfördes som en litteraturstudie där tio artiklar granskades. Fyra teman framkom: Att inte anpassa kommunikationen till personerna med demens, att använda ett barnsligt språk, att anpassa kommunikationen till personerna med demens och att använda sång och musik i omvårdnaden. Resultatet visade att vag och otydlig kommunikation samt användandet av ett barnsligt språk kunde leda till förvirring och motståndsbeteende. Tydlig kommunikation och korta instruktioner ökade sannolikheten för samarbete. Sång och musik hade också en positiv inverkan på både vårdpersonal och personerna med demens. Det behövs utbildning för vårdpersonal om tillämpning av olika kommunikationsstrategier vid demenssjukdomar. Ytterliggare forskning om ämnet behövs för att kunna möta den stora utmaning som samhället står inför. / The world's population is aging and more people suffer from some form of dementia. The ability to communicate is affected by the changes dementia brings. Approximately 90 percent of those suffering from dementia will at some point suffer from behavioral and psychological symptoms which mean a great suffering for people with dementia and a major challenge for families and caregivers. The aim of the study was to describe the impact of communication in nursing situation in behavioral and psychological symptoms of dementia. The study was conducted as a literature study where ten articles were examined. Four themes emerged: to not adapt communication, use of a childish language, to adapt communication and use of singing and music. The results showed that vague and unclear communication and the use of a childish language could lead to confusion and resistant behavior. Clear communication and short instructions would increase the likelihood of cooperation. Singing and music also had a positive impact on both caregivers and people with dementia. Education is needed for caregivers on the implementation of various communication strategies in dementia. Further research on the topic is needed to meet the important challenge met by society.

Introduktion: Symtomen som en person med demens kan få är kognitiv svikt som kan bli påtagligare. Omvårdnadspersonalen som vårdar personer med demenssjukdom kan ställas inför stora utmaningar. Beroende på personalens attityd till tvångsåtgärder kan omvårdnadsinterventionerna som förebygger tvången variera. Syfte: Syftet med denna litteraturstudie var att belysa omvårdnadspersonals attityder till användandet av tvång och omvårdnadsinterventioner för att förebygga användandet av tvång hos personer med demenssjukdom. Metod: Litteraturstudien är uppbyggd av Polit och Becks (2012) niostegsmodell. Litteratursökningar gjordes i CINAHL och PubMed med sökorden dementia och restraint. Sökningarna gav tio vetenskapliga artiklar som kvalitetsgranskades och resulterade i tre teman. Resultat: Teman som framkom i resultatet är: Omvårdnadspersonal använder tvång för att göra gott för personer med demenssjukdom men vill i grunden inte använda tvång, Omvårdnadspersonal använder tvång för att underlätta arbetet och Anpassa kommunikationssätt till personens behov. Slutsats: Litteraturstudien visade olika attityder och omvårdnadsinterventioner vid tvång. Centrala attityder var att sjuksköterskor och övrig personal inte vill använda tvång, det ska användas sparsamt och tvång kan användas trots begränsningar gentemot personer med demenssjukdom. Centrala omvårdandsinterventioner handlade om olika kommunikationssätt.

Syfte: Att beskriva om och hur undersköterskor och vårdbiträden arbetar utifrån ett personcentrerat förhållningssätt i omvårdnaden av äldre personer med demenssjukdom. Metod: En deskriptiv kvalitativ intervjustudie genomfördes med tio semistrukturerade intervjuer med deltagare som arbetade på boenden för personer med demenssjukdom. Intervjuerna spelades in och dataanalysen bearbetades med en kvalitativ manifest innehållsanalys. Resultat: Resultatet visar att på de demensboenden som ingick i studien arbetade omvårdnadspersonalen utifrån ett personcentrerat förhållningssätt. De hade kunskap, erfarenhet och strategier då det gällde bemötande och omvårdnad av personer med demenssjukdom. Det största hindret för att kunna arbeta personcentrerat upplevdes vara besparingar som leder till neddragningar i personalgrupperna. Samtliga deltagare hade en önskan om regelbunden handledning och kompetensutveckling. I stöd och handledning var det kommunens demensvårdsutvecklare som de hade mest hjälp av, sjuksköterskan och chefen upplevdes inte ha den tiden i samma utsträckning. Slutsats: Resultatet visar hur viktigt det är att kommunens organisation och ledning ger verktyg till personalen så att de kan fortsätta att arbeta personcentrerat. vilket i den här patientgruppen är nödvändigt för att känna trygghet. En tillåtande organisation där personalen har rätt till handledning och kompetensutveckling obeeroende av budgetläge.

Introduktion I Sverige är 160 000 människor drabbade av demenssjukdom. Det är vanligt med ett lågt matintag hos personer med demenssjukdom, undernäring innebär en ökad risk för andra ohälsotillstånd. Syfte: Syftet med litteraturstudien var att belysa omvårdnadsrelaterade faktorer som främjar matintaget hos personer med demenssjukdom. Metod Litteraturstudien har följt Polit och Becks (2012) niostegsmodell för litteraturstudier. Sökningar har skett i databaserna Cinahl och PubMed. Litteraturstudien baseras på tio vetenskapliga artiklar varav åtta är av kvalitativ metod och två är av kvantitativ metod. ResultatTvå teman formulerades baserade på faktorer som främjar matintaget hos personer med demenssjukdom. Temat Måltidsmiljö är baserat på de två faktorerna Fysisk miljö och Social miljö, temat Personalens kunskap är baserat på de tre faktorerna Individkännedom, Utbildning samt Kommunikation. Slutsats Vårdpersonal kan främja matintaget hos personer med demenssjukdom genom att ha kunskap om individen och sjukdomen, samt genom att modifiera den fysiska och sociala miljön, som personen med demenssjukdom befinner sig i, för att skapa en trevlig måltidsupplevelse.