Syfte Studiens syfte var att undersöka ifall det fanns en skillnad av kontrastseendet mellan icke-dementa människor över 65 år jämförelsevis med människor som var diagnostiserade med demens. Även denna grupp hade nått en ålder över 65 år. Metod Studien genomfördes på olika demensboenden eller hemma hos deltagarna. Först fick alla deltagare genomgå en kontroll av närvisus för att se om de kunde läsa 8 punkter eller bättre på en närvisustavla. Om det visade sig att de klarade detta fick de delta i studien. Därefter fick de, binokulärt, läsa så långt de kunde på Mars letter kontrast sensitivity test. Luminansen på tavla rekommenderades till 85 cd/m2 och samtliga deltagande låg runt detta värde. Resultat Resultatet visade att de personer som var diagnostiserade med demens i olika former presterade sämre på Mars letter contrast sensitivity test än de som inte hade sjukdomen. Medelvärdet för de utan demens var 1.61±0.16 medan de med demens hamnade på ett medelvärde av 1.29±0.28. Detta visade att de utan demens kunde läsa nästan en rad bättre på Mars letter contrast sensitivity test jämfört med de med demens. Skillnaden som visades i resultatet var statistiskt signifikant (P<0.01). Slutsats Sammanfattningsvis visade resultatet på ett sämre kontrastseende hos de personer som led av demens. Därför är det viktigt att deras omgivning anpassas efter deras synproblem. Att till exempel inte ha en vit dörr mot en ljus vägg då det kan vara svårt för en person att hitta dörren. Att tänka på att ha starkare kontraster i en miljö där en dement vistas kan underlätta mycket för hur personen klarar sig i sin vardag.

Syfte: Att undersöka om anatomiska fynd återspeglas i funktionella tester; finns det något samband mellan temporala RNFL och kontrastseende hos friska personer? Material och metoder: Friska personer mellan 18-60 år inkluderades i denna studie. Mätningar gjordes på ögon som hade en refraktion inom ±6,00 DS och detta kontrollerades med en inledande synundersökning. Kontrastseende mättes med Pelli-Robson-testet på 1 m avstånd och testpersonen hade då på sig en provbåge med optimal korrektion samt +0,75 DS extra för att kompensera för testavståndet. Tjockleken på RNFL mättes med en OCT-SLO-mätare med inställningen RNFL. OCTn mäter ett cirkulärt område runt papillen, synnervsutträdet, som är 3,4 mm i diameter. Mätdatan analyserades i GraphPad Prism där statistiska analyser så som t-test och korrelation utfördes. Resultat: 34 personer medverkade i studien och hos samtliga kunde mätningar göras på båda ögonen. Medelåldern på gruppen var 24,3 ± 3,8 år med en spridning mellan 21-43 år. Medelvärdet på kontrastseendet för gruppen var 1,66 ± 0,05 logCS och medelvärdet på temporala RNFL-tjockleken var 76,6 ± 13,3 μm Det fanns inget statistiskt signifikant samband mellan tjockleken på temporala RNFL, och kontrastseende (r=0,05 p=0,68). Diskussion: I tidigare studier har det, i sjukdomsdrabbade ögon, funnits samband mellan tjockleken på RNFL och kontrastseende. Det sambandet går inte att finna i denna studie på friska ögon. När kontrastseendet mättes med Pelli-Robson-tavlan var kontrastkänsligheten nästan lika för samtliga ögon trots att RNFL-tjockleken varierade. Om ett känsligare kontrasttest använts i studien hade man förmodligen sett större variation i resultaten vilket i sin tur eventuellt kunnat visa på ett samband. Slutsats: I denna studie fanns inget statistiskt signifikant samband mellan temporala RNFL-tjockleken och kontrastseende hos friska personer. Därför kan mätningar av temporala RNFL-tjockleken inte förutspå om kontrastseendet, mätt med Pelli-Robson, blir bra eller dåligt. Studien visade också att friska ögon med normal RNFL-tjocklek har ett normalt kontrastseende.

<p>Att endast mäta synskärpa i en vanlig synundersökning är oftast inte tillräckligt för att få en komplett bild på synfunktionen av en patient. Kontrastkänslighet är en viktig del i synen som ofta utelämnas ur dagens rutin undersökningar. Detta är i undersökarens ögon en viktig del av en synundersökning eftersom enbart synskärpa inte ger en helhetsbild på patientens synfunktion.</p><p>Syftet i denna studie var att se om ljusets frekvens påverkar vårt kontrastseende. I studien har undersökaren jämfört kontrastseende vid hög- och lågfrekvent belysning och försökt att ta reda på om dessa två förhållanden har en påverkan på patientens kontrastseende.</p><p>I studien mättes kontrastkänslighet i lågfrekvent (50 Hz) och högfrekvent belysning (25 000 – 70 000 Hz). Ljusinstallationen som användes var en egen design av undersökaren. Antal försökspersoner som inkluderades i studien var 33 med en medelålder av 63 år. Alla undersökningar utfördes med en dubbel blind princip, undersökaren hade ingen kunskap om vilket ljus som var hög – eller lågfrekvent.</p><p>I resultatet kom det fram att den allra största delen av provet fick ett betydligt högre testresultat under de lågfrekventa belysningsförhållandena. I några fall hittades ingen skillnad mellan de olika belysningsförhållandena och endast ett fåtal läste bättre vid högfrekvent belysning.</p><p>I dagens arbetsmiljö används allt oftare högfrekventbelysning eftersom det är flimmerfritt, men är det också bättre? Denna studie visar att lågfrekventbelysning ger bättre kontrast än högfrekvent belysning, det visar även att kontrastkänslighet minskar vid stigande ålder.</p>

Att endast mäta synskärpa i en vanlig synundersökning är oftast inte tillräckligt för att få en komplett bild på synfunktionen av en patient. Kontrastkänslighet är en viktig del i synen som ofta utelämnas ur dagens rutin undersökningar. Detta är i undersökarens ögon en viktig del av en synundersökning eftersom enbart synskärpa inte ger en helhetsbild på patientens synfunktion. Syftet i denna studie var att se om ljusets frekvens påverkar vårt kontrastseende. I studien har undersökaren jämfört kontrastseende vid hög- och lågfrekvent belysning och försökt att ta reda på om dessa två förhållanden har en påverkan på patientens kontrastseende. I studien mättes kontrastkänslighet i lågfrekvent (50 Hz) och högfrekvent belysning (25 000 – 70 000 Hz). Ljusinstallationen som användes var en egen design av undersökaren. Antal försökspersoner som inkluderades i studien var 33 med en medelålder av 63 år. Alla undersökningar utfördes med en dubbel blind princip, undersökaren hade ingen kunskap om vilket ljus som var hög – eller lågfrekvent. I resultatet kom det fram att den allra största delen av provet fick ett betydligt högre testresultat under de lågfrekventa belysningsförhållandena. I några fall hittades ingen skillnad mellan de olika belysningsförhållandena och endast ett fåtal läste bättre vid högfrekvent belysning. I dagens arbetsmiljö används allt oftare högfrekventbelysning eftersom det är flimmerfritt, men är det också bättre? Denna studie visar att lågfrekventbelysning ger bättre kontrast än högfrekvent belysning, det visar även att kontrastkänslighet minskar vid stigande ålder.

Syfte: Syftet med denna studie var att undersöka hur ögats visuella och funktionella system påverkas av diagnosen MS, genom att undersöka färgseendet och synnerven. Denna studie ska utföras på lika många patienter med konstaterad MS som på patienter utan MS. Metod: I studien undersöktes 14 patienter, 7 med konstaterad MS och 7 kontrollpatienter utan MS. Deltagarnas ålder var mellan 41 och 56 år. Alla mätningar genomfördes monokulärt. De mätningar som utfördes var avstånd visus, färgseende test med hjälp utav Hardy Rand Rittler och Farnsworth’s Dichotomous test - D-15 test, kontrastseendetest med hjälp utav The Mars Letter Contrast Sensitivity Test och sist anvädes OCT för att få en 2 dimitsonell bild av det retinala nervfiber lagret (RNFL). Resultat: Resultatet av denna studie var förväntat och visar att patienter med MS har ett nedsatt färg- och kontrastseende men även också en förtunning utav det RNFL. Detta resultat styrks av tidigare studier. Den visar dock inga signifikanta skillnader mellan MS patienternas höger öga och kontrollpatienternas höger öga. Samma gäller för vänster. Slutsats: Detta arbete visar att optiker bör vara medvetna om dessa förändringar hos patienter med MS.