Stroke är en vanlig sjukdom som många drabbas av. Inom den prehospitala akutsjukvården möter ambulanssjuksköterskan patienter drabbade av stroke. Tiden är avgörande för den fortsatta vården och att patienten kommer till rätt vårdinstans direkt. Användningen av mätinstrumentet inom den prehospitala akutsjukvården ökar patientens möjligheter till rätt vård. Syfte: undersöka vilka mätinstrument och metoder som är lämpliga för att identifiera strokesymtom hos patienter i en prehospital akutfas. Metod: artikelsökningen genomfördes i databaserna ELIN, PubMed, Cinahl, EBSCO samt via American stroke associations hemsida och utfördes under perioden februari 2009 till september 2009. I studien inkluderades 15 vetenskapliga artiklar och dessa kvalitetsgranskades utifrån en granskningsmall för kvantitativa artiklar. Resultatet presenteras i form av kategorier. Resultat: användning av mätinstrument är bra för att identifiera stroke inom prehospital akutsjukvård. Mätinstrument ska vara lätta att förstå och inte vara tidskrävande. Vid användningen fås en snabbare identifiering av stroke och patienten kan få rätt vård utan extra tidsfördröjning vilket i sin tur leder till bättre livskvalitet och mindre lidande för patienterna. Slutsats: I studien framgår inte vilket mätinstrument som passar bäst inom den prehospitala akutsjukvården men att använda ett mätinstrument är att föredra. Beaktande bör tas att inget mätinstrument kan diagnostisera stroke utan mätinstrumenten identifierar symtomen.

<p>Stroke är en vanlig sjukdom som många drabbas av. Inom den prehospitala akutsjukvården möter ambulanssjuksköterskan patienter drabbade av stroke. Tiden är avgörande för den fortsatta vården och att patienten kommer till rätt vårdinstans direkt. Användningen av mätinstrumentet inom den prehospitala akutsjukvården ökar patientens möjligheter till rätt vård. <strong>Syfte:</strong> undersöka vilka mätinstrument och metoder som är lämpliga för att identifiera strokesymtom hos patienter i en prehospital akutfas. <strong>Metod: </strong>artikelsökningen genomfördes i databaserna ELIN, PubMed, Cinahl, EBSCO samt via American stroke associations hemsida och utfördes under perioden februari 2009 till september 2009. I studien inkluderades 15 vetenskapliga artiklar och dessa kvalitetsgranskades utifrån en granskningsmall för kvantitativa artiklar. Resultatet presenteras i form av kategorier. <strong>Resultat:</strong> användning av mätinstrument är bra för att identifiera stroke inom prehospital akutsjukvård. Mätinstrument ska vara lätta att förstå och inte vara tidskrävande. Vid användningen fås en snabbare identifiering av stroke och patienten kan få rätt vård utan extra tidsfördröjning vilket i sin tur leder till bättre livskvalitet och mindre lidande för patienterna. <strong>Slutsats:</strong> I studien framgår inte vilket mätinstrument som passar bäst inom den prehospitala akutsjukvården men att använda ett mätinstrument är att föredra. Beaktande bör tas att inget mätinstrument kan diagnostisera stroke utan mätinstrumenten identifierar symtomen.</p>

Kommunikation är en förutsättning för att kunna bedriva en god och säker vård utifrån patientens egen vilja. Kommunicering innefattar all form av mellanmänskligt informationsutbyte. Hur upplever vi vårdgivare vårdmötet när den verbala kommunikationen brister? Det prehospitala vårdmötet präglas av korta möten i en ofta stressfylld miljö. Enligt Hälso- och sjukvårdslagen (HSL) ska all vård utgå ifrån patientens behov. Bristande kommunikation leder till minskad patientdelaktighet, patientsäkerhet och trygghet i vårdmötet. Syftet med denna studie är att beskriva den levda erfarenheten hos ambulanssjuksköterskor verksamma inom ambulanssjukvården att vårda patienter där de inte kan kommunicera verbalt i en prehospital vårdmiljö. Författarna till studien har valt att utgå ifrån en fenomenologisk beskrivande perspektiv med kvalitativ intervjumetodik. Åtta Ambulanssjuksköterskor med minst två års tjänstgöring inom ambulanssjukvården intervjuades enligt icke strukturell intervjumetodik och analyserades enligt kvalitativ innehållsanalys.  Resultatet presenteras i tre kategorier: Att förstå patienten, Att skapa en vårdrelation och Att uppleva frustration. Dessa tre kategorier innehöll totalt åtta stycken underkategorier. Studiens styrka ansågs vara valet av intervjumetod vilket gav uttömmande och beskrivande svar. En svaghet med studien ansågs vara brist på kommunikationsvaliditet då varken informanterna möjlighet för respons av analysprocessen samt att ingen erfaren forskare konsulterades i analysen av det empiriska källmaterialet.

Syfte: Att undersöka upplevelser av hot och våld bland personal som arbetar på akutmottagningaroch inom ambulanssjukvården. Metod: En litteraturstudie där 24 artiklar ingår. Resultat: Personal som blir utsatt för hot och våld känner sig osäkra på sin arbetsplats.Psykosomatiska upplevelser i form av huvudvärk, minnesproblematik och sömnstörningar har visatsig förekomma. Många anmäler inte att de blivit utsatta för hot eller våld för att de känner att det ärmeningslöst. Majoriteten av deltagarna upplevde att de inte har tillräcklig utbildning för att hanteravåldsamma personer. Slutsats: Hot och våld förekommer i stor utsträckning inom akut- och ambulanssjukvården. Dettaär ett arbetsmiljöproblem som påverkar personalen negativt. Mer träning i att bemöta hotfullapersoner är viktigt. Fler studier inom området behövs.

Bakgrund: År 2020 drabbades världen av en ny pandemi, coronaviruset SARS-CoV-2 [COVID-19]. Då COVID-19 främst sprids via droppsmitta ökade användandet av skyddsutrustning samtidigt som distanseringen mellan ambulanssköterskan och patienten ökade i syfte att minska smittspridningen. Hur patienter som smittats av COVID-19 upplever sin vårdrelation i det prehospitala omhändertagandet utifrån de psykosociala behoven såsom delaktighet, kommunikation och information är inte kartlagt. Syftet: Syftet med studien är att undersöka hur patienter med COVID-19 upplever vårdrelationen utifrån de psykosociala behoven i det prehospitala omhändertagandet. Metodbeskrivning: En kvalitativ intervjustudie med deduktiv ansats genomfördes under mars 2021 där resultatet testats mot “Psykosociala behov” i det teoretiska ramverket Fundamentals Of Care [FOC]. Nio informanter (varav sex män) från ett universitetssjukhus i Mellansverige deltog. Huvudresultat: Informanterna upplevde ett positivt omhändertagande genom att ambulanspersonalen involverade, informerade samt gav ett tryggt bemötande. Informanterna upplevde också att de blev sedda och lyssnade på och att de fick tillfredställande information kring omhändertagandet. Även social kompetens hos ambulanspersonalen upplevdes som extra viktigt. Några informanter upplevde minskade möjligheter att påverka sin delaktighet kring sin vårdsituation. Brister inom kommunikation kunde i vissa fall härledas till ambulanspersonalens skyddsutrustning. Slutsats: Trots ökade skyddsbarriärer mellan ambulanspersonalen och patienten upplevde majoriteten av informanterna en god vårdrelation utifrån de psykosociala behoven i FOC. Fler studier krävs för att kartlägga detta fenomen ytterligare.

Bakgrund: I omhändertagandet av barn med smärta kan specialistsjuksköterskor inom den prehospitala vården använda sig av olika medicinska åtgärder likväl som icke-medicinska. Dock visade studier från andra länder att barn varken smärtskattas eller smärtlindras adekvat.  Syfte: Studiens syfte var att undersöka hinder och möjligheter gällande barns rätt till smärtlindring enligt specialistsjuksköterskors erfarenheter i den prehospitala vården.  Metod: En kvalitativ intervjustudie med induktiv ansats genomfördes. Elva specialistsjuksköterskor deltog i semistrukturerade intervjuer. Innehållet analyserades sedan med hjälp av kvalitativ innehållsanalys.  Resultat: Samtliga deltagare i studien upplevde att det saknades kunskap och utbildning om barns smärta och smärtlindring prehospitalt. Ett av de större hinder för att smärtlindra barn var osäkerheten kring att sätta en perifer venkateter (PVK). Även svårigheten att bedöma barns smärta var ett hinder. Deltagarna i studien framhöll vikten av ett lugnt och tryggt bemötande för att ge goda möjligheter att skapa förtroende som ledde fram till smärtlindring. Specialistsjuksköterskorna ansåg att det fanns ett bra utbud av läkemedel som ökade möjligheten att smärtlindra barn. Det fanns dock en önskan om fler läkemedel som inte krävde intravenös administrering. Slutsats: Det tycks som att barns rätt till smärtlindring ännu inte uppfylls inom den prehospitala vården. Det finns fortfarande omständigheter som förhindrar detta på grund av en oro från specialistsjuksköterskor att sticka barn samt effekterna läkemedel kan ge. Det finns dock goda möjligheter att förändra detta då det finns en vilja och önskemål att förbättra kompetensen genom ökad kunskap och utbildning.

Personer med demens har en ökad risk att ramla och åsamka sig en höftfraktur vid fall i hemmet. Att drabbas av en höftfraktur orsakar akut smärta och lidande. Flertalet internationella studier visar på att patienter som är dementa och får en höftfraktur bedöms i mindre utsträckning avseende smärtskattning vilket kan försvåra optimal prehospital smärtlindring. Utebliven individuell smärtskattning och smärtlindring medför onödigt lidande. Syfte med studien är att belysa metoder för smärtskattning och smärtlindring för patienter med demens och suspekt höftfraktur prehospitalt och som metod valdes en litteraturstudie. Författarnas smalspåriga avgränsning och urval gav inte så många träffar som önskat och sju artiklar ligger till grund för resultatet och som var kopplat till vårt syfte med frågeställningar. Resultaten visar att fördröjd smärtlindring och individuell utvärdering med bra, enkla implementerade smärtskattningsinstrument saknas. Idag finns VAS mätinstrument för generell smärtlindring inom prehospitala sjukvården. Det saknas evidensbaserade beslut på individuell skattning av smärtan prehospitalt hos patienter med kognitiv svikt (demens) i samband med höftfraktur. PAINAD och Abbey Pain Scale är två (av 35) mätinstrument som skulle kunna vara användbara inom den prehospitala akutsjukvården hos denna patientgrupp.

<p>Länge ansågs det både bland allmänhet och bland läkare, att då hjärtat slutar att slå, var döden oundviklig. Det faktum att hjärtat kan startas på nytt och att människor kan överleva har skapat etiska dilemman. Det optimala är om återupplivningsförsök endast påbörjas på patienter med potential för långt överlevande, vilket kan vara svårt att avgöra i ett tidigt stadium. Vid hjärtstillestånd krävs beslut inom sekunder. Den diskussion som förs av bland andra Svenska Rådet för hjärt-lungräddning handlar dels om hur man kan öka chanserna till överlevnad vid hjärtstillestånd men även om att försöka minimera omotiverade återupplivningsförsök. Syftet med studien var att bland ambulanspersonal i Sverige kartlägga uppfattningar i frågor som rör beslut om att påbörja återupplivningsförsök. Den empiriska studien byggde på en enkätundersökning med tvärsnittsdesign. Resultatet visade att ambulanspersonalen som helhet anser att vissa faktorer, vilka är förknippade med låg överlevnadschans, ska ha betydelse vid beslut om att påbörja återupplivningsförsök. Skillnader förelåg dock beroende på yrkeskategori (ambulanssjukvårdare/sjuksköterska) eller antal år inom yrket. Hur personalen faktisk agerade har inte kartlagts. I diskussionen konstaterades en tydlig variation i ambulanspersonalens uppfattningar. Om denna variation speglade det faktiska agerandet vid omhändertagande av patienter med hjärtstopp innebar detta ett betydande godtycke.</p>

No description available.

<p>De flesta hjärtstopp sker prehospitalt, dessa patienter är i behov av livräddande behandling i form av Hjärt-Lung-Räddning (HLR) samtidigt som de snabbt skall förflyttas och behandlas i ambulans till sjukhus för vidare vård och behandling. Manuell HLR är svårt att utföra på ett effektivt och säkert sätt när patienten samtidigt ska förflyttas och det är också tröttande för ambulansteamet att utföra hjärtkompressioner under en längre tid. LUCAS är en HLR-apparat som ger mekaniska hjärtkompressioner. Apparaten har använts prehospitalt i cirka fyra år. Syftet med föreliggande arbete var att undersöka om LUCAS förbättrar det prehospitala omhändertagandet av patienter med hjärtstopp. Som metod har litteraturstudie använts. Resultatet visar att LUCAS föbättrar det prehospitala omhändertagandet av patienter med hjärtstopp. LUCAS utför kontinuerliga, effektiva hjärtkompressioner med bibehållen hög kvalitet och ökar ambulansteamets möjligheter att behandla patienten med andra åtgärder såsom ventilering, admnistrering av läkemedel och defibrillering. Patientens chans till överlevnad ökar och ambulansteamet kan utföra sitt arbete på ett säkrare sätt, bland annat genom att använda säkerhetsbälte i ambulansen och ändå ge optimal </p><p>vård. Eftersom LUCAS ger mer effektiva hjärtkompressioner leder det </p><p>till att fler patienter kan räddas, de överlevande patienterna slipper </p><p>ytterligare lidande om skador som kan förlänga sjukhusvistelsen och </p><p>rehabiliteringen i efterförloppet kan undvikas. För att förbättra LUCAS </p><p>och dess funktion bör fortsatt forskning göras för att undersöka vilka </p><p>skador som den kan orsaka och hur dessa kan undvikas.</p>