Vårdande kan handla om att skapa tillit till patienten för att på så sätt kunna stödja i hälsoprocessen. Patienten behöver mötas av en vårdare som förstår och tar hon eller han på allvar. Detta gör att en vårdande relation får möjlighet att skapas. De flesta vårdare som utsatts för en hotfull patient känner att den vårdande relationen kan påverkas oavsett vem hotet kommer ifrån. Hot och våld är ett ständigt växande problem som ökat de senaste åren, vilket utgör en stor risk för hälso- och sjukvårdspersonalen. Ambulanspersonalens förhållningssätt kan antas ha stor påverkan på patientens upplevelse av sin livssituation och sin sjukdom.  Hotfullhet kan orsaka skada och lidande för patienten, närstående och personal, vilket kan hämma ambulanspersonalen. Att få förståelse för hur situationerna upplevs kan bidra med kunskap för att underlätta kommande vårdtillfällen. Syftet med studien är att beskriva ambulanspersonalens upplevelser av vårdandet i samband med hot från patient eller anhörig. En kvalitativ intervjustudie genomfördes för att få fram ambulanspersonalens upplevelser av fenomenet. Åtta deltagares berättelser skapade datamaterialet som analyserades genom kvalitativ innehållsanalys. Resultatet visar att ambulanspersonalen upplever att de påverkas i sitt vårdande av patienten i hotfulla situationer där de bland annat undviker att göra vissa delar i vårdandet då de upplever rädsla. Bemötandet var också en punkt som belystes på som viktigt i samband med vården av patienten och hur mötet med patienten genomfördes kunde i sin tur påverka vårdandet. Om man som vårdare inte kan känna trygghet under sitt arbete kan det var nästintill omöjligt att utföra vårdandet. Hur man som vårdare bemöter patienten upplevs kunna förändra hur patienten bemöter en tillbaka och därmed hur en hotfull situation utvecklar sig.

Denna studie handlar om ambulanspersonal i en fartygsmiljö samt kommunikation mellanambulanspersonal och fartygsbesättning. Syftet är att undersöka om ambulanspersonal ansersig ha förutsättningar för att med egen kunskap göra en riskbedömning av en fartygsmiljö samtatt undersöka om det finns ett behov av att förbättra kommunikationen mellan fartygetsbesättning och ambulanspersonal.Bakgrunden till studien är olyckan med bulkfartyget Saga Spray när två urambulanspersonalen blev kolmonoxidförgiftade och en besättningsmedlem omkom.Studien är utförd med en kvalitativ undersökningsmetod med semistrukturerade intervjuer avambulanspersonal samt en dokumentstudie där olycksrapporter från myndigheter granskats.Studien visar att ambulanspersonalen inte anser sig ha tillräcklig kunskap för att identifierarisker ombord, de förlitar sig på att bli informerade av fartygets besättning. Kommunikationmed fartygsbesättningar upplevs inte som ett problem. / This thesis is focused on ambulance staff in a ship environment and the communicationbetween the ambulance staff and the ship’s crew. The purpose is to see if the ambulance staffconsider themselves qualified to make a risk assessment of a ship environment by ownknowledge and to investigate if there is a need to improve the communication between thecrew and the ambulance staff.The background to the study is the accident with the bulk carrier Saga Spray when two of theambulance staff were poisoned by carbon monoxide and one of the ship’s crew memberdeceased.We have chosen a qualitative research method and conducted semi structured interviews withthe ambulance staff, and a document study where accident reports from authorities areexamined.The result of this study shows that the ambulance staff does not consider themselves to haveenough knowledge to identify risks onboard and that they depend on the ship’s crew informingthem. Any communication problem with ship’s crew is not experienced.

<p>Ambulanssjuksköterskan utsätts i sitt yrkesutövande för en rad olika påfrestningar som kan påverka den psykiska hälsan. Genom avlastande samtal kan dessa påfrestningar bearbetas dock är nyttan med denna form av stöd omdiskuterad. Syftet med studien var därför att undersöka om ambulanspersonal upplever att de har behov av avlastande samtal samt vilka erfarenheter ambulanspersonal har av avlastande samtal. Studien genomfördes som en enkätundersökning som skickades via ett internt datanätverk till nio ambulansstationer i Stockholms län. De 102 besvarade enkäterna delades in i en kvantitativ del som bestod av de bundna svarsalternativen i enkäten. De kvantitativa svaren analyserades av systemet Ping Pong och sammanställdes till deskriptiv statistik. Den kvalitativa delen bestod av de obundna svarsalternativen och de analyserades med en metod för textanalys som var influerad av Giorgi. Resultatet visade att av de 102 svarande så ansåg 50 % att det i mycket hög grad fanns ett behov av avlastande samtal. Även erfarenheter från avlastande samtal fanns, 66 personer hade under det senaste året deltagit i någon form av avlastande samtal. Det framfördes både negativa och positiva erfarenheter, de negativa erfarenheterna handlade mest om samtalens upplägg medan de positiva erfarenheterna belyste det positiva med att samtal erbjuds och genomförs. Mer forskning efterlyses i ämnet då ambulanspersonalens psykiska välbefinnande kan påverka omvårdnaden av patienten negativt.</p>

Bakgrund: Ambulanspersonal riskerar dagligen att exponeras för mänskligt lidande med risk för att utsättas för traumatisk stress. Mycket forskning finns om vad som är psykiskt påfrestande, men behov finns av en djupare förståelse av hur ambulanspersonalen påverkas psykologiskt av sitt arbete och vilka strategier personalen använder sig av. Syfte: Syftet med studien är att beskriva ambulanspersonalens strategier för att hantera psykiskt påfrestande situationer i sitt arbete. Metod: Deltagarna i studien valdes ut selektivt från två ambulansstationer i mellersta Sverige. Narrativa intervjuer genomfördes och analyserades genom kvalitativ innehållsanalys. Sju män och tre kvinnor, mellan 33-56 år, medverkade i studien vilka representerades av ambulanssjukvårdare, sjuksköterskor och ambulanssjuksköterskor. Resultat: Ambulanspersonalen hanterade psykiskt påfrestande situationen genom skapa en handlingsplan och på detta sätt känna kontroll över situationen. Stöd från omgivningen, från de närmaste kollegorna och familjen var viktigt för att kunna finna lugn, också att kunna reflektera på händelsen och prata om den under debriefing. Distans till händelsen krävdes ibland för att kunna få möjlighet att tänka på något annat. Slutsats: För att kunna hantera psykiskt påfrestande situationer på ett tillfredställande sätt behövdes en handlingsplan men framförallt en trygg arbetsplats samt en stark ambulansorganisation för att kunna fånga upp personer som mår psykiskt dåligt. Det var också av yttersta vikt att få tid för återhämtning. Att kunna visa sig stark och därigenom kunna hjälpa kollegor som behöver stöd var minst lika viktigt som att själv kunna visa sig sårbar för att ta emot tröst från kollegor och familj.

Ambulanssjuksköterskan utsätts i sitt yrkesutövande för en rad olika påfrestningar som kan påverka den psykiska hälsan. Genom avlastande samtal kan dessa påfrestningar bearbetas dock är nyttan med denna form av stöd omdiskuterad. Syftet med studien var därför att undersöka om ambulanspersonal upplever att de har behov av avlastande samtal samt vilka erfarenheter ambulanspersonal har av avlastande samtal. Studien genomfördes som en enkätundersökning som skickades via ett internt datanätverk till nio ambulansstationer i Stockholms län. De 102 besvarade enkäterna delades in i en kvantitativ del som bestod av de bundna svarsalternativen i enkäten. De kvantitativa svaren analyserades av systemet Ping Pong och sammanställdes till deskriptiv statistik. Den kvalitativa delen bestod av de obundna svarsalternativen och de analyserades med en metod för textanalys som var influerad av Giorgi. Resultatet visade att av de 102 svarande så ansåg 50 % att det i mycket hög grad fanns ett behov av avlastande samtal. Även erfarenheter från avlastande samtal fanns, 66 personer hade under det senaste året deltagit i någon form av avlastande samtal. Det framfördes både negativa och positiva erfarenheter, de negativa erfarenheterna handlade mest om samtalens upplägg medan de positiva erfarenheterna belyste det positiva med att samtal erbjuds och genomförs. Mer forskning efterlyses i ämnet då ambulanspersonalens psykiska välbefinnande kan påverka omvårdnaden av patienten negativt.

Enligt Socialstyrelsen (2015) drabbas var tionde patient inom sluten somatisk vård av vårdskador. Det kostar enorma summor pengar men orsakar också ett lidande för den drabbade patienten. Somliga av dessa vårdskador beror troligen på bristande dokumentation eller överrapportering. Dokumentationen är en väsentlig del av arbetet för sjuksköterskan samtidigt som det är en skyldighet inom sjukvården. Syftet med denna studie är att undersöka faktorer och attityder som kan inverka på sjuksköterskors dokumentation i ambulanssjukvården. Vi vill också studera utifall det finns någon skillnad i förhållande till dokumentation beroende på kön eller arbetslivserfarenhet inom ambulansen. En kvantitativ tvärsnittstudie valdes för att studera ett större antal respondenter.  Datainsamlingen genomfördes med hjälp utav enkäter som delades ut till ambulanspersonal tillhörande Södra Älvsborgs Sjukhus. Av 83 utdelade enkäter besvarades samtliga. Fem stycken exkluderades då de var besvarade av ambulanssjukvårdare. Totalt användes 78 enkäter till redovisningen av resultatet. Hypotesprövningen  genomfördes  med  hjälp  utav  Mann-Whitney  U  test. Respondenterna höll med i påståendena gällande att patientsäkerhet gynnas av dokumentationen. Så var även fallet rörande påståendena om synliggörandet av arbetsuppgifter samt arbetsbelastning. Respondenterna höll också med i påståendena om att  det  finns  brister  i  dagens  journalsystem.  De  ansåg  att  de  hade  tillräckligt  med kunskap om vad och hur man dokumenterar. Respondenterna ansåg också att muntlig överrapportering inte vara tillräcklig för mottagende enhet. Det fanns ingen skillnad i förhållande till dokumentation beroende på kön eller arbetslivserfarenhet inom ambulansen. Slutsatsen i denna uppsats är att det förekommer brister och problem i dagens sätt att föra journal. Ett sätt att reducera dessa brister och problem hade kunnat vara genom nya sätt att dokumentera som exempelvis beslutstöd. Mer forskning behövs inom området för att förenkla ambulanspersonalens arbetsätt men även för att bidra till en ökad patientsäkerhet.

Introduktion: Överlevnadsprevalensen vid prehospitala hjärtstopp är i dagens läge låg och för varje minut som går utan påbörjad hjärt- och lungräddning minskar chansen för människans överlevnad. Vid ett plötsligt hjärtstopp är tiden för insättandet av HLR avgörande men kvaliteten på utförandet spelar också en viktig roll för personens överlevnad. Objektiv feedback i samband med HLR-träning innebär att den som tränar får direkt återkoppling från en monitor om hur väl de utfört HLR-träningen. Syfte: Syftet var att belysa ambulanspersonalens erfarenheter av objektiv feedback i samband med HLR-träning. Metod:Kvalitativ forskningsansats valdes och data har samlats in genom intervju. Undersökningsgruppen bestod av 18 ambulanspersonal som tränat HLR med objektiv feedback under varje arbetspass under en 6 månaders period. Deltagarna intervjuades ungefär ett år efter genomgången träning. Data analyseras enligt en kvalitativ innehållsanalys. Resultat:Resultatet redovisas i de tre huvudkategorierna förståelse, utveckling och kompetens. Resultatet visar att objektiv feedback gav ambulanspersonalen en insikt om sin egen förmåga att utföra HLR. Objektiv feedback fungerade som incitament för fortsatt HLR-träning. Objektiv feedback var ett betydande komplement i HLR-träningen för att utveckla kunskaper i HLR och stärka kompetensen. Kontinuerlig träning med objektiv feedback visade sig bidrar till ett säkert utförande av HLR vilket stärkte ambulanspersonalen. Slutsats: Objektiv feedback gav ambulanspersonalen en möjlighet att utvecklas i sin HLR-teknik och således utvidga sin kompetens. Sjuksköterskan behöver god kunskap om HLR för att kunna ge individuellt anpassad omvårdnad.

Syftet med studien var att granska ambulanspersonalens följsamhet gällande riktlinjer när en patient lämnades i hemmet efter ett 112-samtal som resulterat i en ambulansuttryckning. Metoden var en empirisk kvantitativ studie med en retrospektiv journalgranskning. Totalt granskades 224 journaler, från Januari, 2013 till November, 2013, av dessa journaler exkluderas 11 stycken. Resultatet visade att i cirka 75% av fallen dokumenterades vitalparametrar och endast i 42,4% av fallen kontaktades läkare. I 68.5% av fallen bestämde patienten själv att inte följa med in till sjukhus. Totalt fanns 32 olika utalarmeringskoder hos patienter som lämnades i hemmet. Den vanligaste åldersgruppen att lämna i hemmet efter ett ambulanslarm var patienter i åldern16-30 år. Det fanns ingen signifikant skillnad gällande utalarmeringskod och kön men däremot gällande utalarmeringskod och ålder. Den vanligaste tiden på dygnet att lämna en patient i hemmet var klockan 09:00 och 21:00 och den minst vanligaste tiden var klockan 07:00. Slutsatsen är att dokumentationen hos ambulanspersonalen gällande vitalparametrar och upplåta kontakt med läkare när en patient lämnades i hemmet var bristfällig. För kvalitetssäkring och kvalitetsutveckling av arbetsplatsen krävs mer utbildning av ambulanspersonalen gällande dokumentation och riktlinjer som skall följas när en patient lämnas i hemmet efter ett ambulanslarm.

No description available.

<p>Syftet med studien var att beskriva förekomsten av posttraumatisk stress bland ambulanspersonal samt skillnader mellan yrkesgrupper. Syftet var även att beskriva lokala riktlinjer för hantering av traumatiska händelser. Deltagarna fick delge om någon form av bearbetning samt kamratstöd förekommit på arbetsplatsen efter en traumatisk händelse. Vid datainsamlingen användes instrumentet, Impact of Event Scale, vilket mäter posttraumatisk stress. Det var sammanlagt 65 enkäter som delades ut, varav 63 besvarades. Av dem var 29 ambulanssjukvårdare och 31 sjuksköterskor. Bekvämlighetsurval användes. Resultatet visade att 5 % av deltagarna hade en traumatisk stressreaktion. Resultatet visade även på signifikanta skillnader mellan yrkesgrupperna. Ambulanssjukvårdarna hade ett högre medelvärde för de undvikande påståendena, jämfört med ambulanssjuksköterskorna. I de lokala riktlinjerna beskrivs att personalen gemensamt ska samtala efter en traumatisk händelse. Mer än hälften av deltagarna angav att de aldrig deltagit vid någon form av bearbetning. Det var ungefär lika stor procentsats som ansåg att det fanns kamratstöd på arbetsplatsen som de som hävdade motsatsen. Flertalet av personalen angav även situationer som involverade barn samt trafikolyckor som traumatiska. Riktlinjer och rutiner verkar inte överensstämma i praktiken då ett stort antal av deltagarna ansåg att det inte fanns några sådana. Tillvägagångssätt när det gäller stöd efter situationer som ambulanspersonalen ansåg som traumatiska, bör vidareutvecklas.</p>