Bakgrund: Tidigare forskning beskriver att patienter vid akut skada eller sjukdom kan känna sig rädda och ensamma. Vetskap om att ambulans är på väg kan ge känsla av lättnad och säkerhet för patienten. Viktiga egenskaper enligt kompetensbeskrivningen hos specialistsjuksköterskan inom ambulanssjukvård är att vara sympatisk, förstående och inneha en god kommunikationsförmåga för att kunna informera patienten samt skapa delaktighet. I denna litteraturstudie studeras patienternas upplevelse utifrån dimensionen ”patientens grundläggande vårdbehov” som utgår ifrån patientens fysiska, psykosociala och relationella behov och är den mellersta dimensionen i teoretiska ramverket Fundamentals of Care. Syfte: Belysa patientens upplevelse av specialistsjuksköterskans omhändertagande inom ambulanssjukvård vid akut skada eller sjukdom, avseende fysiska, psykosociala och relationella behov. Metod: Systematisk kvalitativ litteraturstudie baserat på 16 vetenskapliga artiklar. Sökningarna gjordes i databaserna PubMed och CINAHL. Deduktiv innehållsanalys med Fundamentals of Care, patientens grundläggande vårdbehov användes. Artikelgranskning utgick från SBU:s kvalitetsmall för kvalitativa artiklar. Resultat: Från patienternas upplevelse inom fysiska behovet framgick det att god smärtlindring var av betydelse i omhändertagandet från specialistsjuksköterskan inom ambulanssjukvård. Vidare belyser resultatet i det psykosociala behovet att patienterna värdesatte god kommunikationsförmåga samt information avseende sin vård. Att patienten fick vara delaktig och involverad ledde till en känsla av kontroll. Ambulanssjuksköterskans kompetens och empati hade också ett inflytande på hur patienterna upplevde sitt omhändertagande utifrån det relationella vårdbehovet. Slutsats: Patientens grundläggande vårdbehov framkom under samtliga tre delar i omhändertagandet. Där patientens upplevelse av smärtlindring, delaktighet och information var en viktig del. Vidare bör nya empiriska studier göras för att djupare kunna belysa patienters upplevelse.

Varje år drabbas flertalet människor i Sverige av en stroke. Ambulanspersonalen är ofta de som gör en första bedömning av patienten och tiden för ett bra utfall av eventuell behandling är mycket viktig. Tidig identifiering av patienter med misstänkt TIA/stroke är väsentligt. Syftet med studien är att undersöka den tidiga strokevården inom Region Halland. Att identifiera ambulanssjukvårdens och SOS-Alarms bedömningar och prioriteringar samt att kartlägga neurologiska symptom, kritiska tider, andelen som fick en ambulansbedömning inom 24 timmar, typ av slutdiagnos samt dödlighet inom 31 dagar. Frågeställningar relateras till kön, ålder och tidpunkt för larm. Studien som genomfördes var en retrospektiv kohortstudie med kvantitativ ansats. Resultatet visade att ambulansen lyckades identifiera stroke i 82,5% av fallen, operatören på SOS- alarm misstänkte stroke i 72,1% av fallen och 81,5% av alla larm erhöll prioritet 1. Medianvärdet för tiden som ambulansen spenderar på plats var ca 22 minuter. 59,4% av patienterna skrevs ut från sjukhus med diagnosen ischemisk stroke. Det var lättare att identifiera stroke bland de yngre patienterna och de vanligaste förekommande symtomen var balanspåverkan, talpåverkan och svaghet i arm. Inom 31 dagar avled 11,9% av patienterna och majoriteten av dessa var äldre och kvinnor. Studien visar att den prehospitala strokevården i Halland visar höga siffror när det gäller träffsäkerhet vid bedömning hos ambulansen och SOS-alarm. Vidare forskning bör undersöka varför det är lättare att identifiera stroke bland de yngre jämfört med de äldre och det bör även undersökas vilka tider som är rimliga när det kommer till bedömningen av patienten innan avtransport till sjukhus.

Syfte. Att kartlägga förekomsten av muskuloskeletala besvär hos kvinnlig och manlig ambulanspersonal och att analysera muskuloskeletala besvär i relation till kön, ålder, anställningstid, utbildning och självskattad fysisk belastning. Bakgrund. Arbetsbelastningen för ambulanssjukvården ökar världen över. Arbetet i ambulans innefattar hög fysisk belastning vilket medför hög risk för muskuloskeletala besvär där smärtor i nedre delen av ryggen är dominerande. Design. En kvantitativ tvärsnittstudie med deskriptiv och jämförande design. Metod. Studien genomfördes genom en webbaserad enkät som besvarades av kvinnlig (n=24) och manlig (n=62) ambulanspersonal verksamma på fyra orter i Sverige. Enkäten omfattade bakgrundsinformation om deltagarna. Frågor om de upplevt besvär i nacke, bröstrygg, ländrygg eller axlar/skuldror de senaste sju dagarna samt självskattad fysisk belastning vid stationsarbete och utryckning. Analyser gjordes i statistikprogrammet SPSS 23.0 med t-test och chi 2-test. Resultat. Kvinnlig ambulanspersonal rapporterade 8 (33 %) att de upplevt besvär i nacke, 6 (25 %) i bröstrygg, 11 (46 %) i ländrygg och 6 (25 %) i axlar/skuldror. Manlig ambulanspersonal rapporterade 18 (29 %) att de upplevt besvär i nacke, 15 (24 %) i bröstrygg, 31 (50 %) i ländrygg och 19 (31 %) i axlar/skuldror. Totalt rapporterade 53 (62 %) deltagare att de upplevt besvär. Resultatet visar högre grad av självskattad fysisk belastning vid stationsarbete hos deltagarna med muskuloskeletala besvär. Slutsats. Muskuloskeletala besvär är vanligt förekommande hos ambulanspersonal. Det finns ett behov om ökad kunskap om orsaker till muskuloskeletala besvär och hur dessa kan förebyggas för att främja god hälsa hos ambulanspersonal. Forskning kan fokusera på hur ambulanspersonal med muskuloskeletala besvär upplever sin hälsa och om ambulanspersonalen upplever begränsning i arbetet relaterat till besvären. / Aim. To identify the prevalence of musculoskeletal disorders among female and male ambulance personnel and analyze musculoskeletal disorders in relation to gender, age, employment and rate of perceived exertion. Background. Workload for the ambulance service increases worldwide. Working in an ambulance includes high physical strain that leads to high risk of musculoskeletal disorders where pain in the lower part of the back is dominant. Design. A quantitative cross-sectional study with descriptive and comparative design. Method. The study was conducted using an online survey answered by female (n=24) and male (62) ambulance personnel working in four ambulance stations in Sweden. The questionnaire included background information about the participants and questions about self-reported musculoskeletal disorder in neck, upper back, lower back or shoulders for the last seven days as well as physical strain at station work and emergency call outs. Analyses were conducted in SPSS 23.0 whit independet t-test and chi-square test. Results. Of the female ambulance personnel eight (33 %) reported discomfort in the neck, 6 (25 %) at the upper back, 11 (46 %) at the low back and 6 (25 %) in the shoulders. Among male ambulance personnel reported 18 (29 %) discomfort at the neck, 15 (24 %) at the upper back, 31 (50 %) at the low back and 19 (31 %) in the shoulders. Totally 53 (62 %) reported some form of musculoskeletal disorder. The results show higher levels of self-reported physical strain at station work among participants with musculoskeletal disorders than those without. Conclusion. Musculoskeletal disorders are common among ambulance personnel. There is a need for more knowledge about the causes of musculoskeletal disorders and prevention of these to promote good health among ambulance personnel. Research may focus on how ambulance personnel with musculoskeletal disorders perceive their health, and if ambulance personnel are experiencing limitation in work related to musculoskeletal disorders or not.

Background: One million emergency cases, which includes any type of ambulance transportation, are handled each year in Sweden. Ambulance personnel are required to have the ability and knowledge to identify all patients’ individual needs in different environments. Therefore, the ambulance nurse holds a great responsibility in the ambulance service whereby incorrect treatment could result in a catastrophic outcome. Aim: To describe how ambulance personnel experience and cope with their work situation. Another purpose was to review the sampling of the studies. Methods: This descriptive literature review is based on twelve scientific articles which was searched through the databases Cinahl and PubMed, and then compiled under three main themes and six sub-categories. Main results: Ambulance personnel use to a large extent their experiences based on prior knowledge and experiences to cope. Ability to interact and co-operate with other was elementary, both before, during and after the encounter with the patient. The ability of maintaining a balance between presence and distance, which is required to nurture the patient in an integrated way, was difficult in demanding situations. Through reflection, especially with the support of others, difficult experiences could be processed, resulting in both professional and personal development. Conclusion: Ambulance personnel meet and take care of their patients based on their previous knowledge and experiences. Therefore, further research should aim at finding how lived experiences could be transformed into valuable knowledge. / Bakgrund:En miljon akutfall, som innefattar någon typ av ambulanstransport, hanteras varje år i Sverige. Ambulanspersonalförutsätts ha förmåga och kunskapatt kunna identifiera alla patienters individuella behov i olika typer av miljöer. Således innehar ambulans-sjuksköterskanett stort ansvar, då felaktiga behandlingsåtgärder kan få katastrofala följder. Syfte:Att beskriva hur ambulanspersonal upplever och hanterar sin arbetssituation. Ytterligare ett syfte varatt granska hur studiernas urval skett. Metod:Den deskriptivt designade litteraturstudien bygger på tolv vetenskapliga artiklar som söktes via databaserna Cinahl och PubMed. Artiklarnasammanställdes under tre huvudteman samt sex subkategorier. Huvudresultat:Ambulanspersonal hanterade i stor utsträckning sina upplevelser utifrån tidigare kunskaper och erfarenheter. Förmåga till interaktion och samarbetemed andra var elementär, både före, under och efter mötet med patienten. Att upprätthålla den balans mellan närhet och distans,som erfordrades för att vårda på ett fullt integrerat sätt,upplevdes svårt i krävande situationer. Genom reflektion, särskilt med stöd av andra, kunde svåra upplevelser bearbetas vilket resulterade i både professionell och personlig utveckling. Slutsats:Ambulanspersonal har setts hantera sina upplevelser och det vårdande mötet med patienten utifrån tidigare kunskaper och erfarenheter, därförär det angeläget att fortsatt forskning syftar till att finna hur levd erfarenhet kan omsättas till värdefull kunskap.

Bakgrund: De senaste årtiondena har det skett en centralisering av sjukvården vilket i kombination med begränsade resurser prehospitalt leder till långa avstånd innan ambulans och patient når den enhet som erbjuder den vårdnivå som krävs. På landsbygden är god samverkan med andra yrkeskategorier grundläggande för att uppnå ett optimalt omhändertagande av patienter på händelseplats. Syfte: Att studera Ambulanspersonals upplevelser av samverkan vid Prehospital händelse på landsbygd. Metod: Data insamlades genom semistrukturerade intervjuer i fokusgrupper med totalt 12 deltagare från en ambulansstation belägen på landsbygden i norra Sverige. Intervjumaterialet transkriberades och analyserades med kvalitativ innehållsanalys. Resultat: Analysprocessen resulterade i fyra kategorier: Att bristande resurser leder till utsatthet och känslan av otrygghet, Att egna initiativ är nödvändigt för att främja samverkan, Att tydlig information och god kommunikation är en förutsättning för samverkan samt Att förbättrade rutiner krävs för att utveckla samverkan. Ambulanspersonalen upplevde en utsatthet på grund av långa avstånd till både sjukhus och närmsta sjukvårdsresurs. Få medicinska resurser ställer högre krav på att samverkan med andra yrkeskategorier fungerar för ett optimalt omhändertagande av patienter i en prehospital miljö. En god samverkan grundade sig i en vilja att hjälpa till i omvårdnaden för patientens bästa. Brister i samverkan orsakades bland annat av uteblivna övningstillfällen samt utebliven återkoppling med andra resurser när samverkan skett. Slutsats: För en bra samverkan vid omhändertagande av patienter krävs god kommunikation mellan yrkeskategorier, mer gemensamma övningar samt utveckling av befintliga rutiner och riktlinjer.

Introduktion: Att arbeta inom ambulanssjukvården är fysiskt, psykiskt och kunskapsmässigt utmanande. Ett företrädelsevis kort vårdmöte kan försvåra ambulanspersonalens möjlighet till kännedom om patientens varande efter vårdtiden i ambulansen om inte uppföljning är möjlig.Syfte: Syftet med studien var att undersöka ambulanspersonals behov av att följa upp tidigare vårdade patienter med fokus på orsaker bakom behovet, hur ofta uppföljning genomförs, vilka hinder finns, fördelar och nackdelar och finns det skillnader i behovet av uppföljning mellan storstad och mindre stad, beroende på yrkeserfarenhet. Metod: En enkät skickades ut till 220 ambulanspersonal på tre verksamheter, en lokaliserad i storstad och två i mindre städer, för att undersöka behovet att följa upp tidigare vårdade patienter. Av dessa besvarade 116 enkäten.Resultat: Nästintill all ambulanspersonal hade ett behov av att följa upp tidigare vårdade patienter. Det vanligaste sättet att följa upp patienter var via sjuksköterska på akutmottagningen. Det fanns skillnader mellan storstad och glesbygd gällande metoder att följa upp och yrkeserfarenhet. De vanligaste orsakerna till behovet var att öka sin kunskap och att veta om rätt medicinska åtgärder genomfördes. Uppföljningen genomfördes inte i samma utsträckning som det faktiska behovet och hinder för detta var sekretesslagen och tidsbrist. Nackdelar med utebliven uppföljning var brist på utveckling och osäkerhet om rätt behandling genomförts. Diskussion: Enligt Orlandos reflektiva omvårdnadsprocess bör sjuksköterskan kontinuerligt utvärdera omvårdnadshandlingar. Att utvärdera och följa upp tidigare vårdade patienter genomförs inte av ambulanspersonalen i samma utsträckning som behovet av det uttrycks. En förklaring kan vara att det inte fanns något väl fungerande uppföljningssystem i de tre verksamheterna. Förtydligande av sekretesslagar behövs för att underlätta för ambulanspersonal att följa upp tidigare vårdade patienter. / Program: Specialistsjuksköterskeutbildning med inriktning mot ambulanssjukvård

Syftet med studien var att beskriva patientens upplevelse av ambulanspersonalens bemötande. Valet av ämnet blev synligt under våra fältstudier där det upplevdes både bra och mindre bra bemötande. Metoden som har använts var kvalitativ intervju med patienter på ett sjukhus i södra Sverige. Det insamlade materialet analyserades med hjälp av kvalitativ innehållsanalys. Det framstod fyra olika kategorier ur det analyserade materialet vilka var: trygghet, tillit, förnedring och utelämnande. Ur dessa framkom sex underkategorier: Att känna lättnad, att känna glädje, att känna sig illa behandlad, att känna oro, att inte få sina behov uppfyllda samt tystnad.Studien visade att större majoriteten av de som intervjuats var nöjda med det bemötande de erfarit från ambulanspersonalen. Ambulanspersonalen ingav ett lugn, de var omtänksamma, professionella och deras närvaro gjorde att obehaget försvann. Det fanns också en annan syn på bemötandet, där patienten känt sig kränkt och stött av de ordval och uttryck som ambulanspersonalen bemött patienten med. Att bli omhändertagen och vårdad inne i ambulansen istället för inne i sitt hem upplevdes som kallt och stressigt. Förhoppning med studien är att ge ambulanspersonalen större möjlighet till feedback på sitt bemötande och att medvetenheten ökar i bemötandet med patienten / Program: Specialistsjuksköterskeutbildning med inriktning mot ambulanssjukvård

Vid prehospital patientkontakt är symptom och problem ofta tydliga, men ibland är det svårt att få en utförlig anamnes på grund av språksvårigheter eller medvetandepåverkan. Symptomen kan också vara diffusa och svårtolkade. Efter avlämnandet på mottagande enhet, vilket vanligtvis är en akutmottagning, finns det funderingar hos ambulansperso-nalen om vad som hände efteråt med patienten och om de kunde ha fått bättre prehospitalt omhändertagande. Syftet med studien är att beskriva ambulanspersonals behov av uppföljning av vårdade patienter.En enkät skickades ut till åtta ambulansstationer i Västsverige under våren 2008. Till-stånd från enhetschefen på respektive station inhämtades och personalen fick frivilligt delta i studien. Enkäten innehöll ett antal olika påståenden om hur ofta respondenten utför patientuppföljning, varför de gör uppföljningar och om det finns hinder för detta. Totalt (n=108) enkäter samlades in och bearbetades samt analyserades i statistikpro-grammet SPSS 16.0. I resultatet framkom att större delen av respondenterna tyckte det var bra och lärorikt med patientuppföljningar, men de beskrev också nyttan med uppföljning i bearbetande syfte. Det framkom också omständigheter som försvårade uppföljningsarbetet, den vanligaste var sekretess. I genomsnitt gjordes en uppföljning per 35 uppdrag. Få uppföljningar gjordes av nyfikenhet, istället var det lärande och personlig utveckling som var de främsta skälen. / Program: Specialistsjuksköterskeutbildning med inriktning mot ambulanssjukvård

Informanterna beskrev i huvudsak det organisatoriska stödet och den utveckling som varit som positiv. Denna utveckling, med mindre machokultur tros ha kunnat vara en bidragande orsak till att stödet är mer accepterat och efterfrågas i större grad än tidigare. Vidare framgick vikten av återkoppling till händelsen. Den familjära gemenskapen med kollegan utgjorde ett stort, indirekt organisatoriskt stöd. / Program: Specialistsjuksköterskeutbildning med inriktning mot ambulanssjukvård

Hot och våld inom sjukvården är ett ökande problem. Vårdare som utsätts för hot och våld påverkas negativt i sitt arbete. Ambulanspersonal måste under en begränsad tid och i en akut situation etablera en bra relation till vårdtagaren. För att förutsättningarna att klara detta ska vara så bra som möjligt behöver vårdaren må bra. Därför är det viktigt att vårdaren efter att ha varit utsatt för en hot- eller våldssituation får möjlighet att bearbeta händelsen.Syftet med studien är att beskriva ambulanspersonalens upplevelse av behov av stöd efter att ha varit utsatt för en hot- eller våldssituation.En kvalitativ intervjustudie genomfördes. Sex personer på två olika ambulansstationer i Västra Götalands regionen intervjuades.I resultatet framkom att ambulanspersonalen behöver stöd ifrån sina kollegor för att bearbeta det inträffade, detta i form av samtal. Är inte detta tillräckligt är stöd ifrån verksamheten i form av samtal med chefen eller utomstående, t.ex. diakon eller kurator, det som ambulanspersonalen upplever sig behöva. Det visade sig även vara viktigt att få tid för återhämtning.I diskussionen förs resonemang kring studiens genomförande. Här diskuteras även möjligheten till samtal och handledning, reaktioner på hot och våld samt att personalen behöver påtala när behov av stöd finns. / <p>Program: Specialistsjuksköterskeutbildning med inriktning mot ambulanssjukvård</p><p>Uppsatsnivå: D</p>