Hot och våld har blivit allt mer vanligt i ambulanssjuksköterskans vardag. Det är därför viktigt att lyfta fram ambulanssjuksköterskornas upplevelser av detta. Syftet var att beskriva ambulanssjuksköterskans upplevelse i en hotfull eller våldsam vårdsituation. Studien genomfördes som en kvalitativ intervjustudie där nio ambulanssjuksköterskor intervjuades om deras upplevelse i samband med en hotfull eller våldsam vårdsituation. Resultatet visar att ambulanssjuksköterskorna värnar om sin egen säkerhet genom att ha en säker vårdplats, hålla ryggen fri och ha en flyktväg redo. Ambulanssjuksköterskorna känner också att de tar kontroll över situationen genom att ligga steget före, göra upp en strategi, ha handlingsberedskap och tänker förutseende. I mötet med den hotfulle eller våldsamme patienten väcks en rad känslor och reaktioner hos ambulanssjuksköterskan som rädsla, obehag och oro, känslan av maktlöshet, frustration och irritation samt ilska. Ambulanssjuksköterskorna försöker skapa ett bra möte med patienten genom att hålla en låg profil och inte provocera. Ambulanssjuksköterskorna försöker nå patienten genom att skapa en relation och vara lyhörd och följsam. Ambulanssjuksköterskan har alltid en vilja att vårda men ibland är möjligheterna begränsade och då kan de endast göra de allra nödvändigaste kontrollerna på patienten. Ibland kan polisen ha en negativ inverkan på vårdandet. Ambulanssjuksköterskorna känner att de behöver mer eller kontinuerlig utbildning i hur man hanterar en hotfull eller våldsam vårdsituation. Stödjande samtal efter en jobbig händelse är något ambulanssjuksköterskorna känner är bra och att de behöver. I diskussionen diskuteras hur studien genomfördes. Vidare diskuteras ambulanssjuksköterskors upplevelser av en hotfull eller våldsam vårdsituation och hur detta påverkar ambulanssjuksköterskan själv, möjligheten att vårda samt polisens inverkan på situationen.

<p>Varje år drabbas 15 000 svenskar av prehospitalt hjärtstopp. Vid ett flertal sjukhus i Sverige har inducerad hypotermi visat sig vara ett bra behandlingsalternativ för att minimera neurologiska handikapp. Studier som bedrivits i Europa och Australien tyder på att ett snabbt omhändertagande med nedkylning av patient till 33-34°C under 12-24 timmar visat på förbättrad överlevnad och livskvalitet för patienten. Sjuksköterskans omvårdnad vid behandlingen är viktig. Syftet var att beskriva den specifika omvårdnaden av patienter vid inducerad hypotermibehandling efter prehospitalt hjärtstopp. Metoden var en litteraturstudie där 6 vetenskapliga artiklar granskades. Resultaten av artiklarna visar att själva omhändertagandet varierade, beträffande övervakning av medvetandenivå, temperaturmätning, blodprovstagningar och profylax. Det gick inte att utläsa om behandlingstiden, 12 eller 24 timmar, påverkade hur omvårdnaden utfördes. Det finns inga gemensamma direktiv om hur sjuksköterskan bäst kan ta hand om patienter vid inducerad hypotermibehandling. Ytterligare forskning krävs då det som hittills främst studerats varit av medicinsk karaktär. Vidare forskning där sjuksköterskans omvårdnad fokuseras på är angelägen.</p>

Varje år drabbas 15 000 svenskar av prehospitalt hjärtstopp. Vid ett flertal sjukhus i Sverige har inducerad hypotermi visat sig vara ett bra behandlingsalternativ för att minimera neurologiska handikapp. Studier som bedrivits i Europa och Australien tyder på att ett snabbt omhändertagande med nedkylning av patient till 33-34°C under 12-24 timmar visat på förbättrad överlevnad och livskvalitet för patienten. Sjuksköterskans omvårdnad vid behandlingen är viktig. Syftet var att beskriva den specifika omvårdnaden av patienter vid inducerad hypotermibehandling efter prehospitalt hjärtstopp. Metoden var en litteraturstudie där 6 vetenskapliga artiklar granskades. Resultaten av artiklarna visar att själva omhändertagandet varierade, beträffande övervakning av medvetandenivå, temperaturmätning, blodprovstagningar och profylax. Det gick inte att utläsa om behandlingstiden, 12 eller 24 timmar, påverkade hur omvårdnaden utfördes. Det finns inga gemensamma direktiv om hur sjuksköterskan bäst kan ta hand om patienter vid inducerad hypotermibehandling. Ytterligare forskning krävs då det som hittills främst studerats varit av medicinsk karaktär. Vidare forskning där sjuksköterskans omvårdnad fokuseras på är angelägen.

Bakgrund och problemformulering: Sepsis är ett akut livshotande sjukdomstillstånd som är svårt att upptäcka och har en hög mortalitet. Tid till behandling är av yttersta vikt för denna utsatta patientgrupp. På grund av diffusa symtom är sjukdomstillståndet svårt att identifiera i prehospital vård. Detta kan medföra fördröjning av behandling med vätska och antibiotika, vilket kan leda till försämrad prognos. Syfte: Syftet är att beskriva det prehospitala förloppet bland patienter med slutdiagnosen sepsis med speciellt fokus på tidig identifiering och att relatera ovanstående till utfall bedömt som död inom 30 dagar. Metod: En kvantitativ retrospektiv registerstudie genomfördes. Samtliga patienter (n=775) hade fått diagnos sepsis utifrån specifik ICD-kod någon gång under vårdprocessen på ett sjukhus i Västsverige under 2015 och 2016. I studien inkluderades de patienter (n=232) som transporterades och/eller bedömdes av ambulans före ankomst till sjukhus, samt fick huvuddiagnosen sepsis baserat på en specifik ICD-kod vid utskrivning på någon av sjukhusets vårdavdelningar. Resultat: Ambulanssjuksköterskan misstänkte diagnosen sepsis i 20 % av fallen. Majoriteten av patienterna hade en hög prioritet efter bedömning enligt RETTS. De patienter som inte överlevde hade lägre systoliskt blodtryck, lägre syremättnad och högre andningsfrekvens. Däremot var inte andelen patienter där det förelåg en prehospital identifiering av sepsis signifikant skild mellan de som överlevde och de som inte överlevde. Diskussion: Fler hjälpmedel är en möjlighet för ambulanssjuksköterskan för att bli mer pricksäker i sin bedömning av misstänkta sepsispatienter. Detta skulle kunna tidigarelägga behandlingen och förhoppningsvis därmed öka överlevnaden.

Bakgrund Specialistsjuksköterskan har en svår och viktig roll i att smärtlindra barn och ge dem en evidensbaserad omvårdnad. Barns smärta har underskattats och underbehandlas genom åren då man trott att små barn inte känner smärta, men forskning visar att barn känner smärta, även prematura barn känner smärta. Den prehospitala vården ligger först i vårdkedjan och har andra förutsättningar för vård än inne på sjukhus, vilket ställer krav på vårdteamet att de har medicinska och vårdvetenskapliga kunskaper. Syftet var att belysa specialistsjuksköterskans upplevelser och erfarenheter av smärtlindring av barn i ett prehospitalt kontext. Metoden som valdes att användas var en integrativ litteraturgenomgång. Sexton vetenskapliga artiklar kvalitetsgranskades och analyserades. Datainsamlingen gjordes via sökningar i Public Medline (PubMed), The Culmative Index to Nursing and Allied Health Literature (CINAHL). Resultatet i studien fann flera omständigheter som påverkar specialistsjuksköterskor vid smärtlindring av barn prehospitalt. De redovisas i fyra huvudkategorier med underkategorier. Huvudkategorierna är; Förkunskap, Känslomässiga reaktioner, Omhändertagande och Sällan händelser. Till förkunskap kopplades underkategorierna; Förberedelse, Behandlingsriktlinjer och Kunskap/Utbildning. Till känslomässiga reaktioner kopplades Stress. Den tredje huvudkategorin omhändertagande kopplades till Kommunikation, och den fjärde huvudkategorin sällan händelse kopplades Erfarenhet som under kategori. Slutsatsen Barn med smärta är en sällanhändelse för den prehospitala sjukvården som påverkar specialistsjuksköterskan som inte får samma erfarenhet av att vårda denna patientgrupp som med den vuxna människan. Det är av vikt att personalen får utbildningar, övningar kontinuerligt för att upprätthålla och utveckla sina kunskaper för att behandla barns smärta

Introduktion: Smärtlindring är en relativt vanlig arbetsuppgift inom ambulanssjukvård. Olika analgetiska läkemedel har olika effekter och olika tid till effekt. Patienten kan även befinna sig i ogynsam miljö där det kan vara svårt eller olämpligt att sätta en perifer venkateter för att administrera läkemedel i. Inom svensk ambulanssjukvård är Metoxifluran ett relativt nytt smärtlindrande läkemedel som patienten själv administrera genom en inhalator. Användandet av Metoxifluran kan på så sätt ett alternativ till de andra smärtlindrande läkemedel som använd inom ambulanssjukvården. Syfte: Syftet var att undersöka erfarenheten av arbetet med Metoxifluran hos sjuksköterskor verksamma inom ambulanssjukvård. Metod: En kvalitativ intervjustudie med semistrukturerade intervjuer genomfördes med sjuksköterskor verksamma inom ambulanssjukvården. För att synliggöra de olika erfarenheterna av fenomenet valde författarna att använda en fenomenografisk design för analys av materialet. Intervjuerna kondenserades ned enligt sju steg för att ta fram beskrivningskategorier av materialet vilket kom att leda till studiens resultat. Resultat:  Efter analys framkom fyra beskrivningskategorier: Svårighet nå patient och kunna administrera smärtlindring, Att vara situationsanpassad, Följsamhet till instruktioner och handhavandefel och Att ge patienter instruktioner. Deltagarna i studien framhöll Metoxifluran som ett bra läkemedel i situationer där patienten befann sig i en ogynnsam situation eller svårt att sätta en venös infart för smärtlindring. För bästa effekt av Metoxifluran är det av vikt att patienten får tydliga instruktioner om hur de ska använda läkemedlet. Slutsats: Resultatet påvisar att Metoxifluran är en smidig och enkel metod till smärtlindring särskilt i ogynnsamma miljöer och lägen där åtkomst till patienten begränsad. Vidare visar resultatet på vissa negativa effekter av Metoxifluran som kan påverka såväl personal som patienter, men detta går att förebygga med god information och påläst personal om läkemedlet. Det finns ett behov av fortsatt forskning inom området kring erfarenheter av Metoxifluran då detta kan stärka det framtida arbetet med läkemedlet.

Introduktion: Traumatiska hjärtstopp är en av de vanligaste dödsorsakerna hos unga vuxna i världen. Överlevnadsstatistiken har historiskt sett varit väldigt låg. På senare tid har det dock visat sig att chansen till överlevnad har ökat. Detta tros bero på en förändrad syn gällande patofysiologi, prioritering av att snabbt åtgärda reversibla orsaker och utveckling av behandlingsriktlinjer inom ämnet. De reversibla orsakerna bör prioriteras före hjärtkompressioner, som visat sig ha en mindre betydande roll i det initiala skedet av ett traumatiskt hjärtstopp jämfört med ett icke-traumatiskt hjärtstopp. Syfte: Syftet med studien är att undersöka beredskapen för omhändertagande av patienter med traumatiskt hjärtstopp bland sjuksköterskor verksamma inom ambulanssjukvården. Metod: För att besvara studiens syfte genomfördes en kvantitativ enkätstudie med egenkonstruerade frågor. 100 sjuksköterskor deltog i studien. Resultat: Resultatet visade att det råder en blandad beredskap bland studiedeltagarna att omhänderta patienter med traumatiska hjärtstopp. Att åtgärda en övertryckspneumothorax och hjärttamponad visade på lägre beredskap jämfört med att åtgärda kritisk hypovolemi och asfyxi/hypoxi. De som tidigare tränat praktiskt på att omhänderta en patient med traumatiskt hjärtstopp kände sig säkrare på momenten bilateral nåldekompression, ventilera med mask och blåsa, applicera endotrakealtub, applicera bäckengördel, samt att arbeta utifrån handlingsplanen för traumatiska hjärtstopp, än de som inte hade tränat praktiskt. Slutsats: Studien belyser hur praktisk träning är en viktig faktor för sjuksköterskors beredskap att hantera traumatiska hjärtstopp prehospitalt. Med denna insikt bidrar studien till tidigare forskning, och kan också vara till nytta för HLR-instruktörer, stations- och verksamhetschefer, beslutsfattare inom ambulanssjukvården, och sjuksköterskor.

Bakgrund: Dyspné är en subjektiv upplevelse av att inte kunna få luft och är en av de vanligaste sökorsakerna inom akutsjukvård i Sverige. Dyspné är ett symtom på en mängd olika diagnoser såsom hjärtsjukdom, lungsjukdom, Sepsis etc. För att bedöma och prioritera patientens grad av vårdbehov prehospitalt används triagesystemet; Rapid Emergency Triage and Treatment System (RETTS). RETTS är uppbyggt av två bedömningssystem, Emergency Signs and Symtoms (ESS) och vitalparametrar (VP). I vårdmötet med  patienten ansvarar  sjuksköterskan inom ambulanssjukvården för  att utföra bedömningsåtgärder enligt RETTS. För att identifiera symtom och tecken (ESS) på dyspné ingår elektrokardiogram (EKG) i bedömningen enligt RETTS. Det finns idag kunskapsluckor vad gäller följsamheten till RETTS bland ambulans sjuksköterskor. Syfte: Att undersöka vilken grad av följsamhet sjuksköterskor inom ambulanssjukvård har till bedömningsåtgärder enligt RETTS i vårdmöte med patienter som drabbats av dyspné. Metod: Kvantitativ design med ett slumpmässigt retrospektivt urval. Resultat: Etthundrasextioen patienter bedömda som dyspné granskades, medianåldern var 79 år och cirka hälften var män. Fullständiga VP togs i 92% av fallen och EKG i 43% av fallen. Vi fann inga statistiska skillnader i följsamhet beroende på kön, prio eller tid på dygnet. Patienter med tidigare hjärtsjukdom (N=58) fick oftare EKG (53%) än patienter med enbart lungsjukdom (20%, N=41) p= &lt;0.001. Konklusion: RETTS består av två samanlagda bedömningar; VP och ESS (där EKG ingår vid dyspné). Följsamheten till VP var hög men låg till ESS p.g.a. få tagna EKG. Även bland patienter med en historia av hjärt/kärl sjukdom var följsamheten till EKG låg. Fler och större studier behövs för att fånga orsaken till fynden.

Bakgrund: Symtomet dyspné kan vara tecken på en mängd olika sjukdomstillstånd av olika allvarlighetsgrad såsom lungsjukdom, hjärtsjukdom, sepsis etcetera. Upplevelsen av dyspné är subjektiv och känslan av att inte få luft skapar ett obehag och ett lidande hos patienten. En strukturerad och väl utförd bedömning av ambulanssjuksköterskan är grunden för en adekvat behandling. Till ambulanssjuksköterskans hjälp finns riktlinjer för omhändertagande av patienter med dyspné, i dessa riktlinjer ingår primär- och sekundär bedömning med riktade undersökningar elektrokardiogram (EKG), lungauskultation och vitala parametrar (VP).   Det finns idag kunskapsluckor gällande ambulanssjuksköterskors följsamhet till de riktlinjer som tillhandahålls, samt i vilken utsträckning den prehospitala bedömningen av patientens sjukdomstillstånd överensstämmer med den hospitala slutbedömningen. Syfte: Att undersöka ambulanssjuksköterskans följsamhet till verksamhetens riktlinjer, samt hur väl bedömd prehospital arbetsdiagnos överensstämmer med bedömd hospital slutdiagnos.  Metod: Kvantitativ ansats med ett slumpmässigt retrospektivt urval. Resultat: Fyrahundratolv patientjournaler kodade med ESS 4, dyspné granskades. Medianåldern var 78 år och cirka hälften var män. Resultatet visade att bedömningen av patienter med dyspné var bristfällig. Det fanns en skillnad mellan könen gällande bedömning av neurologi (D), där kvinnor bedömdes i högre grad. Det fanns en skillnad mellan könen i bedömningen av besvärets karaktär (Q) med en ökad bedömning på manliga patienter. Det framkom också en skillnad i bedömningen mellan vuxna och äldre där besvärets karaktär (Q), besvärets utstrålning (R) och vad som föregick insjuknandet (E) bedömdes i högre grad hos äldre. Saturation bedömdes i högre grad hos vuxna än hos äldre. EKG tas i högre grad på äldre än på vuxna. Prehospital diagnos anges i 36,1% av fallen. Av de fallen överensstämmer den prehospitala arbetsdiagnosen med hospital slutdiagnos i 45,3%. Slutsats: ambulanssjuksköterskor brister i bedömningen av patienter med dyspné och följer inte de riktlinjer som finns. Ytterligare forskning behövs för att svara på varför det brister samt om utbildningsnivå korrelerar med följsamhet till behandlingsriktlinjer.

Prehospital akutsjukvård är den vård och behandling som utförs i ambulansen eller på skadeplats, det vill säga innan patienten kommer till sjukhuset. Det ställs höga krav på ambulanspersonalen då miljön i det prehospitala mötet kan vara varierade och ske i stort sett var som helst. Patienter med hjärtinfarkt är en stor patientgrupp inom den prehospitala akutsjukvården och drabbar kvinnor och män i lika stor utsträckning. Under senare år har forskningen visat att kvinnors kranskärlssjukdomar skiljer sig från mäns, både när det gäller symtom och hur man ställer diagnos. Men forskningen visar också att många kvinnor har svårt att relatera sina symtom till en eventuell hjärtinfarkt. Detta i kombination med atypiska symtom hos kvinnor och en annorlunda upplevelse av att drabbas av hjärtinfarkt kan medföra att sjukvårdspersonal missar eller gör en felaktig bedömning av kvinnan. Egen erfarenhet från tidigare litteraturstudier inom området, kvinnors upplevelse av hjärtinfarkt, visar att det kvarstår en obesvarad fråga. Den är hur kvinnorna upplever det prehospitala mötet i ambulansenSyftet är att beskriva hur kvinnor med akut hjärtinfarkt erfar det prehospitala mötet i ambulansen.Metoden i studien är en kvalitativ intervjustudie. Intervjuerna var av narrativ karaktär där kvinnorna uppmanades att med egna ord berätta om det prehospitala mötet med ambulansen i samband med deras hjärtinfarkt. Intervjuerna spelades in med hjälp av en bandspelare och skrevs därefter ner ordagrant på papper. Analysarbetet gjordes genom en induktiv kvalitativ innehållsanalys.Resultatet presenteras i form av tre teman som är: Tiden skapar förutsättning för det prehopitala mötet, Närvaro skapar lugn och Bemötande skapar trygghet.Att tiden hade så stor betydelse för det prehospitala mötet är något som förvånade författarna. Den trygghet som normalt infinner sig när ambulansen anländer avtar när väntetiden på ambulansen samt tiden på plats, innan avtransport, blir för lång. / <p>Program: Specialistsjuksköterskeutbildning med inriktning mot ambulanssjukvård</p><p>Uppsatsnivå: D</p>