Inledning: Syftet med föreliggande studie var att testa interbedömarreliabiliteten för det i Sverige vanligaste triageinstrumentet Rapid Emergency Triage and Treatment System (RETTS). Instrumentet består av 42 kontaktorsaker (ESS) som kombinerat med mätta vitalparametrar, t.ex. blodtryck och puls, ger en triagefärg. För att kunna bedriva evidensbaserad omvårdnad krävs att instrument, skalor och metoder är valida och reliabla. Statens beredning för medicinsk utvärdering anser att RETTS saknar både validitets- och reliabilitetsdata. Metod: Två ESS från instrumentet valdes. De berör två av de vanligaste sökorsakerna på en akutmottagning, bröst- respektive buksmärta. Två akutsjuksköterskor bedömde 24 patientsimulatorfall vardera. Resultat: ESS för bröstsmärta visade linjärt viktad kappavärde 0,79 (95 % CI 0,57-1). Med kvadratiskt viktad kappa var resultatet 0,89. Procentuell överensstämmelse var 75 %. ESS för buksmärta visade linjärt viktad kappavärde 0,84 (95 % CI, 0,67-1). Med kvadratiskt viktad kappa var resultatet 0,93. Procentuell överensstämmelse var 75 %. Konklusion: För att möjliggöra evidensbaserad omvårdnad måste skalor, metoder och instrument vara valida och reliabla. Föreliggande studie visar att ESS som handlar om bröst- respektive buksmärta har en god till mycket god interbedömarreliabilitet. Metoden kan appliceras på RETTS samtliga ESS för att på så sätt testa både enskilda ESS och hela instrumentets interbedömarreliabilitet.

Ambulanssjukvården i Sverige har de senaste 20 åren utvecklats från att vara en transportorganisation och köra in sjuka och skadade patienter till sjukhus, till att ambulanspersonalen utför kvalificerade medicinska bedömningar och behandlingar prehospitalt. Inom Svensk ambulanssjukvård används ett beslutstöd Rapid Emergency Triage and Treatment System (RETTS). Nya arbetssätt behöver skapas för att den prehospitala sjukvårdens kapacitet används optimalt till bedömningen av patientens kontaktorsak till rätt vårdnivå. Syftet med studien var att kartlägga ambulanssjuksköterskans grad av följsamhet till att följa riktlinjer för att utföra ambulant bedömning. Metoden var kvantitativ, prospektiv journalgranskning med datainsamling under fyra månader vilket inkluderade 100 patientjournaler. Materialet beskrevs kvantitativt med beskrivande statistik och bearbetats i statistikprogrammet SPSS. Resultatet visade att följsamheten hos ambulanssjuksköterskorna var låg till att följa riktlinjer för ambulant bedömning. Det var endast 58 patienter av 100 inkluderade som tillfrågades om medverkan i studien. Resultatet visar att det krävs åtgärder, fortbildning och mer forskning för att öka följsamheten till forskningsarbete hos ambulanssjuksköterskor.

Bakgrund: Dyspné är en subjektiv upplevelse av att inte kunna få luft och är en av de vanligaste sökorsakerna inom akutsjukvård i Sverige. Dyspné är ett symtom på en mängd olika diagnoser såsom hjärtsjukdom, lungsjukdom, Sepsis etc. För att bedöma och prioritera patientens grad av vårdbehov prehospitalt används triagesystemet; Rapid Emergency Triage and Treatment System (RETTS). RETTS är uppbyggt av två bedömningssystem, Emergency Signs and Symtoms (ESS) och vitalparametrar (VP). I vårdmötet med  patienten ansvarar  sjuksköterskan inom ambulanssjukvården för  att utföra bedömningsåtgärder enligt RETTS. För att identifiera symtom och tecken (ESS) på dyspné ingår elektrokardiogram (EKG) i bedömningen enligt RETTS. Det finns idag kunskapsluckor vad gäller följsamheten till RETTS bland ambulans sjuksköterskor. Syfte: Att undersöka vilken grad av följsamhet sjuksköterskor inom ambulanssjukvård har till bedömningsåtgärder enligt RETTS i vårdmöte med patienter som drabbats av dyspné. Metod: Kvantitativ design med ett slumpmässigt retrospektivt urval. Resultat: Etthundrasextioen patienter bedömda som dyspné granskades, medianåldern var 79 år och cirka hälften var män. Fullständiga VP togs i 92% av fallen och EKG i 43% av fallen. Vi fann inga statistiska skillnader i följsamhet beroende på kön, prio eller tid på dygnet. Patienter med tidigare hjärtsjukdom (N=58) fick oftare EKG (53%) än patienter med enbart lungsjukdom (20%, N=41) p= <0.001. Konklusion: RETTS består av två samanlagda bedömningar; VP och ESS (där EKG ingår vid dyspné). Följsamheten till VP var hög men låg till ESS p.g.a. få tagna EKG. Även bland patienter med en historia av hjärt/kärl sjukdom var följsamheten till EKG låg. Fler och större studier behövs för att fånga orsaken till fynden.

För att underlätta och kvalitetssäkra dettidiga/prehospitala medicinskaomhändertagandet har olika hjälpmedel, såkallade beslutsstöd utvecklats. RETTS är ettav dessa beslutsstöd som används inomprehospital medicin för att triagera patienten.Genom att arbeta med triage bedöms denmedicinska svårighetsgraden samt identifierasde patienter som har störst samt lägstvårdbehov. Syftet med studien var attundersöka specialistutbildadeambulanssjuksköterskors upplevelser av attarbeta med RETTS som beslutsstöd i sambandmed prehospital omvårdnad. Studiengenomfördes med kvalitativ design genomintervjuer med ambulanssjuksköterskor somvarit yrkesverksamma minst två år innanRETTS beslutsstöd infördes i Region Halland.I resultatet framkom följande fyra kategorier;strukturerat hjälpmedel, ett tryggtomhändertagande, bra kommunikation samtkräver erfarenhet. Vi rekommenderar attvidare forskning fokuserar på patienternasupplevelser av att bli triagerade utifrånRETTS, för att identifiera och belysaytterligare för- och nackdelar med RETTSbeslutsstöd.

För att på bästa sätt utnyttja sjukvårdens resurser bör vård ges på den vårdnivå som är mest ändamålsenlig utifrån patientens behov. Ambulanssjukvården i Sverige har hög kompetens med specialistutbildade ambulanssjuksköterskor som kan utföra avancerade bedömningar för att patienten skall kunna erhålla vård på rätt vårdnivå. Denna bedömning görs enligt RETTS (Rapid Emergency Triage and Treatment System), ett bedömningsunderlag för prioritering och identifiering av patienters tillstånd. Studiens syfte är att undersöka tre vårdkedjor för patienter med primärvårdsbehov gällande ambulanssjuksköterskans bedömning med speciellt fokus på patientsäkerhet och jämställd vård. Studiens design är kvantitativ och explorativ baserad på en retrospektiv granskning av patientjournaler. Data som studien baseras på samlades in mellan januari och december 2017 i en ambulansorganisation i Sydvästra Sverige. Totalt inkluderades 639 patientjournaler. Studien visar att 69 % av patienterna (n=442) fick vård på plats (VIPP). Det var 10 % (n=62) av patienterna som fick vård på vårdcentral och 13 % (n=82) fick hjälp med annat transportsätt till en vårdinrättning. Inga signifikanta skillnader i bedömningar mellan män (n=278) och kvinnor (n=308) identifierades (p=0.120). En sekundärtransport redovisades. Patienter som bedömdes ha primärvårdsbehov var efter samråd med distriktsläkaren välkomna till vårdcentralerna oavsett ESS-kod eller färg på vitalparametrar. Samverkan mellan ambulanssjukvård och primärvård ger mer information om patienten, vilket i sin tur bidrar till en säkrare bedömning. För att den här typen av vårdkedjor skall uppfylla kraven på patientsäkerhet krävs en noggrann implementering. Brister beträffande jämställd vård som påvisats i tidigare studier har inte bekräftats i föreliggande studie. Fortsatt forskning angående patientsäkerhet och jämställd vård i samband med bedömning och identifiering av patienter med primärvårdsbehov är nödvändig.

Att arbeta som sjuksköterska på en psykiatrisk akutmottagning innebär ansvar att ta beslut i komplexa situationer samt ställer stora krav. För att underlätta bedömning av patientens vårdbehov och minska risken för subjektiva bedömningar genomfördes ett utvecklingsarbete genom införande av triageringsverktyget och beslutsunderlaget RETTS-Psy vid en psykiatrisk akutmottagning i Västsverige. Syftet med pilotstudien var att ur ett omvårdnadsperspektiv belysa sjuksköterskans erfarenhet av införandet och arbetet med RETTS-Psy. Studien genomfördes utifrån en kvalitativ ansats via semistrukturerade intervjuer med fyra strategiskt utvalda sjuksköterskor. Materialet analyserades med kvalitativ innehållsanalys och fyra teman kunde urskiljas. Resultatet visade sjuksköterskans erfarenhet av att arbetssättet och akutjournalen tydliggjort patientens vårdbehov och då underlättat i prioriteringsarbetet samt bidragit till ökad patientsäkerhet. Att patienten blir bedömd efter snar ankomst erfors ha bidragit till bättre överblick, men även att sjuksköterskan upplevde en begränsning i omvårdnadssamtal och dokumentation. Valet av kvalitativ ansats som analysmetod ansågs passande då den insamlade datan svarade på pilotstudiens syfte som var att undersöka sjuksköterskans erfarenhet. Vidare forskning inom akutpsykiatrisk omvårdnad vore önskvärt likaså forskning om patientens upplevelse av omvårdnad och triagering på en psykiatrisk akutmottagning.

Bakgrund: Traumatisk hjärnskada (TBI) utgör den ledande dödsorsaken globalt. Den årliga incidensen av traumatiska hjärnskador bland vuxna i Sverige är cirka 37 000, av vilka 75 % är män. Det har skett ett skifte i ålderssammansättningen hos dem som drabbas av TBI. Numera är det framför allt äldre människor som drabbas av TBI till följd av lågenergitrauma. Ett korrekt primärt omhändertagande är avgörande för ett positivt utfall. Detta ställer krav på den prehospitala bedömningen. Beslutstödet RETTS-A är det vanligaste triageringssystemet som används såväl prehospitalt som intrahospitalt. Syftet med denna studie var att undersöka förekomsten av traumatiska huvudskador, orsaker, triagering och utfall i den prehospitala vården. Metod: Vi har använt oss av en retrospektiv kohortstudie där patientjournaler från ambulanssjukvården och sjukhus i en region i sydvästra Sverige har granskats mellan 1 januari och 31 december 2019. Resultat: En majoritet av patienterna med TBI var män; (55,3%). Av de som vårdades på sjukhus var medianvårdtiden 16,5 dygn. Lågenergifall (61,7%) var den främsta orsaken till TBI och majoriteten skadade sig i hemmet (51,5%). Prehospitalt resulterade hög andningsfrekvens samt låg saturation i ett sämre utfall. Tidigare hälsoproblem såsom cancer och njurinsufficiens ökade risken för ett ogynnsamt utfall vid traumatisk huvudskada. Slutsats: Lågenergifall bland äldre var den främsta orsaken till TBI. Det kan vara svårt att i ett tidigt skede identifiera en patient med TBI då patienten kan uppvisa diffusa symtom eller inga tecken på skada. Tillämpning av modifierade triagemodeller som utgår från patientens ålder kan vara ett sätt att prehospitalt upptäcka patienter med potentiellt allvarliga traumatiska huvudskador.

Bakgrund: Riksrevisionens statistik visar på en allt högre belastning på ambulanssjukvården i landet, detta har medfört att flera regioner infört rutiner för ambulanssjuksköterskan att bedöma det aktuella vårdbehovet hos patienterna för att hänvisa till rätt vårdnivå om det inte föreligger transportbehov med ambulans. Syfte: Syftet med studien var att undersöka ambulanssjuksköterskors upplevelser av att hänvisa patienter till annan vårdnivå när inget behov av ambulanstransport föreligger. Metod: Två kvalitativa fokusgruppsintervjuer genomfördes på två ambulansstationer inom Region Norrbotten. Ett ändamålsenligt urval användes för att rekrytera ambulanssjuksköterskor. Deltagarna var mellan 33 och 48 år och yrkeserfarenheten sträckte sig mellan 8 och 20 år. Data analyserades med en kvalitativ innehållsanalys. Resultat: Analysen resulterade i fyra huvudkategorier: Erfarenheter, magkänsla och bemötande gav förutsättningar för bedömning, Att välja vårdnivå var tidskrävande men värt arbetsinsatsen, Patienter som transporteras utan vårdbehov skapar frustration, En förändring kräver information, utbildning och stöd i beslut. Resultatet visade att ambulanssjuksköterskorna använde sig av intuition tillsammans med de befintliga rutinerna och kände sig då trygga med att bedöma och hänvisa patienterna till en annan vårdnivå. De saknade möjligheten till stöd av ambulansläkare för att underlätta vid bedömning och beslut. Ambulanssjuksköterskorna upplevde det som en begränsning att inte privata vårdgivare var anslutna till rutinen för att hänvisa patienter. Frustration uppstod när de var tvungna att transportera patienter utan vårdbehov.  Slutsats: För att kunna optimera akutsjukvårdens resurser så behöver rutiner ses över så att samtliga hälsocentraler i regionen ingår i “vårdstigen”. En ambulansläkare bör omgående rekryteras som ett stöd i ambulanssjuksköterskornas dagliga arbete och vid hänvisning av patienter till annan vårdnivå.