SAMMANFATTNING Patienter söker vård på akutmottagningar via ambulans vilket är ett omtalat problem när de kunde behandlats på annan vårdnivå. När antalet besökare ökar på akutmottagningarna i Sverige kan allvarliga konsekvenser uppstå för både sjukvårdspersonal och patienter. Patienter får inte alltid den mest ändamålsenliga vård på en akutmottagning. I svensk sjukvård är det ovanligt att tillåta ambulanssjuksköterskor att förbise akutmottagningar för andra vårdnivåer. Detta resulterar i överbelastade akutmottagningar samt att ambulanser nyttjas i fel syfte. Kompetens och utrustning har utvecklat behandlingsmöjligheterna för ambulanssjuksköterskor vilket medfört att ytterligare kvalificerade insatser kunnat genomföras på plats hos patienten. Ambulanssjuksköterskor bedömer patientens vårdbehov och beslutar kring lämplig vårdinstans, för att effektivisera resurserna kan patienter med lindriga åkommor transporteras till primärvård. Syftet var att belysa vilka faktorer som inverkar på ambulanssjuksköterskors beslut att hänvisa patienten till primärvården. Studiens metod var deskriptiv och utgick från en kvalitativ samt induktiv ansats. Urvalet var ändamålsenligt och bestod av sju ambulanssjuksköterskor som arbetar i södra Sverige. Inklusionskriterier var att informanterna hade genomgått en specialistsjuksköterskeexamen inom ambulanssjukvård samt varit aktivt yrkesverksamma under minst ett års tid. Intervjuer har genomförts utifrån ett semistrukturerat frågeformulär med följdfrågor. Analysmetoden utgick från en kvalitativ innehållsanalys. Resultatet utgörs av fem kategorier: riktlinjer inom ambulansverksamhet, bedömning av patient, delaktighet kring beslut om vårdnivå, ambulanssjuksköterskans kompetens samt samarbete med primärvård. Det framkom en osäkerhet hos ambulanssjuksköterskor om vilka patienter primärvården kunde behandla. Vid bedömning av patienten utgick ambulanssjuksköterskor från verksamhetens behandlingsriktlinjer. Ur intervjuerna med ambulanssjuksköterskorna framkom att de såg till hela patienten i sin bedömning vilken grundades i patientens allmäntillstånd, vitalparametrar och uppvisande symtom. Hänvisning till primärvården förekom endast för patienter med lindriga besvär. Dialogen med patienten angående ändamålsenlig vårdnivå upplystes vara essentiell och vikten av att komma överens med patienten samt anhöriga. I resultatet framkom att specialistutbildade ambulanssjuksköterskor betonade betydelsen av att få nyttja sina kunskaper och färdigheter i beslut om hänvisning till lämplig vårdnivå. En önskan om bättre tillgänglighet hos primärvården framkom från ambulanssjuksköterskorna. Slutsatsen blev att ambulanssjuksköterskorna under intervjuerna beskrev att de tog hänsyn till en mängd olika faktorer vid beslut om hänvisning av patienten till primärvården. Ambulanssjuksköterskorna belyste komplexiteten i beslutet och uttryckte vikten av att se till patientsäkerheten. Patienter transporterades till akutmottagning trots att vårdcentralen kunde varit en lämplig vårdnivå. Detta på grund av att svårigheter framkom kring patienter samt anhörigas påtryckningar men även primärvårdens tillgänglighet. Ambulanssjuksköterskorna önskade att bidra till att minska akutmottagningens belastning och ge patienten råd kring ändamålsenlig vårdnivå.  Nyckelord: ambulanssjuksköterska, vårdnivå, primärvård och riktlinjer. / ABSTRACT Patients seek care at emergency departments through ambulance, which is a reported problem when their condition could be treated at another level of care. As the number of visitors increases in emergency departments in Sweden causing overcrowding, serious consequences can occur in healthcare professionals and patients. Patients do not always receive the most appropriate care in emergency departments. In swedish healthcare it is unusual to allow ambulance nurses to disregard emergency departments for other levels of care. This results in overcrowded emergency departments and ambulances being used for the wrong purpose. Skills and equipment have developed treatment options for ambulance nurses, which result in further qualified interventions being carried out at the location. Ambulance nurses assess the patients need of care and decide on appropriate care facilities, in order to streamline resources, patients with mild disorders can be transported to primary care. The aim was to highlight the factors that affect the ambulance nurses decision to referral the patient to primary care. The method of the study was descriptive and was based on a qualitative and inductive approach. The sample was purposeful and consisted of seven ambulance nurses working in southern Sweden. Inclusion criteria were that the informants had a specialist nursing degree in ambulance care and had worked for at least one year. Interviews have been conducted based on a semi-structured questionnaire with follow-up questions. The analysis method was based on a qualitative content analysis. The result consists of five categories: guidelines in ambulance organisation, patient assessment, participation in decision-making on health care, ambulance nurses skills and cooperation with primary care. There was an uncertainty among ambulance nurses about which patients the primary care could treat. Ambulance nurses included the full complexity of the patient in their assessments, which was based on the patients general condition, vital signs and exhibited symptoms. Referral to primary care only occurred in patients with mild disorders. The dialogue with the patient and relatives regarding the appropriate level of care was stated to be essential. Ambulance nurses emphasized the importance of using their skills in decision making on the appropriate level of care. A wish for better accessibility to primary care was highlighted among ambulance nurses. The conclusion was that ambulance nurses took a variety of factors into account when deciding the patient referral to primary care. Ambulance nurses highlighted the complexity of the decision and expressed the importance of ensure the patients safety. Patients were transported to emergency departments even though the health center could have been an appropriate level of care. This was because of the difficulties encountered between patients and their relatives, but also the availability of primary care. Ambulance nurses wanted to help reduce the load in emergency deparments and advise patients to the appropriate care level.  Keywords: ambulance nurse, care level, primary care and guidelines.

SUMMARY Aim of the study – to assess the attitudes of patients and their partners to the quality of service in the secondary and tertiary obstetrical in-patient clinics. Objectives: 1) to evaluate the attitudes of patients to the quality of obstetrical care services; 2) to compare the quality of services among secondary and tertiary obstetrical clinics; 3) to determine the factors influencing the satisfaction with obstetrical care services; 4) to evaluate the attitudes of patients’ partners to the quality of obstetrical care services. Methods: The anonymous survey of parturient women (patients) and their partners (participants in childbirth) was performed in different obstetrical clinics since 1st January to 30th December 2004. The survey was conducted in the secondary care obstetrical in-patient Silutė (level A) and Panevezys (level B) clinics and also in the tertiary care Kaunas obstetrical in-patient clinic (Hospital of Kaunas University of Medicine). The number of participants was following: in Silute; 304 parturient women and 145 their partners, in Panevezys 416 and 253 and in Kaunas 256 and 111 respectively. Response rate varied between 73% and 96%. The difference between categorical variable was assessed using chi-square (χ²) test. Correlation analysis was performed using Spearman coefficient of rank correlation. Results: Majority of respondents were satisfied with childbirth (91% ) and postnatal care (95%). The satisfaction with quality of services was not related... [to full text]

Bakgrund: Riksrevisionens statistik visar på en allt högre belastning på ambulanssjukvården i landet, detta har medfört att flera regioner infört rutiner för ambulanssjuksköterskan att bedöma det aktuella vårdbehovet hos patienterna för att hänvisa till rätt vårdnivå om det inte föreligger transportbehov med ambulans. Syfte: Syftet med studien var att undersöka ambulanssjuksköterskors upplevelser av att hänvisa patienter till annan vårdnivå när inget behov av ambulanstransport föreligger. Metod: Två kvalitativa fokusgruppsintervjuer genomfördes på två ambulansstationer inom Region Norrbotten. Ett ändamålsenligt urval användes för att rekrytera ambulanssjuksköterskor. Deltagarna var mellan 33 och 48 år och yrkeserfarenheten sträckte sig mellan 8 och 20 år. Data analyserades med en kvalitativ innehållsanalys. Resultat: Analysen resulterade i fyra huvudkategorier: Erfarenheter, magkänsla och bemötande gav förutsättningar för bedömning, Att välja vårdnivå var tidskrävande men värt arbetsinsatsen, Patienter som transporteras utan vårdbehov skapar frustration, En förändring kräver information, utbildning och stöd i beslut. Resultatet visade att ambulanssjuksköterskorna använde sig av intuition tillsammans med de befintliga rutinerna och kände sig då trygga med att bedöma och hänvisa patienterna till en annan vårdnivå. De saknade möjligheten till stöd av ambulansläkare för att underlätta vid bedömning och beslut. Ambulanssjuksköterskorna upplevde det som en begränsning att inte privata vårdgivare var anslutna till rutinen för att hänvisa patienter. Frustration uppstod när de var tvungna att transportera patienter utan vårdbehov.  Slutsats: För att kunna optimera akutsjukvårdens resurser så behöver rutiner ses över så att samtliga hälsocentraler i regionen ingår i “vårdstigen”. En ambulansläkare bör omgående rekryteras som ett stöd i ambulanssjuksköterskornas dagliga arbete och vid hänvisning av patienter till annan vårdnivå.