<p>An ageing population calls for enlarged needs of care and treatments that is followed by an increased demand on social and medical care. Present organization and structure are not adjusted to these new requirements. Due to this fact, necessary alterations ought to be made between and within the different institutional and non-institutional care actors. This work should be settled locally. In this study, the aim was to describe "Chealth care nearby" as being a new standard of care as well as investigate its significance in the co-operation and collaboration between different care actors. A qualitative approach was chosen. Semi-structured interviews were performed with 14 key informants, representing different health- and care actors and politicians. The interviews were analysed according to content analysis, resulting in six main categories. The "Chealth care nearby" is one manner of new thinking when it comes to care of the individual. It brings more focus on the individual and his/her needs of continuity and safety. The groups of individuals, whom in the first place will be influenced by the "Chealth care nearby", are those who suffer from frequent caring needs, old people with several diagnoses, children, young persons with function disorders and people with chronic diseases. Successful elements for the "Chealth care nearby" are concordance and loose organizational limits between different care actors. In this respect, the means are plainness as regards aim, distribution of resources, mutual activity projects and an obvious mission describing all parts of activity.</p>

An ageing population calls for enlarged needs of care and treatments that is followed by an increased demand on social and medical care. Present organization and structure are not adjusted to these new requirements. Due to this fact, necessary alterations ought to be made between and within the different institutional and non-institutional care actors. This work should be settled locally. In this study, the aim was to describe "Chealth care nearby" as being a new standard of care as well as investigate its significance in the co-operation and collaboration between different care actors. A qualitative approach was chosen. Semi-structured interviews were performed with 14 key informants, representing different health- and care actors and politicians. The interviews were analysed according to content analysis, resulting in six main categories. The "Chealth care nearby" is one manner of new thinking when it comes to care of the individual. It brings more focus on the individual and his/her needs of continuity and safety. The groups of individuals, whom in the first place will be influenced by the "Chealth care nearby", are those who suffer from frequent caring needs, old people with several diagnoses, children, young persons with function disorders and people with chronic diseases. Successful elements for the "Chealth care nearby" are concordance and loose organizational limits between different care actors. In this respect, the means are plainness as regards aim, distribution of resources, mutual activity projects and an obvious mission describing all parts of activity.

Bakgrund: En specialistutbildad ambulanssjuksköterska ska enligt kompetensbeskrivningen kunna bedöma och prioritera en patient till rätt vårdnivå. Är patienten inte i behov av ambulanstransport eller patienten själv beslutar att han/hon inte vill medfölja ambulansen lämnas patienten kvar på plats med eventuell hänvisning till annan vårdnivå.   Syfte: Syftet var att studera ambulanssjuksköterskans erfarenheter i samband med att patienten inte medföljer ambulansen efter en prehospital bedömning.   Metod: Ett frågeformulär med öppna svarsalternativ användes bland ambulanssjuksköterskorna inom Landstinget Blekinge. Analysen av svaren gjordes med kvalitativ innehållsanalys enligt Granheim och Lundman (2004).   Resultat: Utifrån data som insamlades formulerades ett övergripande tema: Att fungera som grindvakt med behov av stöd och förankring i sina beslut. Ambulanssjuksköterskorna upplevde det som en viktig men svår uppgift att kvarlämna patienten om ambulanstransport inte behövdes. Vid tveksamma bedömningsfall eller när patienten inte vill medfölja i ambulans trots bedömt behov, upplevde ambulanssjuksköterskan en oro för eventuella konsekvenser av att lämna patient kvar på plats. Befogenheten att kunna kvarlämna patienten efter en prehospital bedömning upplevdes öka tillgängligheten för patienter med störst behov av ambulanssjukvård och ambulanstransport. Ambulanssjuksköterskorna upplevde ett behov av stöd, särskilt av bättre läkarstöd i sin bedömning.   Slutsats: Det ökade antalet ambulansuppdrag i Blekinge och Sverige i övrigt ställer höga krav på ett mer effektivt och befogat utnyttjande av de begränsade ambulansresurser som existerar.  Föreliggande studie visar på ambulanssjuksköterskans erfarenhet av ett behov av stöd från läkare som är insatta i ambulansens förutsättningar och arbetsmetoder. Detta behövs för att minska ambulanssjuksköterskornas upplevda osäkerhet när beslut om ambulanstransportbehov tas.

AbstraktBakgrund: Ambulanssjukvården som arbete och yrke har utvecklats de senaste årtiondena, från att enbart haft krav på att köra ambulans utan sjukvårdsutbildning till att idag vara bemannad med specialiserade ambulanssjuksköterskor. Med hjälp av en korrekt första bedömning kan patienter hänvisas till rätt vårdnivå. Syfte: Syftet med denna studie var att beskriva patienter som inte medföljer ambulans utifrån ambulanssjuksköterskans bedömning av sökorsak eller symtom, SOS prioritet, ålder samt variation över dygnet.Metod: En retroperspektiv journalgranskning med en kvantitativ ansats vilken 120 journaler inkluderades. Resultat: Svårigheten som SOS operatören står inför är att under tidspress göra en adekvat bedömning av sökorsak och brådskandegrad. Resultatet visar på 91 % av ambulansuppdragen, där patienter som inte medföljde ambulans, visade att SOS har prioriterat utkörning med prioritet 1 och 2. Det var en jämn fördelning mellan åldrarna, men två åldergrupper som lämnades hemma mer frekvent var mellan åldrarna 0-9 år och 60-69 år. Tidpunkten på dygnet var jämn spridning, men visade viss ökning mellan kl 18-21 och kl 21-00. Det ambulanssjuksköterskan klassade in som vanligast sökorsak var övrigt, då det inte finns någon annan sökorsak som anses lämplig. De andra större grupperna som lämnades i hemmet var sökorsaken bröstsmärta/bröstkorgsmärta, feber och andningsbesvär/dyspne/andnöd. Slutsats: Det visar på vikten av att SOS operatörens bedömning kompletteras med en bedömning av en sjuksköterska som har möjlighet att se patienten och mäta vitalparametrar. Samtidigt som patienten behöver bli bekräftad i sin upplevelse av sin akuta sjukdom. Ambulanssjuksköterskan besitter en kompetens och är en viktig resurs i vårdkedjan för att lotsa patienten till rätt vårdnivå.

<p>I och med ökade krav för sjuksköterskor i ambulans de senaste åren är det av stor vikt att ambulanssjuksköterskorna hela tiden håller sig uppdaterade med den senaste kunskapen inom medcin, omvårdnad, etik med mera. Ambulanssjuksköterskans arbetsuppgifter har utvecklats och blivit fler och de har även fått ta ett större ansvar. Syftet med studien var att belysa hur ambulanssjuksköterskor upplever och hanterar etiska problem då de bedömt att patienten inte har behov av ambulanssjukvård samt deras uppfattningar om hur de etiska problemen kan undvikas. Metoden var kvalitativ intervju med tre ambulanssjuksköterskor. Resultatet visade att etik diskuterades även om många inte använde begreppet etik. Ambulanssjuksköterskorna upplevde att det var svårt att ge råd till patienten och vara ärlig i vårdrelationen. Ambulanssjuksköterskorna ansåg att larmcentralens utlarmning kunde vara en källa till etiska problem på grund av felaktiga bedömningar och felprioriteringar. Slutsatsen är att varje patient har rätt att få komma till rätt vårdnivå, något som kan underlättas om ambulanssjuksköterskan får rätt stöd och råd för att i framtiden lättare kunna hjälpa varje individ till den vård som är mest lämplig för just den patienten.</p>

I och med ökade krav för sjuksköterskor i ambulans de senaste åren är det av stor vikt att ambulanssjuksköterskorna hela tiden håller sig uppdaterade med den senaste kunskapen inom medcin, omvårdnad, etik med mera. Ambulanssjuksköterskans arbetsuppgifter har utvecklats och blivit fler och de har även fått ta ett större ansvar. Syftet med studien var att belysa hur ambulanssjuksköterskor upplever och hanterar etiska problem då de bedömt att patienten inte har behov av ambulanssjukvård samt deras uppfattningar om hur de etiska problemen kan undvikas. Metoden var kvalitativ intervju med tre ambulanssjuksköterskor. Resultatet visade att etik diskuterades även om många inte använde begreppet etik. Ambulanssjuksköterskorna upplevde att det var svårt att ge råd till patienten och vara ärlig i vårdrelationen. Ambulanssjuksköterskorna ansåg att larmcentralens utlarmning kunde vara en källa till etiska problem på grund av felaktiga bedömningar och felprioriteringar. Slutsatsen är att varje patient har rätt att få komma till rätt vårdnivå, något som kan underlättas om ambulanssjuksköterskan får rätt stöd och råd för att i framtiden lättare kunna hjälpa varje individ till den vård som är mest lämplig för just den patienten.

Inom Norra Älvsborgs Länssjukhus och Uddevalla sjukhus sjukvård (NU-sjukvården) jobbar idag ca 150 sjuksköterskor i ambulanserna och enligt 2014 års statistik så uppgår de prioriterade 1-4 uppdragen till 58 000 uppdrag/år. Ökad befolkning och allt fler multisjuka innebär ökat tryck på ambulansverksamheten då allmänheten förväntar sig att snabbt bli omhändertagen och få vård när de upplever sig akut sjuka. För att ambulanssjuksköterskan ska ha möjlighet att göra kvalificerade bedömningar och ta rätt beslut krävs ett väl utvecklat beslutsstöd. Beslutstöd och riktlinjer är avgörande för att patienten prioriteras rätt och får den vård som  dennes hälsotillstånd kräver. Denna studie önskar undersöka ambulanssjuksköterskans upplevelser av patientsäkra bedömningar avseende vård på plats och bedömning av vårdnivå. Åtta kvalitativa intervjuer genomfördes med ambulanssjuksköterskor med olika kompetenser och från olika ambulansområden i NU-sjukvården. Materialet analyserades med kvalitativ innehållsanalys med induktiv ansats. Resultatet påvisar att ambulanssjuksköterskan är övervägande nöjd med behandlingsriktlinjer och tycker att de känns frikostiga, men att de saknar viss medicinskteknisk utrustning. Det framkom även önskemål om ökat stöd av läkare i sina prehospitala bedömningar. Övervägande del av ambulanssjuksköterskorna i studien önskar förnyade behandlingsriktlinjer och digitala patientjournaler,   det   senare   för   att   tidseffektivisera   arbetet   och   göra   det   mer patientsäkert.  Att  bedöma  på  plats  och  ändra  vårdnivå  anses  inte  vara  något  stort problem  för  patienten  om  det  bygger  på  information  och  lugnt  bemötande  med noggrann genomgång av vitalparametrar samt ibland hjälp till annan vårdnivå.

Utvecklingen inom ambulansverksamheten går ständigt framåt. Dagens ambulanssjuksköterskor behöver göra patientsäkra bedömningar på plats och anpassa vårdnivå efter patientens behov, vilket inte alltid innebär hänvisning till akutmottagning. Hos andra vårdgivare som exempelvis akutmottagningar eller vårdcentraler har vårdpersonalen möjlighet att läsa patientens tidigare journal för att få en god uppfattning om patientens anamnes och på så vis få en bättre helhet i bedömningen. Dokumentationen i en patientjournal är ett arbetsredskap som bör vara tillgängligt för all vårdpersonal som ansvarar för patientens olika delar i vården, för att möjliggöra en patientsäker vård. Då tillgången till patientjournal i ambulans är relativt nytt är ämnet sparsamt beforskat. Det är endast några få ambulansverksamheter i Sverige som har denna tillgång. Syftet är att undersöka hur sjuksköterskor i ambulansen upplever att ha tillgång till patientens tidigare journaler. Med frågeställningar 1. Hur påverkas sjuksköterskans bedömning av tillgången till patientens tidigare journaler i ambulansen? 2. Hur patientsäkerheten påverkas av att sjuksköterskan i ambulansen har tillgång till patientens tidigare journaler? Sju kvalitativa intervjuer genomfördes med sjuksköterskor som arbetar inom en ambulansverksamhet som har tillgång till patientjournalen i ambulansen. Materialet analyserades sedan med en innehållsanalys med induktiv ansats. Resultatet visar att ambulanssjuksköterskan ser tillgången till patientjournalen som ytterligare ett verktyg i sin bedömning. Upplevelsen är att det blir lättare att få en helhetsbild kring patienten vilket ökar träffsäkerheten i bedömningen. Vid vilka tillfällen ambulanssjuksköterskan använde sig av tidigare journaler varierade något. Deltagarna i studie är nöjda över möjligheten att ha tillgång till patientjournaler. Tillgången bidrar till att de känner sig mer förberedda inför mötet med patienten och det ger stöd i bedömningen, vilket i sin tur ger en större trygghet för både dem själva och patienten samt bidrar till ökad patientsäkerhet.

För att på bästa sätt utnyttja sjukvårdens resurser bör vård ges på den vårdnivå som är mest ändamålsenlig utifrån patientens behov. Ambulanssjukvården i Sverige har hög kompetens med specialistutbildade ambulanssjuksköterskor som kan utföra avancerade bedömningar för att patienten skall kunna erhålla vård på rätt vårdnivå. Denna bedömning görs enligt RETTS (Rapid Emergency Triage and Treatment System), ett bedömningsunderlag för prioritering och identifiering av patienters tillstånd. Studiens syfte är att undersöka tre vårdkedjor för patienter med primärvårdsbehov gällande ambulanssjuksköterskans bedömning med speciellt fokus på patientsäkerhet och jämställd vård. Studiens design är kvantitativ och explorativ baserad på en retrospektiv granskning av patientjournaler. Data som studien baseras på samlades in mellan januari och december 2017 i en ambulansorganisation i Sydvästra Sverige. Totalt inkluderades 639 patientjournaler. Studien visar att 69 % av patienterna (n=442) fick vård på plats (VIPP). Det var 10 % (n=62) av patienterna som fick vård på vårdcentral och 13 % (n=82) fick hjälp med annat transportsätt till en vårdinrättning. Inga signifikanta skillnader i bedömningar mellan män (n=278) och kvinnor (n=308) identifierades (p=0.120). En sekundärtransport redovisades. Patienter som bedömdes ha primärvårdsbehov var efter samråd med distriktsläkaren välkomna till vårdcentralerna oavsett ESS-kod eller färg på vitalparametrar. Samverkan mellan ambulanssjukvård och primärvård ger mer information om patienten, vilket i sin tur bidrar till en säkrare bedömning. För att den här typen av vårdkedjor skall uppfylla kraven på patientsäkerhet krävs en noggrann implementering. Brister beträffande jämställd vård som påvisats i tidigare studier har inte bekräftats i föreliggande studie. Fortsatt forskning angående patientsäkerhet och jämställd vård i samband med bedömning och identifiering av patienter med primärvårdsbehov är nödvändig.

Resultat från olika studier av ambulanstransporterade patienter visar ett allt större behov av att kunna selektera patienter utifrån behov av vårdinsats. I nuvarande sjukvårdsorganisation saknas information samt verktyg för att kunna göra denna selektering ur ett patientsäkerhetsperspektiv. Prio 3 är en av ambulanssjukvårdens larmkriterier vilket innebär att patienten misstänks vara akut sjuk men ej vara i behov av omedelbar akutsjukvård. Denna studie beskriver de patienter vilka transporterades in av ambulans som prio 3 uppdrag men som bedömdes inte ha behov av att kvarstanna för vård efter att ha träffat läkare eller annan sjukvårdspersonal på akutmottagning. För att kunna selektera patienter till annan vårdnivå, skulle man hitta dessa i prioriteringsgrupp 3 vad det gäller bedömning samt behandling på akutsjukhus?Studien baseras på en retrospektiv journalgranskning av ambulansjournalsystemet AmbuLink samt patientjournalsystemet MELIOR. Data som analyserats beskriver patienter ur olika aspekter utifrån uppgifter såsom ålder, kön, symptom, bedömning, behandling, tid på dygnet med flera.Resultatet ger en viss hänvisning om symptomdiagnoser vilka skulle kunna ge en fingervisning om olika patientgrupper som skulle kunna få den vård som krävs utan att behöva belasta akutsjukhusets resurser. Nivåer för sådan vård och behandling skulle kunna vara inom kommunsjukvård, primärvård samt framtida ambulanssjukvårdsorganisation. Studien visar även att stora delar av patienterna har behov av att kunna göra utvidgade bedömningar vilka endast kan ges på akutsjukhus. Men med bra bedömningsverktyg, utbildning samt befogenhet skulle ambulanspersonal kunna stå för stora delar av den initiala patientstyrningen.