Inom Norra Älvsborgs Länssjukhus och Uddevalla sjukhus sjukvård (NU-sjukvården) jobbar idag ca 150 sjuksköterskor i ambulanserna och enligt 2014 års statistik så uppgår de prioriterade 1-4 uppdragen till 58 000 uppdrag/år. Ökad befolkning och allt fler multisjuka innebär ökat tryck på ambulansverksamheten då allmänheten förväntar sig att snabbt bli omhändertagen och få vård när de upplever sig akut sjuka. För att ambulanssjuksköterskan ska ha möjlighet att göra kvalificerade bedömningar och ta rätt beslut krävs ett väl utvecklat beslutsstöd. Beslutstöd och riktlinjer är avgörande för att patienten prioriteras rätt och får den vård som  dennes hälsotillstånd kräver. Denna studie önskar undersöka ambulanssjuksköterskans upplevelser av patientsäkra bedömningar avseende vård på plats och bedömning av vårdnivå. Åtta kvalitativa intervjuer genomfördes med ambulanssjuksköterskor med olika kompetenser och från olika ambulansområden i NU-sjukvården. Materialet analyserades med kvalitativ innehållsanalys med induktiv ansats. Resultatet påvisar att ambulanssjuksköterskan är övervägande nöjd med behandlingsriktlinjer och tycker att de känns frikostiga, men att de saknar viss medicinskteknisk utrustning. Det framkom även önskemål om ökat stöd av läkare i sina prehospitala bedömningar. Övervägande del av ambulanssjuksköterskorna i studien önskar förnyade behandlingsriktlinjer och digitala patientjournaler,   det   senare   för   att   tidseffektivisera   arbetet   och   göra   det   mer patientsäkert.  Att  bedöma  på  plats  och  ändra  vårdnivå  anses  inte  vara  något  stort problem  för  patienten  om  det  bygger  på  information  och  lugnt  bemötande  med noggrann genomgång av vitalparametrar samt ibland hjälp till annan vårdnivå.

Ambulanssjuksköterskor upplever att antalet uppdrag ökar och att tillgängligheten på ambulanser minskar. Speciellt för de allvarligaste uppdragen. Det upplevs också som att en del patienter ringer efter ambulans eller åker lite mer frekvent än vad som kan anses brukligt. Att ge dem adekvat hjälp samt frigöra ambulansresurser till mer akuta uppdrag borde gagna både den enskilda patienten samt ambulanssjukvården. Syftet med studien var att genom journalgranskning kartlägga mångbesökare och jämföra den prehospitala bedömningen med den slutdiagnos som ges på sjukhuset för att undersöka om de erbjuds en optimal vårdnivå. Studien är genomförd med en kvantitativ ansats där en retrospektiv journalgranskning använts för att finna de som åkt ambulans, i Skaraborg, till en vårdinstans fyra gånger eller fler under 2014. Resultatet visade att två tredjedelar av patienterna i kategorin var födda före 1950. De sökte i störst utsträckning för andningsbesvär, bröstsmärtor, buksmärta samt infektion. Endast 2,8% bedömdes ha psykiska besvär och 2,9% transporterades till en vårdcentral. Det visade sig också att en tredjedel av de patienter som räknades som mångbesökare aldrig lades in på sjukhuset. Av de som definierades som mångbesökare var 68 % över 60 år. Flera av dessa patienter skulle fått bättre hjälp om individuella vårdplaner tagits fram som utgått från en personcentrerad vård där hänsyn tagits till varje individs situation och egen åsikt. Det skulle också göra att flera av dessa ej behövt åka till en akutmottagning vilket antas givit ett minskat vårdlidande och högre tillgänglighet på akutambulanser.

Abstrakt  Bakgrund: Psykisk ohälsa ökar i samhället och då krävs en omfattande psykiatrisk kompetens i vården. Det behövs även i ambulanssjukvården eftersom ambulansen många gånger är den första vårdkontakten som sker hos patienter med psykisk ohälsa. Forskning visar dock att ambulanssjuksköterskor många gånger känner sig osäkra i bedömningar runt psykisk ohälsa och upplever sig inte ha tillräckligt med kunskap inom området.   Syfte: Syftet var att kartlägga utfallet av utförda uppdrag samt beskriva ambulanssjuksköterskors erfarenheter av medföljande akutpsykiatrisk resurs i ambulans.  Metod: En mixad metod genomfördes där kvantitativa data har analyserats med deskriptiv statistik och kvalitativa data med manifest innehållsanalys som bildat en syntes enligt Graneheim och Lundman (2017).  Resultat: Mycket pekar på att det är spetskompetensen inom psykiatri i kombination med patientkännedomen som gör att de akutpsykiatriska resurserna har framgångsrika vårdmöten. Att ta sig tid för samtal och reflektion med patienten lyfts också som en viktig del. En sjuksköterska med erfarenhet från psykiatrin ses som en nästintill nödvändig profession i en psykiatriambulans. Utifrån utförda uppdrag som psykiatriambulansen haft är drygt 40 % psykiatriska uppdrag, 50% somatiska uppdrag och 10% förflyttningsuppdrag. Slutsats: Psykiatriambulansen har bidragit med både ökad kompetens gällande psykiska sjukdomar samt en förståelse för hur psykiatrin fungerar. Införandet av psykiatriambulanser är ett relativt nytt fenomen och de förhållandevis få studierna på området behöver utökas för att få ett bredare perspektiv. / Abstract  Background: Mental illness is increasing in the society. Therefore the development of psychiatric competence and care is essential. Increasing and developing the competence of the ambulance nurses regarding mental illness is described as valuable as the ambulance is often the first on the scene for people with acute mental illness. However, research shows that ambulance nurses often feel insecure when assessing mental illness and do not feel they have enough knowledge in the area.   Purpose: The purpose was to investigate the outcome of completed assignments and describe ambulance nurses' experiences of the accompanying emergency psychiatric resource in an ambulance.  Method: A mixed method was implemented where quantitative data has been analyzed with descriptive statistics and qualitative data with manifest content analysis who created a synthesis by Graneheim and Lundman (2017).  Results: It seems that it is the excellence in psychiatry combined with patient knowledge that makes the emergency psychiatric resources so successful in the care of patients. A nurse with experience of mental illness is seen as a necessary profession in a psychiatric ambulance. Based on the assignments carried out by the psychiatric ambulance, just over 40% of the assignments were of a psychiatric nature, 50% were of a somatic nature and 10% was transfer assignments.  Conclusion: It can be concluded that the psychiatric ambulance contributed with both increased competence regarding mental illnesses and an understanding of how psychiatric care works. As a new phenomenon, the relatively few studies in this area would need to be expanded to get a broader perspective.