Ambulanssjuksköterskor upplever att antalet uppdrag ökar och att tillgängligheten på ambulanser minskar. Speciellt för de allvarligaste uppdragen. Det upplevs också som att en del patienter ringer efter ambulans eller åker lite mer frekvent än vad som kan anses brukligt. Att ge dem adekvat hjälp samt frigöra ambulansresurser till mer akuta uppdrag borde gagna både den enskilda patienten samt ambulanssjukvården. Syftet med studien var att genom journalgranskning kartlägga mångbesökare och jämföra den prehospitala bedömningen med den slutdiagnos som ges på sjukhuset för att undersöka om de erbjuds en optimal vårdnivå. Studien är genomförd med en kvantitativ ansats där en retrospektiv journalgranskning använts för att finna de som åkt ambulans, i Skaraborg, till en vårdinstans fyra gånger eller fler under 2014. Resultatet visade att två tredjedelar av patienterna i kategorin var födda före 1950. De sökte i störst utsträckning för andningsbesvär, bröstsmärtor, buksmärta samt infektion. Endast 2,8% bedömdes ha psykiska besvär och 2,9% transporterades till en vårdcentral. Det visade sig också att en tredjedel av de patienter som räknades som mångbesökare aldrig lades in på sjukhuset. Av de som definierades som mångbesökare var 68 % över 60 år. Flera av dessa patienter skulle fått bättre hjälp om individuella vårdplaner tagits fram som utgått från en personcentrerad vård där hänsyn tagits till varje individs situation och egen åsikt. Det skulle också göra att flera av dessa ej behövt åka till en akutmottagning vilket antas givit ett minskat vårdlidande och högre tillgänglighet på akutambulanser.

Abstrakt Bakgrund: Patienter hänvisas idag i större utsträckning till egenvård av sjuksköterskor i ambulanssjukvården och beslutstöd finns för att hjälpa till med hänvisningen. Arbetet innebär att prioritera och bedöma vilken vårdnivå som är optimal för patienterna, vilka patienter som behöver följa med i ambulansen för ytterligare vård på vårdinrättning och vilka som kan hänvisas till egenvård. Att bedöma vad som är optimal vårdnivå ställer krav på att sjuksköterskorna besitter medicinska kunskaper vid olika tillstånd, men också kunskap om helheten i hänvisningsprocessen.Syfte: Syftet var att undersöka sjuksköterskors erfarenheter av ett beslutstöd för hänvisning av patienter från ambulanssjukvård till egenvård. Metod: En kvantitativ tvärsnittsstudie har utförts med hjälp av enkäter. Designen var deskriptiv och explorativ. En totalundersökning av populationen har utförts som innefattade 123 sjuksköterskor i ambulanssjukvården i en region i södra Sverige, fördelat på två länsdelar. Slutligen inkom 95 enkätsvar (77,2 %). Data har analyserats med deskriptiv statistisk och tematisk innehållsanalys. Resultat: Det var 68 (71,5 %) av sjuksköterskorna som höll med om att de alltid använde beslutsstödet och 54 (56,9 %) upplevde att beslutsstödet gav det stöd som behövdes. Det var 84 (88,5 %) som hade uppfattningen att patienter var nöjda med hänvisning till egenvård. Av sjuksköterskorna svarade 77 (81,1 %) att läkare fanns att tillgå vid behov. Dock fanns en önskan om att akutläkare alltid skulle vara tillgängliga vid frågor. Tid på dygnet och geografisk hämtplats påverkade beslutet att lämna patienter hemma. Beslutstödet fokuserade allt för mycket på vitala parametrar och täckte därmed inte andra viktiga aspekter. Konklusion: Resultatet visade att beslutstödet är i behov av förändring. Akutläkare eller läkare med hög kompetens bör finnas tillgängliga vid frågor. Genom att använda sin kliniska blick, hög medicinsk kompetens och erfarenhet, tillsammans med ett väl fungerande beslutsstöd kan sjuksköterskorna i ambulanssjukvården uppleva ökad trygghet när patienter hänvisas till egenvård. / Abstract Background: Today, more and more nurses in the prehospital care are referring patients to self-treatment and there is certain support to help make this decision. The work nurses in the ambulance care do means that assess which level of care that is optimal for the patients. Which patients who need to come along in the ambulance and which patients who can be referred to self-care. To decide what is optimal care requires nurses to possess medical knowledge in different conditions, but also knowledge about the whole process of referring patients. Purpose: The purpose was to examine nurses´ experiences of a decision support for referring patients from ambulance care to self-care. Method: A quantitative study has been made, where the writers used a survey to fulfill the purpose. The design of the survey was descriptive and explorative. A total examination of the population has been done, which was 123 nurses in the Ambulance service in a region in south of Sweden, divided into two counties. Finally, there was 95 replies of the survey (77,2 %). Statistical analysis and thematic analysis of the content were used to present the result. Result: There was 68 (71,5 %) of the nurses who agreed to that they always used the decision support and 54 (56,9 %) experienced that the decision support gave the support that was needed. A bigger part, 84 (88,5 %), had the opinion that patients were satisfied being referred to self-care. Of all nurses, 77 (81,1 %) answered that doctors were available if necessary. However, there was a desire that emergency doctors were always available on questions. Time of day and geographical place of pick up affected the decision to leave the patient in his or her home. There were 84 (88,5%) nurses who had experiences from satisfied patients being referred by the ambulance care to self-care. Decision support focused too much on vital parameters and thus did not cover other important aspects. Conclusion: The result showed that the decision support is in need of change. Emergency doctors or doctors with high competence should be available when needed. By using their clinical eye, with high medical competence and experience, together with a well-functioning decision support - the nurses in the ambulance care can experience increased confidence in referring patients to self-care.