Bakgrund: En specialistutbildad ambulanssjuksköterska ska enligt kompetensbeskrivningen kunna bedöma och prioritera en patient till rätt vårdnivå. Är patienten inte i behov av ambulanstransport eller patienten själv beslutar att han/hon inte vill medfölja ambulansen lämnas patienten kvar på plats med eventuell hänvisning till annan vårdnivå.   Syfte: Syftet var att studera ambulanssjuksköterskans erfarenheter i samband med att patienten inte medföljer ambulansen efter en prehospital bedömning.   Metod: Ett frågeformulär med öppna svarsalternativ användes bland ambulanssjuksköterskorna inom Landstinget Blekinge. Analysen av svaren gjordes med kvalitativ innehållsanalys enligt Granheim och Lundman (2004).   Resultat: Utifrån data som insamlades formulerades ett övergripande tema: Att fungera som grindvakt med behov av stöd och förankring i sina beslut. Ambulanssjuksköterskorna upplevde det som en viktig men svår uppgift att kvarlämna patienten om ambulanstransport inte behövdes. Vid tveksamma bedömningsfall eller när patienten inte vill medfölja i ambulans trots bedömt behov, upplevde ambulanssjuksköterskan en oro för eventuella konsekvenser av att lämna patient kvar på plats. Befogenheten att kunna kvarlämna patienten efter en prehospital bedömning upplevdes öka tillgängligheten för patienter med störst behov av ambulanssjukvård och ambulanstransport. Ambulanssjuksköterskorna upplevde ett behov av stöd, särskilt av bättre läkarstöd i sin bedömning.   Slutsats: Det ökade antalet ambulansuppdrag i Blekinge och Sverige i övrigt ställer höga krav på ett mer effektivt och befogat utnyttjande av de begränsade ambulansresurser som existerar.  Föreliggande studie visar på ambulanssjuksköterskans erfarenhet av ett behov av stöd från läkare som är insatta i ambulansens förutsättningar och arbetsmetoder. Detta behövs för att minska ambulanssjuksköterskornas upplevda osäkerhet när beslut om ambulanstransportbehov tas.

No description available.

No description available.

Ambulanssjukvården har utvecklats från att endast transportera skadade och sjuka patienter, till att idag redan prehospitalt göra bedömningar, hänvisa till rätt vårdinstans, vårda och behandla och även transportera. I den prehospitala miljön skall ambulanssjuksköterskan ensam göra en patientsäker bedömning för att sedan ta beslut om vilken vårdinstans som lämpar sig bäst för patientens upplevda besvär och symtom. Buksmärta är en återkommande sökorsak i ambulanssjukvården och inte sällan diffust och svårbedömt. Syftet med undersökningen var att utvärdera ambulanssjuksköterskans bedömning av de patienter som hänvisades till egenvård i hemmet. Detta gjordes genom att undersöka följsamheten i undersökning och åtgärder enligt gällande behandlingsriktlinjer samt kartlägga om det fanns patienter som inom fyra dygn åter sökt akutsjukvård för samma symtom. Till undersökningen valdes en retrospektiv observationsstudie med kvantitativ ansats där 223 patientjournaler från år 2020 granskades och analyserades. Könsfördelningen blev 109 kvinnor och 85 män. Resultatet visade att ambulanssjuksköterskan utför i snitt 60,3% av de undersökningsmoment som skall göras i enlighet med aktuella behandlingsriktlinjer. Detta är i förhållande till tidigare forskning en indikation för relativt god följsamhet. Resultatet visade också att det var en relativt liten andel patienter (16%) som åter sökt akutsjukvård för samma symtom inom fyra dygn. Detta kan tyda på att ambulanssjuksköterskan trots brister i sin bedömning ändå hänvisat majoriteten av patienterna till rätt vårdinstans.

<p>Sjuksköterskan i ambulanssjukvården ska snabbt och tillförlitligt utföra prehospitala bedömningar av medicinska tillstånd hos patienter. En bedömning av ett medicinskt tillstånd är en kontinuerlig process och utgår från patientens första symtom eller tecken, och ska klargöra de möjliga underliggande fysiologiska faktorerna till hur det uppkommit. Bedömningen är viktigt för att det medicinska tillståndet kan vara livshotande för patienten. I jämförelse med miljön på sjukhus är förutsättningarna annorlunda för att utföra bedömningar av medicinska tillstånd hos patienter i prehospital miljö. De prehospitala miljöerna är inte anpassade för att bedriva akutsjukvård och medicinska tillstånd hos patienter kan vara svårbedömda.</p><p>Syftet var att belysa sjuksköterskors upplevelser av att bedöma medicinska tillstånd hos patienter i prehospital ambulanssjukvård.</p><p>Metoden var en kvalitativ intervjustudie med nio sjuksköterskor inom den prehospitala ambulanssjukvården. Intervjuerna har analyserats med innehållsanalys.</p><p>Resultatet redovisas i tre kategorier: Förmåga och ett behov av att identifiera kroppsliga tecken, behov av tillgång till hela människan och miljöns påverkan på bedömning samt de nio underkategorierna: medicinsk kunskap, diagnostiska instrument, kroppsundersökning, få tillgång till patientens värld, relationsbyggande, beroendeställning till patienten, yrkeserfarenhet, miljöns påverkan och anhöriga.</p><p>Resultatet visade på att sjuksköterskorna upplevde att det var viktigt för bedömningen att ha ett bra bemötande till patienten. De upplevde också att medicinska kunskaper, yrkeserfarenheter, diagnostiska instrument och en bedömningsstruktur var viktigt för bedömningen av ett medicinskt tillstånd. De upplevde även att det var en tillgång att utföra bedömningen i patientens hemmiljö. Sjuksköterskorna upplevde att bedömningen blev svårare om patienten var i ett berusat eller medvetslöst tillstånd. Sjuksköterskorna upplevde otrygghet i miljöer som var osäkra och stress om det var mycket människor i omgivningen där patienten skulle bedömas. Sjuksköterskorna upplevde en frustration över att inte känna sig tillräckliga i vårdsituationer där barn och anhöriga var i behov av ett omhändertagande i samband med patientens bedömning. Anhöriga upplevdes vara en tillgång för bedömningen när information skulle inhämtas om tillståndet hos patienten.</p><p>Slutsatsen blev att sjuksköterskorna upplevde det var viktigt att ha kunskap, bra bemötande, flexibilitet och uppmärksamhet vid bedömningen av det medicinska tillståndet hos patienten. Sjuksköterskorna upplevde att bedöma patienten utifrån ett sammanhang skapade information till bedömningen om det medicinska tillståndet hos patienten.</p>

Ambulanssjukvården ger patienterna adekvat vård i ett tidigare skede än tidigare. Patienternas vårdbehov bedöms prehospitalt och styrs till rätt vårdnivå. Ambulanssjuksköters-kan upplever att bedömning och hänvisning av patienter till annan vårdnivå än akutmottagningen (AKM) som utmanande. Det är särskilt svårt att bedöma patienter med ett primärvårdsbehov relaterat till att de ofta har ospecifika symptom. Till hjälp för ett systematiskt omhändertagande finns beslutsstöd, vilka kan vara riktlinjer, behandlingsanvisningar eller rådgivningsstöd. Bedömningarna ska ske på ett säkert sätt. Syftet med föreliggande uppsats var att explorativt undersöka hur ambulanssjuksköterskan arbetar med beslutsstödet RGS webb vid hänvisning av patienter till alternativ vårdnivå i Region Halland. Detta gjordes genom en retrospektiv journalgranskning av 1663 journaler med en kvantitativ ansats kring hur hänvisningen gått till. Mer än en femtedel av journalerna fick exkluderas pga. felkodning. Resultatet visade att i mer än hälften av fallen blev patienterna hänvisade att själva söka vårdcentral och ta sig dit självständigt. Majoriteten av de hänvisade patienterna var kvinnor. De äldsta patienterna hänvisades till hemsjukvården och de yngsta till att självständigt söka vård på vårdcentralen. En femtedel av de hänvisade patienterna sökte AKM inom 72 h. Fördelningen av antalet hänvisningar var jämn mellan stationerna. Genomsnittstiden för ett uppdrag med hänvisning till alternativ vårdnivå var ˜ 36 minuter. Slutsatsen är att en stor andel journaler var felkodade vilket kan relateras till en för kort implementeringsperiod. Ett förbättrat och utökat samarbete mellan hemsjukvård och ambulanssjukvården erfordras.

Under de senaste åren har antalet ambulansuppdrag samt inflödet av patienter till landets akutmottagningar ökat. Det är en orsak till att arbetssättet inom ambulanssjukvården har utvecklats kring hänvisning av patienter till rätt vårdnivå som exempelvis akutmottagning, direktspår till specialistsjukvård, primärvård eller egenvård i hemmet. Det förändrade arbetssättet har lett till utmaningar i bedömningen av patienter. Syftet med studien var att undersöka bakomliggande orsaker till felaktiga patientbedömningar av ambulanssjuksköterskor vid hänvisning till egenvård. Resultatet kan bidra med ökad patientsäkerhet genom ökad kunskap om begångna felbedömningar. Studien utfördes med en mixed method 3-fas-design. Lex Maria-fall, internutredningar och händelseanalyser gällande hänvisning till egenvård från två regioner i sydöstra Sverige under åren 2015–2020, granskades med hjälp av kvalitativ innehållsanalys. I analysen framkom tre gemensamma teman; “bedömning av patienten”, “riktlinjer” samt “omgivning och organisation”. Den kvalitativa analysen låg till grund för den kvantitativa analysen av ambulansjournaler. Efter den kvalitativa analysen togs ett granskningsprotokoll fram med 34 variabler som användes för granskning av 240 slumpmässigt utvalda ambulansjournaler under år 2020 där patienter hänvisats till egenvård. Slutligen sammanfördes granskningarna i en syntes. Resultatet visade att de synpunkter som framkommit i Lex Maria-fallen återfanns vid granskningen av ambulansjournaler. Det finns brister i anamnestagningen samt i antalet utförda riktade undersökningar. Checklistan för egenvård samt informationsbladet som ska lämnas till de patienter som hänvisas nyttjas ej. Totalt gick ambulanspersonal utanför gällande riktlinje för hänvisning till egenvård i 34% av de granskade ambulansjournalerna. Åtgärder behövs för att garantera den ökande mängden patienter som hänvisas till egenvård en patientsäker bedömning, framförallt när det kommer till äldre, multisjuka patienter.

Bakgrund: Inom ambulanssjukvård i Sverige, likt inom övrig sjukvård, ökar förekomsten av patienter med melaninrik hud. Lagkrav om individanpassad och jämlik vård finns, samtidigt påvisas brister i undervisning om melaninrik hud för sjuksköterskestudenter. I ambulanssjukvård tas ofta snabba beslut grundade på initiala bedömningar, och kunskap om hudbedömning är av vikt för sjuksköterskans arbetsdiagnos eftersom tecken på akut sjukdom snabbt kan avslöjas genom manifestationer på huden. Syfte: Att undersöka sjuksköterskors erfarenheter av att bedöma patienter med melaninrik hud i ambulanssjukvård. Metod: En kvalitativ studie med induktiv ansats där semistrukturerade intervjuer använts som datainsamlingsmetod. Urvalsgruppen bestod av tio sjuksköterskor med yrkeserfarenhet från ambulansverksamhet. Data har analyserats genom kvalitativ innehållsanalys enligt Graneheim och Lundman (2004). Resultat: Sjuksköterskor känner osäkerhet i bedömningen av patienter med melaninrik hud på grund av utbildningsbrister och visuella utmaningar. Detta understryker behovet av förbättrad utbildning för jämlik prehospital omvårdnad. Konklusion: Omvårdnadsutbildningen för sjuksköterskor behöver införliva fler resurser för bedömning av melaninrik hud. Prioritering av varierande simuleringsfall och bilder är nödvändigt för jämlik vård. / Background: In ambulance healthcare in Sweden, as in other healthcare, the incidence of patients with melanin-rich skin is increasing. Legal requirements for individualized and equal care exist, at the same time deficiencies are demonstrated in teaching about melanin-rich skin for nursing students. In ambulance care, quick decisions are often made based on initial assessments, and knowledge of skin assessment is important to the nurse's working diagnosis because signs of acute illness can be quickly revealed by manifestations on the skin. Aim: To investigate nurses' experiences of assessing patients with melanin-rich skin in ambulance care. Method: A qualitative study with an inductive approach where semi-structured interviews were used as data collection method. The sample group consisted of ten nurses with professional experience from ambulance operations. The data has been analyzed through qualitative content analysis according to Graneheim and Lundman (2004). Findings: Nurses experience uncertainty in assessing patients with melanin-rich skin due to educational gaps and visual challenges. This emphasizes the need for enhanced education to ensure equitable prehospital care. Conclusion: Nursing education for nurses needs to incorporate more resources for the assessment of melanin-rich skin. Prioritizing diverse simulation cases and images is essential for equitable care.