Det är en utmaning för ambulansorganisationen att möta det akuta vårdbehovet som förekommer i vårt skiftande samhälle. Det ställs ett ökat krav på ambulanssjuksköterskans bedömningsförmåga, för att vägleda patienten till fortsatt vård inom olika vårdnivåer på ett patientsäkert vis. Ambulanstransporter som ej är befogade är ett betydande problem. Inom Västra Götalandsregionen hänvisar ambulanssjuksköterskan patienter till alternativa färdsätt med vårdkedjan SAMBand. Målet är att frigöra ambulansresurser på ett patientsäkert sätt samt öka tillgängligheten av ambulansresurser i samhället. Syftet med denna studie är att beskriva ambulanssjuksköterskans upplevelse av att hänvisa patienten till ett alternativt färdsätt med hjälp av vårdkedjan SAMBand. En kvalitativ intervjustudie genomfördes på tre ambulansstationer i glesbygden inom SÄS. Bekvämlighetsurval användes för att rekrytera och intervjua ambulanssjuksköterskor. Antalet deltagare var 10 ambulanssjuksköterskor där yrkeserfarenheten sträckte sig mellan 6 till 28 år. Datamaterialet analyserades med kvalitativ innehållsanalys. Resultatet visade att ambulanssjuksköterskan beskriver en så kallad magkänsla och erfarenhet som viktiga vid hänvisning till alternativt färdsätt. Möjligheten att hänvisa till vårdcentraler i underlaget SAMBand saknades, ett ökat mandat att neka patienter önskades. Frustration förekommer när ambulanssjuksköterskorna blev tvungna att transportera patienter utan vårdbehov. Ambulanssjuksköterskornas erfarenhet spelar en betydelsefull roll vid patientbedömningen, vilket kunde betraktas som både positivt och negativt. Möjligheten om att neka patienter ambulanstransport som sista utväg bör vidare undersökas för att istället hänvisa till SAMBand. Det ses en fördel för både patienten och ambulansorganisationen av att inkludera vårdcentraler i SAMBand samt att underlaget bör tydliggöras.

Bakgrund: Riksrevisionens statistik visar på en allt högre belastning på ambulanssjukvården i landet, detta har medfört att flera regioner infört rutiner för ambulanssjuksköterskan att bedöma det aktuella vårdbehovet hos patienterna för att hänvisa till rätt vårdnivå om det inte föreligger transportbehov med ambulans. Syfte: Syftet med studien var att undersöka ambulanssjuksköterskors upplevelser av att hänvisa patienter till annan vårdnivå när inget behov av ambulanstransport föreligger. Metod: Två kvalitativa fokusgruppsintervjuer genomfördes på två ambulansstationer inom Region Norrbotten. Ett ändamålsenligt urval användes för att rekrytera ambulanssjuksköterskor. Deltagarna var mellan 33 och 48 år och yrkeserfarenheten sträckte sig mellan 8 och 20 år. Data analyserades med en kvalitativ innehållsanalys. Resultat: Analysen resulterade i fyra huvudkategorier: Erfarenheter, magkänsla och bemötande gav förutsättningar för bedömning, Att välja vårdnivå var tidskrävande men värt arbetsinsatsen, Patienter som transporteras utan vårdbehov skapar frustration, En förändring kräver information, utbildning och stöd i beslut. Resultatet visade att ambulanssjuksköterskorna använde sig av intuition tillsammans med de befintliga rutinerna och kände sig då trygga med att bedöma och hänvisa patienterna till en annan vårdnivå. De saknade möjligheten till stöd av ambulansläkare för att underlätta vid bedömning och beslut. Ambulanssjuksköterskorna upplevde det som en begränsning att inte privata vårdgivare var anslutna till rutinen för att hänvisa patienter. Frustration uppstod när de var tvungna att transportera patienter utan vårdbehov.  Slutsats: För att kunna optimera akutsjukvårdens resurser så behöver rutiner ses över så att samtliga hälsocentraler i regionen ingår i “vårdstigen”. En ambulansläkare bör omgående rekryteras som ett stöd i ambulanssjuksköterskornas dagliga arbete och vid hänvisning av patienter till annan vårdnivå.