Bakgrund: Dyspné är en subjektiv upplevelse av att inte kunna få luft och är en av de vanligaste sökorsakerna inom akutsjukvård i Sverige. Dyspné är ett symtom på en mängd olika diagnoser såsom hjärtsjukdom, lungsjukdom, Sepsis etc. För att bedöma och prioritera patientens grad av vårdbehov prehospitalt används triagesystemet; Rapid Emergency Triage and Treatment System (RETTS). RETTS är uppbyggt av två bedömningssystem, Emergency Signs and Symtoms (ESS) och vitalparametrar (VP). I vårdmötet med  patienten ansvarar  sjuksköterskan inom ambulanssjukvården för  att utföra bedömningsåtgärder enligt RETTS. För att identifiera symtom och tecken (ESS) på dyspné ingår elektrokardiogram (EKG) i bedömningen enligt RETTS. Det finns idag kunskapsluckor vad gäller följsamheten till RETTS bland ambulans sjuksköterskor. Syfte: Att undersöka vilken grad av följsamhet sjuksköterskor inom ambulanssjukvård har till bedömningsåtgärder enligt RETTS i vårdmöte med patienter som drabbats av dyspné. Metod: Kvantitativ design med ett slumpmässigt retrospektivt urval. Resultat: Etthundrasextioen patienter bedömda som dyspné granskades, medianåldern var 79 år och cirka hälften var män. Fullständiga VP togs i 92% av fallen och EKG i 43% av fallen. Vi fann inga statistiska skillnader i följsamhet beroende på kön, prio eller tid på dygnet. Patienter med tidigare hjärtsjukdom (N=58) fick oftare EKG (53%) än patienter med enbart lungsjukdom (20%, N=41) p= <0.001. Konklusion: RETTS består av två samanlagda bedömningar; VP och ESS (där EKG ingår vid dyspné). Följsamheten till VP var hög men låg till ESS p.g.a. få tagna EKG. Även bland patienter med en historia av hjärt/kärl sjukdom var följsamheten till EKG låg. Fler och större studier behövs för att fånga orsaken till fynden.

Bakgrund: Symtomet dyspné kan vara tecken på en mängd olika sjukdomstillstånd av olika allvarlighetsgrad såsom lungsjukdom, hjärtsjukdom, sepsis etcetera. Upplevelsen av dyspné är subjektiv och känslan av att inte få luft skapar ett obehag och ett lidande hos patienten. En strukturerad och väl utförd bedömning av ambulanssjuksköterskan är grunden för en adekvat behandling. Till ambulanssjuksköterskans hjälp finns riktlinjer för omhändertagande av patienter med dyspné, i dessa riktlinjer ingår primär- och sekundär bedömning med riktade undersökningar elektrokardiogram (EKG), lungauskultation och vitala parametrar (VP).   Det finns idag kunskapsluckor gällande ambulanssjuksköterskors följsamhet till de riktlinjer som tillhandahålls, samt i vilken utsträckning den prehospitala bedömningen av patientens sjukdomstillstånd överensstämmer med den hospitala slutbedömningen. Syfte: Att undersöka ambulanssjuksköterskans följsamhet till verksamhetens riktlinjer, samt hur väl bedömd prehospital arbetsdiagnos överensstämmer med bedömd hospital slutdiagnos.  Metod: Kvantitativ ansats med ett slumpmässigt retrospektivt urval. Resultat: Fyrahundratolv patientjournaler kodade med ESS 4, dyspné granskades. Medianåldern var 78 år och cirka hälften var män. Resultatet visade att bedömningen av patienter med dyspné var bristfällig. Det fanns en skillnad mellan könen gällande bedömning av neurologi (D), där kvinnor bedömdes i högre grad. Det fanns en skillnad mellan könen i bedömningen av besvärets karaktär (Q) med en ökad bedömning på manliga patienter. Det framkom också en skillnad i bedömningen mellan vuxna och äldre där besvärets karaktär (Q), besvärets utstrålning (R) och vad som föregick insjuknandet (E) bedömdes i högre grad hos äldre. Saturation bedömdes i högre grad hos vuxna än hos äldre. EKG tas i högre grad på äldre än på vuxna. Prehospital diagnos anges i 36,1% av fallen. Av de fallen överensstämmer den prehospitala arbetsdiagnosen med hospital slutdiagnos i 45,3%. Slutsats: ambulanssjuksköterskor brister i bedömningen av patienter med dyspné och följer inte de riktlinjer som finns. Ytterligare forskning behövs för att svara på varför det brister samt om utbildningsnivå korrelerar med följsamhet till behandlingsriktlinjer.

Bakgrund: Att tidigt upptäcka symtom på allvarlig klinisk försämring hos en patient är av stor vikt för att minska lidande och förhindra allvarliga komplikationer. För detta har flera skattningsinstrument utvecklats, däribland olika early warning score-system. Dessa har implementerats på flera håll i världen men det finns indikationer på att det brister i följsamheten till dessa. Syfte: Studiens syfte var att undersöka följsamheten till Early Warning Scores samt de faktorer som påverkar följsamheten. Metod: Studien genomfördes som en litteraturöversikt där 14 vetenskapliga artiklar inkluderades. Studierna hade kvantitativa, kvalitativa och blandade ansatser. Artiklarna söktes i databaserna PubMed, CINAHL och Web of Science. En innehållsanalys av studiernas resultat genomfördes och resultatet sammanställdes i ett antal kategorier. Resultat: Följsamheten visade sig vara högre till observationer av patientens vitalparametrar än till de åtgärdsriktlinjer som finns. Faktorer som påverkar följsamheten var sjuksköterskans kliniska erfarenhet, samarbete mellan professioner, bemanning, felkalkylering, dokumentation och rapportering. Konklusion: Följsamhet till EWS brister på många sätt och flera faktorer påverkar följsamheten. Faktorerna som påverkade följsamheten är sjuksköterskans kliniska erfarenhet, samarbete mellan professioner, felkalkylering, bemanning, dokumentation och rapportering. / Background: Early recognition of serious clinical deterioration is of great importance for minimizing suffering and serious adverse events. For early recognition, several physiological track and trigger systems have been developed, among them the early warning scores. These have been implemented in many places across the world but there is uncertainty about adherence to these systems. Aim: The aim of this study was to investigate adherence to Early warning score-systems and to evaluate what factors affect this adherence. Method: The study was conducted as a literature review including 14 articles with quantitative, qualitative and mixed-methods approaches. Searches were made in the PubMed, CINAHL and Web of Science databases. Content-analysis was used to identify themes. Results: Adherence seems higher to observations than to clinical responses. The main factors affecting adherence are the clinical experience of nurses, collaboration between professions, staffing, miscalculation, documentation and reporting. Conclusion: Adherence to EWS is lacking in many ways and several causes for this have been accounted for. Factors affecting adherence was the clinical experience of nurses, cooperation between professions, staffing, miscalculation, documentation and reporting.

No description available.

Introduktion: En viktig del i vårdprocessen är kommunikation. Därför är det viktigt att den fungerar tillfredställande. En mycket bra och beprövad kommunikationsmodell är SBAR. Ambulanssjuksköterskan ska kunna överrapportera på ett adekvat och patientsäkert sätt. Triage används för att få ett bra flöde på akutmottagningen och patientsäker vård. Syfte: Att kartlägga hur ambulanspersonalen överrapporterar patienten till akutens personal. Samt hur ambulanspersonalens triage används av akutens personal. Metod: En observationsstudie med kvantitativ design samt kompletterande enkät av kvalitativ karaktär där personalen med fritext kunde beskriva vad som var positivt samt negativt med överrapporteringen den hade en kvalitativ karaktär. Resultat: i resultatet framkom det i samtliga observationerna att det finns en klar och tydligfältdiagnos samt att bakgrund finns med. Vitalparametrar som rapporteras varierar från inga alls till korrekt rapporterat. Att ge en rekommendation till mottagande enhet sker sällan. När det gäller ESS så rapporterades det i mindre än hälften av fallen. Arbetets betydelse: Det finns en ganska stor förbättringspotential när det gäller överrapportering från ambulanspersonal vad gällande SBAR och hur den ska användas. Samtidigt en förbättringspotential från akutens personal gällande att vara intresserad av vad ambulanspersonalen överrapporterar.

Abstract The aim of the studie was to investigate if the Pediatric Early Warning Score system, PEWS, is an useful instrument on a children's inpatient ward, regarding the detecting of deterioration in children's vital signs. For this, a quantitative descriptive design with qualitative elements was used. Method: Study specific questionnaires were distributed to 86 persons (helpnurses, nurses and doctors). Of these, 36 answered and sent back the surveys. Results: Of 36 responses 25 felt experienced a faster detection of deterioration of vital signs in the child. Many felt that they had faster response from the physician on call by providing an assessment figure of the child's condition. Conclusion: Most of the persons experienced that the use of the assessment intrument PEWS detected a deterioration of the child´s vital signs earlier than before using the instrument. Staff experienced greater security in their work when they had a tool to help and they also experienced an earlier response from physicians. / SAMMANFATTNING   Syftet med studien var att undersöka om bedömningsinstrumentet Pediatric Early Warning Score, PEWS, är till användning och vägledning på barnavdelning med avseende att upptäcka försämring av barns vitalparametrar. För detta användes en beskrivande kvantitativ design med kvalitativa inslag. Metod: Ett studiespecifikt enkätformulär gick ut till 86 personer (undersköterskor, sjuksköterskor och läkare på två pediatriska vårdavdelningar). Av dessa besvarades 36 enkäter. Resultat: Av 36 svarande ansåg 25 att man snabbare upptäckte försämring av vitalparametrarna hos barnet. Många ansåg att de fick snabbare gensvar från jourläkare genom att uppge en bedömningssiffra över barnets hälsotillstånd. Slutsats: Med hjälp av bedömningsinstrumentet PEWS upplevde personalen att en upptäckt av försämring av barnets vitalparametrar gjordes tidigare, samt att gensvar från jourläkare erhölls snabbare. Personalen upplevde en ökad trygghet i sitt arbete då man hade ett arbetsredskap till hjälp.