Bakgrund:Ambulanssjukvården har av tradition varit mer inriktad på somatiska tillstånd och därmed inte alltid förberedd på de speciella situationer som kan uppstå i mötet med patienter med psykisk ohälsa. Psykisk ohälsa betraktas idag som ett folkhälsoproblem och ökar i befolkningen. Som en följd av detta ökar antalet ärenden med psykisk bakgrund som ambulansen kallas till vilketmedför större krav på ambulanspersonalen att snabbt göra en bedömning av patientens psykiska tillstånd.  Motiv: Då ambulanssjukvården främst varit inriktad påsomatiska tillståndär det av betydelse att få kunskap om, undersöka och ta del av ambulanssjuksköterskors upplevelser av att prehospitalt bedöma patienter med psykisk ohälsa.  Syfte: Syftet med studien var att belysa ambulanssjuksköterskans upplevelse av att prehospitalt bedöma patienter med psykisk ohälsa.  Metod: Kvalitativa individuella semistrukturerade intervjuer genomfördes med sju ambulanssjuksköterskor. Som stöd för intervjuerna användes en intervjuguide. Materialet bearbetades i innehållsanalys och resulterade i fyra kategorier med tillhörande tolv subkategorier.  Resultat: Studien visar att ambulanssjuksköterskor saknar bedömningsverktyg och kunskap för att bedöma patienter med psykisk ohälsa. Informanterna har ett större säkerhetstänk kring och med patienter med psykisk ohälsa och önskar tydligare riktlinjer gällande stöttning och hänvisning. Resultatet redovisas utifrån följande kategorier:”Att känna sig osäker i sin yrkesroll”, ”Att utgå från patienten”, ”Att ha ett säkerhetstänk” och ”Att behöva stöd”.    Konklusion: Att möta patienter med psykisk ohälsa är en komplex situation med många faktorer att ta hänsyn till. Utifrån studiens resultat kan dras följande slutsatser; ambulanssjuksköterskan saknar bedömningsverktyg och kompetens att bedöma patienter med psykisk ohälsa.

Ambulanssjukvården bedriver avancerad sjukvård med höga krav på kompetens, kvalitet och utveckling. Luftvägshantering är en primär åtgärd och en prioriterad behandling. Kunskap om hur man hanterar en svår luftväg är väsentlig för patientens överlevnad vilket kräver både erfarenhet och kompetens. Ambulanssjuksköterskors upplevelser vid denna typ av uppdrag är inte tillräckligt studerat vilket kan bero på att de flesta länder inte fordrar sjuksköterskebemanning i ambulansen. De få studier som finns inom området ifrågasätter om ambulanssjuksköterskor har tillräcklig kompetens och erfarenhet för att hantera en svår luftväg. Mer kunskap inom området kan bidra till utveckling av ambulanssjuksköterskors kompetens. Syftet med den aktuella studien var att beskriva ambulanssjuksköterskors upplevelser av att vårda patienter med svår luftväg. Metoden är en kvalitativ intervjustudie med induktiv ansats som analyserats med hjälp av innehållsanalys där åtta ambulanssjuksköterskor har intervjuats. Resultatet visar att ambulanssjuksköterskor upplever sig osäkra i vårdsituationer där luftvägen är komplicerad och hanteringen av den genererar känslomässig belastning vilket beror på en upplevd kunskapsbrist samt begränsade befogenheter. Det finns behov av kontinuerlig praktisk träning för att vidmakthålla kompetensen och för att det ska möjliggöras krävs en organisatorisk utveckling. Slutsatsen är att det finns kunskapsluckor hos ambulanssjuksköterskan i vårdandet av patienter med svår luftväg och kompetensutveckling samt kontinuerlig praktisk övning behöver tillgodoses för att åstadkomma trygghet.

Syfte: Att beskriva ambulanssjuksköterskans erfarenhet av att vårda patienter med misstänkt STEMI prehospitalt. Bakgrund: En av det mest frekventa larmet som inkommer till SOS alarm och erhåller ambulans är bröstsmärta, och dessa uppdrag bedöms alltid som livshotande och graderas med de högre prioriteringarna. Den medicinska framfarten sista årtionden har lett till att den prehospitala sjukvården har blivit avancerad och god handläggning kan vara avgörande för patientens fortsatta livskvalitet men även satt större krav på erfarenheten hos ambulanssjuksköterskan. Metod: Studien genomfördes med en empirisk intervjustudie och utgick från kvalitativ design. Reslutat: Analysen av resultatet utmynnade i tre huvudkategorier, Utlarmningsinformation, Vårdandet, Samarbetet.  Som byggdes upp utav 6 underkategorier som beskrev ambulanssjuksköterskans erfarenhet av att vårda patienter med STEMI prehospitalt. Konklusion: I studien framkommer det att ambulanssjuksköterskan hade goda kunskaper i att vårda patienter med STEMI och att det var något de kände sig trygga med på grund av god teoretisk och praktisk erfarenhet. De beskriver att snabbt kunde bedöma en kritisk sjuk patient och att de hade goda handlingsplaner och beredskap för vad som kan hända. De belyser även vikten av ett gott samarbete mellan kollegorna och andra instanser där bristfällande information kunde orsaka stor irritation samt minska patientsäkerheten avsevärt.

Introduktion: Ambulanssjukvården ställer höga krav på ambulanssjuksköterskans kunskap att möta olika patienter i olika tillstånd. Ett barn med akut hindrad luftväg är en patient som är sällsynt prehospitalt, vilket många ambulanssjuksköterskor anser är det mest utmanande de kan träffa på i arbetet. En av de viktigaste kompetenserna ambulanssjuksköterskan skall ha är att kunna upprätthålla en fri luftväg, vilket leder till en stor utmaning hos ambulanssjuksköterskan om det gäller barn med akut hindrad luftväg. Det är ringa utforskat i ämnet, både i Sverige och i världen, hur upplevelserna är kring den situationen. Syftet: Att belysa ambulanssjuksköterskans upplevelser av att omhänderta barn med akut hindrad luftväg. Metod: En kvalitativ intervjustudie genomfördes med tio ambulanssjuksköterskor där insamlad data analyserades enligt Graneheim och Lundmans kvalitativa innehållsanalys. Resultatet: Sju kategorier framkom, där den mentala förberedelsen beror på kvaliteten och kvantiteten av information, omhändertagandet upplevs som enkelt, problematiskt och kreativt utmanande. Känslorna har stor spännvidd, där erfarenhet och utbildning ökar tryggheten samtidigt som ambulanssjuksköterskan känner av ett resursbehov när hen stöter på barn med akut hindrad luftväg. Konklusion: Barn med akut hindrade luftvägar utmanar ambulanssjuksköterskan maximalt kunskapsmässigt och känslomässigt, samt att ambulanssjuksköterskan önskar att få mer fortbildning inom området. / Introduction: The prehospital care in Sweden has high demands on the ambulance nurses’ qualifications to meet patients in different ages and conditions. A child with an obstructed airway is a rare type of patient in the prehospital environment, a patient which many ambulance nurses’ thinks is the most challenging they could care for. One of the essential qualifications an ambulance nurse should have is airway management, which leads to a big challenge for the ambulance nurse when it comes to children with an obstructed airway. There have been rather few studies regarding the experiences concerning these types of situations. Purpose: The purpose of the study was to enlighten how ambulance nurses’ experiences of caring for children with an obstructed airway. Method: A qualitative interview study was made with ten ambulance nurses, and the data was analyzed using Graneheim and Lundmans content analysis method. Results: The result led to seven categories. The mental preparation depends on the quality and quantity of received information. Airway management is perceived as simple, problematic and a creative challenge. The span of emotions are huge, where years of experience and education leads to feeling secure, and the ambulance nurse feel the need of human resources when working with a child with an obstructed airway. Conclusion: The conclusion is that a child with an obstructed airway challenges the ambulance nurse knowledge and emotionally to the fullest extent and there is a need for more education concerning airway management.

No description available.

Bakgrund: Fysiskt trauma är den vanligaste dödsorsaken bland människor under 40 år i västvärlden. Spinal immobilisering är en viktig del i det prehospitala omhändertagandet av traumapatienter där skada på kotpelare och ryggmärg kan misstänkas. Spinal immobilisering praktiseras i stora delar av världen men insatsen tar tid och innebär risker för patienten. Det saknas tydlig evidens för nytta med prehospital spinal immobilisering och behovet är stort av att veta mer om skadeutfall av traumapatienter som är vårdade i ambulans. Syfte: Syftet med studien är att undersöka förekomsten av spinal immobilisering i ambulanssjukvård av patienter som utsatts för trubbigt eller penetrerande våld samt vad för verifierade skador dessa patienter har. Metod: Kvantitativ design med retrospektiv datainsamling från ambulans- och sjukhusjournaler. Resultat: Trehundrasjutton patienter bedömda med RETTS ESS 39 granskades, medelåldern var 42 år och det var ingen skillnad i antal mellan män och kvinnor. 229 patienter spinalimmobiliserades och 27 av dessa visade sig ha någon typ av spinalskada. Resultatet visar att ingen statistiskt signifikant skillnad förelåg mellan spinal immobilisering och verifierad spinal skada. Det sågs inte heller något samband mellan andra verifierade skador och val av spinal immobilisering eller inte. Typ av trauma påverkar inte utfall av spinal immobilisering. Den vanligaste indikationen för spinal immobilisering var smärta/ömhet över kotpelaren och det var också denna indikation som visade sig vara starkast associerad till spinal skada. Diskussion: Varför så många patienter utan skada har spinalimmobiliseras kan denna studie inte svara på men slutsatsen dras att algoritmen för spinal immobilisering bör göras snävare. Detta för att undvika att spinal immobilisering utförs mer än nödvändigt. Samtidigt bedöms vidare forskning inom ämnet som nödvändigt.

Bakgrund: De senaste årtiondena har det skett en centralisering av sjukvården vilket i kombination med begränsade resurser prehospitalt leder till långa avstånd innan ambulans och patient når den enhet som erbjuder den vårdnivå som krävs. På landsbygden är god samverkan med andra yrkeskategorier grundläggande för att uppnå ett optimalt omhändertagande av patienter på händelseplats. Syfte: Att studera Ambulanspersonals upplevelser av samverkan vid Prehospital händelse på landsbygd. Metod: Data insamlades genom semistrukturerade intervjuer i fokusgrupper med totalt 12 deltagare från en ambulansstation belägen på landsbygden i norra Sverige. Intervjumaterialet transkriberades och analyserades med kvalitativ innehållsanalys. Resultat: Analysprocessen resulterade i fyra kategorier: Att bristande resurser leder till utsatthet och känslan av otrygghet, Att egna initiativ är nödvändigt för att främja samverkan, Att tydlig information och god kommunikation är en förutsättning för samverkan samt Att förbättrade rutiner krävs för att utveckla samverkan. Ambulanspersonalen upplevde en utsatthet på grund av långa avstånd till både sjukhus och närmsta sjukvårdsresurs. Få medicinska resurser ställer högre krav på att samverkan med andra yrkeskategorier fungerar för ett optimalt omhändertagande av patienter i en prehospital miljö. En god samverkan grundade sig i en vilja att hjälpa till i omvårdnaden för patientens bästa. Brister i samverkan orsakades bland annat av uteblivna övningstillfällen samt utebliven återkoppling med andra resurser när samverkan skett. Slutsats: För en bra samverkan vid omhändertagande av patienter krävs god kommunikation mellan yrkeskategorier, mer gemensamma övningar samt utveckling av befintliga rutiner och riktlinjer.

Bakgrund: Att möta patienter med smärta är vanligt förekommande inom ambulanssjukvården. Det finns goda möjligheter för den prehospitala sjuksköterskan att i ett tidigt skede hjälpa patienten med omvårdnadsåtgärder för att undvika onödigt lidande. Studier har visat att det finns samband mellan bristfällig smärtlindring och inadekvat bedömning av smärta. Forskning kring innehållet i sjuksköterskans smärtbedömning i den prehospitala miljön är begränsad. Syfte: Att beskriva innehållet i sjuksköterskans systematiska smärtbedömning inom ambulanssjukvården. Metod: Med hjälp av studieprotokoll genomfördes en kvalitativ studie. Studieprotokollen innehöll fyra öppna frågor som utformats med utgångspunkt i Ida Jean Orlandos ” The Deliberative Nursing process”. Den prehospitala sjuksköterskan gjorde en beskrivning kring sitt möte med patienter med smärta. Datainsamlingen genomfördes i södra Sverige och genererade 82 studieprotokoll som inkluderades i studien. Dataanalys av studieprotokollens svar gjordes genom en kvalitativ innehållsanalys. Resultat: Nio kategorier identifierades som beskriver innehållet i sjuksköterskans smärtbedömning. De viktigaste fynden berör objektiva tecken, samspel mellan sjuksköterska och patient samt beslutsstöd för bedömning. Slutsats: Bedömning av smärta är en komplex uppgift och kan många gånger vara utmanande i den prehospitala miljön. Det krävs att sjuksköterskan är skicklig inom många områden. Att kunna bedöma smärtans orsak, intensitet och att kunna ge adekvat behandling. Dessutom är det viktigt att ha en förmåga att samspela med patienten. Ytterligare kunskap om bedömning av smärta skulle vara positivt för den prehospitala sjuksköterskan i dennas profession. Mer forskning gällande innehållet i smärtbedömning bör göras. / Background: Meeting patients with pain is common in ambulance care. There are good opportunities for the pre-hospital nurse to help the patient at an early stage with nursing measures to avoid unnecessary suffering. Studies have shown that there is a link between inadequate pain relief and inadequate pain assessment. Research on the content of the nurse's pain assessment in the prehospital environment is limited. Aim: To describe the contents of the nurse's systematic pain assessment in ambulance care. Method: A qualitative study was carried out using a study protocol. The study protocol contained four open questions that were designed on the basis of Ida Jean Orlando's "The Deliberative Nursing Process". The pre-hospital nurse did a description of his meeting with patients with pain. Data collection was conducted in southern Sweden and generated 82 study protocols that were included in the study. Data analysis of the study protocol's response was made through a qualitative content analysis. Result: Nine categories were identified that describe the content of the nurse's pain assessment. The most important findings concern objective signs, interaction between the nurse and the patient, and decision support for assessment. Conclusion: Assessment of pain is a complex task and can often be challenging in the prehospital environment. It is required that the nurse is skilled in many areas. Being able to assess the cause of the pain, intensity and being able to provide adequate treatment. In addition, it is important to have an ability to interact with the patient. Further knowledge of the assessment of pain would be positive for the prehospital nurse in his profession. More research on the content of pain assessment should be done.

Syftet med studien var att beskriva patientens upplevelse av ambulanspersonalens bemötande. Valet av ämnet blev synligt under våra fältstudier där det upplevdes både bra och mindre bra bemötande. Metoden som har använts var kvalitativ intervju med patienter på ett sjukhus i södra Sverige. Det insamlade materialet analyserades med hjälp av kvalitativ innehållsanalys. Det framstod fyra olika kategorier ur det analyserade materialet vilka var: trygghet, tillit, förnedring och utelämnande. Ur dessa framkom sex underkategorier: Att känna lättnad, att känna glädje, att känna sig illa behandlad, att känna oro, att inte få sina behov uppfyllda samt tystnad.Studien visade att större majoriteten av de som intervjuats var nöjda med det bemötande de erfarit från ambulanspersonalen. Ambulanspersonalen ingav ett lugn, de var omtänksamma, professionella och deras närvaro gjorde att obehaget försvann. Det fanns också en annan syn på bemötandet, där patienten känt sig kränkt och stött av de ordval och uttryck som ambulanspersonalen bemött patienten med. Att bli omhändertagen och vårdad inne i ambulansen istället för inne i sitt hem upplevdes som kallt och stressigt. Förhoppning med studien är att ge ambulanspersonalen större möjlighet till feedback på sitt bemötande och att medvetenheten ökar i bemötandet med patienten / Program: Specialistsjuksköterskeutbildning med inriktning mot ambulanssjukvård

Kompetensen i ambulanssjukvården höjdes år 2005 i samband med att läkemedelshantering inte längre var tillåten för icke legitimerad personal. Den primära bedömningen är en undersökning av de vitala funktionerna andning, cirkulation, medvetande och allmäntillstånd. Den primära undersökningen avgör vilken vård som patienten fortsättningsvis ska erbjudas. Tidigare forskning påvisar problemet med att patienter inte direkt kommer till den mest optimala vårdnivån. Syftet med Vård-på-plats-projektet var att så tidigt som möjligt i vårdkedjan vägleda patienter till rätt vårdnivå. Det är nödvändigt att öka kunskapen om patienter som erhållit Vård-på-plats. Syftet med föreliggande studien var att beskriva den prehospitala dokumentationen av patienter som av ambulanssjukvården vårdats enligt projektet Vård-på-plats. Metoden är retrospektiv journalgranskning med kvalitativ innehållsanalys som utgör en totalundersökning av journaler som dokumenterats i Vård-på-plats-projektet. En expertgrupp från vårdverksamheten har varit delaktig för att tillförsäkra klinisk validitet. I resultatet framkom under domänen Patienten följande kategorier; Patientens vårdproblem, Patientens autonomi och Patientens trygghet. Vidare framkom under domänen Prehospital vård följande kategorier; Undersökning av patientens tillstånd, Behandling, Vårdande vård, Konsultation, Hänvisning, och Patientundervisning. Populationen har varierande ålder och vårdproblem. Dessutom framkom att vårdarna i osäkra fall fick hjälp av annan medicinsk kompetens för att besluta om att vårda på plats. Författarna hävdar att dokumentationen förefaller vara väl genomförd. / Program: Specialistsjuksköterskeutbildning med inriktning mot ambulanssjukvård