Bakgrund: Fysiskt trauma är den vanligaste dödsorsaken bland människor under 40 år i västvärlden. Spinal immobilisering är en viktig del i det prehospitala omhändertagandet av traumapatienter där skada på kotpelare och ryggmärg kan misstänkas. Spinal immobilisering praktiseras i stora delar av världen men insatsen tar tid och innebär risker för patienten. Det saknas tydlig evidens för nytta med prehospital spinal immobilisering och behovet är stort av att veta mer om skadeutfall av traumapatienter som är vårdade i ambulans. Syfte: Syftet med studien är att undersöka förekomsten av spinal immobilisering i ambulanssjukvård av patienter som utsatts för trubbigt eller penetrerande våld samt vad för verifierade skador dessa patienter har. Metod: Kvantitativ design med retrospektiv datainsamling från ambulans- och sjukhusjournaler. Resultat: Trehundrasjutton patienter bedömda med RETTS ESS 39 granskades, medelåldern var 42 år och det var ingen skillnad i antal mellan män och kvinnor. 229 patienter spinalimmobiliserades och 27 av dessa visade sig ha någon typ av spinalskada. Resultatet visar att ingen statistiskt signifikant skillnad förelåg mellan spinal immobilisering och verifierad spinal skada. Det sågs inte heller något samband mellan andra verifierade skador och val av spinal immobilisering eller inte. Typ av trauma påverkar inte utfall av spinal immobilisering. Den vanligaste indikationen för spinal immobilisering var smärta/ömhet över kotpelaren och det var också denna indikation som visade sig vara starkast associerad till spinal skada. Diskussion: Varför så många patienter utan skada har spinalimmobiliseras kan denna studie inte svara på men slutsatsen dras att algoritmen för spinal immobilisering bör göras snävare. Detta för att undvika att spinal immobilisering utförs mer än nödvändigt. Samtidigt bedöms vidare forskning inom ämnet som nödvändigt.

Tidigare forskning visar att ambulanssjuksköterskor upplever bristfällig utbildningsgrund samt känslor av bristande självförtroende och osäkerhet kopplat till vårdsituationer med den vuxna patienten med pågående krampanfall. Den forskning som finns etablerad omkring ambulanssjuksköterskors upplevelser av att möta den vuxna patienten med pågående kramp är dock begränsad. Ambulanssjuksköterskan har i sin yrkesutövning en förväntan på sig att inneha en handlingsberedskap för alla typer av patientärenden, så även för den vuxna patienten med pågående krampanfall. Krampanfall med tonisk-klonisk karaktär innebär ett komplext vårdmöte där ambulanssjuksköterskan måste ta ställning till multipla faktorer, både rörande en kritisk somatik samt patientens omvårdnadsmässiga behov. Studiens syfte är att beskriva ambulanssjuksköterskors upplevelse av att möta vuxna patienter med pågående epileptiskt anfall av tonisk-klonisk karaktär i prehospital miljö. Studien har genomförts som en kvalitativ, semistrukturerad intervjustudie med induktiv ansats. Genomförda intervjuer har analyserats utifrån en kvalitativ innehållsanalys och resulterade slutligen i huvudkategorin Ett vårdande som balanserar mellan trygghet och oförutsägbarhet, med efterföljande kategorier Mångbottnad upplevelse, Vårdrelationen och Prehospitalt vårdande. Resultatet visar på attambulanssjuksköterskor bär på en bred upplevelsegrund när det kommer till vårdmötet med denkrampande patienten, där känslor av osäkerhet och stress är vanlig förekommande. Ambulanssjuksköterskorna upplever även vårdmötet som utmanande i förhållande till faktorer som vårdmiljö, patientomhändertagande samt mötet med anhöriga. Ambulanssjuksköterskorna upplever att det i första hand är yrkeserfarenhet som utgör en trygghetsskapande grund i patientmötet. För att skapa förbättrade grundförutsättningar för vårdandet samt förstärka upplevelsen av trygghet för ambulanssjuksköterskor, bör ämnet lyftas tydligare inom utbildning och arbetsplatsrelaterad fortbildning. / Previous research shows that ambulance nurses experience a deficient educational basis as well as feelings of lack of self-confidence and uncertainty linked to care situations with the adult patient with ongoing seizures. However, the research that has been established about ambulance nurses' experiences of meeting the adult patient with ongoing convulsions is limited. In her professional practice, the ambulance nurse is expected to be ready to act for all types of patient matters, including for the adult patient with an ongoing seizure. Seizures with a tonic-clonic character involve a complex care encounter where the ambulance nurse must take a position on multiple factors, both concerning a critical somatic condition and the patient's nursing needs. The purpose of the study is to describe ambulance nurses' experience of meeting adult patients with ongoing epileptic seizures of tonic-clonic character in a prehospital environment. The study has been conducted as a qualitative, semi-structured interview study with an inductive approach. Conducted interviews have been analyzed based on a qualitative content analysis and finally resulted in the main category Care that balances between safety and unpredictability, with subsequent categories Multi-rooted experience, Care relationship and Pre-hospital care. The results show that ambulance nurses have a broad base of experience when it comes to the care meeting with the convulsing patient, where feelings of uncertainty and stress are common occurrences. The ambulance nurses also experience the care meeting as challenging in relation to factors such as the care environment, patient care and the meeting with relatives. The ambulance nurses feel that it is primarily professional experience that constitutes a security-creating basis in the patient encounter. In order to create improved basic conditions for care and strengthen the experience of security for ambulance nurses, the topic should be highlighted more clearly in education and workplace related continuing education.