Bakgrund Idag används olika medicinsktekniska produkter för helkroppsimmobilisering vid misstanke om spinal skada prehospitalt. Valet av immobiliseringsutrustning som skall användas görs av ansvarig sjuksköterska på plats. Den vanligaste utrustningen är ryggbräda, vaccummadrass, Kendric Extration Device (KED-väst) och nackkrage. Då utbildningen Pre Hospital Trauma Life Support (PHTLS) varit en del av specialistutbildningen för ambulanssjuksköterskor under en längre period har det funnits lite anledning till att ifrågasätta helkroppsimmobilisering och dess utrustning. All immobiliseringsutrustning klassificeras under klass 1 av Läkemedelsverket, vilket kan innebära att få vetenskapliga studier har gjorts för att utvärdera immobilieringsutrustning. Patientsäkerhetslagen ska efterlevas vad gäller vetenskaplig och beprövad metod i omvårdnaden av patienter med misstänkt spinal skada. Syfte Att genom en litteraturgranskning undersöka rekommendationer och eventuella risker med helkroppsimmobilisering vid misstanke av spinal skada prehospitalt utifrån patientsäkerhet och ett historiskt perspektiv. Metod Studien genomförs som litteraturgranskning med artikelgranskning och ett retrospektivt, deskriptivt perspektiv. Resultat Forskning rekommenderade helkroppsimmobilisering på traumapatienter där det fanns misstanke om spinal skada. Behandlingsriklinjerna följde nuvarande forskningsrekommendationer. Forskningskvaliten hade blivit bättre över tid och resultaten hade ökat i trovärdighet. Flera forskare påvisade risker med helkroppsimmobilisering. Riskerna var relaterade till dagens immobiliseringsutrustning. Ett antal alternativ till dagens immobiliseringsutrusning fanns beskrivna, men användes inte och var inte omnämnda i behandlingsriktlinjer. Slutsats Forskning rekommenderar helkroppsimmobilisering på traumapatienter där det finns misstanke om spinal skada. Immobiliseringutrustning har bevisligen flera risker för patienter, vilka orsakar allvarliga konsekvenser för hälsan. En lågt sittande ryggskada kanske inte behöver helkroppsimmobiliseras. Det kanske räcker med halvkroppsimmobilisering för vissa patienter. / Background Today, there are various medical devices for full body immobilisation in cases of suspected spinal injury prehospital. The choice of immobilisation devices to be used is the charge nurse’s on site. The most common equipment is back board, vaccummadrass, Kendric extraction Device (KED - West) and cervical collar. Because When training Pre Hospital Trauma Life Support (PHTLS) has been part of the specialist training of ambulance nurses over a longer period , there has been little reason to question full body immobilisation and its equipment . All immobilisation devices classified under Class 1 of the Medical Product Agency (MPA) , which may mean that few scientific studies have been done to evaluate immobilisation devices. The Patient Safety Act must be complied with in terms of scientific and proven method in the care of patients with suspected spinal injury. Aim Through a literature review examining recommendations and possible risks of full body immobilisation on suspicion of spinal injury pre-hospital based on patient safety and a historical perspective. Method The study is conducted as a literature review with the article review and a retrospective, descriptive perspective. Result Research recommended full body immobilisation on trauma patients where there was suspicion of spinal injury. Treatment guidelines followed the current research recommendations. The research quality had improved over time and results in increased credibility. Several researchers demonstrated the risks of full body immobilisation. The risks were related to today's immobilisation devices. A number of alternatives to current immobilisation devices was described, but was not used and was not mentioned in the treatment guidelines. Conclusion Research recommends full body immobilisation of trauma patients where there is a suspected spinal injury. Immobilisation devices has proven more risks for patients , which cause serious health consequences. A low sitting back injury may not need full body immobilisation. It might suffice with a half body immobilisation for some patients.

Bakgrund: Fysiskt trauma är den vanligaste dödsorsaken bland människor under 40 år i västvärlden. Spinal immobilisering är en viktig del i det prehospitala omhändertagandet av traumapatienter där skada på kotpelare och ryggmärg kan misstänkas. Spinal immobilisering praktiseras i stora delar av världen men insatsen tar tid och innebär risker för patienten. Det saknas tydlig evidens för nytta med prehospital spinal immobilisering och behovet är stort av att veta mer om skadeutfall av traumapatienter som är vårdade i ambulans. Syfte: Syftet med studien är att undersöka förekomsten av spinal immobilisering i ambulanssjukvård av patienter som utsatts för trubbigt eller penetrerande våld samt vad för verifierade skador dessa patienter har. Metod: Kvantitativ design med retrospektiv datainsamling från ambulans- och sjukhusjournaler. Resultat: Trehundrasjutton patienter bedömda med RETTS ESS 39 granskades, medelåldern var 42 år och det var ingen skillnad i antal mellan män och kvinnor. 229 patienter spinalimmobiliserades och 27 av dessa visade sig ha någon typ av spinalskada. Resultatet visar att ingen statistiskt signifikant skillnad förelåg mellan spinal immobilisering och verifierad spinal skada. Det sågs inte heller något samband mellan andra verifierade skador och val av spinal immobilisering eller inte. Typ av trauma påverkar inte utfall av spinal immobilisering. Den vanligaste indikationen för spinal immobilisering var smärta/ömhet över kotpelaren och det var också denna indikation som visade sig vara starkast associerad till spinal skada. Diskussion: Varför så många patienter utan skada har spinalimmobiliseras kan denna studie inte svara på men slutsatsen dras att algoritmen för spinal immobilisering bör göras snävare. Detta för att undvika att spinal immobilisering utförs mer än nödvändigt. Samtidigt bedöms vidare forskning inom ämnet som nödvändigt.

Senaste åren har mer evidensbaserad forskning kring immobilisering framträtt. Denna forskning har inriktat sig på att ifrågasätta om spinal immobilisering är den mest gynnsamma behandlingsmetoden vid misstänkt spinal skada. Flera länder har påbörjat spinal rörelsebegränsning istället dock finns det inte så mycket forskning på detta område. Immobilisering kan skapa obehag och smärta för patienter, vilket är onödigt lidande om patienterna inte behöver immobiliseras, utan kan rörelsebegränsas istället. Syftet med denna systematiska och integrativa litteraturöversikt var att sammanställa de olika metodernas risker och nytta, för att kunna se vilken metod som patienten gynnas mest av. Metod som valdes var Whittemore & Knafl (2005) som är gjort för just integrativa litteraturöversikter. Resultatet av litteraturöversikten visade att forskningen inte är överens. Analysen av resultatet bildade fem underkategorier och två huvudkategorier. En av huvudkategorierna var Komplexiteten med immobilisering med underkategorier Risker med immobilisering, Positiv utveckling av immobilisering samt Upplevelser av immobilisering. Den andra huvudkategorin var Rörelsebegränsning som behandlingsmetod med två underkategorier Rörelsebegränsning utan hjälpmedel och Hjälpmedel vid rörelsebegränsning. Tidigare forskning visar att det finns svag evidens för att immobilisera patienter med misstänkt spinala skada. Rörelsebegränsning är i behov av vidare forskning för att kunna jämföra de båda metoderna. Patienternas upplevelse av att bli immobiliserad samt rörelsebegränsad är något som idag saknas inom forskning. För att veta vilken metod som är bäst lämpad, behövs ytterligare forskning kring vilken metod patienterna anser vara till mest nytta och minst risk.

Bakgrund: Trauma förekommer över hela världen och olyckor står för den främsta dödsorsaken hos personer under 45 år, både internationellt och nationellt. Trauma är en av de vanligaste orsakerna till akuta skador i halskotpelaren och halsryggmärgen. Varje år drabbas cirka 4000 patienter i Sverige av frakturer i hals, bröst och ländrygg. För patienten kan spinal skada beskrivas som det mest livsomvälvande ögonblicket i patientens liv. Ambulanssjuksköterskans förmåga att omhänderta patienten gällande spinal rörelsebegränsning (SRB) har betydelse för vården av den drabbade patienten. Syfte: Syftet var att beskriva ambulanssjuksköterskans upplevelse av omhändertagandet vid misstänkt traumatisk spinal skada.  Metod: En kvalitativ metod med deskriptiv design och induktiv ansats har använts. Tretton semistrukturerade intervjuer gjordes. Manifest innehållsanalys inspirerad av Graneheim och Lundman (2004) utfördes. Resultat: Två kategorier framkom ur analysen: yrkesrollen och bemötande. Yrkesrollen innebar att ambulanssjuksköterskornas upplevelse var att det fanns teoretisk kunskap kring SRB. Däremot upplevdes vissa situationer oklara där beslut om SRB skulle tas. Ambulanssjuksköterskorna upplevde då en viss osäkerhet och tog det säkra före det osäkra. Ambulanssjuksköterskan upplevde ett stort ansvar samt att fokus för omhändertagandet var den fysiska skadan. I bemötandet upplevde ambulanssjuksköterskorna betydelsen av att vara och att inge lugn. Information och kommunikation upplevdes vara viktig i omhändertagandet med patienten vid misstänkt spinala skada. Teamet kring ambulanssjuksköterskan, både kollegan i samma ambulans och andra aktörer samt patienten själv upplevdes som viktigt. Slutsats: Ambulanssjuksköterskorna upplevde osäkerhet i omhändertagandet av patienter med misstänkt traumatisk spinal skada. Av studiens resultat behövs mer träning och övning i klinisk verksamhet. / Background: Trauma occurs all over the world and accidents are the leading cause of death in people under the age of 45, both internationally and nationally. Trauma is one of the most common causes of acute injuries to the cervical spine. Every year, about 4,000 patients in Sweden suffer fractures in the neck, chest and lumbar spine. For the patient, spinal injury can be described as the most life-changing moment in the patient's life. The ambulance nurse's ability to care for the patient regarding spinal movement restriction is crucial for the care of the affected patient.  Aim: The purpose was to describe the ambulance nurse's experience of care in case of suspected traumatic spinal injury. Method: A qualitative method with descriptive design and inductive approach has been used. Thirteen semi-structured interviews were conducted. Manifest content analysis inspired by Graneheim and Lundman (2004) was performed. Result: Two categories emerged: the professional role and approach. The professional role was described as the ambulance nurses' experience that there is a theoretical knowledge about spinal immobilization. However, some situations were perceived as unclear where decisions about the spinal immobilization should be taken and the situation made the ambulance nurses feel uncertain about a decision. The ambulance nurse felt a huge responsibility where focus was the physical injury. In the approach with the patient the ambulance nurses emphasized the importance of being calm. Information and communication were perceived as important in the care of the patient in case of suspected traumatic spinal injury. The team around the ambulance nurse, both the colleague in the same ambulance and other actors as well as the patient, were perceived as important. Conclusion: Ambulance nurses’ experienced uncertainty in the care of patients with suspected traumatic spinal injuries. As a results of the study, more training and practice is needed.