Bakgrund: Fysiskt trauma är den vanligaste dödsorsaken bland människor under 40 år i västvärlden. Spinal immobilisering är en viktig del i det prehospitala omhändertagandet av traumapatienter där skada på kotpelare och ryggmärg kan misstänkas. Spinal immobilisering praktiseras i stora delar av världen men insatsen tar tid och innebär risker för patienten. Det saknas tydlig evidens för nytta med prehospital spinal immobilisering och behovet är stort av att veta mer om skadeutfall av traumapatienter som är vårdade i ambulans. Syfte: Syftet med studien är att undersöka förekomsten av spinal immobilisering i ambulanssjukvård av patienter som utsatts för trubbigt eller penetrerande våld samt vad för verifierade skador dessa patienter har. Metod: Kvantitativ design med retrospektiv datainsamling från ambulans- och sjukhusjournaler. Resultat: Trehundrasjutton patienter bedömda med RETTS ESS 39 granskades, medelåldern var 42 år och det var ingen skillnad i antal mellan män och kvinnor. 229 patienter spinalimmobiliserades och 27 av dessa visade sig ha någon typ av spinalskada. Resultatet visar att ingen statistiskt signifikant skillnad förelåg mellan spinal immobilisering och verifierad spinal skada. Det sågs inte heller något samband mellan andra verifierade skador och val av spinal immobilisering eller inte. Typ av trauma påverkar inte utfall av spinal immobilisering. Den vanligaste indikationen för spinal immobilisering var smärta/ömhet över kotpelaren och det var också denna indikation som visade sig vara starkast associerad till spinal skada. Diskussion: Varför så många patienter utan skada har spinalimmobiliseras kan denna studie inte svara på men slutsatsen dras att algoritmen för spinal immobilisering bör göras snävare. Detta för att undvika att spinal immobilisering utförs mer än nödvändigt. Samtidigt bedöms vidare forskning inom ämnet som nödvändigt.

Senaste åren har mer evidensbaserad forskning kring immobilisering framträtt. Denna forskning har inriktat sig på att ifrågasätta om spinal immobilisering är den mest gynnsamma behandlingsmetoden vid misstänkt spinal skada. Flera länder har påbörjat spinal rörelsebegränsning istället dock finns det inte så mycket forskning på detta område. Immobilisering kan skapa obehag och smärta för patienter, vilket är onödigt lidande om patienterna inte behöver immobiliseras, utan kan rörelsebegränsas istället. Syftet med denna systematiska och integrativa litteraturöversikt var att sammanställa de olika metodernas risker och nytta, för att kunna se vilken metod som patienten gynnas mest av. Metod som valdes var Whittemore & Knafl (2005) som är gjort för just integrativa litteraturöversikter. Resultatet av litteraturöversikten visade att forskningen inte är överens. Analysen av resultatet bildade fem underkategorier och två huvudkategorier. En av huvudkategorierna var Komplexiteten med immobilisering med underkategorier Risker med immobilisering, Positiv utveckling av immobilisering samt Upplevelser av immobilisering. Den andra huvudkategorin var Rörelsebegränsning som behandlingsmetod med två underkategorier Rörelsebegränsning utan hjälpmedel och Hjälpmedel vid rörelsebegränsning. Tidigare forskning visar att det finns svag evidens för att immobilisera patienter med misstänkt spinala skada. Rörelsebegränsning är i behov av vidare forskning för att kunna jämföra de båda metoderna. Patienternas upplevelse av att bli immobiliserad samt rörelsebegränsad är något som idag saknas inom forskning. För att veta vilken metod som är bäst lämpad, behövs ytterligare forskning kring vilken metod patienterna anser vara till mest nytta och minst risk.

No description available.

SAMMANFATTNING Den prehospitala vården börjar när samtalet inkommer till SOS och avslutas när patienten avlämnas på mottagande enhet. Den prehospitala vården innefattar undersökning, övervakning och behandling av skadade och sjuka. Kompetensen det senaste årtiondet har förändrats från att ha varit enbart en transportorganisation till att utföra avancerade medicinska bedömningar och åtgärder. I Sverige drabbas ca 4000 personer varje år av skador i hals-, bröst- och ländrygg. Dessa frakturer orsakas ofta av hög energi och uppkommer samtidigt med andra svåra skador. Ryggradsskador innebär stort lidande för patienten och även höga kostnader för samhället. När den prehospitala personalen kommer fram till en patient med misstänkt skada på kotpelaren så är spinal immobilisering den åtgärd som utförs. Spinal immobilisering innebär att patienten påförs en hård nackkrage och sedan läggs och spänns fast på en spineboard. Detta i syftet att minimera rörelse i kotpelaren under transport in till mottaganade enhet. Syftet med studien var att belysa påverkan av att vara spinalt immobiliserad. Den metod som användes var litteraturstudie. Tjugo vetenskapliga artiklar valdes ut och sammanställdes efter sökning i olika databaser. Artiklarnas kvalitet har bedömts utifrån ett protokoll för att värdera dess kvalitet. Resultatet presenteras under fyra kategorier. Det främsta resultatet som framkom var att spinal immobilisering är obekväm och framkallar smärta. Detta på grund av att metoden framkallar kraftigt ökat tryck på vissa utsatta områden av kroppen så som bakhuvudet, skuldror och rumpa. Spinal immobilisering ger även en negativ påverkan på andningen och minskar cirkulationen till hjärnan och den hud och vävnad som utsätts för tryck. Slutsatsen var att många negativa effekter finns av att spinalt immobilisera patienterna på spineboard. Få studier eller inga studier visar att det faktiskt är en åtgärd som har någon positiv effekt eller ens den effekt som eftersträvas med spinal immobilisering.