Fem miljoner människor dör varje år relaterat till trauma. Detta gör trauma till den sjunde vanligaste dödsorsaken där främst yngre drabbas. Den trubbiga skademekanismen utgör 90% av fallen, exempelvis genom trafikolyckor och fall. Av dessa drabbas 2–4% av spinala ryggskador, vilket är en fraktur på nacke- eller ryggkotpelaren. Av de som drabbas av lider årligen cirka 400 patienter innan de anländer till sjukhus. Innan 2019 immobiliserades samtliga patienter enligt standardiserat omhändertagande. Det nya vårdsystemet med spinal rörelsebegränsning tillåter ett personcentrerat omhändertagande. Studiens primära hypotes är att tid på skadeplats har minskat efter införandet av spinal rörelsebegränsning. Sekundära hypoteser är att 1) Det är färre patienter som spinaltrörelse begränsas år 2021 än patienter som spinalt immobiliserades år 2018; 2) de patienter som spinaltrörelse begränsades hade en lägre puls och blodtryck samt en högre syremättnad än de som immobiliserades. Metoden är retrospektiv och görs via journalgranskning med en kvantitativ ansats. Resultatet visar att det inte finns någon signifikant skillnad i tiden som ambulansen spenderar på olycksplatsen mellan de båda åren. Det finns inte heller någon signifikant skillnad på påverkan av patientens vitalparametrar. Däremot begränsades andelen patienter som erhöll spinal rörelsebegränsning 2021 jämfört med andelen som immobiliserades 2018. Med hjälp av det nya bedömningssystemet frias fler patienter från misstanke om spinal skada på olycksplatsen jämfört med det standardiserade omhändertagande som tidigare användes. Bedömningsverktyget NEXUS som används vid misstanke om spinal skada utgår från sjuksköterskans bedömning men det behövs tydliga riktlinjer, vana och mer träning för att på bästa sätt tillämpa åtgärder för eventuell spinal rörelsebegränsning.

Senaste åren har mer evidensbaserad forskning kring immobilisering framträtt. Denna forskning har inriktat sig på att ifrågasätta om spinal immobilisering är den mest gynnsamma behandlingsmetoden vid misstänkt spinal skada. Flera länder har påbörjat spinal rörelsebegränsning istället dock finns det inte så mycket forskning på detta område. Immobilisering kan skapa obehag och smärta för patienter, vilket är onödigt lidande om patienterna inte behöver immobiliseras, utan kan rörelsebegränsas istället. Syftet med denna systematiska och integrativa litteraturöversikt var att sammanställa de olika metodernas risker och nytta, för att kunna se vilken metod som patienten gynnas mest av. Metod som valdes var Whittemore & Knafl (2005) som är gjort för just integrativa litteraturöversikter. Resultatet av litteraturöversikten visade att forskningen inte är överens. Analysen av resultatet bildade fem underkategorier och två huvudkategorier. En av huvudkategorierna var Komplexiteten med immobilisering med underkategorier Risker med immobilisering, Positiv utveckling av immobilisering samt Upplevelser av immobilisering. Den andra huvudkategorin var Rörelsebegränsning som behandlingsmetod med två underkategorier Rörelsebegränsning utan hjälpmedel och Hjälpmedel vid rörelsebegränsning. Tidigare forskning visar att det finns svag evidens för att immobilisera patienter med misstänkt spinala skada. Rörelsebegränsning är i behov av vidare forskning för att kunna jämföra de båda metoderna. Patienternas upplevelse av att bli immobiliserad samt rörelsebegränsad är något som idag saknas inom forskning. För att veta vilken metod som är bäst lämpad, behövs ytterligare forskning kring vilken metod patienterna anser vara till mest nytta och minst risk.

Bakgrund: Trauma förekommer över hela världen och olyckor står för den främsta dödsorsaken hos personer under 45 år, både internationellt och nationellt. Trauma är en av de vanligaste orsakerna till akuta skador i halskotpelaren och halsryggmärgen. Varje år drabbas cirka 4000 patienter i Sverige av frakturer i hals, bröst och ländrygg. För patienten kan spinal skada beskrivas som det mest livsomvälvande ögonblicket i patientens liv. Ambulanssjuksköterskans förmåga att omhänderta patienten gällande spinal rörelsebegränsning (SRB) har betydelse för vården av den drabbade patienten. Syfte: Syftet var att beskriva ambulanssjuksköterskans upplevelse av omhändertagandet vid misstänkt traumatisk spinal skada.  Metod: En kvalitativ metod med deskriptiv design och induktiv ansats har använts. Tretton semistrukturerade intervjuer gjordes. Manifest innehållsanalys inspirerad av Graneheim och Lundman (2004) utfördes. Resultat: Två kategorier framkom ur analysen: yrkesrollen och bemötande. Yrkesrollen innebar att ambulanssjuksköterskornas upplevelse var att det fanns teoretisk kunskap kring SRB. Däremot upplevdes vissa situationer oklara där beslut om SRB skulle tas. Ambulanssjuksköterskorna upplevde då en viss osäkerhet och tog det säkra före det osäkra. Ambulanssjuksköterskan upplevde ett stort ansvar samt att fokus för omhändertagandet var den fysiska skadan. I bemötandet upplevde ambulanssjuksköterskorna betydelsen av att vara och att inge lugn. Information och kommunikation upplevdes vara viktig i omhändertagandet med patienten vid misstänkt spinala skada. Teamet kring ambulanssjuksköterskan, både kollegan i samma ambulans och andra aktörer samt patienten själv upplevdes som viktigt. Slutsats: Ambulanssjuksköterskorna upplevde osäkerhet i omhändertagandet av patienter med misstänkt traumatisk spinal skada. Av studiens resultat behövs mer träning och övning i klinisk verksamhet. / Background: Trauma occurs all over the world and accidents are the leading cause of death in people under the age of 45, both internationally and nationally. Trauma is one of the most common causes of acute injuries to the cervical spine. Every year, about 4,000 patients in Sweden suffer fractures in the neck, chest and lumbar spine. For the patient, spinal injury can be described as the most life-changing moment in the patient's life. The ambulance nurse's ability to care for the patient regarding spinal movement restriction is crucial for the care of the affected patient.  Aim: The purpose was to describe the ambulance nurse's experience of care in case of suspected traumatic spinal injury. Method: A qualitative method with descriptive design and inductive approach has been used. Thirteen semi-structured interviews were conducted. Manifest content analysis inspired by Graneheim and Lundman (2004) was performed. Result: Two categories emerged: the professional role and approach. The professional role was described as the ambulance nurses' experience that there is a theoretical knowledge about spinal immobilization. However, some situations were perceived as unclear where decisions about the spinal immobilization should be taken and the situation made the ambulance nurses feel uncertain about a decision. The ambulance nurse felt a huge responsibility where focus was the physical injury. In the approach with the patient the ambulance nurses emphasized the importance of being calm. Information and communication were perceived as important in the care of the patient in case of suspected traumatic spinal injury. The team around the ambulance nurse, both the colleague in the same ambulance and other actors as well as the patient, were perceived as important. Conclusion: Ambulance nurses’ experienced uncertainty in the care of patients with suspected traumatic spinal injuries. As a results of the study, more training and practice is needed.

Prehospital emergency care is facing a paradigm shift. Spinal motion restriction (SMR) is a way to treat trauma patients with symptoms of spinal injury. It was earlier entitled as ‘routine SMR’, and included spine board and cervical collar. During the 2000s, it has been noted that there is a lack of scientific evidence that proves the benefits with ‘routine SMR’. This led an expert group to the development of the national guidelines, that were published in 2019. The national guidelines can be described as ‘selective SMR’, where the cervical collar and spine board is excluded. It means that the SMR shall be adapted to the patient and not the equipment. Furthermore, the patient should be involved as much as possible in the treatment. This master thesis has been conducted at the Luleå University of Technology (LTU), in collaboration with AB Germa. The objective was to enable paramedics (the users in this project) to provide trauma patients with safe and efficient SMR by improving the usability of available or future products for SMR. Therefore, the project aim was to deliver a conceptual suggestion with feedback from the users. Furthermore, a mapping with experienced problems was delivered, and a review of the available medical devices with recommendations on how the future product development of medical devices for SMR could head in a user-centred direction. The theoretical framework included both ergonomics, including anthropometry and anatomy, and semiotics to involve both the physical and cognitive aspects of good usability, as a complement to the contextual immersion to be able to develop a thought through conceptual suggestion. The contextual immersion involved contact with Sweden’s 21 regions, and 16 paramedics. Through visits, interviews, and observations information was gathered about available medical devices for SMR, and challenges that paramedics are facing with them where mapped. This was compiled in a user need specification, which formed the basis for the idea generation. The ideation resulted in over 200 ideas. Iterative feedback sessions together with the users generated five concepts, that by further feedback, and iterative work converged into one final concept. The project delivers a vest with vacuum technology that enables paramedics to perform safe and efficient SMR of trauma patients with various anatomy. The concept has the flexibility of a KED and the adaptability of a vacuum mattress. It enables ’selective SMR’ in confined spaces, and facilitates the patient to be more involved in the treatment. The project has generated insights about ’selective SMR’, and the meaning of it for future product development. Generally, we are moving towards medical devices for SMR that does not restrict movement as strictly as before. Many products in ambulance care have not been updated for a long time, and there is no doubt that there is a need for it. / Inom prehospital akutsjukvård pågår just nu ett paradigmskifte. Spinal rörelsebegränsning (SRB) är ett sätt att vårda patienter som varit utsatta för trauma och som uppvisar symtom på spinal skada. Det benämndes till en början som ’rutinmässig SRB’ och inkluderade användning av spineboard och nackkrage. Under 2000-talet visade det sig finnas en avsaknad av vetenskapliga bevis som talade för fördelarna med ’rutinmässig SRB’, vilket ledde till att nackkrage och spineboard exkluderades. Det här föranledde en expertgrupp att ta fram nya nationella riktlinjer som publicerades 2019. De nationella riktlinjerna kan beskrivas som ’selektiv SRB’, vilket handlar om att SRB ska anpassas utifrån patientens tillstånd och inte efter utrustningen. Patienten ska även involveras så mycket som möjligt i omhändertagandet. Det här examensarbetet har utförts vid Luleå Tekniska Universitet (LTU), tillsammans med AB Germa. Syftet var att underlätta för ambulanssjukvårdare (användarna i det här projektet) att utföra säker och effektiv SRB på traumapatienter, genom att förbättra användbarheten hos befintliga eller framtida produkter för SRB. Målet var därför att leverera ett konceptuellt förslag med feedback från användarna. Utöver detta skulle en kartläggning av dagens utrustning och problem med dessa undersökas, med rekommendationer om hur den framtida utvecklingen kan gå mot en mer användarcentrerad riktning. För att få med de fysiska såväl som de kognitiva aspekterna av en god användbarhet så inkluderades både ergonomi, inkluderande antropometri och anatomi, samt semiotik i den teoretiska referensramen. Det här användes som ett komplement till den kontextuella undersökningen för att försäkra sig om att det framtagna konceptet var väl genomtänkt. Den kontextuella undersökningen inkluderade kontakt med Sveriges 21 regioner och 16 ambulanssjukvårdare. Genom besök, intervjuer och observationer samlades information om dagens utrustning för SRB, som utgjorde underlag för en kartläggning av de upplevda problemen. Allt sammanställdes som användarbehov i en lista. Det här kom att ligga till grund för den kommande idégenereingen, som resulterade i över 200 idéer. Iterativa feedbacksessioner tillsammans med användarna resulterade i fem koncept, som genom ännu mer feedback och iterativt arbete resulterade i ett slutgiltigt koncept. Projektet levererar en väst med vakuumteknologi som möjliggör för användarna att utföra säker och effektiv SRB på traumapatienter med varierande anatomi. Konceptet har smidigheten av en KED och följsamheten av en vakuummadrass. Den möjliggör ’selektiv SRB’ i trånga utrymmen och underlättar för patienten att vara deltagande i omhändertagandet. Projektet har också levererat insikter om vad ’selektiv SRB’ kan innebära för framtida produktutveckling. Det har visat sig att trenden går mot att utrustningen inte ska rörelsebegränsa lika mycket som den gjort tidigare. Många produkter inom ambulansen har inte uppdaterats på länge och det finns inga tvivel om att det finns ett behov för detta.