Introduktion: Varje år avlider 4,4 miljoner människor till följd av våld. Forensisk omvårdnad innebär att vårda våldsoffer, förövare och familjer som drabbats av våld samt samla in och bevara potentiellt bevismaterial som senare kan användas för att fälla en eventuell förövare. Ambulanspersonal har en unik möjlighet att upptäcka om en person blir utsatt för våld då ambulanspersonal ofta är först på plats och kan utvärdera patienten i dess hemmiljö. Vidare har ambulanspersonalen möjlighet att intervjua patienten under transporten in till sjukhus och samtidigt göra en närmare undersökning utan eventuell förövare i närheten. Syfte: Beskriva forensisk omvårdnad inom ambulanssjukvård. Metod: En systematisk integrativ litteraturstudie genomfördes och analyserades enligt Whittemore och Knafl´s femstegsmodell. Totalt inkluderades 14 artiklar i studien. Resultat: Fyra huvudkategorier identifierades. Identifiering av ett forensiskt fall, omvårdnadsåtgärder kopplade till forensisk omvårdnad, ambulanspersonalens behov av utbildning och verktyg och rädsla att göra fel. Konklusion: Det förelåg kunskapsluckor i att upptäcka tecken och symtom på våld som inte var tydligt framträdande. Ett behov av tydligare riktlinjer och mer utbildning inom forensisk omvårdnad inom ambulanssjukvård fanns. / Introduction: Every year 4.4 million people suffer as a result of violence worldwide. Forensic nursing involves caring for victims, perpetrators and families affected by violence, and collecting and preserving of evidence in the chain of custody. Paramedics have a unique opportunity to identify a person who is exposed to violence since they are often first on scene and can evaluate the patient in its home environment. Paramedics have the opportunity to interview the patient during transport to the hospital and also do a closer examination without a possible perpetrator nearby. Aim: To describe forensic nursing in ambulance care. Method: A systematic integrative literature review was used and analysed using Whittemore and Knafl's five-step model. A total of 14 articles were included in the study. Results: The analysis resulted in four main categories. Identification of a forensic case, nursing care linked to forensic nursing, paramedics need for training and tools and fear of making mistakes. Conclusion: There is gap to be filled in detecting signs and symptoms of violence that are not obvious. Evident guidelines and more training in forensic nursing are needed in ambulance medical care.

Introduktion: Svårt sjuka och skadade patienter kan få svårt att upprätthålla fri luftväg. Det blir den prehospitala sjukvårdpersonalens uppgift att säkerställa fri luftväg och stötta patientens andning vilket kan utföras med olika tekniker och hjälpmedel. Syfte: var att belysa prehospital luftvägshantering med fokus på utbildning och erfarenhet. Metod: Studien hade en kvantitativ ansats. En webbaserad enkät besvarades av prehospital sjukvårdspersonal verksamma i två regioner från Mellansverige. Insamlade data sorterades i webbaserade enkätverktyget Survey & Report. Resultat: Resultatet redovisade fem kategorier; demografiska data, ofri luftväg, hjälpmedel, självskattad trygghet och utbildning. Konklusion: Att vårda en patient prehospitalt med ofri luftväg är inte en vardaglig arbetsuppgift det är därför av största vikt att praktiska repetitionsutbildningar utförs kontinuerligt så att prehospital vårdpersonal är väl förberedda på detta arbetsmoment. Den praktiska träningen bidrar även till en ökad trygghet och kunskap i handhavandet av hjälpmedel som används för att skapa fri luftväg. Detta kan i sin tur leda till minskad morbiditet och mortalitet för patienterna. / Introduction: Severely ill and injured patients may find it difficult to maintain a free airway. It will be the task of the prehospital healthcare staff to ensure a free airway and support the patient's breathing which can be done with various techniques and airway management tools. Aim: the aim of the study was to illustrate prehospital airway management with focus on education and experience. Method: The study had a quantitative approach. Web-based questionnaire was answered by prehospital health care staff operative in two regions in central Sweden. Collected data were sorted in the web-based survey tool Survey & Report. Results: the result was presented in five subcategories: demographic, airway, blocked airway, airway management tools, self-assessed knowledge and education. Conclusion: To care for a patient in a prehospital environment with a blocked airway is not an everyday task. Therefore, it is imperative that practical training is carried out continuously so prehospital healthcare staff are prepared for this task. The practical training also contributes to increased safety and knowledge in handling airway management tools. This can lead to reduced morbidity and mortality for patients.

Bakgrund: Sjuksköterskor som arbetar prehospitalt ska kunna bedöma om en patient är kritiskt sjuk samt kunna påbörja en adekvat behandling. Det är sällsynt med komplikationer vid luftvägshantering men det kan i stället ha allvarliga konsekvenser. Tidigare forskning presenterar att det visar en brist på utbildning vid luftvägshantering inom de prehospitala verksamheterna, där utbildning saknas för att bibehålla en viss kompetens hos sjuksköterskorna. Syfte: Syftet var att undersöka hur utbildning påverkar sjuksköterskans hantering av en ofri luftväg prehospitalt.  Metod: En litteraturstudie med kvantitativ ansats med elva vetenskapliga studier. Datainsamlingen hämtades i databaserna PubMed och Cinahl. Resultat: Genom utbildning ökade kunskap och självkänslan hos sjuksköterskor som arbetar prehospitalt. Utbildningen bör hållas frekvent för att bibehålla kompetensen hos de prehospitala sjuksköterskorna. Efter utbildning av supraglottiska enheter för luftvägshantering, insåg personalen som arbetar prehospitalt att den är både lättare att hantera och går snabbare att använda jämfört med endotrakeal intubation.  Konklusion: Det är nödvändigt med en fortsatt kontinuerlig forskning i den prehospitala vården för att kunna ge och upprätthålla en säker vård till patienterna. / Background: The pre-hospital nurses must be able to assess if a patient is critically ill, as well as start adequate treatment for the patient. Complications in respiratory management are rare but can have serious consequences. Previous research indicate that airway management is worsening in pre-hospital settings, where there is a lack of training to maintain a certain level of competence within the nurse staff. Aim: The aim of the study was to investigate how training affects the nurse’s management of an airway obstruction in a pre-hospital setting. Method: A literature review based on eleven scientific studies. The data collection was collected from the databases PubMed and Cinahl. Results: The training increased the knowledge and self-esteem of the pre-hospital nurses and should be offered regularly to maintain the competence of the staff. After the training period with supraglottic airway management devices, the pre-hospital nurses realized that the devices were easier to manage and faster to use compared to endotracheal intubation. Conclusion: Continuous research in prehospital care is necessary in order to provide and maintain safe care to patients.

Bakgrund: Det är långa avstånd i Västerbottens inland och 11 av 14 ambulansstationer har genomsnittliga transportsträckor som överstiger 90 km per uppdrag. De avstånd som förekommer i glesbygd och tätortsnära landsbygd innebär långa framkörningstider till patienten och längre tid innan ankomst till närmsta vårdenhet eller sjukhus, än i tätort eller storstäder. Tidigare studier har visat att det var bättre med “ scoop and run” än “stay and play” om transporttiderna till närmsta akutsjukhus var korta. När det däremot var långa transporttider eller om det prehospitala arbetet utspelade sig i glesbygd och i tätortsnära landsbygd, fanns det behov av mer avancerad teknik i ambulansen och att de medicinska behandlingarna påbörjades. Syfte: Syftet med denna studie var att belysa ambulanssjuksköterskors erfarenhet av att arbeta inom ambulanssjukvården i glesbygd och tätortsnära landsbygd. Metod: Studien bygger på semistrukturerade intervjuer, med 7 ambulanssjuksköterskor som hade erfarenhet av ambulanssjukvård i minst 2 år i Västerbotten, södra Lappland, som analyserats med kvalitativ innehållsanalys. Resultat: Analysen resulterade i 2 huvudkategorier; Ett stort ansvar och Resurser –en tillgång. Att arbeta i glesbygd och tätortsnära landsbygd var ett utmanande och kravfyllt arbete. Hjälp från övriga resurser som andra ambulanser och ambulanshelikopter fanns att tillgå, men många gånger var dessa resurser bristfälliga på grund av de långa avstånden och väderförhållanden. Slutsats: Sammanfattningsvis förefaller ambulanssjukvården i glesbygd och tätortsnära landsbygd som ett kravfyllt jobb med ett utökat ansvar. Emellanåt krävdes mycket planering kring patienten vad gällde logistik och samordning. Trots detta upplevdes arbetssituationen som tillfredställande och utvecklande. Med denna studie ses dock att det kan finnas anledning att forska vidare för att belysa eventuella skillnader att arbeta i storstad och glesbygd. En utveckling av den tekniska utrustningen vad gäller visuell teknik inom ambulanssjukvården kan också ses som behövligt. Ett förbättrat samarbete och fördjupning i ambulanssjukvård i glesbygd och tätortsnära landsbygd, tillsammans med glesbygdsmedicinskt centrum som finns i primärvården i Västerbotten och mellan jourläkare och läkare med högre medicinsk kompetens, skulle kunna leda till ytterligare kvalificerade bedömningar och adekvata åtgärder på ett ännu tidigare stadium. / Background: Västerbottens interior and 11 of the 14 ambulance stations have average distances exceeding 90 km per mission. The distance that exists in rural areas and in near-urban rural areas means long run-up times for the patients and even longer time before arrival to the nearest health care unit or hospital. There are long distances, especially in the Earlier studies has shown that it`s better with the "scoop and run" than "stay and play" when the journey time to the nearest emergency hospital was short. However, when it was long transport times or if the prehospital work took place in rural areas and in near-urban rural areas, there was a need for more advanced technology in the ambulance and that the medical treatment will be started. Purpose: The aim of this study was to describe ambulance nurses experiences of working in the ambulance service in rural and near-urban rural areas. Method: Seven registered nurses with experience of having worked in the ambulance for at least 2 years in Västerbotten in south Lapland were interviewed by qualitative research. The transcript was analyzed by using qualitative content analysis. Results: The analysis resulted in 2 categories; A great responsibility and Resources- an asset. Working in rural and near-urban rural areas was a challenging job with a lot of solitary work. Help from other resources as other ambulances and ambulance helicopters were available, but many times were these resources inadequate because of the long distances and weather conditions. Conclusion: In conclusion, it seems that the ambulance service in rural and near-urban rural areas was a requirement filled job with great responsibility and occasionally a lot of planning around patient, concerning the logistics and coordination. Despite this perceived was working at a satisfactory level and fulfilling. However, the result of this study shows that there might be reason to dig deeper to develop investigate further in order to highlight any differences to work in big cities and rural areas. A development of the technical equipment in terms of visual technology for the ambulance service can also may need to be procured. Improved cooperation and specialization in emergency medical services in rural and near-urban rural areas, together with the rural medical center, in the primary care, Västerbotten, and between emergency physicians and physicians with higher medical expertise, could lead to more qualified assessments and appropriate action at an even earlier stage

Bakgrund: Inom den prehospitala akutsjukvården kan specialistsjuksköterskan möta en stor variation av luftvägsproblematik. Att ställas inför situationer med patienter med ofri luftväg prehospitalt ställer höga krav på specialistsjuksköterskans kunskap och erfarenhet. En ofri luftväg är ett livshotande tillstånd där snabb och korrekt handläggning krävs för att minimera risken för hypoxi, med risk för efterföljande men som fatal utgång. Att identifiera ett luftvägsproblem och sätta in adekvata metoder för att skapa fria luftvägar är något som specialistsjuksköterskan behöver känna sig säker att utföra, vilket innebär att ha en god förmåga att hantera de tekniker och hjälpmedel som finns att tillgå. Syfte: Syftet med studien är att undersöka anestesisjuksköterskors och ambulanssjuksköterskors kunskapsnivå och erfarenhet av att hantera patientens ofria luftväg prehospitalt. Metod: Studien har en kvantitativ ansats. Specialistsjuksköterskor (n=145) verksamma inom den prehospitala akutsjukvården i en region i södra Sverige deltog i studien. Datainsamlingen genomfördes i form av enkäter och datan analyserades i programmet SPSS. Resultat: Studiens fyra huvudsakliga fynd var att ungefär 20 % av respondenterna hade minst en gång under det senaste året varit med om att inte lyckas skapa fria luftvägar. Anestesisjuksköterskor hade en högre självskattad säkerhet inför ofria luftvägar än ambulanssjuksköterskor. Två tredjedelar av respondenterna ville genomföra en repetitionsutbildning i hantering av ofria luftvägar, och hela 83 % av ambulanssjuksköterskorna ansåg att de var i behov av en repetitionsutbildning i att hantera ofri luftväg. Slutsats: Det finns en signifikant skillnad mellan yrkesgrupperna där anestesisjuksköterskor skattar sig säkrare med att hantera utrustningen vid ofria luftvägar jämfört med ambulanssjuksköterskor. Specialistsjuksköterskorna upplever ett behov av ytterligare utbildning samt kompetenskontroll av luftvägshantering.

Bakgrund: Specialistsjuksköterskor ska kunna identifiera och hantera ofri luftväg utifrån kunskap och fastställda riktlinjer inom den prehospitala vården. Att kunna identifiera svårigheter kan vara livräddande för en kritiskt sjuk eller skadad patient. Sverige är en av få länder i världen som bemannar ambulansen med minst en sjuksköterska, och som därtill utbildar sjuksköterskor till specialister. Specialistsjuksköterskor som jobbar prehospitalt skiljer sig i mängd erfarenhet och kunskap om prehospital vård. Syfte: Syftet med studien var att beskriva vilka faktorer som försvårar specialistsjuksköterskors luftvägshantering prehospitalt. Metod: Kvantitativ tvärsnittsstudie med enkäter samt fritextsvar. Deltagarna var specialistsjuksköterskor (n=37) vilka hade haft svårt och/eller misslyckats skapa en fri luftväg under senaste året. Det kvantitativa resultatet analyserades med student–t test, chi-två test samt Fishers Exakta test och det kvalitativa resultatet analyserades med kvalitativ innehållsanalys. Resultat: De faktorer som identifierades var Svårigheter relaterat till hjälpmedel, Svårigheter relaterat till patient samt Utveckling och utbildning. Resultatet visade en signifikant skillnad i hur trygga specialistsjuksköterskor inom olika inriktningar upplever sig vara vid hanteringen av de olika hjälpmedlen och en signifikant variation mellan antal yrkesverksamma år. Anestesisjuksköterskorna skattade sig högst och hade längst erfarenhet. Ambulanssjuksköterskorna och anestesisjuksköterskorna upplevde att deras utbildning hade hjälpt dem i deras hantering av svår luftväg, men ansåg ändå att mer utbildning och årlig repetition rörande luftvägshanteringen är nödvändig. Slutsats: Studiens resultat tyder på att teoretisk kunskap tillsammans med reell kompetens har betydelse för adekvat vård vid luftvägshantering och därmed kan öka patientsäkerheten. Vidare att specialistsjuksköterskorna önskar återkommande repetitionsutbildning i luftvägshantering via arbetsgivaren. Slutligen indikerar denna studies resultat ett behov av att se över de olika akutspecialistutbildningarna verksamma inom ambulanssjukvården för att luftvägsutbildningen skall bli mer jämställd.

Bakgrund. Kardiovaskulära sjukdomar är globalt sett den ledande dödsorsaken bland befolkningen. Hälften av dödsfallen beror på plötsligt hjärtstopp. Bakomliggande orsaker kan vara kardiellt eller icke-kardiellt betingat. Optimal luftvägshantering är av avgörande betydelse vid ett hjärtstopp då patienten inte andas själv. Larynxmasken är ett supraglottiskt hjälpmedel och har fått en viktig roll i akuta situationer såsom hjärtstopp där fri luftväg och ventilering snabbt måste upprättas. Syfte. Att beskriva specialistsjuksköterskors upplevelser av att använda larynxmask vid prehospitalt hjärtstopp. Åtta specialistsjuksköterskor vid tre ambulansstationer i norra Sverige deltog i studien. Metod. Data samlades med semi-struktuerade intervjuer och analyserades med kvalitativ innehållsanalys. Resultat. Analysen resulterade i fyra kategorier; Att handhavandet är enkelt, att den prehospitala miljön ökar riskerna, att vara i behov av träning för att vara förberedd samt att larynxmasken inte är helt säker. I resultatet framkom att larynxmasken är enkel att använda vid prehospitalt hjärtstopp, men att det finns vissa svårigheter och risker vid applicering till följd av den prehospitala miljön, samt att den inte alltid går att få att sluta tillräckligt tätt för att minska risken för aspiration. Trots detta beskrevs larynxmasken vara ett bra förstahandsval. Slutsats. Vår slutsats är att larynxmasken är ett vitalt hjälpmedel vid prehospitla hjärtstopp men att specialistsjuksköterskor behöver kontinuerlig träning för att känna sig säkra i handhavandet och upprätthålla sin kompetens.

Bakgrund: Trots omfattande forskning avlider 9 av 10 patienter till följd av ett prehospitalt hjärtstopp i Sverige. När en person drabbas av plötsligt hjärtstopp krävs snabba åtgärder och tiden till hjärt- och lungräddning påbörjas är livsavgörande. Vårdmiljön är stressfull och komplext, vilket kan få konsekvenser för vårdandet. För den drabbade innebär ett hjärtstopp att personen blir sårbar och utlämnad till sin omgivning samtidigt som det är en traumatiskt och svår händelse för närstående att få bevittna. Det krävs därför att ambulanspersonalen, förutom att ta omedelbara beslut som kan vara livsavgörande, även måste ha ett etiskt förhållningssätt och goda kunskaper i omvårdnad. Syfte: Studiens syfte var att beskriva vårdprocessen vid prehospitalt hjärtstopp hos vuxna patienter.  Metod: Studiens genomförande var en litteraturöversikt med en integrerad analys. Datainsamlingen resulterade till att 15 kvalitativa och kvantitativa vetenskapliga artiklar inkluderades. Artikelsökningar genomfördes utifrån sökord i Cinahl Complete och PubMed.  Resultat: Bearbetningen av artiklarna resulterade i fyra kategorier och 11 underkategorier. När larmet kommer och vårdmötet inleds, Att ta rätt beslut för patienten, Ett värdigt avslut, Ett krävande ansvar för att kunna ge bra vård. Det var viktigtmed mental förberedelse för att kunna ge god vård, förutfattade intryck kunde riskerade att få konsekvenser för patienten. Att skapa ett skyddat vårdutrymme samt skapa tillit och låta närstående vara delaktig belystes, dock kunde den kaotiska och krävande situationen vara ett hinder för detta. Ett patientperspektiv var avgörande för att ta rätt beslut för patienten, gråzoner, etiska dilemman och närståendes förhoppningar kunde dock skapa ett onödigt lidande för patienten. Det var viktigt att skapa ett värdigt avslut för patienten och hantera den avlidnes kropp med respekt. Närståendes behov av omsorg sågs som en del i vårdandet, men krävde att ambulanspersonalen kunde låta sig själv påverkas. Rädsla eller osäkerhet att möta närstående deras sorg kunde få konsekvenser för deras behov av stöd. Vårdmötet innebar påfrestningar för ambulanspersonalen, för att kunna ge en god och professionell vård krävdes organisatoriskt och kollegialt stöd samt regelbunden utbildning. Vikten av erfarenhet belystes. Slutsats: Vårdprocessen vid hjärtstopp hos vuxna patienter prehospitalt kan vara varierande beroende på situation och patientens vård påverkas av flera olika faktorer. Det fanns en stark vilja att värna om patientens värdighet och integritet samt närståendes behov av stöd och omsorg. Att ta livsavgörande beslut var en tung börda vilket kräver erfarenhet och självsäkerhet i sin yrkesroll. Faktorer som gråzoner, tvivel, osäkerhet och påfrestningar på ambulanspersonalen kunde dock medföra onödigt lidande för patienten och att närståendes behov av omsorg åsidosattes under hjärt- och lungräddning. Studien betonar vikten och belyser brister i patientens och närståendes omvårdnadsbehov vid hjärtstopp prehospitalt. / Background: Despite extensive research, 9 out of 10 patients die as a result of an out-of- hospital cardiac arrest in Sweden. When a person suffers a sudden cardiac arrest, rapid action is required and the time for cardiopulmonary resuscitation to begin is vital. The care environment is stressful and complex, which can have consequences for caring. For the victim, a cardiac arrest means that the person becomes vulnerable and extradited to their surroundings at the same time as it is a traumatic and difficult event for close relatives to witness. It is therefore required that the ambulance staff, in addition to making immediate decisions that can be life-changing, also must have an ethical approach and good knowledge of nursing. Aim: The aim of the study was to describe the caring process in out-of-hospital cardiac arrest in adult patients. Method: The study was conducted as a literature review with an integrated analysis. The data collection resulted in the inclusion of 15 qualitative and quantitative scientific articles. Article searches were performed based on keywords in Cinahl Complete and PubMed. Result: The processing of the articles resulted in four categories and 11 subcategories. The main categories were; When the alarm goes off and the care meeting begins, To make the right decision for the patient, A dignified end, A demanding responsibility to be able to provide good care. Mental preparation was important in order to provide good care, predetermined impressions could risk having consequences for the patient. Creating a protected care space as well as creating trust and letting relatives be involved was highlighted, however, the chaotic and demanding situation could be an obstacle to this. A patient- perspective was crucial for making the right decision for the patient, gray areas, ethical dilemmas and relatives' hopes could, however, create unnecessary suffering for the patient. It was important to create a dignified ending for the patient and treat the deceased's body with respect. Relatives' need for care was seen as part of the care process, but required that the ambulance staff could allow themselves to be influenced. Fear or insecurity in facing relatives' grief could have consequences for their need for support. The care meeting meant stress for the ambulance staff, in order to be able to provide good and professional care, organizational and collegial support was required, as well as regular training. The importance of experience was highlighted as very important. Conclusion: The caring process in out-of-hospital cardiac arrests in adult patients vary depending on the situation and the patient's care is affected by several different factors. There was a strong will to protect the patient's dignity and integrity as well as the relatives' needs for support and care. Making life-changing decisions was a heavy burden, which requires experience and self-confidence in one's professional role. However, factors such as gray areas, doubts, insecurity and stress among the ambulance staff could lead to unnecessary suffering for the patient and that relatives' need for care was ignored during cardiopulmonary resuscitation. The study emphasizes the importance and highlights shortcomings in the patient's and relatives' care needs in the event of an out-of-hospital cardiac arrest.

Tidigare forskning visar att ambulanssjuksköterskor upplever bristfällig utbildningsgrund samt känslor av bristande självförtroende och osäkerhet kopplat till vårdsituationer med den vuxna patienten med pågående krampanfall. Den forskning som finns etablerad omkring ambulanssjuksköterskors upplevelser av att möta den vuxna patienten med pågående kramp är dock begränsad. Ambulanssjuksköterskan har i sin yrkesutövning en förväntan på sig att inneha en handlingsberedskap för alla typer av patientärenden, så även för den vuxna patienten med pågående krampanfall. Krampanfall med tonisk-klonisk karaktär innebär ett komplext vårdmöte där ambulanssjuksköterskan måste ta ställning till multipla faktorer, både rörande en kritisk somatik samt patientens omvårdnadsmässiga behov. Studiens syfte är att beskriva ambulanssjuksköterskors upplevelse av att möta vuxna patienter med pågående epileptiskt anfall av tonisk-klonisk karaktär i prehospital miljö. Studien har genomförts som en kvalitativ, semistrukturerad intervjustudie med induktiv ansats. Genomförda intervjuer har analyserats utifrån en kvalitativ innehållsanalys och resulterade slutligen i huvudkategorin Ett vårdande som balanserar mellan trygghet och oförutsägbarhet, med efterföljande kategorier Mångbottnad upplevelse, Vårdrelationen och Prehospitalt vårdande. Resultatet visar på attambulanssjuksköterskor bär på en bred upplevelsegrund när det kommer till vårdmötet med denkrampande patienten, där känslor av osäkerhet och stress är vanlig förekommande. Ambulanssjuksköterskorna upplever även vårdmötet som utmanande i förhållande till faktorer som vårdmiljö, patientomhändertagande samt mötet med anhöriga. Ambulanssjuksköterskorna upplever att det i första hand är yrkeserfarenhet som utgör en trygghetsskapande grund i patientmötet. För att skapa förbättrade grundförutsättningar för vårdandet samt förstärka upplevelsen av trygghet för ambulanssjuksköterskor, bör ämnet lyftas tydligare inom utbildning och arbetsplatsrelaterad fortbildning. / Previous research shows that ambulance nurses experience a deficient educational basis as well as feelings of lack of self-confidence and uncertainty linked to care situations with the adult patient with ongoing seizures. However, the research that has been established about ambulance nurses' experiences of meeting the adult patient with ongoing convulsions is limited. In her professional practice, the ambulance nurse is expected to be ready to act for all types of patient matters, including for the adult patient with an ongoing seizure. Seizures with a tonic-clonic character involve a complex care encounter where the ambulance nurse must take a position on multiple factors, both concerning a critical somatic condition and the patient's nursing needs. The purpose of the study is to describe ambulance nurses' experience of meeting adult patients with ongoing epileptic seizures of tonic-clonic character in a prehospital environment. The study has been conducted as a qualitative, semi-structured interview study with an inductive approach. Conducted interviews have been analyzed based on a qualitative content analysis and finally resulted in the main category Care that balances between safety and unpredictability, with subsequent categories Multi-rooted experience, Care relationship and Pre-hospital care. The results show that ambulance nurses have a broad base of experience when it comes to the care meeting with the convulsing patient, where feelings of uncertainty and stress are common occurrences. The ambulance nurses also experience the care meeting as challenging in relation to factors such as the care environment, patient care and the meeting with relatives. The ambulance nurses feel that it is primarily professional experience that constitutes a security-creating basis in the patient encounter. In order to create improved basic conditions for care and strengthen the experience of security for ambulance nurses, the topic should be highlighted more clearly in education and workplace related continuing education.

Bakgrund: Psykisk ohälsa präglas ofta av samsjuklighet och/eller komplexa behov som försvårar bedömningar. Suicid är ett globalt folkhälsoproblem och hälso- och sjukvården skall arbeta med suicidprevention för att undvika vårdskador av såväl given som utebliven vård och omvårdnad. Tusentals personer utför självmordsförsök varje år och det är vanligare att dö i fullbordat suicid än i trafikolycka i Sverige. Sjuksköterskor träffar prehospitalt frekvent suicidnära patienter. Suicidriskbedömning är komplext och dess kvalité beror på kompetens och erfarenhet. Bristfällig suicidriskbedömning kan leda till undvikbara vårdskador för patienter. Syfte: Att undersöka och beskriva upplevelser och erfarenheter av suicidriskbedömning prehospitalt. Metod: Mixad metod av kvantitativ och kvalitativ design bestående av enkät och semistrukturerade intervjuer med sjuksköterskor i ambulanssjukvården. Resultat: Sjuksköterskor upplevde stress, oro och fysiska symtom som ont i magen och tungt i bröstet på väg fram till suicidnära patienter liksom känsla av osäkerhet och otillräcklighet gällande bedömning och bemötande. Sjuksköterskor upplevde skyldighet att förebygga suicid och de flesta hade både identifierat suicidnära patienter liksom utfört suicidriskbedömning prehospitalt utan att ha fått utbildning i det. Diskussion: Resultatet överensstämde med tidigare forskning gällande negativa upplevelser av att möta suicidnära patienter. Slutsats: Sjuksköterskor mötte frekvent suicidnära patienter och utförde suicidriskbedömningar samtidigt som de hade negativa känslor inför mötet med suicidnära patienter och upplevde sig ha varierande såväl reell som formell kompetens för suicidriskbedömning. / Background: Mental illness often characterizes by comorbidity and / or complex needs that complicate assessments. Suicide is a global public health problem and health services must work with suicide prevention to avoid injuries from poor assessment. Thousands of people commit suicide attempts every year and it is more common to die in suicide than in a traffic accident in Sweden. Nurses frequently see suicidal patients outside of hospital. Suicide risk assessment is complex, and its quality depends on competence and experience. Poor suicide assessment could lead to avoidable injuries in patients. Aim: To investigate and describe experiences of suicide risk assessment in emergency setting outside of hospital. Method: Mixed method consisting of quantitative and qualitative design with questionnaire and semi structured interviews with nurses. Results: Nurses experience stress, anxiety, and physical symptoms such as pain in the stomach and heavy feeling in the chest on the way to suicidal patients as well as feelings of insecurity and inadequacy regarding assessment and treatment. Nurses feel an obligation to prevent suicide, and most have both identified suicidal patients as well as performed a suicide risk assessment prehospital without having received training in it. Discussion: The results was consisted with previous research about negative emotions when caring for and assessing the suicidal patient. Conclusion: Nurses frequently meet suicidal patients and perform suicide risk assessments. At the same time, they have negative feelings towards meeting suicidal patients and have a variety of both real and formal competence for the task of suicide risk assessment. / <p>Datum för godkännande: 2022-01-17</p>