Bakgrund: Ett kirurgiskt ingrepp innebär 50–90% risk för att patienten ska drabbas av oavsiktlig hypotermi. Förutom obehaget av postoperativ shivering kan det bidra till flera postoperativa komplikationer. Trots god kunskap om hur hypotermi kan förebyggas tycks det finnas situationer där denna kunskap inte tillämpas fullt ut, därav belyser denna studie det perioperativa samarbetet.  Syfte: Syftet var att belysa operationssjuksköterskors och anestesisjuksköterskors samarbete för att förebygga hypotermi perioperativt vid generell anestesi.  Metod: En kvalitativ intervjustudie genomfördes på tre sjukhus i en storstadsregion i södra Sverige. Nio specialistsjuksköterskor deltog.  Resultat: Studien identifierade tre kategorier av betydelse för samarbetet med att förebygga hypotermi: rollfördelningens inverkan på samarbetet, den psykosociala arbetsmiljöns inverkan på samarbetet samt om samarbetet baseras på rutiner istället för kommunikation. Genomgående identifierades professionernas fokus på patientens välmående.  Slutsats: Det finns en stor kunskap och medvetenhet om risk för hypotermi i samband med operation men studien visar oklarheter gällande ansvar och samarbete i ämnet hos specialistsjuksköterskor inom operation och anestesi. Bidragande faktorer kan vara brister i samarbetet och kommunikationssvårigheter mellan operationssjuksköterskor och anestesisjuksköterskor, Strukturerade kommunikationsmodeller kan öka samarbetet för att förebygga hypotermi hos patienter som genomgår kirurgi. / Introduction A surgical procedure entails 50-90% risk for the patient to be affected of unintentional hypothermia. Except the discomfort of postoperative shiverings it can contribute to postoperative complications. Despite good knowledge of how hypothermia can be prevented, there seem to be situations where this knowledge is not fully applied, hence this study sheds light on perioperative collaboration.   Aim The aim was to illustrate operating theatre nurses and anaesthesia nurses' cooperation in prevention of unintentional hypothermia perioperative in general anaesthesia.  Method A qualitative study with interviews were conducted at three hospitals in a metropolitan area in the south of Sweden. Nine specialist nurses participated.  Results The study identified three areas of importance for cooperation in preventing hypothermia: the role distribution's impact on collaboration, the psychosocial work environment's impact on teamwork and cooperation is based on routines instead of communication. The professionals' focus on the patient's well-being was consistently identified. Conclusion: There is a great deal of knowledge and awareness about the risk of hypothermia in connection with surgery, but the study shows ambiguities regarding responsibility and cooperation in the subject among specialist nurses in surgery and anesthesia. Contributing factors may be shortcomings in the collaboration and communication difficulties between surgical nurses and anesthesia nurses. Structured communication models may increase the collaboration to prevent hypothermia in patients undergoing surgery.

Bakgrund: Postoperativt illamående och kräkningar (PONV) är en vanlig komplikation till anestesi och en utmaning för anestesisjuksköterskan att behandla. Behandlingen bör vara multimodal och innehålla både farmakologiska- och icke-farmakologiska åtgärder. Akupressur är en metod som tillämpas profylaktiskt för att lindra PONV. Syfte: Syftet med studien var att beskriva i vilken utsträckning anestesisjuksköterskor använder akupressur som preventiv metod för att minska postoperativt illamående ochkräkningar, om anestesisjuksköterskor har utbildning i akupressur, vilka lokala riktlinjer som finns och vilka erfarenheter de har av akupressur. Syftet var även att undersöka i vilken utsträckning akupressur används i dagligt arbete av anestesisjuksköterskor som har tidigare erfarenheter av metoden jämfört med anestesisjuksköterskor som inte har det. Metod: En tvärsnittsstudie med en beskrivande och jämförande design. Ansatsen är i huvudsak kvantitativ men innehåller kvalitativa inslag. Data har samlats in med webbenkäter från dec 2021 – feb 2022. Totalt deltog 36 anestesisjuksköterskor. Huvudresultat: Resultatet visade på låg frekvens av användning och utbildning av akupressur hos anestesisjuksköterskorna. Det fanns en signifikant skillnad mellan erfarenhet av akupressur och i vilken utsträckning metoden används. Resultatet tyder på en positiv inställning till metoden bland anestesisjuksköterskorna. Slutsats: Akupressurbehandling mot PONV används i låg utsträckning. Resultatet indikerar på att tidigare erfarenhet av akupressurbehandling kan bidra till ökad frekvens av användning av metoden. Anestesisjuksköterskor var positivt inställda till att använda metoden och beskriver brist på utbildning och riktlinjer som ett hinder. För att möjliggöra implementering av akupressurbehandling mot PONV behöver tydliga riktlinjer utarbetas och personalen utbildas.

Bakgrund: För att sjukvården ska kunna upprätthålla patientsäkerheten krävs ett säkert sätt att överföra information mellan skifte av personal. För att kunna inkludera alla viktiga komponenter i en rapport krävs skicklighet i rapportering. Information som missas gör att patienter löper större risk att drabbas för vårdskador. Patienter som genomgår utsätts för sedering eller operativa ingrepp är redan sköra och löper större risk att drabbas av negativa konsekvenser. Syfte: Att undersöka innehållet i den muntliga överrapporteringen mellan anestesisjuksköterskor och postoperativ personal samt granskavad som kan påverka innehållet. Metod: En observationsstudie med kvalitativ och kvantitativ ansats utfördes på en intensivvårdsavdelning och en post-operativ avdelning. Resultat: Sammanställningen av 50 observationer visade att allergier, kirurgiska komplikationer, blodförlust och luftvägshantering var de mest frekventa punkterna som försummades. Innehållet jämfördes sedan med hur nöjda sjuksköterskorna som tog emot rapporten var gällandeinnehåll och struktur. Inga säkra slutsatser kunde dras av förhållandet mellan tid och innehåll, störningsmoment och innehåll, samt uppskattad nöjdhet med rapporten och innehåll. Vart rapporten sker har inverkan i hur stor utsträckning in-och utfarter samt operationsförband rapporteras. Störningsmoment har ingen inverkan på antal parametrar som tas upp. Konklusion: Resultatet visar att viktig information missas i olika utsträckning. Utifrån resultatet på studien dras slutsatsen att det behövs fortsatt forskning för att ge möjligheten att optimera och strukturera rapporterna så innehåll inte missas. / Background: If the health care is to maintain the patient security, a safe way to transfer information between staff changes is required. To be able to include all the important components in the report requires great skill. Information that is missed will expose the patient to a greater risk of care damage. Patients that undergo surgery or anaesthesia are already fragile and are at a greater risk of voluminous consequences. Objective: To examine the content of the oral report between the anaesthesia nurse and post-operative nurse, and what causes that could possibly affect the contents of the report. Method: An observation study with qualitative and quantitative method approach was adopted. The setting for the study was an intensive critical care unit and a post anaesthesia unit. Result: The findings in the 50 observations shows that allergies, surgical complications, blood loss and airway management were the most neglected points in the report. The amount of time the observations took were examined along with the content, structure and how satisfied the nurses that received the report were afterwards. No certain conclusions could be shown in the relationship between time and amount of content in the report. Neither was there a relationship between amounts of distraction and decreasing of content. These findings were compared with estimated satisfaction from the nurses that received the report. Where the report is held has impact on how much information about venous access, tubes and bandages is transferred. Disturbance had no effect on the amount of information being reported. Conclusion: The result shows that important information is missed to a certain degree. The study results show that there is still a need for more research to be able to find a way to optimize the oral report and the information transfer.

: Bakgrund och problemformulering: Extubation är ett avgörande moment inom anestesi. När patienten har tillfredsställande andningsmönster så kan trakealtuben tas ut ur patientens luftväg. Inga hundraprocentiga kriterier finns för hur extubationens utfall blir, utan utförs ofta utefter situation. Det är en komplex process som kräver noga övervakning och anpassning till varje patients individuella behov. Att bedöma, etablera och kontrollera luftvägen kräver att anestesisjuksköterskan har kunskap och erfarenhet av multidisciplinärt samarbete och etisk medvetenhet. För att undvika patientlidande är personcentrerad vård nödvändigt och kräver ett förhållningsätt baserat på omtanke. Riskerna för komplikation har inte tydligt minskat under åren och det upplevs svårt att planera och utföra en extubation. Syfte: Syftet var att undersöka anestesisjuksköterskan och anestesiologens erfarenheter av extubation. Metod: En systematisk litteraturöversikt med integrativ metod baserat på kvalitativa och kvantitativa artiklar. Artikelsökningen utfördes i databaser och webbsökning. Totalt inkluderades nio artiklar publicerade mellan år 2006–2022. Kvalitetsgranskning genomfördes utifrån CASP checklista av kvalitativa och randomiserad kontrollerad studie. Resultat: I resultatet framkommer det att erfarenhet är en betydande roll som ger bättre förutsättning för extubationen. Kommunikationsbrist, tidspress och bristande respekt påverkade anestesipersonal under utförandet. Planering och förberedelser är två viktiga faktorer för att underlätta handhavandet av extubation. Diskussion: Erfarenhet har en betydande roll för att skapa förutsättningar för trygghet, respekt och evidensbaserad vård. Anestesisjuksköterskor och anestesiologer har olika erfarenheter om extubation. Genom att öka kunskap gällande upplevelser av anestesipersonalens erfarenheter kan praktiska och teoretiska momentet kring extubering förbättras. / Background and Problem Statement: Extubation is a crucial step in anaesthesia. When the patient has a satisfactory breathing pattern, the tracheal tube can be removed from the patient's airway. There are no one-hundred- precent criteria for the outcome of extubation; it is often preformed based on the situation. It is a complex process that requires careful monitoring and adaptation to each patient’s individual needs. Assessing, establishing and controlling the airway require that the anaesthesia nurse possesses knowledge and experience with multidisciplinary collaboration and ethical awareness. To avoid patient suffering, person-centred care is necessary, which requires an approach based on compassion. The risk of complications has not clearly decreased over the years, and planning and preforming an extubation are often perceived as challenging. Aim: The aim was to examine the anesthesia nurse and the anesthesiologist's experiences with extubation. Method: A systematic literature review using an integrative method based on qualitative and quantitative articles. Articles searches were conducted in the databases Cinahl, PubMed and Scopus, as well through web searches. A total of nine articles published between 2006 and 2022 were included. Quality assessment was preformed using CASP checklist for qualitative and randomised controlled studies. Results: The results indicate that experience is a significant factor that provides better conditions for successful extubation. Communication problems, time pressure and lack of respect affected anaesthesia personnel during the procedure. Planning and preparing are two important factors that facilitate the management of extubation. Discussion: Experience plays a significant role in creating conditions for safety, respect and evidence-based care. Anaesthesia nurses and anaesthesiologist have mixed options about extubations. By increasing knowledge about the experiences of anaesthesia personnel, both the practical and theoretical aspects of extubation can be improved.

Bakgrund: Specialistsjuksköterskor ska kunna identifiera och hantera ofri luftväg utifrån kunskap och fastställda riktlinjer inom den prehospitala vården. Att kunna identifiera svårigheter kan vara livräddande för en kritiskt sjuk eller skadad patient. Sverige är en av få länder i världen som bemannar ambulansen med minst en sjuksköterska, och som därtill utbildar sjuksköterskor till specialister. Specialistsjuksköterskor som jobbar prehospitalt skiljer sig i mängd erfarenhet och kunskap om prehospital vård. Syfte: Syftet med studien var att beskriva vilka faktorer som försvårar specialistsjuksköterskors luftvägshantering prehospitalt. Metod: Kvantitativ tvärsnittsstudie med enkäter samt fritextsvar. Deltagarna var specialistsjuksköterskor (n=37) vilka hade haft svårt och/eller misslyckats skapa en fri luftväg under senaste året. Det kvantitativa resultatet analyserades med student–t test, chi-två test samt Fishers Exakta test och det kvalitativa resultatet analyserades med kvalitativ innehållsanalys. Resultat: De faktorer som identifierades var Svårigheter relaterat till hjälpmedel, Svårigheter relaterat till patient samt Utveckling och utbildning. Resultatet visade en signifikant skillnad i hur trygga specialistsjuksköterskor inom olika inriktningar upplever sig vara vid hanteringen av de olika hjälpmedlen och en signifikant variation mellan antal yrkesverksamma år. Anestesisjuksköterskorna skattade sig högst och hade längst erfarenhet. Ambulanssjuksköterskorna och anestesisjuksköterskorna upplevde att deras utbildning hade hjälpt dem i deras hantering av svår luftväg, men ansåg ändå att mer utbildning och årlig repetition rörande luftvägshanteringen är nödvändig. Slutsats: Studiens resultat tyder på att teoretisk kunskap tillsammans med reell kompetens har betydelse för adekvat vård vid luftvägshantering och därmed kan öka patientsäkerheten. Vidare att specialistsjuksköterskorna önskar återkommande repetitionsutbildning i luftvägshantering via arbetsgivaren. Slutligen indikerar denna studies resultat ett behov av att se över de olika akutspecialistutbildningarna verksamma inom ambulanssjukvården för att luftvägsutbildningen skall bli mer jämställd.

Bakgrund: Anestesiinduktion av barn kräver särskild kompetens hos anestesisjuksköterskan. Trygghet och tillit behöver skapas i mötet med barnet, vilket kan utgöra en utmaning om mötet är kort och intensivt. Barns förmåga att samarbeta och delta i förberedelser och vid anestesiinduktionen påverkas av barnets ålder och utvecklingsnivå. Bristande följsamhet och samarbetsvilja hos barnet kan leda till att tvång tillämpas i samband med induktionen, vilket kan väcka varierande tankar och känslor hos anestesisjuksköterskan. Tidigare forskning fokuserar främst på barn och föräldrars upplevelse av anestesiinduktionen. Genom att beskriva anestesisjuksköterskans upplevelse kan ett bredare perspektiv på fenomenet belysas och kunskapen inom barnanestesi fördjupas.Syfte: Syftet var att beskriva anestesisjuksköterskans upplevelse av att anestesiinducera barn.Metod: En kvalitativ metod med induktiv ansats har genomförts. Datainsamlingen bestod av semistrukturerade intervjuer och materialet analyserades enligt Graneheim och Lundmans (2004) kvalitativa innehållsanalys.Resultat: Analysen resulterade i fem huvudkategorier med 10 underkategorier som formade två övergripande teman: att skapa goda förutsättningar inför anestesiinduktionen vilket innefattade att etablera kontakt, anpassa förberedelser samt att samverka med föräldrarna. Det andra temat var att möta och hantera utmaningar vilket innefattade handlingsberedskap och professionell utmaning.Slutsats: Att anestesiinducera barn kan vara både stimulerande och utmanande. Goda förutsättningar inför anestesiinduktionen främjas av en tillitsfull relation med barnet och föräldrarna, där leken utgör ett viktigt verktyg för att skapa delaktighet och lärande. Genom handlingsberedskap och strategier kan oron för komplikationer minskas. Anestesiinducering av barn kan ge upphov till etiska dilemman samt innebära en yrkesmässig påfrestning hos anestesisjuksköterskan. / Background: Anaesthesia induction of children requires special skills of the anaesthetic nurse, both physiological and emotional. The anaesthetic nurse needs to create security and trust in the meeting with the child, which can pose a challenge if the meeting is short and intense. Children's ability to cooperate and participate in preparations and in connection with the anesthesia is affected by the child's age, level of development and unique conditions. Lack of adherence and willingness to cooperate in the child can lead to the application of coercion in connection with the induction, which provokes different thoughts and feelings in the anesthesia nurse. Previous research focuses primarily on children and parents' experience of anaesthesia. By describing the anesthesia nurse's experience, a broader perspective on the phenomenon can be highlighted and knowledge in pediatric anesthesia increased.Aim: The aim of the study was to describe the anesthesia nurse's experience of anesthetize children.Method: To answer the purpose of the study, a qualitative method with an inductive approach was used. The data collection consisted of semi-structured interviews with 12 informants and the material was analyzed according to Graneheim and Lundman's (2004) qualitative content analysis.Results: The analysis resulted in five main categories with ten subcategories that shaped two overarching themes. The first theme was to create good conditions for the anesthesia induction, which included establishing a contact, adapting preparations and collaborating with the parents. The second theme was to meet and manage challenges, which included readiness to act and handling a professional challenge.Conclusion: Anesthetizing children can be both stimulating and challenging. Good conditions can be created through preparation, play and the establishment of contact with the child and its parents. The worry of complications can be reduced through readiness to act and strategies. Anesthetizing children can give rise to ethical dilemmas as well as involve a professional strain on the anaesthetic nurse.