Introduktion: Vid ca 10 % av alla ambulansuppdrag i Uppsala län åker patienten inte med till sjukhus. Trots att det är viktigt att patienten känner sig delaktig i beslut som tas inom vården finns få studier som undersöker patienters uppfattning av delaktighet i beslutet att lämnas hemma av ambulanspersonalen. Syfte: Att undersöka patienters uppfattningar av delaktighet i mötet med ambulanspersonalen och i beslutet att lämnas kvar hemma av ambulansen i Uppsala län. Metod: En retrospektiv enkätstudie med kvantitativ ansats där svaren samlades in per telefon. Totalt 84 patienter deltog (svarsfrekvens 64 %). Resultat: Majoriteten av patienterna svarade att de kände sig delaktiga under mötet med ambulanspersonalen och i beslutet att lämnas kvar hemma. De patienter som svarat att ambulanspersonalen tog beslutet att de skulle stanna kvar hemma svarade i signifikant lägre grad att de känt sig delaktiga i beslutet att stanna kvar hemma (p<0,001). De patienter som uppsökt vård inom 24 timmar efter mötet med ambulanspersonalen svarade i signifikant lägre grad att de känt sig delaktiga jämfört med de som inte uppsökt vård (p=0,002). Slutsats: Patienter som inte känner sig delaktiga under mötet med ambulanspersonalen uppsöker i högre grad ny vårdinstans inom ett dygn. Det är viktigt att tillräcklig tid tas av ambulanspersonalen för att göra korrekta bedömningar och få patienterna att känna sig delaktiga. Fler studier om situationer där patienter lämnas hemma och sedan söker ny vårdinstans av samma orsak inom ett dygn behövs för att få ökade kunskaper, och därmed kunna minska det antal situationer där patienter i onödan söker ny vård eller undvika att rätt vård fördröjs vid akuta tillstånd. / Introduction: In 10 % of all ambulance missions in Uppsala the patients are left at home by the ambulance staff. There are few studies made that investigates patients participation in the decision to be left at home. Aim: To study patients' perceptions of participation in the meeting with the ambulance staff and in the decision to be left at home by the ambulance staff in Uppsala county. Method: A retrospective questionnaire survey with quantitative approach in which the answers were collected by telephone. A total of 84 patients participated (answering frequency 64 %). Result: The majority of patients responded that they felt they participated in the meeting with the ambulance staff and in the decision to be left at home. The patients who responded that the ambulance staff took the decision that they would stay at home responded, to a significantly lower degree, that they felt involved in the decision to stay at home (p<0.001). The patients who sought care within 24 hours after the meeting with the ambulance staff responded, to a significantly lower degree, that they felt they participated compared to those who had not sought care (p=0.002). Conclusion: The patients who don’t feel involved in the meeting with the ambulance staff seeks in higher extent new healthcare within a day. Sufficient time must be taken to make accurate assessments and get the patients to feel involved. More studies of situations where patients are left at home and then seek new care instance of the same cause within a day is needed to get better understanding, and thereby reduce situations where patients unnecessarily seek new healthcare or avoid the right care is delayed in urgent conditions.

Bakgrund: För att arbeta inom ambulanssjukvården krävs en hög medicinsk kompetens samt en förmåga att kunna fatta snabba beslut. Då antalet ambulansuppdrag har ökat skall fler patienter bedömas och hänvisas till lämplig vårdnivå. Ambulanssjuksköterskan ställs inför en ansvarsfull bedömning då patienten skall hänvisas till rätt vårdnivå, både för att optimera utnyttjandet av vårdresurserna och för patientens bästa.  Syfte: Belysa ambulanssjuksköterskans upplevelser vid bedömning och hänvisning.  Metod: Studien genomfördes med en kvalitativ design. För insamling av data användes ett frågeformulär med öppna frågor. Deltagarna valdes ut genom ett strategiskt urval inom två ambulansstationer i södra Sverige. För att analysera resultatet användes Graneheim och Lundmans (2004) innehållsanalys.  Resultat: I resultatet framkom varierande upplevelser avseende bedömning och hänvisning. Undersökningsmöjligheter och beslutsunderlag sågs av vissa respondenter som tillräckliga och av andra som otillräckliga för att kunna göra en trygg bedömning och hänvisning. Vid undersökning av sjuksköterskans upplevelser av bedömning och hänvisning framkom även vikten av ett bra vårdmöte med patient och anhöriga. Det framkom också att ett gott samarbete med andra vårdaktörer var viktigt för att kunna göra en trygg bedömning och hänvisning. Sjuksköterskans bedömning och hänvisningen präglades av ett ansvar att alltid göra sitt yttersta för patienten, det latenta temat i resultatet blev slutligen den ansvarsfulla bedömningen.  Slutsats: Sjuksköterskorna uppgav att rådande undersökningsmöjligheter och bedömningsunderlag påverkade bedömningen och hänvisningen. Även samverkan med andra vårdaktörer, patient och anhöriga var något som påverkade det prehospitala arbetet. Sjuksköterskans upplevelser av ansvar för patienten präglade bedömningen och hänvisningen, oron över att fatta fel beslut ledde många gånger till bristande hänvisning. Bristande hänvisning kunde ibland leda till att patienten inte erhöll rätt vårdnivå och att vårdresurser utnyttjades på fel sätt.

Det har framkomit i forskningen att det i västvärlden är ett problem med att allmänheten söker akutmottagningen via ambulanssjukvården när de istället kunde söka sig till annan vårdnivå. När behovet av ambulanstransport uppstår så kan den kontakten innebära istället för en vidare transport, en avancerad vård på plats av en patient. Personal som arbetar inom ambulanssjukvård är oftast specialistutbildade inom prehospital akutsjukvård och har stor erfarenhet av denna typ av vård. Det har dock visat sig i tidigare forskning att i en tredjedel av ambulansuppdragen finns det inget behov av ambulanstransport. Det är därför av stor vikt att studera vilka faktorer som påverkar det prehospitala vårdteamets bedömning av patient och hur bedömningen påverkar beslut som att vårda patient på plats istället för en vidare transport till sjukhus. Syftet med studien var att belysa vilka faktorer som påverkar det prehospitala vårdteamets bedömning i att inte transportera patienten till akutmottagning. Studien var en litteraturöversikt med metoden integrativ review, denna metod tillåter att både kvalitativa och kvantitativa artiklar används. Artiklarna söktes i databaserna CINAHL och PubMed samt manuella sökningar genomfördes. 15 artiklar ingår i litteraturöversikten. Artiklarna kvalitetsgranskades utifrån Sophiahemmet Högskolas bedömningsunderlag för vetenskaplig klassificering. Dataanalys genomfördes i enlighet med integrativ review. I resultatet framkom det två kategorier samt sju underkategorier. Den första kategorin var prehospitala vårdteamet med fem underkategorier, utbildning och erfarenhet, samarbete med andra professioner, beslutsstöd, patientinformation och upplevelse av rädsla och frustration. Den andra kategorin var patienten men två underkategorier, patientens autonomi samt tillstånd och orsaker till icke transport. Litteraturstudiens resultat tyder på att viktiga faktorer som påverkar det prehospitala vårdteamets bedömning är baserat på erfarenhet och utbildning, samarbete med andra professioner och patientens autonomi. Antal uppdrag där patienten inte är i behov av ambulans ökar, vilket kan leda till att det prehospitala vårdteamet är i behov av mer utbildning i att göra dessa bedömningar och samarbetet med andra professioner. Ökningen av dessa uppdrag leder även till känsla av frustration hos det prehospitala vårdteamet och att patientens autonomi inte alltid kan tillgodoses. Resultatet tyder på att utbildning är önskarvärt i att bedöma dessa patienter som inte är i behov av ambulanstransport till akutmottagning, utan istället kan hänvisas till annan vårdnivå. Nyckelord: prehospitalt vårdteam, icke transport, bedömning, annan vårdnivå, patientens autonomi