Bakgrund och problemformulering: Sepsis är ett akut livshotande sjukdomstillstånd som är svårt att upptäcka och har en hög mortalitet. Tid till behandling är av yttersta vikt för denna utsatta patientgrupp. På grund av diffusa symtom är sjukdomstillståndet svårt att identifiera i prehospital vård. Detta kan medföra fördröjning av behandling med vätska och antibiotika, vilket kan leda till försämrad prognos. Syfte: Syftet är att beskriva det prehospitala förloppet bland patienter med slutdiagnosen sepsis med speciellt fokus på tidig identifiering och att relatera ovanstående till utfall bedömt som död inom 30 dagar. Metod: En kvantitativ retrospektiv registerstudie genomfördes. Samtliga patienter (n=775) hade fått diagnos sepsis utifrån specifik ICD-kod någon gång under vårdprocessen på ett sjukhus i Västsverige under 2015 och 2016. I studien inkluderades de patienter (n=232) som transporterades och/eller bedömdes av ambulans före ankomst till sjukhus, samt fick huvuddiagnosen sepsis baserat på en specifik ICD-kod vid utskrivning på någon av sjukhusets vårdavdelningar. Resultat: Ambulanssjuksköterskan misstänkte diagnosen sepsis i 20 % av fallen. Majoriteten av patienterna hade en hög prioritet efter bedömning enligt RETTS. De patienter som inte överlevde hade lägre systoliskt blodtryck, lägre syremättnad och högre andningsfrekvens. Däremot var inte andelen patienter där det förelåg en prehospital identifiering av sepsis signifikant skild mellan de som överlevde och de som inte överlevde. Diskussion: Fler hjälpmedel är en möjlighet för ambulanssjuksköterskan för att bli mer pricksäker i sin bedömning av misstänkta sepsispatienter. Detta skulle kunna tidigarelägga behandlingen och förhoppningsvis därmed öka överlevnaden.

På uppdrag av psykiatriska kliniken Höglandet är denna hypotesbaserade studie sammanställd för att undersöka och jämföra framtagna data, som visar diagnoskategorier och huvuddiagnoser på respektive öppenvårdsmottagning och totalt. På höglandet finns det fyra mottagningar och tanken med studien är att kartlägga dels de 20 största diagnoskategorierna, dels de 10 vanligaste huvuddiagnoserna inom den specialiserade öppenvården.   Syftet med studien är att identifiera skillnader mottagningarna emellan och det har gjorts med hjälp av en sekundäranalys, där data redan insamlad av andra, har sorterats och granskats för att få fram ett resultat.   Studien har lett till svar som visar markanta skillnader, men även likheter. Kategorin F90 – Hyperaktivitetsstörningar och huvuddiagnosen F90.0B – ADHD har visat sig vara data som är extra intressant att granska. Det har även funnits mottagningar som visat stor mängd data av specifika huvuddiagnoser som inte ska kodas inom öppenvården. Detta har medfört följdfrågor angående var­för utfallet ser ut på det här sättet?   Data visar också att både diagnoskategorier och huvuddiagnoser totalt sett ser ungefär lika ut när jämförelse görs av vardera mottagningen, med några få undantag. Det finns ett par skillna­der när vi jämför mottagningar som ligger närmast varandra i antal patienter, vilket är intressant.   Det som bör uppmärksammas, och som vi tycker är väsentligt med tanke på vårt kommande yrke, är att det förekommer kodning av F41.1 – Generaliserat ångestsyndrom. Denna huvud­diagnos ska inte användas inom den specialiserade öppenvården enligt klinikens rutiner. / This hypothesis-based study is about mapping and comparing diagnostic categories and main diagnoses at the psychiatric clinic Höglandet. The clinic has four outpatient receptions, and we are mapping the 20 biggest diagnostic categories and the 10 most common main diagnoses in the outpatient care.   The purpose is to identify differences between the receptions, and to be able to do that we have used a secondary analysis. To get the results that we wanted, we sorted and examined data, that already had been collected by others.   The results show remarkable differences, but also equalities. Category F90 – Hyperactivity dis­order and main diagnosis F90.0B – ADHD is two sorts of data that has been especially inte­r­esting to review. Some receptions show a large amount of data over specific main diagnoses that should not be used in outpatient care. This information gives us more questions; why, and how could this happen?   The data also shows that both diagnostic categories and main diagnoses as a total, has been approximately the same, when comparing each reception. Only a few exceptions were found. When we compared receptions that had similar number of patients, we found a couple of differences and that was interesting.   Due to our future profession, it should be noted that F41.1 – Generalized anxiety disorder occurs. This main diagnosis should not be used in specialist psychiatry, which is why we should pay attention to this data. / <p>Examen i vårdadministration, Yh-utbildning: 20 Yhp.</p>