Många ensamkommande flyktingbarn lider av psykisk ohälsa i form av posttraumatisk stress och har därför behov av omvårdnadsåtgärder. Studier har visat att symtom på psykisk ohälsa hos ensamkommande flyktingbarn förvärras över tid om de inte får stöd vid ankomst till mottagarlandet. På grund av bristfällig forskning vad gäller omvårdnad till ensamkommande flyktingbarn var syftet att belysa hälsofrämjande strategier hos ensamkommande flyktingbarn. Studien genomfördes som en allmän litteraturstudie där artiklar granskades och analyserades för att erhålla djupare förståelse kring relevant forskning inom det valda problemområdet. Resultatet presenterade fyra teman vilka innefattade hälsofrämjande strategier som de ensamkommande flyktingbarnen tillämpade: skapa hopp om en bättre framtid, skapa mening i sin situation, skapa förtroendefulla relationer och skapa distans och acceptans. För att kunna erhålla kontroll och hantera negativa känslor kopplade till traumatisk stress var hälsofrämjande strategier avgörande för de ensamkommande flyktingbarnen. Det finns behov av forskning kring lämpliga omvårdnadsåtgärder som kan främja hälsa hos de ensamkommande flyktingbarnen. Det finns även behov av forskning kring transkulturell omvårdnad för att sjuksköterskor ska kunna bedriva ändamålsenlig omvårdnad i ett mångkulturellt samhälle.

I detta examensarbete undersöktes mindfulnessbaserad stressreduktions eventuella påverkan på krigsveteraner som lider av posttraumatiskt stressyndrom. Ett stort antal krigsveteraner lider av posttraumatisk stress och därmed finns ett stort behov av metoder för rehabilitering. Mindfulness innebär att vara medveten och närvarande i nuet utan att döma eller värdera tankar och känslor som uppkommer både vid utövande ochi vardagen. Metoden har enligt tidigare forskning med andra målgrupper utgjort en bra grundvid stresshantering. Tillvägagångssättet i uppsatsen var systematisk litteraturstudie baserad på Forsberg och Wengströms(2008)granskningsmall. Syftet var att undersöka om mindfulness-baserad stressreduktion kan reducera posttraumatiskt stressrelaterade symptom hos krigsveteraner. Forskningsfrågorna var: Är mindfulnessbaserdstressreduktionen god rehabiliteringsmetod för krigsveteraner med ptsd? Hur påverkas krigsveteranerna vid utövande av mindfulness? Sökning gjordes i databaserna MEDLINE, CINAHL, ScienceDirect, Business Source Premier, WILEY, PsycArticles, Ltu Universitetbibliotek samt PMC. Resultatet indikerar att träning i mindfulness-baserad stressreduktion till viss del reducerar veteranernas stressymptom som depression, socioemotionella svårigheter, ångest och sömnproblem. Mindfulness har även god potential som metod att hjälpa och uppmuntra veteranerna till självhjälp med daglig träning hemmavid. Studien belyser behovet av fortsatt forskning och tillämpning.

<p>När en människa utsatts för en traumatisk händelse, sätts en psykisk reaktion igång. När reaktionen inte mattats av kan det leda till att individen utvecklar Post Traumatic Stress Disorder (PTSD). Denna studie fokuserade på vilka faktorer som ökar risken för PTSD samt vilka faktorer som har betydelse för omhändertagandet. Metoden som användes i denna studie var en systematisk litteraturstudie. Författarna började med en databassökning i Pubmed och Chinal. De artiklar som stämde in på våra sökkriterier granskades och huvudresultatet plockades ur. Därefter analyserades huvudresultatet, och subkategorier och kategorier växte fram. Resultat. Faktorer som ökade risken för att utveckla PTSD, var nära relation till de som drabbats, bristande socialt stöd, tidigare traumatiska händelser samt upprepade eller dagliga traumatiska händelser. Den huvudsakliga faktorn för ett lyckat preventivt omhändertagande för PTSD, var tiden till omhändertagandet. I litteratur fanns inga bevis för att ett omhändertagande enligt Critical Incident Stress Debriefing har haft någon positiv effekt, om den utförs mer en ett dygn efter incidenten. Konklusion. Omhändertagandet är en akut åtgärd för att om möjligt minska psykiskt lidande i framtiden. Det är därför viktigt att sjuksköterskor har adekvat utbildning inom detta område för att på så sätt kunna identifiera och hjälpa de personer som löper extra stor risk att utveckla PTSD. Dock saknas det idag god empirisk forskning angående psykiskt omhändertagande. Vidare forskning behövs för att utreda hur ett bra preventivt omhändertagande skall utföras. Sjuksköterskor kan med stöd av dagens forskning hitta riskpersoner och slussa dessa vidare då kognitiv beteendeterapi har en visat god effekt.</p>

<p>Syftet med studien var att beskriva förekomsten av posttraumatisk stress bland ambulanspersonal samt skillnader mellan yrkesgrupper. Syftet var även att beskriva lokala riktlinjer för hantering av traumatiska händelser. Deltagarna fick delge om någon form av bearbetning samt kamratstöd förekommit på arbetsplatsen efter en traumatisk händelse. Vid datainsamlingen användes instrumentet, Impact of Event Scale, vilket mäter posttraumatisk stress. Det var sammanlagt 65 enkäter som delades ut, varav 63 besvarades. Av dem var 29 ambulanssjukvårdare och 31 sjuksköterskor. Bekvämlighetsurval användes. Resultatet visade att 5 % av deltagarna hade en traumatisk stressreaktion. Resultatet visade även på signifikanta skillnader mellan yrkesgrupperna. Ambulanssjukvårdarna hade ett högre medelvärde för de undvikande påståendena, jämfört med ambulanssjuksköterskorna. I de lokala riktlinjerna beskrivs att personalen gemensamt ska samtala efter en traumatisk händelse. Mer än hälften av deltagarna angav att de aldrig deltagit vid någon form av bearbetning. Det var ungefär lika stor procentsats som ansåg att det fanns kamratstöd på arbetsplatsen som de som hävdade motsatsen. Flertalet av personalen angav även situationer som involverade barn samt trafikolyckor som traumatiska. Riktlinjer och rutiner verkar inte överensstämma i praktiken då ett stort antal av deltagarna ansåg att det inte fanns några sådana. Tillvägagångssätt när det gäller stöd efter situationer som ambulanspersonalen ansåg som traumatiska, bör vidareutvecklas.</p>

<p>Syftet med uppsatsen var att undersöka hälso-, psykologiska och sociala förändringar i samband med bankrån och om det fanns kvarstående stressymtom efter rånet. Vidare undersöktes vilket krisstöd som erbjöds samt vad som hade betydelse för återhämtningen efter rånet. Fyra kvinnor intervjuades och materialet analyserades med tematisk analys. Resultatet visade att sju temaområden kunde urskiljas i den akuta stressfasen, där fem av dessa temaområden helt kunde kategoriseras som psykologiska förändringar. I ett tema kunde svaga hälsoförändringar skönjas och vissa sociala effekter framkom i ett tema. Under kvarstående besvär kunde fyra teman urskiljas och alla dessa kunde kategoriseras in under psykologiska förändringar. Här framkom inga kvarstående hälsoförändringar eller sociala effekter. Två teman kunde urskiljas i krisstöd och återhämtning. Ett tema beskrev omhändertagandet vid rånet och ett tema beskrev samtalets och stödets betydelse för återhämtning.</p>

Syftet med studien var att beskriva förekomsten av posttraumatisk stress bland ambulanspersonal samt skillnader mellan yrkesgrupper. Syftet var även att beskriva lokala riktlinjer för hantering av traumatiska händelser. Deltagarna fick delge om någon form av bearbetning samt kamratstöd förekommit på arbetsplatsen efter en traumatisk händelse. Vid datainsamlingen användes instrumentet, Impact of Event Scale, vilket mäter posttraumatisk stress. Det var sammanlagt 65 enkäter som delades ut, varav 63 besvarades. Av dem var 29 ambulanssjukvårdare och 31 sjuksköterskor. Bekvämlighetsurval användes. Resultatet visade att 5 % av deltagarna hade en traumatisk stressreaktion. Resultatet visade även på signifikanta skillnader mellan yrkesgrupperna. Ambulanssjukvårdarna hade ett högre medelvärde för de undvikande påståendena, jämfört med ambulanssjuksköterskorna. I de lokala riktlinjerna beskrivs att personalen gemensamt ska samtala efter en traumatisk händelse. Mer än hälften av deltagarna angav att de aldrig deltagit vid någon form av bearbetning. Det var ungefär lika stor procentsats som ansåg att det fanns kamratstöd på arbetsplatsen som de som hävdade motsatsen. Flertalet av personalen angav även situationer som involverade barn samt trafikolyckor som traumatiska. Riktlinjer och rutiner verkar inte överensstämma i praktiken då ett stort antal av deltagarna ansåg att det inte fanns några sådana. Tillvägagångssätt när det gäller stöd efter situationer som ambulanspersonalen ansåg som traumatiska, bör vidareutvecklas.

När en människa utsatts för en traumatisk händelse, sätts en psykisk reaktion igång. När reaktionen inte mattats av kan det leda till att individen utvecklar Post Traumatic Stress Disorder (PTSD). Denna studie fokuserade på vilka faktorer som ökar risken för PTSD samt vilka faktorer som har betydelse för omhändertagandet. Metoden som användes i denna studie var en systematisk litteraturstudie. Författarna började med en databassökning i Pubmed och Chinal. De artiklar som stämde in på våra sökkriterier granskades och huvudresultatet plockades ur. Därefter analyserades huvudresultatet, och subkategorier och kategorier växte fram. Resultat. Faktorer som ökade risken för att utveckla PTSD, var nära relation till de som drabbats, bristande socialt stöd, tidigare traumatiska händelser samt upprepade eller dagliga traumatiska händelser. Den huvudsakliga faktorn för ett lyckat preventivt omhändertagande för PTSD, var tiden till omhändertagandet. I litteratur fanns inga bevis för att ett omhändertagande enligt Critical Incident Stress Debriefing har haft någon positiv effekt, om den utförs mer en ett dygn efter incidenten. Konklusion. Omhändertagandet är en akut åtgärd för att om möjligt minska psykiskt lidande i framtiden. Det är därför viktigt att sjuksköterskor har adekvat utbildning inom detta område för att på så sätt kunna identifiera och hjälpa de personer som löper extra stor risk att utveckla PTSD. Dock saknas det idag god empirisk forskning angående psykiskt omhändertagande. Vidare forskning behövs för att utreda hur ett bra preventivt omhändertagande skall utföras. Sjuksköterskor kan med stöd av dagens forskning hitta riskpersoner och slussa dessa vidare då kognitiv beteendeterapi har en visat god effekt.

Syftet med uppsatsen var att undersöka hälso-, psykologiska och sociala förändringar i samband med bankrån och om det fanns kvarstående stressymtom efter rånet. Vidare undersöktes vilket krisstöd som erbjöds samt vad som hade betydelse för återhämtningen efter rånet. Fyra kvinnor intervjuades och materialet analyserades med tematisk analys. Resultatet visade att sju temaområden kunde urskiljas i den akuta stressfasen, där fem av dessa temaområden helt kunde kategoriseras som psykologiska förändringar. I ett tema kunde svaga hälsoförändringar skönjas och vissa sociala effekter framkom i ett tema. Under kvarstående besvär kunde fyra teman urskiljas och alla dessa kunde kategoriseras in under psykologiska förändringar. Här framkom inga kvarstående hälsoförändringar eller sociala effekter. Två teman kunde urskiljas i krisstöd och återhämtning. Ett tema beskrev omhändertagandet vid rånet och ett tema beskrev samtalets och stödets betydelse för återhämtning.

SAMMANFATTNING   Bakgrund: Till intensivvårdsavdelningar (IVA) kommer patienter med livshotande tillstånd som leder till svikt av vitala organ. Målet med vården är att övervaka, behandla och ge omvårdnad till patienterna. Behandlingar och åtgärder som utförs på IVA kan påverka patienten båda under tiden på IVA samt efter utskrivningen till andra avdelningar och sedan i hemmet. Patienter kan påverkas både fysisk och psykiskt efter vården på IVA. Posttraumatisk stressyndrom (PTSD) kan vara en av konsekvenserna efter vården på IVA. Syfte: Att belysa de psykiska besvär patienter kan uppleva efter att ha vårdats på IVA samt belysa riskfaktorer som kan leda till utveckling av PTSD efter vistelsen på IVA. Metod: Metoden var en litteraturöversikt där artikelsökning gjordes i Pub Med, PSYCINFO, Cinahl samt Scopus. Sökningen resulterade i val av 20 artiklar som granskades och utvärderades innan sammanställning av resultatet skedde. Resultat: Utifrån de artiklar som har inkluderats i resultatet framgår att patienter som har vårdats på IVA utvecklar olika grader av psykiska besvär som kan yttra sig i form av ångest, depression, mardrömmar samt sömnrubbningar. De psykiska besvären kan fortlöpa under flera år i varierande grad efter vården på IVA. Resultatet visar att det finns flera riskfaktorer som leder till utvecklingen av PTSD efter vården på IVA. Bestående fysiska besvär efter IVA-vård, kön, läkemedel som används under vården på IVA, ventilatorbehandling, patientens psykologiska bakgrund, ålder, minnen från IVA samt tiden på IVA hör till de riskfaktorer som kan leda till PTSD. Slutsats: Det är viktigt att öka medvetenheten hos sjuksköterskor som möter patienter som har vårdats på IVA för de psykiska konsekvenserna samt riskerna att utveckla PTSD som vården på IVA kan leda till. Det är viktigt med uppföljning av patienter som har vårdats på IVA. Nyckelord: Posttraumatisk stress symptom, intensivvård, psykiska besvär, patient. / Abstract   Background: Patients come to the intensive care unit (ICU) with different life threating situations that can lead to failure of vital organs. The care aims at observing, treating and giving care to those patients. Treatments and interventions that are given on ICU can affect patients both under their time on the ward and even after their discharge back to other wards and eventually home. The patients can be affected both physically and mentally after their stay on ICU. Posttraumatic stress disorder (PTSD) can be a consequence of treatment on ICU. Aims: The purpose of this study was to elucidate those mental problems a patient can get after being treated on an ICU and also to elucidate the risk factors that can lead to the development of PTSD after being treated on an ICU. Method: The method was a literature study where searches were made in PubMed, PSYCINFO, Cinahl and Scopus. The search resulted in a sample of 20 articles that were examined and evaluated before compiled into a result. Results: From the articles that were included in the result it was shown that patients that were treated on ICU developed mental suffering to different degrees which showed itself in the form of anxiety, depression, nightmares and insomnia. The mental problems can trouble the patients over many years at different levels after their time on ICU. The result showed that there are many risk factors that can lead to the development of PTSD after being treated on ICU.  Physical problems post ICU, gender, meditation on ICU, respirator treatment, the patient´s psychological background and memory of time on ICU are those risk factors that can lead to the development of PTSD. Conclusions: It is important to increase awareness among nurses that meet patients that have been treated in ICU to the mental consequences and also to the risk of developing PTSD that time on the ICU can lead to. It is also important to follow up patients that have been treated in ICU after their discharge home.       I

Hjärtstopp hos barn i åldrarna 0-16 år är ett ovanligt tillstånd och drabbar cirka 100 barn årligen i Sverige. Den främsta orsaken till hjärtstopp hos barn är drunkning, trauma, luftvägsstopp, lungsjukdom och plötsligt spädbarnsdöd. Syftet med studien är att beskriva sjuksköterskors erfarenheter av att vårda barn 0-16 år med hjärtstopp prehospitalt. Genom ostrukturerade öppna intervjuer med en kvalitativ forskningsmetod där en induktiv ansats valts var avsikten att undersöka sjuksköterskors upplevelser och erfarenhet av vårdandet av barn med hjärtstopp. Åtta sjuksköterskor deltog. De arbetar eller har arbetat inom ambulanssjukvården och vårdat minst ett barn med hjärtstopp i åldrarna 0-16 år. Antal år i tjänst, utbildning, kön och ålder skiljde deltagarna åt. Genom kvalitativ innehållsanalys analyserades insamlad data till kategorier och resulterade i När det blir övermäktigt och overkligt, Samtal som riskerar att utebli och En händelse som aldrig glöms. Studiens resultat visar att sjuksköterskor som arbetar i ambulansverksamhet kan få uppdrag som upplevs som övermäktiga. Ett sådant uppdrag innebär att ta beslut som är livsgörande för kritiskt sjuka barn samtidigt som de egna känslorna måste sättas åt sidan. Att arbeta med kompetent personal speciellt om kollegan var högre utbildad, skapade trygghet och en känsla av att kunna dela på ansvaret. För att lättare kunna hantera strömmen av känslor framkom det ett behov av att erbjudas samtal efter avslutat uppdrag samtidig med ett behov av att bli tagen ur tjänst under pågående pass. Önskvärt var också utvidgade utbildningsmöjligheter för att utvecklas inom vårdandet av kritiskt sjuka barn. Vidare påvisar resultatet att det finns ett behov av bekräftelse för att känna sig nöjd med sin egen insats. Därför upplevdes det viktigt att veta att omhändertagandet av barnet varit bra. Detta skapar även trygghet och självsäkerhet inför kommande och liknande situationer.