Reaktioner av en krigsupplevelse kan tillsammans med en ändrad livsvärld grundar sig i att tappa kontrollen, leva med sitt lidande samt att uppleva existentiellt lidande. Syftet med denna studie är att beskriva och öka förståelsen i vården för vuxna personers upplevelser och deras reaktioner efter krig. Genom analys av kvalitativa artiklar har det gått att få en inblick i personers reaktioner efter ett krig för att kunna uppnå syftet med studien. Resultatet i uppsatsen är ämnat för alla kategorier av professioner inom sjukvården eftersom patienter som upplevt krig finns i alla vårdkontexter. Konklusion av resultaten är att livet bli påtagligt förändrat och att personerna på olika sätt strävar med att komma från sitt lidande. Upplevelse av utanförskap, ensamhet, förändrad identitet, förlora kontrollen, inte reagera emotionellt adekvat, att ha mardrömmar och tankar på självmord har inte bara betydelse för den drabbades förändrade livsvärld utan påverkar även familj, släkt och vänner. Vi anser att denna kunskap är viktig att ha med sig som blivande sjuksköterskor. / Program: Sjuksköterskeutbildning

Att arbeta inom ambulanssjukvård är emellanåt mycket psykiskt påfrestande. Den verklighet man agerar i är fri från all censur och förskönande omskrivningar. Med all sannolikhet påverkar dessa händelser vårdaren, men exakt vad är det som påverkar och hur hanterar ambulanspersonalen dessa känslor?Syftet med studien är att undersöka hur ”särskilda händelser” påverkar privatlivet och det fortsatta vårdandet. Metoden för att besvara detta är kvalitativ intervju med utgångspunkt i informantens livsvärld. Åtta personer som arbetar inom ambulanssjukvården deltog i studien. För att finna ny kunskap inom området fick informanterna berätta om en särskild händelse som påverkat dem, istället för att de styrdes att berätta om kategorier såsom barnolycksfall, trauma etc.Oförutsägbarhet, kontrollförlust och overklighet utmärkte sig och fick stor plats i intervjuerna. Att inte kunna ”greppa” en situation ledde till frustration och maktlöshet. Händelser förblev ibland obearbetade då individen inte kunde få ett avslut på händelsen. Informanter beskrev att de blivit mer distanserade och avtrubbade, men även positiva effekter såsom ödmjukhet och tillfredsställelse framkom. Det tydligaste och mest anmärkningsvärda var dock att informanterna värderade det kollegiala stödet högst. De upplevde att bearbetningen av händelser enkom skedde med kollegor och att närstående inte hade förmågan att förstå vad yrket innebar. Dock hade närstående en stor funktion som fundament i individens grundtrygghet.Resultatet visar att det är högst personligt vad som påverkar personalen i arbetet. Detta kan ofta förbises när man inriktar forskningen på ett alldeles för smalt område. Vidare tror vi att det är viktigt att medvetandegöra för ambulanspersonal att hantering av känslor är mycket betydelsefullt. Oavsett om arbetsgivaren ger möjlighet till detta eller inte, så måste individen själv lyfta dessa frågor för att bevara sin egen psykiska hälsa. / Program: Specialistsjuksköterskeutbildning med inriktning mot ambulanssjukvård

Livet efter en traumatisk händelse, tillsammans med det medföljande lidandet, kan ge upphov till ett förändrat perspektiv, både på sin identitet och på den levda världen. Vikten av att ha förståelse om vad detta innebär för den traumatiserade beskrivs med grund i patientens behov av att vårdas utifrån ett holistiskt patientperspektiv. Uppsatsen riktar sig till alla yrkesroller inom vården då traumatiserade människor kan förekomma i olika vårdkontexter. För att uppnå syftet att belysa livet efter en traumatisk händelse har metoden baserats på en analys av artiklar med inriktning på hur livet upplevs efter ett trauma. För att tolka det analytiska materialet har författarna inspirerats av ett hermeneutiskt perspektiv med utgång i livsvärldsperspektivet. Resultatet visar ett förändrat liv som är präglat av traumat med grunder i den traumatiserades strävan att undkomma sitt lidande. Upplevelser av ensamhet, hopplöshet och bristande känslomässig kontroll genomsyrar inte bara den traumatiserades livsvärld utan har även stor påverkan på familj och vänner. Författarna anser att även om resultatet inte går att generalisera så ger det en bild av hur livet kan se ut efter ett trauma och skapar tankar och frågor som är viktiga att ha med sig i sin roll som vårdare. / <p>Program: Sjuksköterskeutbildning</p><p>Uppsatsnivå: C</p>

<p>I detta examensarbete har vi valt att forska om krigets inverkan på barn vilket blev vår utgångspunkt till syftet. Syftet blev att undersöka vad två pedagoger och en psykolog berättar om krigets inverkan på traumatiserade barn från krig. Vi har i litteraturöversikten presenterat olika faktorer som kan påverka barnens utveckling som exempelvis trauma, posttraumatisk stress och kris. Vi har även valt att presentera olika pedagogiska och psykologiska metoder som visar på hur man kan bearbeta barnens traumatiska upplevelser. Vi valde att intervjua två lärare och en psykolog för att ta del av deras erfarenheter kring arbetet med traumatiserade barn från krig. Vi började med att läsa mycket litteratur om krigets påföljder och dess effekter för barnen. Sedan bestämde vi oss för att intervjua två pedagoger och en psykolog för att få en bild av verkligheten. Litteraturen stämde överens med praktiken men vi upptäckte en ny viktig aspekt som människor tidigare kan ha förbisett. Den nya viktiga aspekten visade sig vara pedagogers personliga behov i arbetet med traumatiserade barn. Pedagogerna går in i en nära personlig relation till barnen. Psykologen lägger tonvikt på det psykiska medan pedagogerna visar sina erfarenheter som bygger på ett pedagogiskt synsätt.</p>

I detta examensarbete har vi valt att forska om krigets inverkan på barn vilket blev vår utgångspunkt till syftet. Syftet blev att undersöka vad två pedagoger och en psykolog berättar om krigets inverkan på traumatiserade barn från krig. Vi har i litteraturöversikten presenterat olika faktorer som kan påverka barnens utveckling som exempelvis trauma, posttraumatisk stress och kris. Vi har även valt att presentera olika pedagogiska och psykologiska metoder som visar på hur man kan bearbeta barnens traumatiska upplevelser. Vi valde att intervjua två lärare och en psykolog för att ta del av deras erfarenheter kring arbetet med traumatiserade barn från krig. Vi började med att läsa mycket litteratur om krigets påföljder och dess effekter för barnen. Sedan bestämde vi oss för att intervjua två pedagoger och en psykolog för att få en bild av verkligheten. Litteraturen stämde överens med praktiken men vi upptäckte en ny viktig aspekt som människor tidigare kan ha förbisett. Den nya viktiga aspekten visade sig vara pedagogers personliga behov i arbetet med traumatiserade barn. Pedagogerna går in i en nära personlig relation till barnen. Psykologen lägger tonvikt på det psykiska medan pedagogerna visar sina erfarenheter som bygger på ett pedagogiskt synsätt.

Inledning: Ett psykiskt trauma kan ibland medföra utveckling av dissociativa symtom. Syfte: Studien undersökte vad som varit betydelsefullt för psykoterapeuten i det psykoterapeutiska arbetet med patienter med trauma och dissociation. Metod: En kvalitativ studie valdes. Fem legitimerade psykoterapeuter intervjuades, alla med lång erfarenhet av traumaterapi och psykodynamisk terapi. Resultat: I denna studie menar informanterna att trauma och dissociation är ett underskattat forskningsområde och betonar vikten av diagnosen, enkel PTSD och dissociativa störningar. Informanterna beskriver sina erfarenheter och svårigheter av att arbeta med traumatiserade och dissocierade patienter.  Den terapeutiska ramen står för trygghet och stabilitet men också gränssättning i det terapeutiska kontraktet. Informanterna indelar det psykoterapeutiska arbetet i 3 faser: Stabilisering, bearbetning och integrering. I terapeutrollen belyser Informanterna att det är särskilt viktigt med egenvård, kompetensutveckling, handledning och andra stödfunktioner vid arbete med patienter med trauma och dissociation.  Informanterna beskriver hur de påverkas starkt känslomässigt och kroppsligt i sitt terapeutiska arbete. Traumatisk överföring och motöverföring betonas som en viktig del som informationskälla för att kunna föra processen framåt vid traumabehandling. Slutsatser: Framgångfaktorer vid traumabehandling är att blanda olika teorier och tekniker som anknytningsteori och terapier som i, EMDR, hypnos och symboldrama men även kroppsterapi som integreras med psykoterapi. Psykoterapeutens roll har stor betydelse för att föra fram arbetsprocessen. Kroppsliga och starka överföringar och motöverföringar sker i mötet med dessa patienter, de tar ofta med sig skräckupplevelser in i terapirummet som måste härbärgeras av psykoterapeuten.

<p><strong>SAMMANFATTNING</strong></p><p><strong>Syfte: </strong>Att beskriva förekomst av posttraumatisk stress och behov av känslomässigt stöd bland föräldrar till barn med hjärntumör vid två månader efter barnets diagnos (T2) respektive 12 månader efter avslutad cytostatika-/strålbehandling eller 18 månader efter operation av barn som inte fått cytostatika-/strålbehandling (T6). Syftet var också att jämföra behovet av känslomässigt stöd bland föräldrar med möjlig PTSD och hos de föräldrar som inte visar symtom på möjlig PTSD vid T2 respektive T6. <strong>Urval:</strong> 42 föräldrar till barn med hjärntumör deltog i studien: 20 mödrar och 22 fäder. <strong>Metod: </strong>Designen var deskriptiv longitudinell. Nivåer av PTSS och förekomst av möjlig PTSD mättes med PTSD Checklist Civilian, föräldrars behov av känslomässigt stöd mättes med ett studiespecifikt formulär. <strong>Resultat:</strong> Nivåer av PTSS hos föräldrar till barn med hjärntumör var lägre vid T6 än vid T2. Vid T2 hade 17 % möjlig PTSD jämfört med 5 % vid T6. Behovet av att samtala med psykolog var oförändrat lågt mellan T2 och T6, men behovet minskade över tid gällande att samtala med läkare, sjuksköterska, kurator, partner, vänner och övriga. <strong>Slutsats: </strong>Även om nivåer av PTSS och behovet av känslomässigt stöd på gruppnivå minskar över tid, bör vårdpersonal ändå uppmärksamma förälderns individuella behov av stöd. <strong></strong></p> / <p><strong>ABSTRACT</strong></p><p><strong>Aim:</strong> To describe occurrence of posttraumatic stress and the need of emotional support among parents of children with brain tumour two months after the child has been diagnosed (T2) respectively 12 months after completed chemo-/radiotherapy or 18 months after surgery of those children who did not receive chemo-/radiotherapy (T6). The aim was also to compare the need of emotional support between parents with occurrence of potential PTSD and parents who did not show any symptoms of potential PTSD at T2 and T6 respectively. <strong>Sample:</strong> 42 parents of children with brain tumour participated in the study: 20 mothers and 22 fathers. <strong>Method:</strong> The design was descriptive longitudinal. Levels of PTSS and occurrence of potential PTSD was measured by PTSD Checklist Civilian. Parents’ need of emotional support was measured with a study specific questionnaire. <strong>Results:</strong> Levels of PTSS was lower at T6 than T2. At T2 17 % had possible PTSD compared with 5 % at T6. The need to talk to a psychologist was unchanged low between T2 and T6, but the need declined over time concerning to talk with a doctor, nurse, welfare officer, partner, friends and others. <strong>Conclusion:</strong> Even if levels of PTSS and the need of emotional support in group level decline over time, nursing staff should still be ware of the parents’ individual need of support.</p>

SAMMANFATTNING Syfte: Att beskriva förekomst av posttraumatisk stress och behov av känslomässigt stöd bland föräldrar till barn med hjärntumör vid två månader efter barnets diagnos (T2) respektive 12 månader efter avslutad cytostatika-/strålbehandling eller 18 månader efter operation av barn som inte fått cytostatika-/strålbehandling (T6). Syftet var också att jämföra behovet av känslomässigt stöd bland föräldrar med möjlig PTSD och hos de föräldrar som inte visar symtom på möjlig PTSD vid T2 respektive T6. Urval: 42 föräldrar till barn med hjärntumör deltog i studien: 20 mödrar och 22 fäder. Metod: Designen var deskriptiv longitudinell. Nivåer av PTSS och förekomst av möjlig PTSD mättes med PTSD Checklist Civilian, föräldrars behov av känslomässigt stöd mättes med ett studiespecifikt formulär. Resultat: Nivåer av PTSS hos föräldrar till barn med hjärntumör var lägre vid T6 än vid T2. Vid T2 hade 17 % möjlig PTSD jämfört med 5 % vid T6. Behovet av att samtala med psykolog var oförändrat lågt mellan T2 och T6, men behovet minskade över tid gällande att samtala med läkare, sjuksköterska, kurator, partner, vänner och övriga. Slutsats: Även om nivåer av PTSS och behovet av känslomässigt stöd på gruppnivå minskar över tid, bör vårdpersonal ändå uppmärksamma förälderns individuella behov av stöd. / ABSTRACT Aim: To describe occurrence of posttraumatic stress and the need of emotional support among parents of children with brain tumour two months after the child has been diagnosed (T2) respectively 12 months after completed chemo-/radiotherapy or 18 months after surgery of those children who did not receive chemo-/radiotherapy (T6). The aim was also to compare the need of emotional support between parents with occurrence of potential PTSD and parents who did not show any symptoms of potential PTSD at T2 and T6 respectively. Sample: 42 parents of children with brain tumour participated in the study: 20 mothers and 22 fathers. Method: The design was descriptive longitudinal. Levels of PTSS and occurrence of potential PTSD was measured by PTSD Checklist Civilian. Parents’ need of emotional support was measured with a study specific questionnaire. Results: Levels of PTSS was lower at T6 than T2. At T2 17 % had possible PTSD compared with 5 % at T6. The need to talk to a psychologist was unchanged low between T2 and T6, but the need declined over time concerning to talk with a doctor, nurse, welfare officer, partner, friends and others. Conclusion: Even if levels of PTSS and the need of emotional support in group level decline over time, nursing staff should still be ware of the parents’ individual need of support.

Sammanfattning Stressrelaterad psykisk ohälsa såsom utmattningssyndrom, är en komplex problematik som varit mycket omdebatterad. Åtskilligt är publicerat i ämnet, men bara ett fåtal studier finns där personer med utmattningssyndrom själva fått möjligheten att beskriva orsakssambanden. Olika förklaringsmodeller och perspektiv beskrivs i litteraturen, men den rådande uppfattningen om varför människor drabbas utgår ofta från ett arbetsrelaterat perspektiv. Vi ville utforska om den rådande föreställning i ämnet stämmer överens med den uppfattning människor som drabbats av utmattningssyndrom har om orsakerna till symtomen. Vår ansats var även att undersöka om det kan finnas fler eller andra orsakssamband till utmattningsprocessen.   Vårt syfte med studien är; dels undersöka hur individer med utmattningssyndrom upplever vilka orsaker som är av betydelse för utmattningsprocessen, dels försöka beskriva och analysera dessa utsagor i ett vidare perspektiv.   Till studien valdes en kvalitativ metod och data samlades in med hjälp av intervjuer utifrån specifika forskarfrågor. Sju respondenter med utmattningssyndrom och närbesläktade stressrelaterade diagnoser deltog.   Resultatet visar att utlösande faktorer kopplade till bland annat arbetet är en orsak i utmatt-ningsprocessen, Studiens resultat visar också att bakomliggande faktorer är om möjligt ännu viktigare och som presenteras i Bohlin-Hogen-Henner modellen. Bakomliggande orsaker menar vi kan vara påfrestande och belastande livshändelser i uppväxten, vilka kan bidra till oförmåga att tillgodose egna behov och en prestationsbaserad självkänsla. Genomgående mönster har visat sig vara problematik med gränssättningen, det vill säga, dysfunktionell gränssättning som är en konsekvens av de olika bakomliggande faktorerna och har en avgörande betydelse för utmattningsprocessen. / Abstract Stress related psychological health-problems such as burn-out syndrome are complex issues which have been much debated. Much have been published on this topic but only a handful of studies have been conducted where individuals diagnosed with burn-out syndrome have been given the opportunity to describe the cause-effect of their condition. Different explanations and perspectives are described in the literature concerning this topic but the current view as to why people are afflicted by burn-out syndrome is based on a work-related perspective. We wanted to explore if the current view on the topic is in accordance with the diagnosed individuals view on the causes of their symptoms. Our intention was also to investigate into the possibility that there could be more or other causality behind the burn-out process.     The purpose of this study is twofold. First, to investigate how individuals with burn-out syndrome rate different causes in terms of importance to their process of burning out. Second, to try to describe and analyze these statements in a wider context.   For this study, we chose to use a qualitative methodology. Data were collected from interviews where adapted research questions were asked. Seven respondents diagnosed with burn-out syndrome or other stress related disorders participated.   The results show that work-related factors often are the triggers for the process of burning out, but hidden factors, such as conditions in the childhood and traumatic life events which can contribute to performance-based self-esteem, are even more significant. Overall patterns for burn-out syndrome show an inability to create personal boundaries, “dysfunctional personal boundaries”. This dysfunction is, in our opinion, the consequence of the hidden factors and in itself plays a crucial role in the burn-out process.

Bakgrund: Att vårdas på en barnintensivvårdsavdelning (BIVA) är en stressande miljö för både barn och föräldrar. Detta kan hindra föräldrar från att vara delaktiga i vården och nära sitt barn som är kritiskt sjuk. Barnets upplevelse av trygghet påverkas av förälderns mående och delaktighet i vården. Syfte: Studiens syfte var att undersöka föräldrars upplevelse av delaktighet i vården och förekomst av symptom på posttraumatisk stress (PTS) efter att deras barn vårdats på BIVA.  Metod: En retrospektiv deskriptiv design med kvantitativ och kvalitativ ansats användes, där 40 föräldrar besvarade två enkäter om upplevelse av delaktighet på BIVA och symptom på PTS. Resultat: Åttio procent av föräldrarna upplevde sig i stor utsträckning ha varit delaktiga i vården och i de beslut som rörde barnets vård. Föräldrarnas upplevelse av delaktighet resulterade i två huvudteman: Främjande och Hindrande faktorer för delaktighet. Det var en större andel mammor (41%) som visade symptom på PTS jämfört med pappor (12%) (p=0,038). Det var en större andel föräldrar som inte hade högskoleutbildning som visade symptom på PTS jämfört med föräldrar som hade högskoleutbildning (64% versus 14%). Slutsats: Föräldrar upplevde sig i stor grad vara delaktiga i beslut och barnets vård. Identifierade faktorer bland föräldrar med ökad förekomst att utveckla symptom på PTS var att vara mamma, yngre ålder och att inte ha en högskoleutbildning. / Background: Parents whose child was admitted to the pediatric intensive care unit (PICU) found it to be a stressful environment for both child and parent. This can restrict parents from being close and involved in their child's care. The child's sense of security is affected by the parents' feelings and involvement in care. Purpose: The aim of the study was to investigate parents' experiences of participation in the care and parents' symptoms of post-traumatic stress (PTS) after their child was discharged from the PICU. Method: A retrospective descriptive design was used with a quantitative and qualitative approach, where 40 parents answered two surveys about the experience of participation in PICU and symptoms of PTS. Result: Eighty percent of the parents felt that they had been involved in the care and in the decisions concerning the child's care. The parents’ experience of participation resulted in two main themes: promoting and inhibiting factors for participation. There was a higher proportion of mothers (41%) who showed symptoms of PTS compared to fathers (12%) (p=0,038). A higher percentage of parents who didn't have post-secondary education showed PTS symptoms, compared to those who did have post-secondary education (64% versus 14%). Conclusion: Parents reported that they had been involved in the care and in the decisions concerning the child's care. Symptoms of PTS among parents correlated with being a mother, younger age and lower educational level.