Forskning visar att hjälplöshet och hopplöshet är betydelsefulla faktorer för förståelse av depression och ångest. Enligt Cognitive Activation Theory of Stress (CATS) är känslor av hjälplöshet och hopplöshet dessutom prediktiva för psykopatologi. Hjälplöshet definieras som den inlärda förväntan att egen ansträngning inte kan åstadkomma skillnad, och hopplöshet som att egen ansträngning leder till försämring. Den här studien undersökte relationen mellan hjälplöshet/hopplöshet och depression/ångest genom att besvara (1) vad som karaktäriserade individer med hög hjälplöshet och hopplöshet avseende kön, ålder, utbildningsnivå, depressions- och ångestsymtom (2) till vilken utsträckning depression och ångest kunde förklara hjälplöshet och hopplöshet (3) om hjälplöshet och hopplöshet kunde förutsäga risken att utveckla depression och ångest, utöver den risk som ett tidigare depressions- eller ångesttillstånd innebar. För att beräkna samtidig och prediktiv relation mellan hjälplöshet/hopplöshet och depression/ångest användes tvärsektionell data från 3406 deltagare och longitudinell data från 2336 deltagare. All data insamlades med enkäten Miljörelaterade frågor om vår hälsa i Västerbotten år 2010 och 2013. Hjälplöshet/hopplöshet och depression/ångest mättes med Theoretically Originated Measure of the Cognitive Activation Theory of Stress (TOMCATS) respektive Hospital Anxiety and Depression Scale (HADS). Resultatet visade att den grupp som hade högst skattningar på både hjälplöshet och hopplöshet utmärktes av signifikant högre skattningar i psykopatologi, en större andel personer i åldrarna 70-79 år, samt en överrepresentation av personer som inte studerat vidare efter grundskola. Resultatet gav stöd åt en negativ korrelation mellan hjälplöshet/hopplöshet och utbildningsnivå, där associationen mellan låg utbildning och hjälplöshet/hopplöshet var tydligare än mellan hög utbildning och hjälplöshet/hopplöshet. Vidare samvarierade hjälplöshet och hopplöshet med depression och ångest. Depressionssymtom hade större samvariation med hjälplöshet och hopplöshet än vad ångestsymtom hade. Hjälplöshet hade större samvariation med depressions- och ångestsymtom, än hopplöshet. Hjälplöshet var en bättre prediktor för både ångest och depression än vad hopplöshet var. Det bedömdes att hjälplöshet/hopplöshet inte bidrog med någon kliniskt relevant förklarad varians eller ökad risk för diagnos utöver vad ett tidigare psykopatologiskt tillstånd medförde. / Research shows that helplessness and hopelessness are important factors for the understanding of depression and anxiety. According to Cognitive Activation Theory of Stress (CATS), feelings of helplessness and hopelessness are predictors of psychopathology. Helplessness is defined as the learned expectation that one’s own effort cannot achieve desired change, and hopelessness that self-effort leads to worsening of the situation. This study investigated the relationship between helplessness/hopelessness and depression/anxiety by answering (1) what characterized individuals with high helplessness and hopelessness regarding gender, age, education level, depression and anxiety symptoms (2) to what extent depression and anxiety could explain helplessness and hopelessness (3) if helplessness and hopelessness could predict the risk of developing depression and anxiety, more than a previous state of depression or anxiety could. To calculate the concurrent and predictive relationship between helplessness/hopelessness and depression/anxiety, cross-sectional data were used from 3406 participants as well as longitudinal data from 2336 participants. All data were retrieved from the Västerbotten Enviromental Health Study in 2010 and 2013. Helplessness/hopelessness and depression/anxiety were measured with Theoretically Originated Measure of the Cognitive Activation Theory of Stress (TOMCATS) and Hospital Anxiety and Depression Scale (HADS). The results showed that the group that had the highest estimates of both helplessness and hopelessness were characterized as having significantly higher estimates of psychopathology, a greater proportion of people aged 70-79 years, and an over-representation of people not progressed beyond primary school. The results support a negative correlation between helplessness/hopelessness and education, for which the association between low education and helplessness/hopelessness was stronger than between high education and helplessness/hopelessness. Helplessness and hopelessness co-varied with depression and anxiety. Symptoms of depression had higher correlation with helplessness and hopelessness compared to symptoms of anxiety. Helplessness had higher correlation with symptoms of depression and anxiety, compared to hopelessness. Helplessness was a better predictor of both anxiety and depression compared to hopelessness. Helplessness/hopelessness did not seem to contribute to clinically relevant explained variance or increased risk of diagnosis in addition to a previous psychopathological condition.

Självstigma hos personer med allvarlig psykisk störning behöver undersökas med tanke på att den psykiska ohälsan ökar. Syftet med studien var att undersöka hur självstigma påverkat individer med allvarlig psykisk störning. Studien utfördes som en litteraturstudie och resultatet utgjordes av tre kategorier: Att bli sin diagnos, Att känna skam och Att känna hopplöshet. Självstigma påverkar personer med allvarlig psykisk störning genom att försvåra förutsättningarna till återhämtning. Kombinationen av en allvarlig psykisk störning och självstigma skapar negativa konsekvenser utifrån individens egna stereotypa och fördomsfulla föreställningar. Individerna har svårt att känna mening med livet och undviker att söka hjälp på grund av skam och hopplöshet. Detta i sin tur kan leda till förvärrade symptom och ökat lidande. Sjuksköterskan behöver därför vara medveten kring problematiken med självstigma och vara observant kring individens egna fördomar, skamkänslor och känsla av hopplöshet kring sin diagnos. Det är av vikt att skapa förutsättningar för empowerment i vårdsituationen. Interventioner och omvårdnad bör ha som målsättning att minska symptomen av självstigma hos individer med allvarlig psykisk störning. Interventioner torde kunna utformas, men behöver anpassas utifrån vilket samhälle som vården utförs i. Det finns begränsningar i aktuell forskning och fler studier där självstigma som fenomen belyses vore önskvärt, liksom longitudinella studier för att ge en djupare förståelse. / Severe mental illness is a growing health problem. Severe mental illness and self-stigma in combination needs to be examined to clarify what impact they have in combination for each individual. The purpose of this study was to examine what kind of impact self-stigma has to individuals with severe mental illness. The study was conducted as a literature review and the results consisted of three categories: Becoming ones illness Feeling of shame and Feeling of hopelessness. Self-stigma affects the individuals negatively and makes it harder for them to recover. The combination of severe mental illness and self-stigma creates negative consequences from the stereotypical and jaundiced. Individuals have problems with finding meaning of life and are reluctant to seek treatment for their symptoms because of the feeling of shame and hopelessness. In return the symptoms of the mental illness increases and provides more suffering and decreases the meaning of life. It is important that nurses are aware of and are mindful to the individuals prejudice, feelings of shame and hopelessness about their mental illness. Nurses need to make sure that it is possible to be empowered as a patient. Interventions and nursing that aim to reduce the symptoms of self-stigma in severe mental illness should be adapted to the prejudice of the society. More scientific research is needed because of the limited number of present studies concerning self-stigma. There is a need to further investigate self-stigma in severe mental illness. Preferably studies with longitudinal design that focus on the phenomenon self-stigma and how it affects people with severe mental illness, to give a greater understanding.

Livet efter en traumatisk händelse, tillsammans med det medföljande lidandet, kan ge upphov till ett förändrat perspektiv, både på sin identitet och på den levda världen. Vikten av att ha förståelse om vad detta innebär för den traumatiserade beskrivs med grund i patientens behov av att vårdas utifrån ett holistiskt patientperspektiv. Uppsatsen riktar sig till alla yrkesroller inom vården då traumatiserade människor kan förekomma i olika vårdkontexter. För att uppnå syftet att belysa livet efter en traumatisk händelse har metoden baserats på en analys av artiklar med inriktning på hur livet upplevs efter ett trauma. För att tolka det analytiska materialet har författarna inspirerats av ett hermeneutiskt perspektiv med utgång i livsvärldsperspektivet. Resultatet visar ett förändrat liv som är präglat av traumat med grunder i den traumatiserades strävan att undkomma sitt lidande. Upplevelser av ensamhet, hopplöshet och bristande känslomässig kontroll genomsyrar inte bara den traumatiserades livsvärld utan har även stor påverkan på familj och vänner. Författarna anser att även om resultatet inte går att generalisera så ger det en bild av hur livet kan se ut efter ett trauma och skapar tankar och frågor som är viktiga att ha med sig i sin roll som vårdare. / <p>Program: Sjuksköterskeutbildning</p><p>Uppsatsnivå: C</p>

När människan befinner sig i svåra situationer kan hoppet utgöra en viktig resurs. Trots detta har hoppet en förmåga att svikta i de stunder då det behövs som mest. Hopplöshet kan ses som en börda och kan skapa lidande för patienten, därför är det viktigt att hopplösheten synliggörs så att hoppet kan främjas. För patienter som lider av cancer är stöd från omgivningen en viktig del i att främja hoppet. Genom att ha ett hälsofrämjande och individanpassat vårdande kan sjuksköterskan bidra till att ge hoppet näring. Syftet med litteraturstudien var att belysa hopp i omvårdnaden av patienter med bröst- och prostatacancer. Metoden utgjordes av en systematisk litteraturstudie med induktiv ansats. I resultatet framträder tre olika teman som hoppet påverkas av- individens, relationens och omvårdnadens betydelse för hopp. I resultatet beskrivs hur hoppet kan ta sig i uttryck i de olika kategorierna. Familj och vänners stöd är betydelsefullt för förmågan att känna hopp liksom att känna meningsfullhet samt en förtroendefull relation med sjuksköterskan. Även den egna inställningen till sjukdomen och självkänslan är av stor betydelse för förmågan att känna hopp. Vidare forskning behövs för att undersöka hoppets betydelse hos äldre män. / When humans find themselves in difficult situations, hope can be an important resource. Despite this, hope has the ability to fail you in those crucial moments when it is most needed. The feeling of hopelessness can be a heavy burden and can create immense suffering for the patient. Therefore, it is crucial that the feeling of hopelessness is understood and revealed when prominent so that hope can be encouraged. For patients suffering cancer, support from the community is an important factor to boost hope. By providing personalized and health-promoting care the nurse can contribute towards giving hope nourishment. The purpose of this study is to elucidate hope in caring in patients with breast- or prostate cancer. The method consists of a systematic literature review with an inductive approach. The result shows three different areas that hope is influenced by: the individual, their relationships, and the importance that the caregiver puts on hope. It illustrates how hope can be expressed in these three different categories. The support of friends and family was crucial for the ability to feel hope, developing a sense of meaning, and having a trusting relationship with the nurse. The attitude towards the disease and the self-esteem are also of great importance for the ability to feel hope. Further research is needed to investigate the meaning of hope for elder men.

Skador mot huvudet är en vanlig orsak till att personer söker akutsjukvård. Många gånger drabbas personer under idrottsutövning där skidåkning är en av dem. Skadorna är ofta lindriga och kräver ingen avancerad behandling eller inneliggande vård. Det finns många studier som visar på att skador mot huvudet kan ge långvariga besvär. Syftet med studien är att undersöka patientens upplevelse av att drabbas av lindrig skallskada i skidmiljö och att följa de rekommendationer för rehabilitering som ges. Sju semistrukturerade intervjuer genomfördes med personer som drabbats av lindrig skallskada när de åkt skidor i Åre. Materialet analyserades med hjälp av kvalitativ innehållsanalys med induktiv ansats. Analysen resulterade i tre kategorier med vardera två underkategorier. Deltagarna upplevde lidande i form av försämrad livskvalitet. De kände trygghet i kontakt med ambulanssjukvård och övrig sjukvård men upplevde ensamhet i efterförloppet, en känsla av att vara utlämnad och inte ha någon att fråga. Likgiltighet i form av förnekelse och okunskap framträdde men även insikt av att ta skadan på stort allvar. I studien framkommer att den psykiska påfrestningen i samband med skadan ibland är mer besvärande än den fysiska. En känsla av att vara begränsad och att inte kunna göra allt det där vardagliga upplevdes besvärande. Deltagarna upplevde sig trygga med vården men en känsla av att känna sig utlämnade och ensamma infann sig när symtomen kom och gick. Upplevelsen av försämrad livskvalitet och att därmed inte ta skadan på allvar var avgörande för att inte följa de rekommendationer för rehabilitering som gavs. Deltagarna var vana vid ett aktivt liv vilket gav en känsla av hopplöshet när symtomen höll i sig. Slutsatsen är att deltagarna upplevde försämrad livskvalitet, hopplöshet och ensamhet efter att ha drabbats av lindrig skallskada.

Background: Suicidal individuals are vulnerable patients in need of a caring relationship. A caring relationship should be based on a real presence were the patient's needs are in focus. Yet research has shown that suicidal patients experience caring that exacerbate their suicidial problems and hopelessness. Aim: To describe the experiences of hope and hopelessness in suicidal patients and their encounter with health care. Methods: In a literature review, in accordance with Friberg (2012) eight scientific papers have used, analyzed and scrutinized to answer the purpose of a new whole. Results: Two main themes emerged in the results with related subcategories. Experiences of hopegiving acts with sub-themes: The significance of  a caring relationship, the significance of a strong social network and the significance of feelings of hopefulness. The second main theme that emerged was: Experiences of acts connected to hopelessness with subthemes: The significance of a non-confirmatory caring relationship and the significance of feelings of hopelessness. Discussions: It is found that suicidal patients experience care that lead to feelings of despair. Nursing theorist Rosemarie Rizzo Parse Human Becoming theory has been used as a basis for discussion in this literature review where a deepening of the results derived from the concept of a real presence. A real presence is all about the nurse's ability to share the lived situations of individuals and families in which hope can be expressed and shared. / Bakgrund: Självmordsnära individer är utsatta patienter i behov av en vårdande relation. En vårdande relation ska baseras på en verklig närvaro där patientens behov står i fokus. Forskning har dock visat att självmordsnära patienter upplever vårdande som förvärrar deras självmordsproblematik och hopplöshetskänslor. Syfte: Att beskriva upplevelser av hopp och hopplöshet hos självmordsnära patienter och deras möte med vården. Metod: I en litteraturöversikt i enlighet med Friberg (2012) har åtta vetenskapliga artiklar använts, analyserats och granskats för att besvara syftet i en ny helhet. Resultat: Två huvudteman framkom i resultatet med tillhörande subkategorier. Upplevelser av hoppingivande handlingar med underteman: Betydelsen av en vårdande relation, betydelsen av ett starkt socialt nätverk och betydelsen av känslor av hoppfullhet. Det andra huvudtemat som framkom är: Upplevelser av handlingar förknippade med hopplöshet med underteman: Betydelsen av en icke-bekräftande vårdrelation och betydelsen av känslor av hopplöshet. Diskussion: Det framkommer att självmordsnära patienter upplever vård som leder till både känslor av hopp och hopplöshet. Omvårdnadsteoretikern Rosemarie Rizzo Parse Human becoming teori har använts som underlag för diskussionen i denna litteraturöversikt där en fördjupning av resultatet härletts till konceptet verklig närvaro. En verklig närvaro handlar om sjuksköterskans förmåga att dela levda situationer med individer och anhöriga i vilka hopp kan uttryckas och delas.

Background: Caring for patients with borderline personality disorder has proven to be difficult, which also reflects the treatment and care these patients experience that they are receiving. Nursing care in an inpatient ward is experienced as both supportive and non-supportive, and Barker and Buchanan-Barker's tidal model have been the basis for understanding these different aspects. Purpose: To describe how patients with the diagnosis borderline personality disorder experience support in nursing care. Method: Semi-structured interviews via Skype / Face Time or Messenger were conducted with five research persons recruited via blogs or Instagram accounts. The result was analyzed with qualitative content analysis with an inductive approach. Result: The care that the research persons experienced as supportive in inpatient ward consisted of being seen for whom they were with good treatment by genuinely interested staff who took the research persons seriously and tried to understand and help. What was felt to be non-supportive was to have their dignity violated by being faced with prejudices,  not to be taken seriously and to not be entitled to their feelings and opinions and when the staff often thought they knew what was best. This resulted in a desire to experience genuine care and to be treated with competence. Conclusion: Nursing perceived as supportive consisted of small act of respect and goodwill. Likewise, no major measures were required to change experiences from non-supportive to supportive. / Bakgrund: Att vårda patienter med borderline personlighetsstörning har visat sig vara svårt vilket även speglar sig i det bemötande och den vård dessa patienter upplever sig få. Omvårdnad i slutenvård upplevs som både stödjande och icke stödjande och Barker och Buchanan-Barkers tidvattenmodell har legat till grund för att förstå dessa olika aspekter. Syfte: Att beskriva hur patienter med diagnos borderline personlighetsstörning erfar stöd i omvårdnaden i slutenvård. Metod: Semistrukturerade intervjuer via Skype/ Face Time eller Messenger genomfördes med fem forskningspersoner som rekryterats via bloggar eller konton på Instagram. Resultatet analyserades med kvalitativ innehållsanalys med induktiv ansats. Resultat: Omvårdnaden som forskningspersonerna upplevt stödjande i slutenvård bestod av att bli sedd för den man var med ett gott bemötande av genuint intresserad personal som tagit forskningspersonerna på allvar och försökt förstå och hjälpa. Det som upplevts som icke stödjande var att få sin värdighet kränkt genom att mötas av fördomar, att inte bli tagen på allvar och att inte ha rätt till sina känslor och åsikter då personalen ofta tyckte att de visste vad som var bäst. Detta resulterade i längtan att få uppleva genuin omsorg och att bli bemött av kompetens. Slutsats: Det som fick omvårdnaden att upplevas som stödjande bestod i de små handlingarna av respekt och välvilja. Likaså krävdes inga stora åtgärder för att förändra upplevelser som icke stödjande till att vara stödjande.

Tidigare forskning pekar på att det kan finnas samband mellan vissa psykologiska faktorer och utveckling av depression och ångest. Därför var syftet med denna studie att undersöka huruvida olika psykologiska faktorer påverkar risken att utveckla depression samt ångest vid en uppföljning efter tre år. Studien baserades på data som insamlats vid det första (T1) och det andra (T2) mättillfället i den longitudinella populationsbaserade Miljöhälsostudien i Västerbotten. Samplen i denna undersökning bestod av deltagare som inte hade ångest (n=1930), och deltagare som inte hade depression (n=2120) vid T1. I studien undersöktes i vilken utsträckning upplevelse av utmattning, insomni, känsla av hjälp- och hopplöshet, stress, självskattad ohälsa, ångest och depression vid T1 ökade risken för depression respektive ångest vid T2. Logistiska regressionsanalyser visade på en signifikant ökad risk för att utveckla depression vid T2 (Oddskvot; OK=1.99-3.64) för samtliga riskfaktorer. Riskfaktorerna depression, utmattning, hjälp- och hopplöshet och självskattad ohälsa ökade risken för att utveckla ångest vid T2 signifikant (OK=2.37-3.78). Sammanfattningsvis visar resultaten att riskfaktorerna indikerar en i varierande grad ökad risk för att utveckla depression och ångest. Kännedom om riskfaktorer kan vara ett betydelsefullt stöd för att i ett tidigt skede sätta in interventioner och därmed förhindra senare insjuknande i depression och ångest. / Previous research suggests that there may be a link between certain psychological factors and development of depression and anxiety. The purpose of this study was therefore to investigate how different psychological factors affect the risk of developing depression and anxiety in a follow-up three years later. The study was based on data from baseline (T1) and follow-up (T2) in the Västerbotten Environmental Health Study, a longitudinal population- based study. The sample consisted of participants who did not have anxiety (n = 1930), and participants who did not have depression (n = 2120) at T1. The study examined the extent to which experience of exhaustion, insomnia, feelings of helplessness and hopelessness, stress, low self-rated health, anxiety and depression at T1 increased the risk of depression and anxiety at T2, respectively. Logistic regression analyses showed a significantly increased risk of developing depression at T2 (Odds ratio; OR = 1.99-3.64) for all risk factors. The risk factors depression, exhaustion, feelings of helplessness and hopelessness and low self-rated health significantly increased the risk of developing anxiety at T2 (OR = 2.37-3.78). In conclusion, the results show that the risk factors indicate a varying degree of increased risk of developing depression and anxiety. Knowledge of risk factors is important as support for initiating interventions at an early stage and thus preventing later onset of depression and anxiety.

What if the narrative of hope, in fact, is hopeless for the oppressed? Even oppressive? If hope is hopeless, can hope be found in the middle of hopelessness? The aim of this study is to define a hopeful and sustainable theology of hope for the oppressed.  This study is a literature analysis on three authors offering different perspectives on oppression, as well as various models of hope. By connecting the lynching era of black americans in Cross and the Lynching Tree by James H. Cone, theories on affect in relation to oppression in Grave attending by Karen Bray, and the conflict of borders and dualism in Borderlands by Gloria Anzaldúa the study seeks to discuss hope in relation to oppression.  The literary material is initially categorized by each author separately and analyzed with three identical topics. The first topic- Oppression, defines how each author describes oppression. In the second topic- The Utopian Hope, hope is problematized in relation to oppression in the light of models presented by the author. Ultimately the third topic, The Hope of Gap, seeks to define how hope for the oppressed can be found in between hopelessness and hope.  The analysis indicates several problematic effects of a dualistic view of hopelessness and hope, effects that rather result in hopelessness than hope. To form a hopeful theology for the oppressed the analysis instead emphasizes the importance of the gap inbetween as a vital link between hopelessness and hope. Each author addresses this with different models, but with similar functions in transcending dualisms. In relation to Cone the gap can be understood as telling the stories of hopelessness as a source of hope. Bray highlights the importance of the grave in the christian narrative, as the gap connecting the crucifixion and resurrection where emotional affects such as grief, anger, sorrow, anxiety and depression are expressed. Anzaldúa defines the gap as a borderland, nepantla, which is a hybrid and performative state of change and becoming that she means has been cut straight through by unnatural oppressive boundaries.  In conclusion a hopeful hope for the oppressed confirms hopelessness and hope, as mutually dependent in a dialectical relationship, rather than as antagonists.

<p><strong>Bakgrund: </strong>Smärta vid svårläkta ben- och fotsår är ett vanligt förekommande problem som ofta är underbehandlad. Smärta påverkar sårläkningen negativt och är ett komplext hälsoproblem. Smärta kan ses utifrån olika dimensioner vilka påverkar personen på olika sätt. <strong>Syfte:</strong> Syftet var att beskriva hur personer upplever smärta vid svårläkta ben- och fotsår. <strong>Metod:</strong> En allmän litteraturstudie baserad på kvalitativa empiriska studier. <strong>Resultat:</strong> De olika upplevelserna av smärta delades in i tre huvudkategorier; upplevelser av konstant smärta, upplevelser av oförståelse samt upplevelser av själslig smärta. Det framkom att personer med svårläkta ben- och fotsår upplever konstant smärta och hur den konstanta smärtan påverkade vardagen. Oförståelse från närstående och vårdpersonal ledde till frustration och påverkade självkänslan negativt. Själslig smärta framträdde i form av hopplöshet, ångest, skuld och skam samt ett förändrat socialt liv. <strong>Slutsats: </strong>Sjuksköterskan bör identifiera de olika dimensionerna av smärta som skapar en ond cirkel vid svårläkta ben- och fotsår. Sjuksköterskan bör ha en helhetssyn och försöka bryta den onda cirkeln av konstant smärta, hopplöshet och oförståelse.</p> / <p><strong>Background: </strong>Pain in hard-to-heal leg- and foot ulcers is a problem of frequent occurrence and is often under-treated. Pain affects the wound healing negatively and is a complex health problem. There are different dimensions of pain which affects the person in various ways. <strong>Aim:</strong> The aim of the study was to describe the personal experience of pain in hard-to-heal leg- and foot ulcers. <strong>Method:</strong> A literature review based on qualitative empirical studies. <strong>Results: </strong>The different experiences of pain were divided into three head categories; experiences of constant pain, experiences of incomprehension and experiences of emotional pain. The result showed that persons with hard-to-heal leg- and foot ulcers experienced constant pain and how it influenced the every-day-living. Incomprehension was experienced from relatives and health professionals and led to experiences of frustration. Incomprehension had a negative impact on the self-esteem. Emotional pain was illustrated by experiences of hopelessness, guilt and shame, anxiety and changed social life. <strong>Conclusions: </strong>The nurse should identify the different dimensions of pain that creates a vicious circle of pain with hard-to-heal leg- and foot ulcers. The nurse should have a holistic view and try to break the vicious circle of constant pain, hopelessness and incomprehension.</p>